Bacari slog till kort före gryningen.

Han visste att det var då människor var som minst uppmärksamma – det var då de flesta vakter var som allra sömnigast och mest oförsiktiga. Det första grå ljuset på horisonten i öst skapade en falsk känsla av trygghet och lugn. Det kändes som om man kunde slappna av för att de mörka timmarna till sist var förbi.

Det var så människor fungerade – till och med tränade krigare som den långe, bredaxlade ynglingen som stod på vakt just nu.

Lönnmördaren hade lyssnat uppmärksamt medan Malcolm och Horace diskuterat nattens säkerhetsåtgärder.

”Vi turas om att vakta”, hade Horace sagt. ”Will är utmattad och behöver vila för att återfå krafterna.”

Helaren hade gått med på det. Will hade utsatts för enorma påfrestningar – både fysiska och känslomässiga. Han skulle behöva sova en hel natt utan avbrott. Trots att han hade varit så utmattad hade han vägrat sova förrän han sett tydliga tecken på att Halt höll på att bli bättre. Den äldre spejarens andhämtning hade till sist blivit mer regelbunden och sedan hade färgen börjat återvända till hans ansikte. Det hade varit nästan grått i några dagar. När Malcolm undersökte armen konstaterade han att den nästan var som vanligt. Den var inte längre svullen och den hemska missfärgningen var borta. Själva såret var nästan läkt.

Bacari bevakade lägerplatsen under natten. Hans ögon var som smala springor och det såg ut som om han sov. Han kände hur han återfick krafterna och hur motgiftet bekämpade giftet. Någon gång under småtimmarna väckte Malcolm Horace, som tog sista vakten. Bacari väntade i en timme medan den unge krigaren satt hukad en liten bit från lägerelden. Då och då hörde han hur han undertryckte en gäspning. Det var uppenbart att även Horace var trött. De senaste dagarna hade inte varit direkt vilsamma för honom heller och han hade förlorat mycket sömn. Det här var hans andra vaktpass under natten och sömnbristen började kräva ut sin rätt. Krigaren bytte ställning och andades djupt. Sedan blinkade han några gånger och tvingade upp ögonen.

Men efter bara några minuter hade han sjunkit ned lite igen och ögonlocken började återigen falla ihop. Han reste sig snabbt upp och gick en rond runt lägerplatsen i några minuter innan han satte sig på nytt.

Men till sist började han slumra till. Han sov inte helt och det skulle räcka med små ljud för att väcka honom. Men Bacari hördes inte alls.

Will hade återigen bundit genovesierns händer och fötter efter att Malcolm hade gett honom motgiftet. Bacari hade böjt på knäna där han låg och nu sträckte han långsamt och försiktigt på armarna tills han kände hälen på höger stövel. Han vred på hälen och det klickade lågt när en sylvass klinga sköt fram ur ett gömställe. Han började försiktigt att såga av remmen mellan tumfängslen genom att föra dem upp och ned längs klingan. Kniven var kort och det hände flera gånger att remmarna gled undan. Vid ett tillfälle grimaserade han när han skar sig själv av misstag. Men efter en halvminut av tyst, koncentrerat arbete gick remmen av. Hans händer var fria.

Han väntade i några minuter innan han rörde sig på nytt. Han försäkrade sig om att han inte skulle ge ifrån sig något ljud eller göra någon rörelse som varnade Horace. Men den bredaxlade gestalten höll sig stilla. Huvudet var framåtböjt och axlarna restes och sänktes regelbundet när han andades.

Bacari förde fram händerna och drog upp knäna under hakan så att han kunde nå fotfängslet. Han trevade i mörkret tills han hittade knuten. Sedan drog han i den. Trycket mot hans fotleder minskade genast när öglorna gick upp. Han lossade banden från fötterna och tog sedan försiktigt bort de sista resterna runt handlederna också. Nu var han helt fri.

Men han väntade lite till. Han ville få tillbaka blodcirkulationen igen och tyst gå igenom det han skulle göra härnäst.

Han skulle börja med att döda Horace. Han hade allt som behövdes för det. Sedan skulle han ta krigarens dolk – Bacari var dålig på att använda svärd – och skära av de två mindre hästarnas hälsenor. Till sist skulle han sitta upp på den stora hästen och rida iväg.

