Malcolm var bekymrad. Halt hade haft giftet i kroppen i flera dagar och han kunde nå slutskedet när som helst nu. För tillfället sov spejaren lugnt och hans kroppstemperatur var normal. Men om febern bröt ut på nytt och han började vrida sig och yra så kunde det innebära att han bara hade några timmar kvar att leva. Will kämpade mot klockan för att hämta tillbaka genovesiern innan Halt nådde det stadiet. De hade hoppats att Tennysons läger låg ungefär fyra timmar bort – att det tog fyra timmar att rida dit och fyra att rida tillbaka.
Om en timme kunde Halt mycket väl vara död.
Helaren kastade en blick mot den långe unge krigaren som satt på huk och blickade ut i luften. Han önskade att han kunde hjälpa Horace eller muntra upp honom på något sätt. Men krigaren förstod lika väl som Malcolm hur allvarlig situationen var. Och helaren brukade inte komma med falsk tröst i sådana här lägen. Falska förhoppningar var värre än det lilla hoppet de fortfarande hade.
Halt stönade lågt och lade sig på sidan. Malcolm snodde omedelbart runt och iakttog honom som en hök. Hade han bara vänt sig i sömnen? Eller var detta början på slutet? Halt låg stilla i några sekunder och helarens oro började avta. Sedan mumlade Halt på nytt, lite högre. Han började fäkta med armarna som om han ville kasta av sig filtarna. Malcolm skyndade fram, ställde sig på knä och lade handen på den skäggige spejarens panna. Den kändes varm – mycket varmare än vad som var normalt. Halts ögon var slutna, men då och då ropade han till. Först lät det bara som obegripliga läten, men efter en liten stund gick det att urskilja en varning.
”Will! Ta den tid du behöver! Stressa inte med pilen!”
Malcolm hörde Horaces snabba fotsteg. Den unge mannen kom fram och ställde sig bredvid honom.
”Hur är det med honom?” frågade Horace. Det var naturligtvis en lite löjlig fråga. Att det inte var bra med Halt var uppenbart och Malcolm förberedde sig på ett beskt svar. Men han hejdade sig. Horace förtjänade inte det.
”Inte bra”, sa han. ”Han svävar mellan liv och död. Var snäll och hämta min medicinväska, Horace.”
Väskan låg inom räckhåll, men den unge mannen behövde känna att han gjorde nytta. Horace gav läderväskan till Malcolm, som snabbt letade igenom den och drog fram en liten flaska med en ljusbrun vätska. Malcolm lossade korken med tänderna.
”Öppna hans mun och håll den öppen”, sa han. Horace ställde sig på knä på Halts andra sida och tvingade upp spejarens mun. Halt kämpade emot och försökte slänga med huvudet från sida till sida för att undvika krigarens fingrar. Men han var kraftigt försvagad efter de senaste dagarna och Horace var alldeles för stark. Malcolm böjde sig framåt och hällde några droppar av den bruna vätskan på Halts tunga. Spejaren vred sig och försökte komma loss.
”Håll hans mun stängd tills han har svalt”, sa Malcolm. Horace lydde och lade sina stora händer över spejarens mun. Halt grymtade och försökte rulla från sida till sida. Men efter en liten stund såg de hur hans strupe rörde sig och Malcolm förstod att han hade svalt medicinen.
”Så där, ja”, sa han. ”Du kan släppa honom nu.”
Horace lossade sitt järngrepp om Halts haka. Spejaren spottade och hostade och försökte resa sig, men Horace lade händerna på hans axlar och tryckte ned honom. Efter ungefär en minut blev hans rörelser mindre häftiga. Ropen förvandlades till mummel och kort därpå försjönk han i en orolig sömn.
Malcolm gjorde tecken åt Horace att lugna sig lite. Den unge krigarens panna glänste av svett och helaren visste att det berodde på mer än bara utmattning. Han kände sig maktlös i sin oro. Malcolm visste att de starka känslorna kunde vara påfrestande även rent fysiskt.
”Malcolm”, sa Horace. ”Vad händer, egentligen?”
Han hade förstått att en ny fas i Halts lidande hade inletts. Malcolm hade berättat för dem att Halt skulle gå igenom flera olika stadier, men han hade inte beskrivit det här sista skedet i någon större detalj. Horace visste att alla förändringar i Halts tillstånd just nu var till det värre. Spejaren höll på att bli sämre och Horace ville veta hur allvarligt läget egentligen var.
Malcolm mötte hans bekymrade blick.
”Jag tänker inte ljuga för dig, Horace. Han är lite lugnare nu på grund av medicinen vi gav honom. Han kommer att sova i ungefär en timme och sedan kommer han att vakna och röra sig så där igen. Och varje gång han gör det så blir han sämre. Giftet pumpas allt djupare in i honom och till sist dör han.”
