Det hade börjat skymma över åsarna när Abelard lyfte på huvudet och gnäggade.
Horace och Malcolm såg förvånat på den lilla hästen. Spejarnas hästar var alldeles för vältränade för att föra oväsen i onödan. Kicker tittade också förvånat upp, men sänkte sedan huvudet och fortsatte beta.
”Vad är det med Abelard?” frågade Malcolm.
Horace ryckte på axlarna. ”Han måste ha hört något eller känt någon lukt.” Den unge krigaren hade suttit och stirrat in i den falnande elden. I de oregelbundna vindarna som drog genom träden såg det nästan ut som om de glödande kolen tändes och släcktes om vartannat. Han reste sig med svärdet i handen och gick fram till kanten av dungen där de hade slagit läger.
Då hörde han en gnäggning en bit bort. Det lät som ett svar. En otydlig skepnad dök upp på horisonten i syd.
”Det är Will”, utbrast han. ”Och han har med sig en fånge!”
Mannen var bunden i händer och fötter och låg med magen över hästryggen framför Will.
Spejaren red ned för slänten till gläntan och höjde handen till hälsning när han såg hur Horace klev fram mellan träden. Genovesiern grymtade av obehag för varje steg Tug tog.
Malcolm hade lämnat lägerelden och ställt sig bredvid Horace. Han gnuggade händer av spänning när han såg att den unge krigaren hade rätt. Will hade med sig en fånge och att döma av den lila manteln så var det lönnmördaren.
Will höll in hästen bredvid dem. Horace tyckte att han såg utmattad ut. Det var ju inte särskilt konstigt, med tanke på allt som den unge spejaren hade varit med om de senaste dagarna.
”Hur är det med Halt?” frågade Will.
Horace log lugnande. ”Han har klarat sig. Det såg illa ut ett litet tag, men Malcolm har sövt ned honom. Han sover djupt så att giftet saktas ned.” Det där lät bättre än ”Malcolm fick nästan döda honom”, tänkte Horace. ”Han kommer att klara sig nu när du är här!”
Wills ansikte var spänt av oro och ögonen var blodsprängda. Men han blev uppenbarligen lättad av det han hörde.
”Ja, jag är tillbaka”, sa han. ”Och titta här vem jag råkade springa på!”
Horace log mot honom. ”Jag hoppas att du sprang på honom med kraft.”
”Med all kraft jag hade”, sa Will.
Horace klev fram för att lyfta ned genovesiern, men Will höll upp en hand.
”Akta dig”, sa han. Han grep tag i fångens krage och lyfte upp honom lite åt sidan samtidigt som han fick Tug att ta några steg åt motsatta hållet. Lönnmördaren rasade ned från hästens rygg som en säck potatis. Han slog i marken, gjorde ett misslyckat försök att hålla sig på fötter och sjönk ihop.
”Var försiktig!” sa Malcolm. ”Vi behöver honom!”
Will fnös föraktfullt åt den lilaklädde mannen som kämpade för att komma upp på fötter.
”Det är ingen fara med honom”, sa han. ”Det krävs mer än så för att döda honom. Och det enda vi vill är att han pratar. Han behöver inte stå upp.”
När Malcolm gjorde tecken klev Horace fram och drog upp den genovesiske mannen på fötter. Fången började morra något på sitt eget språk. Horace sköt fram ansiktet så att hans ögon var centimeter från den andre mannens. Någonting i krigarens blick fick lönnmördaren att avbryta sitt flöde av svordomar.
”Vad heter du?” frågade Malcolm på allmänna språket. Mannen vände blicken mot helaren och ryckte föraktfullt på axlarna utan att svara. Det var en förolämpning, men också ett misstag. Horace slog till honom hårt med handflatan.
”Din förbannade asgam”, sa den unge krigaren. ”Vi gillar inte dig. Vi är inte skyldiga att göra det bekvämt för dig. Ju värre du har det, desto bättre, faktiskt.”
”Vad heter du?” frågade Malcolm på nytt.
Horace kände hur mannen började lyfta axlarna som om han återigen ville svara med en axelryckning. Den unge krigaren höjde höger hand. Den här gången hade han knutit näven.
”Horace!” ropade Malcolm. Om mannen var medvetslös skulle han inte svara på några frågor alls. Horace sänkte inte sin knytnäve och genovesiern höll blicken fäst vid den. Han hade känt kraften i den unge mannens örfil och visste att ett knytnävsslag skulle vara mycket värre.
”Det går att prata med brutet näsben”, sa Horace. Men nu verkade mannen ha bestämt sig för att det var meningslöst att få stryk över bagateller som namn.
”Sono Bacari ”, sa han.
Han ryckte än en gång på axlarna. Det verkade vara mannens favoritrörelse och Horace tyckte att han lyckades förmedla ett enormt förakt med den. Det var som om han sa ”Jag heter Bacari. Hur så? Jag berättar bara detta för att jag själv vill.” Den arroganta attityden och axelryckningen gjorde Horace på ännu sämre humör. Han sänkte näven och när han såg hur Bacari log för sig själv sparkade han undan mannens ben så att han ramlade ihop på marken och luften gick ur honom. Horace satte foten mot mannens bröstkorg för att hindra honom från att resa sig.
”Tala allmänna språket”, sa han.
Horace kastade en blick på Will, som hade suttit av och stod lutad mot Tug. Han tittade på med en antydan till ett leende på läpparna. Precis som Horace så kände han inte det minsta medlidande med mördaren. Och han visste att det var viktigt att mannen förstod att de inte skulle dra sig för någonting för att få fram informationen de behövde.
