Bacari hörde det plötsliga ljudet av fotsteg och vände sig om en sekund för sent. Den yngre spejaren flög på mördaren innan han hann kasta sig åt sidan. Genovesiern kände hur mannens händer grep tag i hans jacka och slet upp honom på fötter. Det unga ansiktet var bara några centimeter från hans. Det var grått av utmattningen och ögonen var blodsprängda, men Will fick ny kraft av avskyn han kände mot den hånfulle lönnmördaren.
Malcolm började resa sig upp för att stoppa Will, men det var för sent.
”Minns inte? Minns inte?” Will höjde rösten till ett skrik samtidigt som han skakade mannen som en råtta. Sedan gav han honom en våldsam knuff. Bacari, som hade bundna händer och fötter, vacklade, snubblade och föll till marken. Han grymtade av smärta när han landade på sidan. Spejaren var snabbt framme och drog upp honom på fötter igen.
”Det är bäst för din egen skull att du försöker komma ihåg!” ropade Will och knuffade omkull honom på nytt. Den här gången ramlade Bacari så nära elden att hans vänstra sida faktiskt hamnade längst ut på kolen. Han skrek till av smärta när han kände hur glöden brände igenom hans ärm och började äta sig in i skinnet.
”Will!” Det var Malcolm som ropade. Han försökte ingripa, men Will föste honom åt sidan. Han grep tag i genovesierns fötter och släpade bort honom från elden. Bacari försökte slå ut med fötterna i en spark, men Will undvek enkelt det klumpiga angreppet. Han sparkade till Bacari i låret så att genovesiern återigen stönade av smärta.
”Sluta, Will!” ropade Malcolm. Han såg att situationen höll på att urarta. Will var så fysiskt och känslomässigt utpumpad att han inte längre kunde tänka klart. Han var på väg att begå ett fruktansvärt misstag.
Precis när Malcolm tänkte den tanken såg han hur spejaren förde handen till sin långa kniv. Will drog upp den kämpande mördaren på fötter än en gång och höll honom så att det bara var några centimeter mellan deras ansikten. Nu kände även Bacari igen den blinda vreden och insåg att han hade gått för långt. Den gråklädde mannen var faktiskt beredd att döda honom. Han hade förhastat sig. Det enda han hade lyckats med var att väcka det här blinda raseriet i den unge mannen.
Han insåg att hans enda hopp att överleva låg i att inte berätta för männen vad de ville veta. Så länge han hade nyckeln till deras väns överlevnad kunde de inte döda honom.
Han kände den långa knivens spets mot strupen. Det unga ansiktet framför honom var förvridet av sorg och vrede.
”Minns!” röt Will. ”Vit eller blå? Vilken var det? Berätta! BERÄTTA!”
Sedan såg Bacari hur någon lade en stor hand på spejarens axel. Horace drog mjukt men bestämt undan Will från det blodtörstiga raseriet som gripit honom.
”Will, ta det lugnt! Det finns bättre sätt.”
Will vände sig mot sin vän. Tårar av frustration och ångest fyllde hans ögon. En bit bort låg Halt orörlig medan den här … varelsen bar på hemligheten som kunde rädda honom.
”Horace”, sa han. Hans röst sprack när han bad sin vän om hjälp. Will hade gjort allt han kunde – och till ingen nytta. Han hade varit dödstrött redan när han hade funnit styrkan att förfölja den här mannen i många timmar. Han hade stridit med honom, tillfångatagit honom och fört hit honom. Och nu fnös Bacari och vägrade berätta vilket gift han hade använt. Det var helt enkelt för mycket för honom. Will hade ingen aning om vad han skulle göra. Han hade gått in i en återvändsgränd.
Men inte Horace. Han mötte sin väns desperata blick och nickade lugnande. Sedan lossade han försiktigt Wills händer från Bacaris kläder. Will lydde stumt och backade. Horace log mot lönnmördaren. Han grep tag i mannens högra ärm med båda händerna och ryckte till. Tyget gick upp och mannens underarm och blodådrorna blottades.
Bacari, som fortfarande hade händerna bakom ryggen, försökte desperat vända sig om för att se vad Horace gjorde. Han rynkade pannan. Horace var inte ursinnig och vrålade inte. Han var lugn och kontrollerad. Det var faktiskt mer oroväckande än Wills utbrott.
Horace sträckte sig efter kogret som fortfarande hängde i Bacaris bälte. Fyra eller fem skäktor satt kvar i det. Han drog upp en och synade den. Även den här järnspetsen täcktes av den klibbiga substansen som Malcolm hade lagt märke till. Horace höll skäktan framför Bacaris ögon så att han tydligt kunde se giftet.
