Någon iakttog dem.

Horace hade ingen aning om hur han kunde veta det. Han bara visste. Det var som om något sjätte sinne – kanske det där märkliga extrasinnet som hade hjälpt honom att överleva dussintals strider – sa åt honom att någon såg dem. Han tyckte att han hade känt någon sorts närvaro dagen innan, när Will hade gett sig av. I dag var han helt säker på att han kände den igen.

Han fortsatte att gå omkring i lägret och utföra alla de nödvändiga sysslorna. Han diskade tallriken, besticken och stekpannan han hade använt vid frukosten. Han skrubbade dem med sand och sköljde dem sedan med en spann klart vatten från dammen. Halt låg och sov och verkade ganska lugn. Horace föredrog det framför den Halt han hade pratat med i går – den Halt som hade misstagit honom för Crowley och pratat om en gammal strid mot rövare. Det hade fått Horace att känna sig riktigt illa till mods. Han hade blivit tvungen att inse att Halt verkligen var svårt sjuk och kanske till och med döende. Det var mer uppmuntrande att se honom sova djupt. Då kunde han tro, eller åtminstone hoppas, att spejaren faktiskt höll på att återhämta sig. Rent logiskt visste han att det bara skulle vara en tidsfråga innan Halt vaknade igen och började yra om svunna tider. Men han höll ändå förtvivlat fast vid sina förhoppningar.

Dessutom så var det ju det där med att någon iakttog dem. Horace tänkte undersöka den saken närmare. Han funderade. Det skulle vara ett misstag att avslöja att han visste att någon såg honom. Samtidigt var det nästan omöjligt att genomsöka området utan att varna betraktaren.

Det verkade troligt att den som bevakade dem var någonstans på åsen i sydöst. Det var samma håll som Tennyson och hans sällskap hade färdats åt. Det var den farligaste riktningen. Naturligtvis kunde det vara någon som inte hade något med deras nuvarande situation att göra – kanske en helt vanlig vandrare som blivit nyfiken. Eller kanske var det en rövare som väntade på en chans att smyga in i lägret och för tillfället låg och bedömde Horaces styrkor och svagheter.

Men det troligaste var trots allt att det var någon av Tennysons anhängare som iakttog dem. Och om så var fallet så handlade det med största sannolikhet om den överlevande genovesiern. Horace kände hur det kröp i skinnet när han tänkte på att en armborstskäkta kunde vara riktad mot honom. Sedan slappnade han av lite. Den låga åsen låg över tre hundra meter bort och Will hade förklarat att genovesiernas armborst inte var särskilt kraftfulla. De kunde inte skjuta längre än hundrafemtio meter med precision.

Men tanken på att han var iakttagen var ändå oroväckande. Det kändes ungefär som om han desperat ville klia sig men inte kunde. Han svepte försiktigt med blicken över landskapet runt dem. Närmaste platsen där han kunde överblicka landskapet utan att själv bli sedd var vid dammen, ungefär femtio meter bort. Det var en sänka i marken som skyddades av buskar och träd som växte vid vattnet. Där skulle det bli enkelt att hitta ett bra gömställe. Enda problemet var att han redan hade hämtat färskt vatten i dag. Det hade varit det första han gjort i morse innan han blev medveten om att någon iakttog honom. Kanske hade personen inte varit där då. Men om han hade det så skulle han säkerligen undra varför Horace redan gick för att hämta mer vatten. Han skulle bli misstänksam.

Då skulle han antingen ge sig av eller gå till anfall och Horace gillade inte något av alternativen. Han ville veta vem som var där och varför. Han önskade att Will var med. Men han skulle inte komma tillbaka förrän tidigast i morgon – och det förutsatte att han lyckades hålla sitt tidsschema.

Han fick en idé. Han gick fram till elden och drog ut några medelstora grenar från vedhögen. Han lade dem på elden, vände sig om och sparkade till den fulla vattenhinken. Den tippade över och han böjde sig hastigt ned som om han försökte hindra den från att ramla omkull. I själva verket avslutade han det hela genom att knuffa spannen på sidan så att vattnet rann ut.