”Sparka honom i revbenen om han inte sköter sig”, sa Will.
Horace nickade. ”Gärna det.” Han tittade ned på mannen, som hade hämtat andan igen. ”Vi försöker igen”, sa han. ”På allmänna språket. Vad heter du?”
Mannen tvekade kort och mötte sedan Horaces ursinniga blick. ”Jag heter Bacari”, muttrade han.
Horace reste på sig och såg på Malcolm. ”Så där. Du kan ta över nu.”
Helaren nickade och tecknade mot lägerelden och den medvetslösa gestalten bredvid den.
”Var snäll och för hit honom, Horace”, bad han. Han gick fram till lägerelden och satte sig ned med korslagda ben. Horace drog upp Bacari i kragen och släpade honom över marken till en plats mittemot Malcolm. Han tryckte ned honom i sittande position och ställde sig sedan bredvid med armarna i kors. Bacari kände sig uppenbarligen hotad.
”Ge oss lite plats, är du snäll”, sa Malcolm lugnt. Horace tog några steg bakåt, men släppte inte genovesiern med blicken.
”Så där, ja, Bacari”, sa Malcolm. Han lät sansad och talade i vanlig samtalston. ”Du har skjutit vår vän här med en förgiftad skäkta.” Han nickade mot Halt, som låg några meter bort. Hans bröst rörde sig knappt när han andades. Bacari verkade få syn på spejaren för första gången och var märkbart chockad. Han hade trots allt sett de tre männen begrava sin vän. Åtminstone hade han trott att det var det de gjort.
”Lever han?” sa han överraskat. ”Han borde ha dött för två dagar sedan!”
”Ledsen att behöva göra dig besviken”, sa Horace beskt.
Malcolm gav honom en varnande blick innan han fortsatte. ”Din skäkta var förgiftad.”
Bacari ryckte återigen på axlarna. ”Kanske det”, sa han nonchalant.
Malcolm skakade på huvudet. ”Vi vet att den var det. Spetsen var förgiftad med aracoina.”
Det gjorde intryck. Bacari spärrade upp ögonen. ”Hur vet du det?” frågade han innan han kunde hejda sig. Han insåg att det var för sent för att ångra sig och att han redan hade avslöjat någonting viktigt.
Malcolm log, men leendet nådde aldrig ögonen.
”Jag vet en hel del”, sa han.
Bacaris första förvåning lade sig och han putade lite med underläppen i en trotsig, bekymmerslös min.
”Då känner du säkert till motgiftet också”, sa han. Han hade fått tillbaka sin arroganta attityd. ”Varför ger du honom det inte?”
Malcolm lutade sig fram och såg mannen i ögonen.
”För att jag vet att det finns två motgift”, sa han. Bacari verkade återigen förvånad. Den här gången återfick han snabbt fattningen, men Malcolm märkte reaktionen. ”Och jag vet att han dör om han får fel motgift.”
”Che sarà, sarà”, sa Bacari.
”Vad sa han?” frågade Horace med en gång och tog ett steg framåt. Men Malcolm höll upp handen.
”Han sa ’det blir som det blir’. Han är uppenbarligen filosofiskt lagd.” Malcolms blick återvände till genovesiern. ”Du gör bäst i att tala allmänna språket. Det här är sista varningen du får. Om du inte sköter dig så kommer min store vän där att skära öronen av dig och pressa ned dem i halsen på dig så att du kvävs.”
Helaren pratade i samma samtalston som innan och det var det som gjorde de brutala orden så skrämmande – tillsammans med den lugna blicken som Malcolm riktade mot lönnmördaren. Bacari sänkte blicken och det var uppenbart att han hade tagit till sig meddelandet.
”Som ni vill”, sa han lågt. ”Jag ska prata.”
Malcolm nickade. ”Det är bra. Det är viktigt att vi förstår varandra.” Han lade märke till att mannen fortfarande hade sitt koger i bältet. Will hade bundit mannens händer bakom ryggen med tumfängsel, så han kunde inte nå det. Han hade inte sett någon anledning att ödsla tid på att lossa och kasta kogret. Malcolm lutade sig närmare Bacari och sträckte sig mot kogret. Bacari verkade först vara rädd för en ny örfil och drog sig undan. Sedan slappnade han av när Malcolm försiktigt drog fram en av skäktorna och undersökte spetsen.
Malcolms ögonbryn möttes när han studerade den missfärgade, klibbiga substansen som täckte den yttersta delen av spetsen.
”Visst”, sa han med avsky. ”Nog är den förgiftad, alltid. Det enda vi behöver veta nu är vilken sort du använde. Den blå blomman eller den vita?”
Bacari tittade bort. Han kastade en blick på den orörliga skepnaden på marken. Sedan såg han sig omkring på den hotfulle unge krigaren och den utmattade spejaren som stod i närheten och tittade på. Han kände hur spända de två unga männen var på att få höra hans svar. Trots de tre männens hotelser så visste han rent instinktivt att de inte skulle slå ihjäl honom i kallt blod. De kanske skulle slå honom, men det kunde han stå ut med. De två unga männen skulle säkert inte dra sig för att dräpa honom i en ärlig strid, men nu när han var bunden? Aldrig.
Inom sig log han. Han hade sett deras ögon och han var specialist på att tolka människor. Om situationen hade varit den omvända skulle han ha dödat dem utan en tanke. Han hade grymheten som krävdes. Det var därför han kunde se att de här männen saknade den.
Han började få tillbaka sin självsäkerhet. Han mötte Malcolms blick och lät sitt leende tränga fram.
”Jag minns inte”, sa han.