Vid ett senare tillfälle skulle han återvända och dräpa de två andra också. Eller kanske inte. Bacari var pragmatisk. Han skulle gilla att hämnas på Will och Malcolm, men om det innebar en onödig risk skulle han strunta i det. Han var trots allt en professionell mördare och han tjänade inga pengar på att döda dem bara för att få hämnas lite. Å andra sidan kanske Tennyson var beredd att betala ut någon sorts bonus …

Han förberedde sig på anfallet mot Horace. Lönnmördarens mantel var fäst runt halsen med ett litet snöre. Han knöt försiktigt upp knuten i ena änden och drog ut det. Snöret var tunt och ungefär femtio centimeter långt. Han virade snöret några varv runt båda händerna, reste sig tyst som en katt och smög över lägerplatsen mot den sovande Horace.

Horace vaknade panikslaget när han kände någonting som stramade åt runt strupen. Han släpades bort från elden och kunde varken andas eller ropa. Han kände någonting hårt mot ryggen när Bacari satte knäet där för att få större kraft. Horaces huvud tvingades bakåt och han tappade balansen. Det var omöjligt att kämpa emot.

Horace insåg för sent vad som hände och försökte förtvivlat tvinga in fingrarna mellan snöret och strupen. Men snaran hade redan bitit för djupt och det var omöjligt att lätta på det fasansfulla trycket.

Han kastade en desperat blick mot de tre sovande gestalterna runt lägerelden. Han visste att Will var utmattad. Det var inte sannolikt att han skulle höra något ljud. Malcolm var inte alls van vid sådant här liv och Horace kunde knappast räkna med hans hjälp. Och Halt var naturligtvis fortfarande svårt tagen efter giftet.

Även hästarna var för långt borta för att märka något. De hade gått en bit bort för att beta. Dessutom var spejarhästarna tränade för att reagera på sådant som hände utanför lägret, inte i lägret.

Han försökte ropa, men fick bara fram ett litet rosslande ljud. I samma ögonblick spändes snaran ännu hårdare och det började svartna för ögonen när hjärnan inte fick det syre den behövde.

Krigarens försök att kämpa emot blev allt svagare och Bacari ökade trycket ännu mer. För Horace kändes det som om han blickade in genom en lång tunnel. Han kunde se lägerplatsen som om han tittade genom ett cirkelformat hål, där de yttre kanterna var svarta och ogenomträngliga. Hans lungor skrek efter luft och fingrarna försökte desperat komma åt snöret runt halsen. Alltför sent kom han att tänka på att han kunde föra lite oväsen med fötterna. Men då var han för svag för att åstadkomma något mer än en ynklig liten spark.

Han insåg skräckslaget att han höll på att dö. Skräcken blandades med en fruktansvärd vrede när han insåg att det var Bacari som höll på att döda honom. Tanken på att lönnmördaren trots allt skulle besegra honom gjorde honom ursinnig.

”Will!”

Ropet ekade mellan träden. Bacari togs med överraskning och lättade lite på snaran. Horace flämtade och lyckades ta ett kort andetag innan snaran drogs åt på nytt. Vem var det? Rösten lät bekant. Han försökte komma på vem som hade ropat. Alldeles innan allt svartnade insåg han vem det var.

Det var Halt.

Spejarens träning och långa erfarenhet gjorde sig påminda. Någonting hade väckt honom. Kanske var det något litet ljud. Eller så var det någonting mer svårbegripligt. Kanske var det hans sjätte sinne, som hade utvecklats under årens lopp, som varnade honom. Han reste sig upp på ena armbågen och såg de suddiga konturerna av de kämpande männen utanför eldens krets. Han försökte resa sig, men insåg att han var för svag. Han samlade all styrka han hade och ropade så högt han kunde till sin lärling.

Sedan sjönk han ihop igen, alldeles utmattad av ansträngningen.

Will sov djupt, men nu bar även hans träning frukt. Ropet skar genom sömnens dimridåer och han hade rullat ur sina filtar innan han ens var helt vaken. Han kom snabbt på fötter och drog sin långa kniv.

Även han såg skepnaderna på marken och han skyndade sig mot dem. Bacari släppte greppet om sin strypsnara, knuffade undan Horaces livlösa kropp och böjde sig ned för att dra Horaces breda dolk.