”Hur länge kan du ge honom den där medicinen?” frågade Horace. ”Will kan komma när som helst.”
”Jag gissar på två gånger till”, sa Malcolm. ”Tre, kanske. Men han är svag, Horace. Och det är en stark medicin. Om han får för mycket av den så dör han av den i stället för giftet.”
”Finns det ingenting du kan göra?” frågade Horace. Han kände hur tårarna brände bakom ögonlocken och ville ut. Han kände sig så … hjälplös. Värdelös. Det enda han kunde göra var att stå och titta på medan Halt blev sämre. Om det här hade varit en strid hade Horace inte tvekat att rusa till undsättning. Sådant gick ju i alla fall att förstå. Strider kunde han hantera.
Men det här! Att bara stå och titta och knyta nävarna av frustration utan att kunna göra någonting konstruktivt alls – det var värre än den värsta strid han kunde föreställa sig.
Malcolm sa inget. Han hade ingenting att säga. Men han såg ilskan i Horaces ögon. Den unge mannens ansikte hade blivit alldeles rött av vrede.
”Ni helare!” ropade han. ”Ni är likadana allihop! Ni har era elixir och besvärjelser och annat hokus pokus. Men vad hjälper sådant trams i slutändan? Inte ett skvatt! Allt ni kan göra är att ’vänta och se’!”
Det var naturligtvis en djupt orättvis anklagelse. Visst fanns det helare som var lurendrejare och charlataner, men Malcolm hörde inte till dem. Han hade djupgående kunskaper om örter, mediciner och människokroppen och var förmodligen den skickligaste och kunnigaste helaren i hela Araluen. Men ibland räckte det inte med kunskap. Om helare var ofelbara skulle ju ingen dö. Innerst inne visste Horace det, vilket Malcolm förstod. Han tog inte illa upp. Han förstod att det var situationen och inte Malcolm som den unge krigaren var arg på. Han kände sig bara hjälplös.
”Jag är ledsen, Horace”, sa han tyst. Det var det enda han kunde säga. Horace andades ut och sjönk ihop lite med axlarna. Han visste att det han hade sagt var oöverlagt. Och han visste att Malcolm måste känna sig ännu mer hjälplös än han själv. Det här var trots allt vad Malcolm var bäst på och han kunde inte heller göra något. Horace gjorde en liten gest med handen.
”Nej, nej”, sa han. ”Du har ingenting att be om ursäkt för. Jag vet att du har gjort allt du kan, Malcolm. Ingen kunde ha gjort det bättre. Det är bara det att …”
Han kunde inte avsluta meningen. Han var inte ens säker på vad han ville säga. Men han insåg att hans ord tydde på att han hade accepterat att Halt skulle dö. Det fanns ingenting mer de kunde göra för honom. Om inte Malcolm kunde hjälpa spejaren så kunde ingen det.
Han vände sig om, förde handen till ögonen för att dölja tårarna och gick. Malcolm såg efter honom och bestämde sig för att det var bäst att lämna honom i fred. Han vände sig mot Halt och ställde sig på knä bredvid honom igen. Han lade pannan i djupa veck. Om en halvtimme skulle den bruna vätskan börja tappa effekten och då skulle Halt gripas av nya feberkramper. Det gick att lindra, men det skulle bara vara en tillfällig lösning. Anfallen skulle fortsätta och bli värre. Det hela kunde bara gå utför.
Om inte …
Han började få en idé. Det var en desperat idé, men hela situationen var ju också desperat. Han tog några djupa andetag, slöt ögonen och koncentrerade sig. Han tvingade sig själv att strunta i allt som verkade överflödigt och koncentrera sig på problemets kärna. Han vände och vred på sin plan och sökte efter faror och brister. Han hittade mängder av båda.
Men sedan funderade han på alternativet. Han kunde hålla Halt vid liv i några timmar till – två eller tre, kanske – och hoppas på att Will skulle återvända inom den tiden. Malcolm visste att det skulle vara att hoppas på för mycket. Även om Will fick tag på giftmördaren i tid så skulle resan tillbaka gå långsammare än ditresan eftersom han transporterade en fånge. Om fyra timmar skulle Halt förmodligen vara död. Nej, tänkte Malcolm: inte förmodligen. Om fyra timmar skulle Halt med största sannolikhet vara död.
Han fattade sitt beslut, reste sig upp och började gå mot den bedrövade unge krigaren som stod lutad mot ett träd några meter bort. Han lade märke till de hopsjunkna axlarna och det nedböjda huvudet. Horaces kroppsspråk vittnade om att han hade gett upp. Malcolm greps av tvivel. Hade han rätt att ge honom det här nya hoppet – som kanske också skulle krossas brutalt? Tänk om han stärkte Horaces förhoppningar och Halt dog i alla fall? Skulle Malcolm någonsin kunna förlåta sig själv?
