Solen hade gått upp för lite mer än en timme sedan. Det skulle bli en fin dag, men sällskapet som stod samlat runt högen av färsk jord hade böjt ned sina huvuden i sorg. De såg inte ut att bry sig om det vackra vädret eller den klara luften.
Will stod med sänkt huvud och tryckte ned en träpinne för att markera den nygrävda graven. Sedan klev han åt sidan och lät Horace ta några sista spadtag och platta till jorden. När den unge krigaren var färdig tog han också ett steg bakåt och lutade sig mot spaden.
”Är det någon som vill … säga några ord?” frågade han lite trevande. Malcolm såg på Will, men spejaren skakade på huvudet.
”Jag tror inte att jag är redo för det.”
”Det kanske vore passande om vi bara stod stilla här en liten stund?” föreslog Malcolm. De två andra utväxlade blickar och nickade.
”Det kanske vore lämpligt”, sa Will.
Horace sträckte på sig som i givakt och sedan stod de tre männen vid graven med sänkta huvuden. Till sist var det Will som bröt tystnaden.
”Så där. Kom nu.”
De packade ihop sin utrustning och lastade den på hästarna. Horace sparkade jord över elden för att släcka den och sedan satt de upp. Will kastade en sista blick på den färska jorden på graven. Därefter började han att rida utan att se sig om. De andra följde efter.
De red norrut i långsam takt, bort från stigen de hade följt de senaste dagarna. De lämnade både graven och Tennysons sällskap bakom sig. Ingen sa något när de kom upp på den första åsen. När Will var säker på att ingen såg dem gjorde han tecken med handen.
”Snabba på”, sa han och alla tre ökade farten till kort galopp. Några hundra meter framför dem blev marken planare och där borta stod en liten träddunge. Ännu längre bort steg marken mot ytterligare en låg ås. Will var på väg mot dungen. Han svängde lite åt vänster och de andra följde efter. När de närmade sig träddungen kastade han en blick över axeln för att se om någon förföljde dem. Men horisonten var öde.
”Skynda!” ropade han. Det var viktigt att de hade kommit i skydd när den genovesiske spionen kom upp på krönet.
Will höll in Tug vid träden och släppte förbi sina två följeslagare. De red några meter in i dungen och satt sedan av. När Will hade försäkrat sig om att förföljaren inte syntes till än så följde han själv efter. Även han klev ur sadeln.
”För in hästarna i skuggorna”, sa han.
Horace ledde Kicker längre in mellan träden. När Will gjorde tecken följde Abelard och Tug efter den större hästen.
”Jag ska ta en titt på Halt”, sa Malcolm.
Spejaren låg fortfarande och sov på liggunderlägget mitt i dungen. De hade fört dit honom efter mörkrets inbrott på en bår mellan Abelard och Tug. De hade bäddat bekvämt och sedan hade Malcolm stannat vid spejarens sida under natten. Kort före gryningen hade han smugit tillbaka till lägret för att närvara vid ”begravningen”. Han hade låtsats se sorgsen ut medan Will och Horace begravt en kort trädstam insvept i en filt.
”Ingen förändring”, sa Malcolm lågt efter att han hade undersökt Halt.
Will nickade belåtet. Han hade inte gillat att lämna Halt ensam i några timmar medan de låtsats begrava ”liket” med all låtsad sorg de kunnat frambringa. Men det var viktigt att Malcolm återvände till lägret innan spanaren dök upp kort efter gryningen, så det hela hade varit en nödvändig risk.
Han väntade bland träden, där de djupa skuggorna gjorde det omöjligt att upptäcka honom på avstånd. Han spejade vaksamt mot horisonten i syd.
”Ser du något?” frågade Horace. Han och Malcolm smög fram till Will. Horace hade tagit på sig manteln som Halt hade gett honom och Malcolm hade på sig Halts egen mantel. De behövde använda alla medel som stod till buds och Will hade bett dem att dra fram huvorna ordentligt.
