Timmarna kröp långsamt framåt i lägret. För det mesta låg Halt helt orörlig. Vid enstaka tillfällen hände det att han vred lite på sig och mumlade några ord som gick att uppfatta men inte begripa.

Då och då kunde Horace urskilja Wills namn och vid ett tillfälle sitt eget. Men för det mesta verkade Halts tankar vara på andra platser – platser som funnits för länge sedan och långt borta. Han nämnde personer och ställen som Horace aldrig hade hört talas om.

Varje gång Halt började röra sig skyndade Horace fram och ställde sig på knä bredvid honom. Han hade alltid ett förråd av trasor som han kunde doppa i en skål med kallt vatten. Han hade märkt att Halts feber alltid gick upp när han rörde sig i sömnen. Febern var inte lika torr och brännande som den hade varit första dagen, men den var uppenbarligen obehaglig och Horace baddade hans ansikte med de fuktiga, svala trasorna medan han nynnade ordlösa sånger. Det tycktes göra spejaren lugn och efter några minuter försjönk han återigen i sin djupa sömn.

Det hände vid enstaka tillfällen att han vaknade och var helt klar i huvudet. Då visste han vem han var och vad som hade hänt. Horace brukade ta tillfället i akt och se till att han åt lite. Han hade gjort mer buljong genom att koka rökt kött. Soppan var ganska god och Horace hoppades att den innehöll åtminstone lite näring. Han misstänkte att Halt kunde behöva det. Den gamle spejaren verkade svagare och svagare för varje gång han vaknade. Hans röst lät som ett tunt raspande.

En gång var han vaken och vid medvetande i över en timme, vilket fick Horaces hopp att stiga. Han lät Halt berätta hur man bakade det speciella lägerbrödet. Det var ganska enkelt: man tog lite mjöl, vatten och salt som man knådade en deg av. Sedan lät man degen ligga under kol i ungefär en timme. Horace började snabbt att göra i ordning brödet, men olyckligtvis hade Halt redan somnat igen när det var färdigt att äta. Horace satt bedrövad och åt det varma brödet själv. Det var tjockt och degigt, men han intalade sig själv att det smakade underbart.

Han rengjorde sin rustning och slipade sina vapen. De var redan rakbladsvassa, men han visste att de snabbt kunde rosta om han inte skötte dem. Naturligtvis gjorde han även sina vanliga vapenövningar. Ibland höll han på i flera timmar, tills hans skjorta var alldeles fuktig av svett. Han var hela tiden vaksam och lyssnade efter minsta ljud från spejaren som låg några meter bort.

Han undrade var Will var och hur långt han hade kommit. Han visste att spejarhästarna orkade färdas stora sträckor i ett svep. Men Will skulle även behöva hästarna under återresan och hästarna skulle inte få mycket tid för att vila. Det vore farligt att förbruka deras energi på ditresan.

Horace såg på kartan och försökte föreställa sig vilken väg Will tog. Det var väldigt svårt. Stigarna kunde vara försvunna eller blockerade. Vadställena kunde ha blivit djupare och det kunde till och med hända att floderna svämmat över på grund av regn flera kilometer bort. Will kunde tvingas ta omvägar av många olika skäl. Den unge spejaren hade sagt att han skulle vara tillbaka om tre dagar, vilket betydde att han hoppades nå fram till Macindaw och Malcolms stuga i Dysterdalsskogen på en dryg dag. Återresan skulle ta längre tid. Malcolm kunde knappast rida utan uppehåll på samma sätt som Will. Han skulle behöva vila emellanåt. Will hade avsatt två dagar för resan tillbaka, med en natts vila. Det skulle vara tufft för den gamle helaren, men inte omöjligt.

Horace insåg att han började få ont om ved. Att fylla på förrådet skulle sysselsätta honom. Han tittade till Halt och betraktade spejaren i flera minuter medan han sov. När han hade konstaterat att Halt inte var på väg att vakna tog han en yxa och en säck av segelduk och promenerade bort till en liten träddunge ungefär två eller tre hundra meter bort. Där borta fanns det många nedfallna träd han kunde ta torr, lättantändlig ved från.

Han samlade ihop ordentligt med fnöske och såg sig om efter större bitar. Han använde sedan yxan för att hugga ned dem till en storlek som var enklare att hantera. Då och då tog han en paus i arbetet och vände sig mot lägerplatsen. Han kunde se den orörliga gestalten som låg nära den falnande elden. Det var förstås troligt att Horace inte skulle höra Halt om spejaren ropade till. Han var för långt bort. Det var svårt nog att höra honom på andra sidan lägerelden.

