Trots de senaste dagarnas strapatser var Tug förvånansvärt utvilad. Will red långsamt mot platsen där Tennysons utsände hade legat och övervakat lägerplatsen. När han närmade sig satt han av och smög sig fram på huk. Alldeles nedanför den högsta punkten lade han sig på mage och ålade fram för att spana över krönet. Han var noga med att inte blotta mer av huvudet än vad som var absolut nödvändigt.

Genovesiern syntes inte till, men platsen där han hade gömt sig var lätt att hitta. Gräset var tillplattat i en stor cirkel, som om ett djur hade legat där. Will hittade tydliga spår som ledde bort från åsen. Mördaren hade uppenbarligen tagit samma väg varje kväll. Spåren var lätta att hitta för Wills tränade blick. Mannen hade gett sig av åt sydöst – åt samma håll som den större gruppen av Särlingar hade varit på väg. Det fanns ingen anledning att tro att de hade ändrat kurs.

Will funderade snabbt på situationen. Lönnmördaren var uppenbarligen säker på att de hade gett sig av efter att ha begravt Halt, så han hade ingen anledning att lägga ut ett falskt spår och ingen anledning att förmoda att någon förföljde honom. Men han var inte dum, även om hans vildmarksfärdigheter lämnade en del att önska. Han skulle nog se sig omkring regelbundet, åtminstone under de första timmarna. För att ha någon chans att tillfångata mannen måste Will slå till när han hade sänkt garden. Will red i en halvcirkel ungefär två kilometer österut och fortsatte sedan parallellt med lönnmördarens sydöstliga kurs i kort galopp. Det var ett effektivt sätt att färdas relativt snabbt på och hade fördelen att Tugs hovar förde mindre oväsen mot den mjuka marken än om de hade galopperat i full fart.

Will red åt sydöst i stadigt tempo. Varje gång de skulle över ett krön vidtog han samma försiktighetsåtgärder, men såg aldrig skymten av någon.

Efter en och en halv timme svängde Will och försökte komma på den genovesiske mannens spår. Han hittade dem efter några minuter och kunde konstatera att mannen var på väg i precis samma riktning som tidigare. Will red åt väster och svängde sedan så att han återigen red parallellt med den andre mannens kurs.

Det var mitt på eftermiddagen när han fick syn på sin motståndare. Hans häst traskade fram i ganska maklig takt med nedböjt huvud. Will log. De hade nog stulit hästen från en gård och den var inte i särskilt gott skick. Den kunde inte alls mäta sig med Tug i fråga om uthållighet och hastighet. Och nu när Will var så nära som han var så visste han att en kappridning stundade.

Den unge spejaren svängde och började närma sig den andre ryttaren. Mannen satt lite hopsjunken i sadeln och det märktes att han var nästan lika trött som sin häst. Det syntes också på honom att han var övertygad om att ingen förföljde honom. När Will närmade sig såg han att mannen hade hängt sitt armborst över axeln. Hans tankar var nog fokuserade på lägerplatsen och maten och drycken som väntade honom där.

”Försiktigt nu, min vän”, viskade Will till Tug när han lutade sig framåt över hästens nacke och manade honom att öka farten. Den lilla hästen svarade direkt. Hovarna klapprade dovt mot marken, men ljudet dämpades av gräset och den fuktiga jorden. Will hoppades att de skulle komma så nära som möjligt innan genovesiern hörde dem och insåg att han var i fara.

Det var en svår balansgång. Om Will red fortare skulle de knappa in snabbare. Men samtidigt skulle han föra mer oväsen, vilket ökade risken för att genovesiern upptäckte honom. Will motstod frestelsen att låta Tug galoppera i full fart. Det skulle han ändå bli tvungen att göra tids nog.

Will slängde långbågen över axeln medan han red och sträckte ned handen i jackfickan efter sina två slagstänger.

På grund av Tugs livliga rörelser var det först svårt för Will att skruva ihop de två mässingscylindrarna. Så snart han började sätta ihop de gängade sektionerna krängde Tug till så att Will fick börja om. Will koncentrerade sig och gjorde ett försök att anpassa sin egen kropp till Tugs rytm. Sedan provade han igen och kände hur styckena passades ihop. Efter att ha vridit några försiktiga varv skruvade han fortare och snart satt de två cylindrarna ihop så att de tillsammans bildade en längre stång. Will lyfte den i höger hand och kände den bekanta balansen. Slagstängerna var balanserade på precis samma sätt som spejarnas långa knivar. Men för att använda mässingsvapnet var han tvungen att komma inom tjugo meter från sin motståndare – och det kunde bli svårt.

Han såg att genovesiern nästan hade nått fram till en ny ås. Will varnades som av ett sjätte sinne och insåg att det skulle vara naturligt för mannen att se sig om när han närmade sig krönet. Han bromsade in så att jorden yrde, gled ur sadeln och drog lätt i tyglarna när han sjönk till marken. Tug hade tränats på att känna igen många olika signaler och reagerade omedelbart. Han sjönk ned på knä och rullade sedan åt sidan i gräset och låg orörlig när Will lade armen över hans nacke. De låg blickstilla i skydd av det höga gräset. På långt håll såg den grå hästen och spejaren ut som en stor sten som omgavs av buskar. Från skuggorna under huvan såg Will hur genovesiern höll in sin häst uppe på krönet. Han drog en lättnadens suck för att han hade förutsett det här.