”Nej! Och sluta hojta, för Guds skull!”
Horace kunde inte låta bli att le åt Wills irriterade svar. Han visste att han inte hade hojtat, men han förlät sin vän. Will var spänd som en bågsträng. Om Halt skulle ha en chans att överleva var det nödvändigt att hans plan fungerade.
”Vad är det du tänker göra, egentligen?” frågade Malcolm. Han var noga med att tala tyst. Will och Horace hade diskuterat Wills strategi kvällen innan, men Malcolm hade vakat över Halt och kände inte till detaljerna.
”Jag hoppas att han ska komma och kolla att vi verkligen har gått”, sa Will.
”Och sedan?” sa Malcolm. ”Tänker du springa fram och tillfångata honom?” Han lät tveksam. Det lät inte som någon speciellt klok plan. Wills häftiga svar visade att inte han tyckte det heller.
”Självklart inte! Tror du att jag vill dö, eller? Genovesierna är mästerskyttar. Om jag rusade fram till honom skulle han få gott om tid på sig för att skjuta ihjäl mig.”
”Du är en bättre skytt”, sa Malcolm. Men han missade en detalj.
”Kanske det. Skillnaden är att jag vill ta honom levande. Han är däremot bara intresserad av att döda mig.”
”Kan du inte skjuta för att skada honom?” frågade Malcolm.
Men Will skakade på huvudet. ”Det är för farligt. Jag skulle galoppera på Tug. Ett enda felsteg skulle innebära att jag missade. Och några centimeter skulle räcka för att döda genovesiern. Dessutom skulle han fortfarande kunna döda mig, även om jag lyckades skada honom.”
”Jaha, så … vad tänker du göra, då?” frågade Malcolm.
”Jag väntar tills han inte längre räknar med några faror”, förklarade Will. ”När han letar efter oss kommer han att vara på sin vakt. Han kommer att vara väldigt vaksam medan han försäkrar sig om att vi verkligen har ridit vidare. Sedan rider han nog till nästa krön. Om han inte ser några spår av oss där så återvänder han förmodligen till Tennyson.”
”Det låter troligt”, sa Malcolm. Men Will anade att helaren fortfarande var lite förvirrad, så han bestämde sig för att förklara ännu mer.
”På hemresan kommer han nog att vara extra vaksam under den första timmen. Han kommer att hålla utkik bakåt. Men när han är säker på att ingen förföljer honom så kommer han att lugna sig lite. Då kommer jag att ha bättre förutsättningar för att ta honom med överraskning. Jag ger honom ett försprång, men rider i en halvcirkel och återvänder sedan till hans spår. När jag har kommit ikapp tar jag mig så nära honom som möjligt utan att han ser mig.”
”Men du måste fortfarande hinna ifatt honom.”
Will nickade. ”Ja, men han lär vara trött och räknar ju inte med att jag ska komma. Chansen att fånga honom levande ökar avsevärt om jag väntar några timmar.”
Malcolm nickade, men hans ansiktsuttryck var bekymrat.
”Jag vet inte hur många timmar Halt har på sig, Will”, sa han lågt.
Den unge spejaren suckade. ”Jag vet, Malcolm. Men han skulle ju inte bli bättre av att jag dog här, eller hur?”
Han höll upp handen för att hejda alla svar. Tug hade gett ifrån sig en varningssignal – ett dovt muller som var så lågt att det knappt hördes. Han visste att den lilla hästen hade hört något.
Will nickade till honom. ”Fint, min vän”, viskade han. ”Jag hör det också.”
Det var ljudet av hovslag mot den mjuka marken. När ljudet tilltog i styrka sjönk Will ned på huk och tecknade åt de andra att göra detsamma.
”Kom ihåg att inte röra så mycket som en muskel om han tittar åt det här hållet”, sa han.