I det ögonblicket förstod Bacari vad Horace tänkte göra. Han började kämpa desperat för att komma loss, men tumfängslen höll fast honom och Horaces grepp om hans högerarm var som ett skruvstäd. Den unge krigaren lade den rakbladsvassa spetsen mot Bacaris underarm och tryckte in den i huden så djupt att varmt blod började flöda från såret och ned för Bacaris händer. Bacari skrek av smärta och fasa när Horace öppnade ett långt, djupt sår med det vässade järnet. Nu kände Bacari hur blodet pumpade fram. Horace hade öppnat en artär. Det innebar att giftet snabbt skulle sprida sig i mannens blodomlopp. Det hela skulle gå mycket fortare än det hade gjort för Halt.
”Nej! Nej!” skrek lönnmördaren och försökte komma loss. Men han visste att det redan var för sent. Giftet var i honom och hade redan börjat sprida sig. Han visste vad som väntade. Han hade sett många offer dö av giftet. Han slutade kämpa och sjönk ihop lite med knäna, men Horace höll fast honom. Den unge krigaren kastade undan skäktan och såg på sina två vänner. De stirrade på honom med chockade ansikten när de insåg vad som hade hänt. Men Wills ansiktsuttryck ändrades sedan långsamt. Han gillade det som Horace hade gjort.
Med Malcolm var det förstås annorlunda. Han var en helare som var helt inriktad på att rädda människoliv till varje pris och det Horace hade gjort stred mot alla hans principer. Han hade aldrig kunnat förmå sig till att avsiktligen försätta en medmänniska i fara såsom Horace precis hade gjort.
”Malcolm”, sa Horace. ”Ju mer offret rör sig och anstränger sig, desto snabbare sprider sig giftet. Stämmer inte det?”
Malcolm var fortfarande mållös. Han kunde bara nicka.
”Fint”, sa Horace. Han släppte Bacaris arm och rev loss ärmen, som redan hade en lång reva. Sedan band han den snabbt runt det blödande såret i genovesierns arm.
”Det skulle ju inte duga om du förblödde innan giftet dödade dig”, sa han. När han hade lagt på det provisoriska bandaget släppte han greppet om genovesiern. Bacari sjönk ned på knä med sänkt huvud. Han var djupt chockad över det som hade hänt. Han vände sig mot Malcolm, som han ansåg var hans enda chans till överlevnad.
”Snälla”, vädjade han. ”Hjälp mig! Han kan inte göra så här mot mig!”
Malcolm skakade bistert på huvudet. Han hade ingen kontroll över situationen. Horace böjde sig snabbt fram och lossade fängslet runt Bacaris fötter. Sedan kände lönnmördaren hur den unge krigaren tog honom under armarna och drog upp honom på fötter.
”Upp med dig, min mordiske vän! Här kan du inte sitta hela dagen. Du och jag ska ta en promenad. En språngmarsch, faktiskt. Så att giftet börjar forsa genom dig!”
Och med de orden började han knuffa Bacari framför sig. Genovesiern blev tvungen att springa och tog långa, klumpiga steg. När de kom ut ur den skyddande dungen pekade Horace mot den sydliga åsen.
”Vad sägs om att springa upp på krönet där borta och njuta av utsikten?” frågade han. ”Låter det bra? Kom då, så sticker vi!”
Horace tog fången i armen och började gå mot sluttningen. Efter en liten stund ökade han takten så att de sprang. Bacari snubblade och ramlade flera gånger, men varje gång drog Horace upp honom på fötter och såg till att han fortsatte springa. Will och Malcolm kunde höra Horaces syrliga kommentarer när han manade Bacari till ännu högre hastigheter.
”Upp med dig, min vän! Se så! Framåt marsch!”
”Upp och hoppa, giftblandare!”
”Rör på påkarna! Vi måste se till att giftet sprider sig!”
Till sist försvann rösten när de två gestalterna klumpigt började springa upp för sluttningen. Horace nästan släpade genovesiern. Malcolm mötte Wills blick. Det var tydligt att helaren inte gillade det här.
”Kan du stoppa honom?” frågade helaren.
Wills ögon var kyliga. ”Kanske. Men varför skulle jag?”
Malcolm skakade på huvudet och vände sig om. Will gick fram och lade händerna på hans axlar. Han vände helaren mot sig igen.
”Malcolm, jag tror att jag förstår. Jag vet att det är svårt för dig att stödja det här. Men det är absolut nödvändigt.”