När Horace hade samlat ihop tillräckligt med ved för matlagning och dessutom fått med sig några längre stycken som skulle hålla elden vid liv under natten lade han träet i säcken. Han svingade säcken, som hade rephandtag, över ena axeln och lade yxan över den andra. Sedan traskade han tillbaka till lägret.

Halt sov fortfarande och såvitt Horace kunde se hade han inte rört sig under halvtimmen som den långe krigaren varit borta. I bakhuvudet hade Horace haft en svag förhoppning om att Halt skulle vara klarvaken och återställd när han kom tillbaka. Eller åtminstone på bättringsvägen. Åsynen av den tysta, orörliga skepnaden gjorde honom bedrövad.

Han satte sig dystert på huk och sköt in några grenar över glöden. Han fläktade dem så att små lågor började slicka veden. Kaffekitteln stod fortfarande upp och ned där han hade lämnat den efter att ha tömt den. Han fyllde på den och lät vattnet koka upp medan han tog fram en liten tygpåse ur proviantförrådet. Det var den som innehöll kaffepulvret.

Han kände försiktigt på den. Drygt hälften var kvar och han hade ingen aning om var de kunde fylla på den här ute i vildmarken.

”Det är nog bäst att ta det lite lugnt”, sa han högt. Han hade börjat prata med sig själv när Will hade gått. Det fanns trots allt ingen som kunde höra honom. ”Det skulle ju inte duga om Will kom tillbaka och här inte fanns kaffe.”

När vattnet hade börjat bubbla och ånga mätte han upp lite mindre kaffe än vanligt i handflatan och hällde försiktigt pulvret i det kokande vattnet.

Sedan sköt han undan kitteln så att vattnet lugnade sig. Kaffet fick stå och dra medan en ljuvlig, omisskännlig doft steg från kitteln.

Senare skulle han fråga sig om det var den välbekanta lukten som fick Halt att vakna. Att döma av hans första ord verkade det så.

”Jag tar gärna en kopp när det är färdigt.”

Ljudet av Halts röst tog Horace med överraskning och han snodde runt. Halt lät starkare och mer positiv än han hade gjort förra gången han pratat. Horace skyndade fram till honom och tog hans högerhand.

”Halt! Du är vaken! Hur är det med dig?”

Halt svarade inte omedelbart. Han kisade mot gestalten som lutade sig över honom och försökte lyfta huvudet lite. Sedan sjönk han ihop med axlarna och såg uppgiven ut.

”Vem är det?” frågade han. ”Jag ser inte riktigt. Har jag fått ett slag i huvudet?”

”Det är jag, Halt”, svarade Horace. ”Och nej, du blev …” Innan Horace kunde fortsätta med förklaringen hade Halt börjat prata igen och den unge krigarens förhoppningar krossades när han insåg att Halt – hur stark han än lät – faktiskt hade blivit sämre. Mycket sämre.

”Det var den där förbannade Thorgan, va? Med klubban! Jag såg honom inte förrän det var för sent.”

Horace ryggade tillbaka lite i ren förfäran. Thorgan? Han hade hört det namnet. Han hade hört det när han varit en liten myndling i Redmont. Namnet förekom i en berättelse om mod och lojalitet som hade blivit känd i hela Araluen. Det var en berättelse som hade hjälpt till att ge spejarkåren sitt speciella rykte.

Krossar-Thorgan, som han kallades, hade varit en ökänd rövare som plågat nordöstra delen av Araluen för flera år sedan. Hans band med skurkar rånade och slog ihjäl resenärer och det hände att de gav sig på små byar och brände dem, plundrade dem och vandaliserade dem. Thorgan själv var beväpnad med en jättelik stridsklubba och det var den som hade gett honom hans öknamn.

Halt och Crowley hade precis strukturerat om spejarkåren och gett den ett slags ny livskraft. De hade svurit att utplåna Thorgans band och ställa Thorgan inför rätta vid kung Duncans hov. Men under en strid i skogstrakter hade Crowley överfallits av tre av Thorgans män och fått kämpa för sitt liv. Halt hade kommit till undsättning i sista sekunden och skjutit ned två av banditerna och stuckit ihjäl den tredje med sin långa kniv.

Men när han efteråt rusade fram mot Crowley såg han inte att Thorgan själv låg gömd bland träden förrän det nästan var för sent. Den långe banditen hoppade ut och svingade sin jättelika klubba. Halt gled undan som en katt i sista ögonblicket och undvek den fulla kraften i slaget. Men vapnet gled ändå mot hans hjässa och han lyckades precis sätta kniven i Thorgan innan han föll ihop medvetslös rakt på Crowley. Han hade försökt skydda sin vän in i sista sekunden.