En del av vattnet rann ut i elden så att det började ryka och ånga. Personen som iakttog dem skulle utan tvekan se det klart och tydligt. För säkerhets skull sparkade Horace till spannen så att den flög genom luften. ”Jäklar!” sa han högt.

Han var ganska stolt över sitt skådespeleri. Han mindes ett samtal han hade haft vid kung Duncans slott några månader innan. Han hade pratat med en medlem i ett turnerande teatersällskap och skådespelaren hade avrått Horace från att sitta för långt fram under föreställningen.

”Åskådarna längst bak måste kunna se oss tydligt”, hade han förklarat. ”Men det innebär att våra gester och ansiktsuttryck är lite överdrivna. Om man sitter för nära ser det orealistiskt ut.”

Horace hade först trott att det var en dålig ursäkt för att mannens skådespeleri saknade finess, men nu förstod han.

Nu spelade jag för åskådarna längst bak, tänkte han med bister belåtenhet.

Halt hade vaknat till och mumlade lågt när Horace svor och sparkade till spannen. Horace kastade en blick på honom och försäkrade sig om att spejaren lugnade sig. Han grimaserade när han rörde sig. Hans tå värkte efter sparken och han visste att den skulle förbli öm i några dagar. Han ryckte filosofiskt på axlarna. Ibland fick man offra sig för konsten.

Han tog upp spannen och skyndade fram till sin utrustning. Där tog han upp svärdet och skidan, men höll dem så att de inte skulle synas. Förhoppningsvis hade inte betraktaren i fjärran sett vad han plockat upp.

Horace försökte se obesvärad ut och promenerade genom gräset till dammen. Han gick ned för den lilla slänten till stranden. Så snart horisonten försvann ur sikte – vilket också innebar att han själv var dold – satte han sig på huk och ställde spannen på marken. Han rörde sig snabbt till de skyddande träden och buskarna och lade sig på mage.

Han ålade sig fram på armbågar och knän tills han kunde se åsen i fjärran. Sedan började han granska den noggrant. Han delade in den i olika sektorer och rörde blicken fram och tillbaka så att han inte skulle bli för fokuserad på en enda plats. Det tog några minuter, men sedan såg han något som rörde sig. Han såg det ur ögonvrån, men vände genast blicken mot det. Betraktaren hade rört sig framåt. Förmodligen letade han efter en bättre utkiksplats. Han hade sett Horace försvinna och sökte nu efter en plats där han kunde se honom igen.

Nu kunde Horace se hans axlar och huvud ovanför krönet. Om Horace inte hade sett den lilla rörelsen så hade han nog inte märkt det. Men nu kunde han se gestalten. Och han tyckte sig även ana en mörklila färg.

”Jaså, det är du som har kommit tillbaka”, muttrade han. Han såg sig omkring över området och försökte fundera ut hur han kunde närma sig mannen utan att bli upptäckt.

”Jag behöver en marksänkning eller något liknande”, sa han för sig själv. Men han kunde inte se någon lämplig plats mellan åsen och platsen där han låg. Han önskade att han varit spejare. Då skulle han ha varit skicklig nog att smyga sig fram genom det höga gräset utan att vare sig synas eller höras. Trots att Horace hade fått en kamouflagemantel av Halt så visste han att det var för svårt för honom. Och tanken på att närma sig en skicklig skytt över öppen mark var inte särskilt lockande.

Dessutom skulle det ta för lång tid. Genovesiern skulle räkna med att han kom tillbaka inom några minuter med en fylld spann. Horace hade ingen aning om vad mannen skulle hitta på om han blev misstänksam. Nej, eftersom det inte gick att komma i närheten av genovesiern så skulle det vara bäst att låtsas som om han inte hade sett honom. Det här skulle bli en sömnlös natt.