Den korte mannen skakade olyckligt på huvudet. ”Det strider mot allt jag någonsin har gjort och trott på, Will. Att injicera gift i en frisk människa … det är helt enkelt fel!”
”Kanske”, sa Will och nickade. ”Men det är förmodligen Halts enda chans. Du vet att den där mannen aldrig skulle ha berättat för oss vilket gift han använde. Det hade inte spelat någon roll hur mycket vi hotat honom – han trodde oss inte. Han trodde inte att vi skulle verkställa hoten. Och han har förmodligen rätt. Jag hade aldrig kunnat sätta kniven mot strupen på honom och bara döda honom om han vägrade svara.”
”Tycker du att det här är så annorlunda?” frågade Malcolm. Will nickade.
”Visst är det annorlunda. Nu har han ju själv valet. Om han berättar vilket gift han använde så kan du bota honom. Du har själv sagt att motgiftet verkar nästan ögonblickligen. På det här sättet behöver vi inte döda honom. Vi kommer att rädda honom. Om han dör så är det för att han själv valde det.”
Malcolm sänkte blicken. De stod tysta en stund.
”Du har rätt”, sa han till sist. ”Jag gillar det inte, men jag inser att det är skillnad. Och att det är nödvändigt.”
De hörde ljudet av fotsteg som närmade sig. Sedan kom Horace dragande på en blek, stapplande Bacari. Horaces ansiktsuttryck var sammanbitet, men han såg samtidigt belåten ut.
”Vet ni vad?” frågade han. ”Vår gode vän har fått minnet tillbaka!”
*
Giftet kom från den vita aracoinablomman. Bacaris ögon var vidöppna av fasa när han berättade det för Malcolm. Genovesiern pratade så snabbt att det nästan var svårt att höra vad han sa. Malcolm nickade och skyndade sig till sin medicinväska. Han rotade igenom den och tog fram ett halvdussin små behållare med vätska och påsar med pulver. Han började snabbt mäta upp ingredienserna och blanda dem och efter fem minuter hade han rört ihop en tunnflytande gul vätska. Han tog upp skålen och gick fram till Halt.
”Nej”, sa Will och pekade på skålen. ”Inte Halt. Börja med Bacari.”
Malcolm blev först förvånad. Sedan förstod han hur Will resonerade. Det fanns fortfarande en möjlighet att genovesiern lurade dem. Om han såg att han var på väg att få fel motgift – motgiftet som skulle döda honom – så skulle han vara tvungen att berätta sanningen. Men mördaren såg snabbt på Will när han hörde orden. Han klev fram och försökte vrida sig så att hans skadade arm, som fortfarande var bunden bakom hans rygg, var lite närmare helaren.
”Ja! Ja!” ropade han. ”Ge mig motgiftet!”
Horace hade haft rätt. Eftersom giftet hade injicerats direkt i en pulsåder så verkade det snabbare på genovesiern än det hade gjort på Halt. Bacari kunde redan känna värmen och den brännande smärtan från giftet i sin skadade arm. Känslan hade redan börjat sprida sig uppåt i armen. Hans hjärta slog fortare, vilket var ytterligare en bieffekt av giftet. Han visste att det skulle leda till att giftet pumpades runt i kroppen ännu fortare.
Malcolm såg på honom, kastade en blick på Will och nickade. Halt var för tillfället säker och det skulle bara ta några minuter att ge Bacari motgiftet. Han tecknade mot mannens arm.
”Lossa honom, Will”, sa han. ”Jag måste komma åt armen.”
Will lossade genovesierns tumfängsel, men lade en varnande hand på sin långa kniv.
”Kom ihåg att vi inte behöver dig vid liv så länge till. Det är bäst att du är försiktig med dina rörelser.”
Bacari nickade och sjönk tacksamt på knä bredvid Malcolm. Han sträckte fram armen och flämtade till av chock när Malcolm tog av bandaget och hans missfärgade hud blottades. Nu när bandaget inte längre klämde åt såg armen riktigt svullen ut. Malcolm tog den skadade armen, granskade den i några sekunder och vred den så att innersidan var vänd uppåt. Han höll en liten, rakbladsvass kniv i sin lediga hand.
”Jag blir tvungen att skära”, sa han. ”Förstår du? Innan jag kan ge dig motgiftet måste jag öppna en blodåder.”
”Ja! Visst!” sa genovesiern snabbt. ”Jag vet. Gör det! Skynda!”