Ryttaren vände sig om och blickade ut över landskapet han hade tillryggalagt. Men han var inte särskilt koncentrerad. Han hade gjort samma sak vid flera tillfällen under de senaste fyra timmarna och hittills hade han inte sett några som helst tecken på förföljare. Han väntade sig inte att göra det den här gången heller.

Så han var inte speciellt noggrann när han såg ut över grässlätten bakom sig. Han gjorde det lika mycket för att mjuka upp sin stela nacke som för att spana efter förföljare. I nittio procent av fallen ser folk bara vad de förväntar sig att se. Det hade Halt sagt många gånger till Will under lärlingsåren. Genovesiern väntade sig att se en öde slätt bakom sig och det var precis vad han såg. De oregelbundna gröna och grå formerna en liten bit västerut intresserade honom inte det minsta.

Efter ett par minuter vände sig mannen återigen åt sydöst och red ned från krönet. Will väntade. Att låtsas rida iväg och sedan återvända för att titta efter en gång till var ett urgammalt knep. Men genovesiern verkade säker på att området bakom honom faktiskt var öde, så han kom inte tillbaka.

Will knackade Tug i nacken och hästen reste sig långsamt. Will satte sig i sadeln så att de reste sig den sista lilla biten tillsammans. Nu när åsen låg mellan Will och genovesiern vågade han galoppera. När de kom till krönet skulle han bara vara några hundra meter bakom den andre ryttaren.

Den här gången stannade han inte på krönet. Han hade inte tid. De hade rest i nästan fyra timmar och de måste vara ytterst nära lönnmördarens mål. De kom upp på åsen i full galopp och Will gav ifrån sig ett litet tjut av förvåning.

Tug spetsade öronen när han hörde ljudet, men Will skyndade sig att lugna honom.

”Bara fortsätt”, sa han. Den lilla hästens öron slokade lite och han fortsatte galoppera utan att tappa någon fart.

Landskapet framför dem hade förändrats. Åsarna hade ersatts av en lång, mjuk sluttning som ledde ned i en vidsträckt, bred dalsänka. Will kunde se Tennysons läger ungefär tre kilometer bort.

Hans sällskap hade vuxit. När Tennyson lämnat Hibernia hade han haft mellan tolv och femton personer med sig. Nu hade han minst hundra.

Men Will hade ett mer angeläget problem: genovesiern, som nu var mindre än två hundra meter bort. Will såg ut att ha tur. Lönnmördaren verkade inte ha hört ljudet av Tugs hovar mot gräset, utan fortsatte i samma lugna takt som innan.

Sedan lyfte mannen huvudet och såg sig över axeln. Han hade hört dem. Will var tillräckligt nära för att höra hans förvånade rop. Lönnmördaren satte hälarna mot sitt riddjur och ökade farten till kort galopp och sedan full galopp. Men hans häst var utmattad och Will visste att mannen hade begått ett taktiskt misstag. Han hade blivit så överraskad att han fattat fel beslut. Det bästa han hade kunnat göra skulle ha varit att kliva av hästen och skjuta mot sin förföljare.

Men han visste ju inte att Will ville fånga honom levande. Kanske var han inte redo att möta spejarens fenomenala träffsäkerhet och hastighet igen. Han insåg nog att det enda som hade räddat honom under den förra sammandrabbningen var ren tur.

Genovesierns ansikte såg ut som en blek oval när mannen såg sig om. Tug knappade in snabbt och mannen kämpade desperat med hälarna för att mana hästen framåt. Den stora hästen från bondgården hade förstås inte en chans att springa ifrån den snabba spejarhästen och avståndet mellan de två ryttarna minskade snabbt.

Genovesiern försökte lossa sitt armborst från axeln. När Will såg vad mannen gjorde satte han sina slagstänger i bältet och tog fram sin långbåge. Genovesiern sträckte sig efter sitt koger, valde ut en skäkta och lade den på armborstet. Will blev alldeles torr i strupen vid tanken på den livsfarliga, förgiftade skäktan. Under normala omständigheter skulle han ha skjutit först. Oddsen var helt och hållet på hans sida. Den andre mannen behövde vrida sig i sadeln för att skjuta medan Will kunde skjuta rakt över Tugs öron. På så här nära håll skulle han träffa enkelt.

Men han behövde den här mannen levande.

Genovesiern hade till sist lyckats ladda sin skäkta. Han vände sig klumpigt om i sadeln. Hans häst skumpade så att han fick kämpa hårt för att hålla balansen. Mannen vred sig åt höger, så Will styrde Tug åt vänster. Det gjorde att genovesiern behövde vrida sig väldigt långt och han fick därför mycket svårare att sikta.