Han tog upp spannen och mindes i sista sekunden att fylla den. Han var så koncentrerad på problemet med genovesiern att han var nära att glömma den lilla detaljen. Om Horace hade varit tvungen att gå till dammen en tredje gång skulle nog mannen bli misstänksam.

När han kom tillbaka till lägret fick han annat att tänka på i några minuter. Till hans förvåning och lättnad var Halt vaken. Medan de pratade blev det uppenbart att Halt visste var de var och vad som hade hänt. Han blandade inte längre ihop Horace och Crowley. Hans tankar var helt tillbaka i nuet.

Men han var alldeles torr i strupen, så Horace gav honom en kopp kaffe. Färgen började återvända till Halts ansikte när han drack den uppiggande drycken. Efter några klunkar såg sig Halt omkring över den prydliga lägerplatsen.

”Var är Will? Jag förmodar att han jagar Tennyson?”

Horace skakade på huvudet. ”Han har gått för att hämta Malcolm”, svarade han. Halt såg oförstående ut. ”Helaren”, sa Horace.

Halt skakade på huvudet och tycktes inte gilla det han hörde.

”Det skulle han inte ha gjort. Han skulle ha låtit mig vara och följt efter Särlingarna. De måste vara många mil bort vid det här laget! Hur länge sa du att jag har varit medvetslös?”

”Tre dagar i morgon”, sa Horace. Rynkorna i Halts panna blev djupare.

”De har fått ett alldeles för stort försprång. De kanske redan har glidit er ur händerna. Han skulle inte ha ödslat tid på att hämta Malcolm.”

Horace lade märke till Halts ordval. De kanske redan har glidit er ur händerna. Uppenbarligen ansåg inte Halt längre att han deltog i jakten på Särlingarna. Horace tvekade och funderade på om han borde berätta om genovesiern som bevakade dem. Om genovesiern rapporterade till Tennyson så kunde Särlingarna inte vara särskilt långt borta. Men han bestämde sig för att det var bäst att inte oroa Halt med informationen om att någon bevakade dem.

”Vad skulle du ha gjort om situationen varit den omvända, då?” frågade Horace i stället. ”Skulle du ha lämnat honom och fortsatt?”

”Det är klart att jag skulle!” svarade Halt omedelbart. Men hans tonfall var inte riktigt övertygande och Horace höjde ett ögonbryn. Han hade väntat länge på att få göra det inför Halt.

Spejaren var tyst en liten stund. Sedan försvann hans ilska.

”Nej, du har rätt”, sa han. ”Det skulle jag nog inte.” Han blängde på Horace. ”Och sluta höja på ögonbrynet så där. Du kan inte ens göra det rätt! Ditt andra ögonbryn rör sig tillsammans med det!”

”Visst, Halt, som du vill”, sa Horace med låtsad vördnad. Han fylldes av en enorm lättnad nu när det verkade som om Halt höll på att bli sig själv igen. Kanske hade de inte behövt söka hjälp hos Malcolm trots allt.

Han gav Halt en lätt måltid med buljong och bröd. Först försökte han mata den gråskäggige spejaren, men Halt vägrade. Hans upprörda utbrott fick Horace att känna sig ännu mer lättad.

”Jag är inte invalidiserad!” utbrast spejaren. ”Ge mig den förbannade skeden!” Horace vände sig om för att dölja sitt leende. Det här var mer likt den vresige gamle Halt, tänkte han.

Sent på eftermiddagen, när Halt låg och sov, blev Horace medveten om en underlig känsla. Eller kanske var det snarare avsaknaden av en sådan. Sedan i morse hade han anat hur genovesiern iakttagit honom, men nu var den känslan borta.

Han blickade mot horisonten och försökte se ut som om han gjorde det lite på måfå. Han visste var genovesiern hade gömt sig under dagen. Han hade vid flera tillfällen lagt märke till en hastig rörelse på krönet när mannen bytt ställning eller försökt mjuka upp sina stela muskler.