Han rörde sig mot Will. Han höll dolken riktad framåt och det syntes att han var van vid att slåss med kniv. Lönnmördaren gjorde en snabb bedömning av situationen. Malcolm utgjorde ingen fara. Helaren hade inte ens rört sig i sömnen. Horace var död eller medvetslös – Bacari var inte säker på vilket. Hur det än var så skulle han inte delta i den här striden.

Den ende han hade att oroa sig för var Will, som hade dragit den där långa kniven. Och Bacari hade Horaces breda dolk. Genovesiern log. Han var en skicklig knivkämpe. Wills vapen var lite längre, men mördaren kunde se på den unge mannens hållning att han inte var särskilt bra på att slåss med kniv. Han skulle inte ha en chans mot Bacaris blixtsnabba utfall, stötar och hugg. Han hade övat i många år på sådana tekniker i genovesiernas våldsamma, myllrande städer.

Han närmade sig och höll blicken på spejarens ögon. Han kunde se osäkerheten där. Will hade vaknat plötsligt och var fortfarande förvirrad och inte direkt redo för strid. Hans hjärta slog fort. Det var anledningen till att Bacari hade väntat och sett till att han själv andades lugnt innan han angripit Horace. Han ville försäkra sig om att han var redo. Att hans nerver och reflexer var i toppform.

Will backade lite. Han såg självförtroendet i Bacaris ögon och insåg att han stod framför en specialist. Lönnmördaren var lika skicklig på sin kniv som Will var på sin båge. Den unge spejaren insåg sina begränsningar i en sådan här strid.

Han hann inte riktigt fullfölja tankegången. Bacari dök framåt med förbluffande hastighet. Han fintade högt med dolken och när Will försökte parera bytte mördaren hand och skar en lång reva i Wills jacka. Dolkens spets rev upp huden på honom och Will tog ett förtvivlat språng bakåt.

Will kände hur det varma blodet rann över bröstet. Hans snabba reflexer hade räddat honom, men med hårfin marginal.

Han hade knappt märkt när Bacari bytt hand. Genovesiern var fruktansvärt snabb. Att parera med den långa kniven var som att försöka värja sig mot en orm – en orm som kunde ändra angreppsvinkel på en bråkdels sekund. Han kunde förstås försöka kasta kniven. Men han hade sett hur snabb mannen var och han skulle förmodligen hinna ducka.

Bacari gled framåt på nytt och högg med kniven, som han nu höll i vänster hand. Will blev återigen tvungen att backa för att undvika honom. Då bytte mördaren hand igen och anföll. Den här gången inledde han med en stöt som han följde upp med en makalös serie anfall. Han högg och stötte både högt och lågt och var så snabb och behärskad att han aldrig öppnade sig för ett motanfall från Will.

Will kom att tänka på förra gången han hade konfronterat den här mannen. Det hade varit ute på slätten och då hade han inte haft råd att döda honom. När han fick den tanken greps han av en märklig beslutsamhet.

Nu var Bacari framför honom. Han stod på tå och var redo att angripa igen. Han började en snabb serie hugg och bytte hand som en jonglör. Det var distraherande och Will var tvungen att glida fram och tillbaka med blicken, från vänster till höger och tillbaka igen.

Will fattade sin långa kniv i vänster hand. Bacari kastade tillbaka sin egen dolk till höger hand och skrattade.

”Du är inte så bra på det här, va?”, sa han.

”Jag såg en gång en man som …”, började Will. Och sedan kastade han utan förvarning sin långa kniv mot genovesiern.

Det var ett gammalt knep som Halt hade lärt honom för många år sedan. Att försöka lura och distrahera sin fiende är ofta den sista chansen man har när man ligger i underläge. Så börja prata. Säg vad som helst. Din motståndare räknar med att du ska avsluta meningen, men slå till innan du är färdig. Sannolikheten är stor att han är ouppmärksam.

Men Bacari kände också till knepet. Han hade använt det många gånger. Nu klev han bara åt sidan och den långa kniven virvlade förbi honom. Han skrattade.

Han skrattade fortfarande när Wills kastkniv sjönk djupt in i hans hjärta. Spejaren hade dragit och kastat den i samma ögonblick den långa kniven lämnat hans hand. Han tittade ned och såg den i en bråkdels sekund innan allt svartnade och benen gav vika under honom.

”Den här gången behövde jag inte fånga dig levande”, sa Will kyligt.