Mannen insåg vad som höll på att hända och försökte hastigt vända sig åt andra hållet i stället. Men så snart han gjorde det svängde Will på nytt och red tillbaka åt höger. Manövern lyckades. Genovesiern förlorade än en gång sin måltavla med blicken och Tug knappade in med ytterligare tjugo meter.

Mördaren vred sig åt höger igen. Den här gången fortsatte Will rakt fram, utan att sicksacka. Han hade lagt en pil på strängen och red utan att hålla i tyglarna. Hästen styrde han med knäna. Han ville inte riskera att döda den andre ryttaren, men det kunde inte mannen veta. Lönnmördaren skulle få en enda chans att skjuta. Även om han kunde ladda om i sadeln så skulle han inte ha tid med det.

Will tänkte göra det omöjligt för mannen att sikta. Hans plan gick ut på att i snabb följd skjuta ett antal pilar så nära genovesierns huvud att mannen ryckte till. Han mindes duellen med mannens följeslagare. De här männen var först och främst lönnmördare, vilket innebar att de var vana vid att skjuta mot hjälplösa mål som inte ens visste att det fanns fiender i närheten. De lilaklädda männen var inte vana vid ärliga strider, där de konfronterade fiender som sköt tillbaka med stor träffsäkerhet.

Han närmade sig. Tug rörde sig med smidiga och behärskade rörelser. Lönnmördarens häst var däremot klumpig och trött och ryttaren skumpade fram och tillbaka i sadeln.

Nu kommer det, tänkte Will. Genovesiern höjde armborstet och hans finger började krama avtryckaren. Will rörde händerna blixtsnabbt. Han spände bågsträngen, släppte den, drog en ny pil och spände bågen på nytt i så snabb hastighet att tre pilar var på väg genom luften någon sekund innan genovesiern sköt.

Lönnmördaren blev medveten om faran precis när han tänkte skjuta. En projektil ven förbi hans huvud och det kändes inte som om den var mer än några centimeter bort. Han såg att två pilar till var på väg, bara någon bråkdels sekund efter den första. Det skulle ha krävts starkare nerver än han hade för att fortsätta sikta – även om han inte hade kastats omkring så i sadeln på den galopperande hästen. Han duckade och svor. Han pressade nästan reflexmässigt in avtryckaren och skickade skäktan högt upp i luften. Den landade i det höga gräset nästan hundra meter bort.

Faran var förbi. Will kastade sin pilbåge åt sidan. Han hade inte tid att hänga den över axeln igen och han kunde hämta den senare. Han drog i stället slagstängerna ur bältet och inledde slutspurten. Lönnmördaren dunkade frenetiskt hälarna mot sin häst. Nu skilde det bara fyrtio meter. Mördarens utmattade häst hade saktat ned farten medan ryttaren varit upptagen, men nu behövdes hastigheten igen. Hästen gav så mycket den kunde, men Tug knappade in med rasande fart. Mördaren försökte alltför sent att dra en av sina många dolkar, men Wills högerarm lyftes och sänktes i ett elegant, kraftfullt kast.

Slagstängerna glimmade i solskenet när de virvlade genom luften. Lönnmördaren såg dem först inte och anade inte faran som var på väg. Men sedan såg han den snurrande metallen och böjde sig framåt över hästens nacke.

Mannen hade reflexer som en katt, tänkte Will. Slagstängerna flög förbi ovanför hans huvud och försvann i det höga gräset. Will svor. Han skulle aldrig hitta dem igen. Han drog sin långa kniv ur slidan.

”Nu, Tug”, sa han. Hästen ökade farten på nytt. Will hade aldrig tidigare ridit så här fort på Tug.

Han såg hur det glittrade av stål i genovesierns hand och förstod att lönnmördaren hade dragit en av sina långa dolkar. Han höll sin egen kniv redo och drev Tug framåt. Den andre ryttaren började vända sin häst för att bemöta anfallet, men han var för sen. Han högg en gång mot Tug, men Will lutade sig framåt över hästens nacke och parerade med sin långa kniv.

Sedan slog Tugs skuldror rakt in i mördarens utmattade häst så att den tumlade omkull. Den kanade i flera meter på det våta gräset och ryttaren fastnade med höger ben under den tunga hästen. Djuret slog förtvivlat ut med hovarna i luften, men gjorde inga försök att resa sig. Det var ute med den.

Will kastade sig ned från sadeln och sprang mot den fastklämde lönnmördaren. Genovesiern hade tappat sin dolk i smällen och kämpade desperat under sin lila mantel för att dra en till. Will tvekade inte i en sekund utan rusade rakt fram och drämde knivskaftet i mannens huvud. Han väntade inte på att se om det första slaget hade effekt utan följde genast upp det med ett nytt, ännu hårdare slag.

Mannens ögon rullade bak i huvudet och han stönade lågt. Han blev liggande på ryggen med höger ben under den stupade hästen. Will stannade till för att hämta andan. Det där andra slaget hade nog varit överflödigt, men han hade gillat att dela ut det.

”Där slutade resan för dig”, sa han till den orörlige mannen. ”Och hästen du red på.”