Malcolm kastade en blick på mannens ansikte och såg sedan på armen igen. Han hittade snabbt rätt ställe och skar med sin lilla kniv. Blod pumpade upp nästan omedelbart och han nickade mot en liten fyrkantig tygtrasa han hade lagt bredvid sig.
”Var snäll och torka bort blodet, Will.”
Will ställde sig på knä och gjorde som helaren sa. När han hade gjort rent såret passade Malcolm på att skjuta in ett smalt, ihåligt rör innan blodet hann välla fram igen. Rörets ena ände var klockformad och helaren hällde i lite av den gula vätskan där. Han såg på medan den samlades i klockan och knackade lätt tills det inte fanns några luftbubblor kvar.
Han fortsatte att hålla tuben upprätt tills vätskan hade runnit ned genom röret som var instucket i Bacaris arm. Sedan lutade han sig framåt och förde läpparna till den klockformade änden. Han blåste försiktigt så att motgiftet tvingades ut i mannens blodomlopp och kunde spridas genom kroppen. Malcolm lade snabbt en liten tyglapp över snittet han hade gjort i mannens arm och avslutade med att lägga på ett bandage för att hålla den mindre lappen på plats.
Bacaris axlar sjönk ihop lite av lättnaden. Han såg på helaren och gjorde flera små korta bugningar med huvudet.
”Tack”, sa han. ”Tack.”
Malcolm skakade föraktfullt på huvudet. ”Ta det inte personligt. Jag gjorde det enbart för att jag inte bara kan stå och titta medan en annan människa dör.” Han såg på Will. ”Du kan binda det där odjuret igen om du vill.”
”Det fixar jag”, sa Horace. Han klev fram och plockade upp tumfängslet där Will hade lagt det. ”Du kan hjälpa Malcolm med Halt.”
Malcolm började protestera. Han behövde egentligen ingen hjälp. Sedan såg han den oroliga blicken i Wills ansikte och visste att den unge mannen skulle må bättre om han fick göra något för att hjälpa sin läromästare återhämta sig. Han nickade hastigt.
”Det är en bra idé. Var snäll och hämta min väska.”
Helaren ställde sig på knä bredvid Halt och rengjorde det smala röret med en färglös vätska som luktade mycket starkt. Sedan drog han bort filtarna lite och lyfte upp Halts arm. Han tog loss bandaget och synade såret. Han använde ännu mer av den starka vätskan för att rengöra sin kniv och började sedan ge motgiftet till Halt. Spejaren reagerade inte under processen, inte ens när Malcolm skar honom. Will såg att Malcolm använde betydligt mer av motgiftet än han hade gjort på Bacari.
Malcolm anade vad Will tänkte på. ”Han har varit förgiftad längre än Bacari”, förklarade han. ”Det är därför han behöver mer.” När Malcolm var färdig lade han ett rent bandage på Halts arm. Han såg på Will och log lugnande när han såg osäkerheten i den unge mannens ögon.
”Om några timmar kommer han att må bra igen”, sa han. ”Det enda jag behöver göra nu är ge honom något som väcker honom. Då kommer motgiftet att verka snabbare.”
Han blandade ihop en ny vätska och hällde lite mellan Halts läppar. Halt svalde reflexmässigt när vätskan rann ned i strupen. Malcolm nickade förnöjt, rengjorde sitt redskap och reste sig upp. Han grymtade lite.
”Jag börjar bli för gammal för sådant här vildmarksliv”, sa han. ”Jag skulle behöva en lägerplats med fåtöljer runt elden.”
Will hade inte rört sig. Han stod fortfarande på knä bredvid Halt. Han var framåtböjd och höll blicken fäst vid den skäggige spejarens ansikte som om han letade efter minsta tecken på att han höll på att bli bättre. Malcolm klappade honom på axeln.
”Kom, Will”, sa han. ”Det tar några timmar. Nu behöver du äta och vila. Det vore ju dumt om du kollapsade precis när Halt kom på fötter igen.”
Will reste sig motvilligt och följde efter Malcolm. Nu när spejaren hade nämnt det så insåg han att han var vrålhungrig. Och dödstrött. Han hade lärt sig under sin spejarträning att det alltid var klokt att vila och hämta sig när man fick chansen. Men det fanns fortfarande en viktig sak som behövde göras.
”Malcolm”, ropade han. Den kortvuxne helaren vände sig om och höjde frågande på ögonbrynen. ”Tack”, fortsatte Will. ”Tack så hemskt mycket för hjälpen.”
Malcolm log och viftade lite avfärdande med handen.
”Jag gjorde bara mitt jobb”, sa han.