”Du hade inte blivit någon vidare spejare”, muttrade han. Han hade många gånger sett Halt och Wills otroliga förmåga att hålla sig stilla i flera timmar utan att röra sig. Han log lite. ”Inte jag heller, förstås.” Han hade varken tålamodet eller självdisciplinen som krävdes av en spejare.

När skuggorna började bli längre och solen sjönk mot horisonten fattade han ett beslut. Det skulle vara logiskt för honom att patrullera lite i området innan det mörknade. Det skulle knappast göra genovesiern misstänksam – om han nu fortfarande var kvar.

Horace tog på sig sin ringbrynja och hjälm, spände fast svärdsskidan i bältet, hängde skölden på armen och lämnade lägret. Han gick mot en plats på krönet ungefär två hundra meter till vänster om stället där genovesiern varit senaste gången han sett honom. Därifrån skulle han gå i en båge längs åsen och kontrollera landskapet söderut.

Han kände sig lite säkrare nu när han hade skölden på vänster arm. Den skulle lätt hejda en armborstskäkta och han litade på sina egna reflexer. Om mannen låg kvar på samma ställe som innan skulle Horace ha gott om tid att blockera med skölden om han reste sig upp och sköt. När armborstet sedan var oladdat skulle Horace ha tid på sig att knappa in och anfalla med svärdet. Han skulle med nöje hugga mot den lömske mördaren.

Han traskade upp på krönet, låtsades studera marken till vänster och vände sig sedan åt höger och började gå längs krönet. När han kom fram till platsen där det hade rört sig senast såg han sig noggrant omkring. Gräset var tillplattat, som om någon hade legat där under en längre tid. Det var en perfekt utkiksplats. Här var åsen som högst och man kunde blicka långt ut över landskapet nedanför. Horace kastade en blick mot lägret. Röken steg från lägerelden och ringlade åt sidan en liten bit ovanför marken i den friska kvällsvinden. Bredvid elden låg Halt insvept i sina filtar.

Horace gick ned på åsens motsatta sida och blickade åt både vänster och höger. Det tog bara några minuter för honom att hitta det han letade efter. I gräset fanns en hög med färsk hästspillning och ett hål där pålen som hästen stått bunden vid hade stått. Platsen gick inte att se från lägerplatsen, men den låg så nära att genovesiern snabbt kunnat fly om det blivit nödvändigt.

”Visst var han här”, sa han för sig själv. ”Men nu är han borta. Frågan är om han tänker komma tillbaka. Och i så fall när.”

Han funderade på problemet medan han gick tillbaka till lägret. Han gjorde i ordning ett mål mat medan det mörknade. Sedan ruskade han försiktigt i Halt och såg till sin förvåning och lättnad hur spejaren slog upp ögonen med en gång.

”Kvällsmat”, sa Horace.

Halt fnös lite. ”Det var på tiden. Betjäningen här är väldigt långsam.”

Men han tog tacksamt emot tallriken med mat och han åt snabbt. När han hade stillat det värsta av hungern höll han upp en bit av brödet som Horace hade lagat vid elden.

”Är det du som har gjort det här?” frågade han.

Horace var lite stolt över sin nya färdighet och förklarade att han hade det. Det tog inte lång tid för Halt att sticka hål på den bubblan.

”Vad är det för något?” frågade han.

Horace gav honom en lång blick. ”Jag tror att jag tyckte bättre om dig när du var sjuk.”

Lite senare på kvällen, när Halt hade somnat på nytt, rörde Horace om i glöden och drog sig långsamt tillbaka från det flackande, ostadiga skenet. Det fanns ett omkullfallet träd ungefär femton meter bort och han satte sig med ryggen mot stammen. Han svepte en filt runt sig och lade sitt dragna svärd över knäna. Han ägnade en sömnlös natt åt att spana efter en fiende som aldrig dök upp.

Morgonen därpå kom genovesiern tillbaka.