Vore det inte bättre att bara acceptera läget – att helt enkelt låta naturen gå sin gilla gång?
Han skakade på huvudet. Han hade bestämt sig. Att ge upp var inte hans sätt. Det skulle det aldrig vara. Om det fanns minsta chans att rädda en patient så skulle han ta den, hur liten den än var. Han skulle kämpa till slutet.
”Horace”, sa han lågt. Den unge mannen vände sig mot honom och Malcolm såg spåren av tårar på hans kinder.
”Det kan finnas ett …”, började han. Han såg hoppet som tändes i Horaces ögon och höll upp handen för att förekomma honom. ”Chansen är väldigt liten”, sa han. ”Det är inte alls säkert att det fungerar. Han kan dö av det.” Helaren lät varnande. Horace såg först bestört ut, men hämtade sig sedan.
”Vad vill du göra?”
”Någonting jag aldrig har gjort förut. Men det kan fungera. Medicinen jag gav honom är väldigt farlig. Som jag sa förut så kan han dö av den om han får för mycket. Men om jag gav honom så mycket att han nästan dog så skulle det kunna bli hans räddning.”
Horace rynkade på pannan. Han förstod inte det här. ”Hur kan du rädda honom genom att nästan döda honom?” Malcolm fick medge att det lät helt vansinnigt när man uttryckte det på det viset, men han stod fast vid sin plan.
”Om jag tar honom till dödens rand så kommer allt i hans kropp att sakta ned. Pulsen. Andhämtningen. Hela systemet. Giftets effekter kommer också att saktas ned. Då får han mer tid på sig. Åtta timmar. Kanske ännu mer.”
Han såg vilken effekt det hade på Horace. Om åtta timmar skulle Will definitivt vara tillbaka – om han hade lyckats tillfångata genovesiern.
Den unge krigaren greps av fruktansvärda tvivel. Tänk om den lilaklädde lönnmördaren hade dödat Will? Han sköt undan tanken. Han behövde någonting att tro på.
Will skulle återvända. Och om Halt fortfarande levde så skulle Malcolm bota honom. En gnista av hopp hade tänts där det tidigare bara hade funnits förtvivlan.
”Hur gör du då?” frågade han långsamt. Malcolm bet sig i läppen i några sekunder. Det här var inte så lätt att förklara.
”Jag ger honom en stor överdos av medicinen. Men inte riktigt stor nog för att döda honom.”
”Hur mycket är det? Vet du hur stor mängd som krävs? Har du någonsin gjort det här förut?”
Malcolm tvekade på nytt innan han svarade.
”Nej”, medgav han. ”Jag har aldrig gjort det här förut. Och jag har aldrig hört talas om någon annan som har gjort det heller. Och när det gäller hur mycket jag ska ge honom så blir jag tvungen att gissa. Han är redan svag. Jag tror att jag vet hur mycket jag ska ge honom, men jag kan inte vara säker.”
De var tysta en lång stund. Sedan fortsatte Malcolm.
”Det här är inget beslut som jag vill fatta, Horace. Det måste fattas av en vän.”
Horace mötte hans blick och nickade långsamt. ”Will måste bestämma.”
Malcolm nickade kort. ”Ja, men han är inte här. Och du är också Halts vän. Du kanske inte står honom riktigt lika nära som Will, men du älskar honom högt och jag vill att du bestämmer. Det kan inte jag göra.”
Horace drog en djup suck och vände sig om. Han blickade genom träden mot horisonten i fjärran, som om han hoppades att Will plötsligt skulle dyka upp och göra hela diskussionen överflödig.
”Får jag fråga en sak?”, sa Horace långsamt. Hans blick var fortfarande vänd bort från helaren. ”Om han var din vän … din närmaste vän … skulle du ha gjort det här då?”
Nu var det Malcolms tur att fundera.
”Jag tror det”, sa han efter en liten stund. ”Jag hoppas att jag hade haft mod nog att göra det. Jag är inte säker på att jag skulle ha haft det, men jag hoppas det.”
Horace såg på honom med skuggan av ett leende på läpparna. Ett sorgset leende.
”Tack för ditt ärliga svar. Jag ber om ursäkt för det där jag sa förut. Du förtjänar bättre.”
Malcolm viftade bort ursäkten.
”Det hade jag redan glömt”, sa han. ”Har du bestämt dig?” Han nickade mot Halt. Spejaren började återigen röra lite på sig och mumla lågt. Första dosen av medicinen började förlora sin verkan. Malcolm insåg att det här var ett viktigt ögonblick.
”Nu tappar medicinen effekten”, sa han. ”Just nu är det lättare för mig att ge rätt dos, eftersom jag inte behöver räkna in det han redan har fått.”
Horace såg från Malcolm till Halt och fattade sitt beslut.
”Gör det”, sa han.