De två vännerna hittades några timmar senare av Duncans kavallerister. De hade legat medvetslösa på marken bredvid varandra. Några steg längre bort stod den döde Thorgan fastnaglad vid ett träd med ett förvånat ansiktsuttryck. Handtaget på Halts långa kniv stack ut mellan hans revben.

Och det var det ögonblicket från svunna tider som nu hade kommit tillbaka i Halts tankar. Det han sa härnäst bekräftade Horaces misstankar.

”Hur är det med dig, Crowley? Jag trodde nästan att jag hade kommit för sent, gamle vän. Du trodde väl inte att jag hade övergett dig?”

Crowley? Horace insåg med en klump i halsen att Halt blandade ihop honom med spejarnas stormästare. Det skulle inte vara någon mening med att försöka förklara. Antingen skulle han inse sitt misstag eller inte. Horace tog hans hand.

”Du har aldrig gjort mig besviken, Halt. Det vet du.”

Halt log och slöt ögonen. Sedan öppnade han dem och i dem fanns ett märkligt lugn.

”Jag vet inte om jag kommer att klara mig den här gången, Crowley”, sa han med sakligt tonfall. Horace kände hur hjärtat knöt sig av sorg. Halts tonfall var värre än själva orden.

”Du kommer att klara det, Halt”, sa han. ”Det är klart att du kommer! Vi behöver dig. Jag behöver dig.”

Men Halt bara log på nytt. Det var ett sorgset litet leende som tycktes säga att han inte trodde ett enda ord av det han hörde.

”Det har varit en lång resa. Du har varit en utmärkt vän.”

”Halt …”, började Horace. Men Halt höjde en hand för att hejda honom.

”Nej. Jag vet inte hur lång tid jag har på mig, Crowley. Jag skulle vilja säga några saker …” Han tystnade och andades djupt som om han försökte samla krafterna. Under ett fasansfullt ögonblick trodde Horace att spejaren skulle förlora medvetandet på nytt, men sedan tog han till orda igen.

”Pojken, Crowley. Du tar väl hand om honom åt mig?”

Horace behövde inte fråga för att veta vem Halt pratade om. Det var Will. Halt verkade ha tappat greppet helt om tiden och i vilken ordning saker och ting hade hänt. Men nu kisade han mot Horaces ansikte och det var uppenbart att han bara såg dimmor. Han väntade på ett svar.

”Crowley? Är du kvar?”

”Jag är här, Halt”, sa Horace. Han svalde förbi den stora klumpen i halsen och kämpade desperat mot de brännande tårarna som var på väg att tränga fram ur ögonen.

”Jag är här. Och oroa dig inte – jag ska ta hand om honom.” Han kände sig lite skyldig som låtsades vara Crowley, men det kändes som om det var det bästa att göra. Halt skulle bli orolig om inte ”Crowley” fick höra hans önskan. Spejaren tycktes slappna av lite när han hörde svaret.

”Jag trodde att du kanske … försvann”, sa Halt. Sedan log han ett av sina sardoniska leenden. ”Eller att jag försvann.” Leendet avtog när han mindes vad han hade pratat om innan. ”Han kan bli den störste av oss alla.”

Horace nickade. Han hade inget svar. Men det var viktigt att Halt fick fortsätta prata. Om han pratade så levde han. Det var det enda Horace var säker på just nu.

”Han hade en fantastisk lärare, Halt”, sa Horace med sprucken röst.

Halt viftade utmattat med handen, som om han ville avfärda det. ”Jag behövde inte lära honom något. Det var bara att visa vägen.” Han var tyst en lång stund. ”Och så har vi Horace”, sa han sedan. ”En förträfflig ung man. Ta hand om honom också. Han och Will … vårt kungarikes framtid kan mycket väl hänga på dem.”

Den här gången kunde Horace helt enkelt inte svara. En bedövande sorg spred sig genom honom, men den var på samma gång mättad med stolthet – han var stolt över att Halt lovordade honom så. Han sa inget, men kramade spejarens hand hårdare. Halt gjorde ett nytt försök att lyfta huvudet och lyckades resa det några centimeter över kudden.

”Det är en annan sak också … Pauline … berätta för Pauline …” Han tvekade och Horace skulle precis fråga vad han ville när Halt fortsatte. ”Nej … strunt samma. Hon vet att det aldrig har funnits någon annan för mig.”

Ansträngningen blev för mycket för honom och ögonen slöts långsamt. Horace ville öppna munnen för att skrika av sorg, men insåg sedan att den gråskäggige spejarens bröst fortfarande hävdes och sänktes. Det gick långsamt, men han andades i alla fall fortfarande. Han var vid liv.

Horace böjde ned huvudet och grät. Kanske av sorg. Eller ångest. Eller av lättnad för att hans vän fortfarande levde.

Kanske av alla tre skälen.