Efter några sekunder saktade de rytmiska hovslagen in och Will såg någonting som rörde sig vid horisonten. En häst och en ryttare kom upp på krönet. Wills läppar kröktes i förakt. Genovesiern var en livsfarlig fiende i städerna, där han kunde gömma sig på gator och i mörka gränder. Men vildmarken förstod han sig inte alls på. Man hade ingenting alls att vinna på att röra sig så där långsamt om man ändå tänkte visa sig uppe på ett krön.
Och visst var det genovesiern. Han kändes lätt igen med den mörklila manteln och det laddade armborstet han hade framför sig på sadeln. Mannen stod upp i stigbyglarna och skuggade ögonen med handen medan han spanade ut över landskapet. De låga, mjukt rullande åsarna fortsatte i flera kilometer. För genovesiern verkade det som om Horace, Will och Malcolm redan hade ridit över det närmaste krönet norrut och försvunnit. Det var inte konstigt, eftersom han hade väntat i flera minuter innan han ridit efter.
Genovesiern red ned för sluttningen. Will såg att han inte var någon spårare. Det hade förstås märkts redan på de uppenbara ledtrådarna som genovesierna hade lämnat i den dränkta skogen. Han tittade på medan lönnmördaren red förbi ungefär hundrafemtio meter från platsen där de tre vännerna låg gömda. Sedan red genovesiern upp till nästa krön. Han saktade återigen ned farten innan han nådde krönet, men blottade sedan sig själv och hästen helt och hållet när han kommit upp.
Han såg naturligtvis inga spår efter ryttarna därifrån heller. Han väntade i några minuter innan han vände på hästen och red tillbaka samma väg han hade kommit. Än en gång passerade han den lilla träddungen.
Han lade inte märke till gömstället den här gången heller. Han red tillbaka över det första krönet och snart hörde de hur hovslagen försvann. Will väntade i några minuter och vände sig sedan mot Tug, som stod en bit bort bland träden.
”Hör du något?” frågade han. Hästen gnäggade lågt och slängde lite med huvudet. Öronen reste sig och slokade sedan. Han hörde ingenting. Will slappnade av lite för första gången på kanske trettio minuter. Han kände i sina stela axlar hur spänd han hade varit.
”Tror du att han gick på det?” frågade Horace.
Will tvekade i några sekunder, men nickade sedan. ”Ja, det tror jag. Om han inte överlistar oss, förstås – men det betvivlar jag. Han förstår sig helt enkelt inte på landskapet här. Till och med du skulle kunna lura honom, Horace.” Will log.
”Jaha, tack så mycket”, sa Horace och höjde på ett ögonbryn. Han gillade att göra det ansiktsuttrycket.
”Det är inte meningen att det andra ögonbrynet ska röra sig samtidigt”, sa Will. ”Nu ser du bara förvånad ut!”
Horace fnös klentroget. Han kände sig helt säker på att han hade bemästrat det hela. Spejarna var bara avundsjuka på att han hade lärt sig ansiktsuttrycket de älskade.
”Vad gör vi nu?” frågade Malcolm lite otåligt. Han kände de två unga männen och visste att deras ordväxling kunde hålla på ett litet tag. Will vände sig mot honom.
”Jag väntar i ungefär en halvtimme”, sa han. ”Jag vill att han är helt övertygad om att vi är borta. Sedan rider jag i en vid halvcirkel innan jag återvänder till hans rutt. Jag följer hans spår och hinner förhoppningsvis ifatt honom innan han når Tennysons läger.”
”Och då fångar du honom”, sa Horace.
Malcolm skakade på huvudet. Han var full av beundran.
”Bara så där”, sa han. Alltihop verkade så enkelt.
Will såg allvarligt på honom. ”Bara så där.” Han insåg att det lät en aning skrytsamt. ”Jag har inget val, Malcolm”, sa han lite ursäktande. ”Du måste veta vilket gift som användes på den där skäktan och han är den ende som kan berätta det för oss.”
”Så nu är det bara att vänta?” frågade Horace och Will nickade.
”Det är bara att vänta.”