Tennyson såg sig omkring på lägerplatsen och nickade belåtet. Människor som nyligen omvänts av Särlingarna hade strömmat till lägret under flera dagars tid. Nu när de var samlade var han redo att piska upp den fanatiska stämningen ännu mer så att de skulle lämna över sitt guld och sina värdesaker till honom – precis som i Hibernia. Han var skicklig på det.
Särlingarna hade förstås inte lika många anhängare här som de hade haft i Hibernia. Men det var tillräckligt många människor för att Tennyson skulle få resurserna han behövde för att starta på nytt någon annanstans. Hibernia och Araluen hade blivit allt farligare för honom och han planerade att fly till något annat land. De nyomvända människorna anade naturligtvis inte att Tennyson tänkte ta guldet de samlade ihop och ge sig av med det. Alla antog att han tänkte börja återuppbygga Särlingarnas sekt här i norra Araluen. Han lät dem tro det. Han kände ingen som helst lojalitet gentemot människorna som följde honom.
När han tänkte den tanken rynkade han pannan och undrade vad som hade hänt med den genovesiske lönnmördaren, Bacari. Det hade gått flera dagar sedan han avlagt rapport. Tennyson visste att förföljarnas ledare hade fått en dödlig skada i den döda skogen. Bacari hade förgiftat honom med en pil och hade varit helt säker på att mannen med huvan inte hade en chans att överleva. Det var goda nyheter. De andra två i den gruppen var knappt mer än pojkar och Tennyson förmodade att de skulle ge upp och återvända hem när deras ledare dog. Att de inte hade sett skymten av dem på flera dagar verkade bekräfta hans misstankar. De hade trots allt varit honom i hälarna i flera veckors tid. Nu hade de bara försvunnit.
Kanske hade Bacari dödat dem – och själv strukit med i den sista sammandrabbningen. Det var inte omöjligt. Men det troligaste var att genovesiern helt enkelt hade slunkit iväg och lämnat landet. Hans två kumpaner hade trots allt dödats och prisjägare var inte kända för sin lojalitet – de brydde sig bara om pengar. Det var osannolikt att han skulle fortsätta slåss för Tennyson när oddsen var emot honom. Men han hade ändå tjänat sitt syfte. Han hade dödat ledaren för sällskapet som förföljt Tennyson och uppenbarligen fått de två andra i gruppen att avbryta jakten. Nu slapp Tennyson dessutom betala sista delen av summan han hade utlovat.
Det här hade i stort gått väldigt bra. De sista av de lokala anhängarna hade kommit till lägret tidigare under dagen. I morgon skulle de bryta upp och färdas till grottorna som Tennyson hade valt ut för ändamålet. Där skulle han egga upp dem med fler tal och få dem att överlämna allt de hade så att ett nytt altare till Alseiass kunde byggas. När tiden var inne skulle han sedan smita iväg med alltihop.
Halt trodde inte att Tennyson skulle skicka någon ny spanare för att spionera på dem nu när den siste av genovesierna var död. Det var till och med möjligt att predikanten förmodade att de hade gett upp. Halt berättade om sina misstankar medan de förberedde sig på att resa vidare.
”Bacari måste trots allt ha berättat att han träffade mig med en förgiftad skäkta. Och eftersom Tennyson inte känner till Malcolm så utgår han nog från att jag är död.”
”Men Horace och jag hade kunnat förfölja honom utan dig”, sa Will.
Halt såg inte övertygad ut. ”Det är möjligt”, sa han. ”Men han vet att ni är unga. Och han känner er inte lika bra som jag gör. Förmodligen såg han mig som det egentliga hotet.”
”Jag vet inte om jag borde känna mig kränkt nu”, sa Horace. Men Halt log lugnande.
”Som jag sa så känner han er inte lika bra som jag gör. Han är en arrogant jäkel och han tror antagligen att ni är för unga för att utgöra något hot. Men man vet aldrig.” Han såg på Will. ”För säkerhets skull bör du rida först.”
Will nickade. Det var alltid farligt att dra förhastade slutsatser. Han rörde Tugs revben med hälarna och red i förväg för att speja. När han hade kommit ungefär fyra hundra meter saktade han in farten. Han red långsamt och försökte hålla det avståndet.
Malcolm red bredvid Horace. Han såg figuren i fjärran som red fram och tillbaka och försäkrade sig om att ingen låg i bakhåll längs stigen de följde. Will påminde om en hund som letade efter ett spår.
”Han är en anmärkningsvärd ung man”, sa han till Halt. Den skäggige spejarens ögon glimmade till av stolthet när han vände sig om i sadeln för att svara.
”Den bäste”, sa han kort.
”Hur länge har du känt honom?” frågade Malcolm.
”Sedan han var liten. Första gången jag såg honom var när han smög sig in i mäster Chubbs kök för att knycka pajer.”
”Mäster Chubb?” sa Malcolm frågande.
Halt log vid minnet. ”Ja. Kocken vid Redmonts slott. Han är en fantastisk man – eller hur, Horace?”
Horace log brett. ”Han är farlig när han får fram sleven”, sa han. ”Snabb och träffsäker som få! Det gör riktigt ont att få den i pannan. Jag föreslog faktiskt en gång att han skulle hålla lektioner i slevfäktning för krigarskolans elever.”
”Jag antar att det var på skoj”, sa Malcolm.
Horace såg lite tankfull ut. ”Inte enbart, faktiskt.”
Malcolm vände sig mot Halt igen. ”Vad sa du till Will när han smög in och stal pajer? Det låter som om han riskerade liv och lem.”
”Jag avslöjade ju inte att jag var där”, sa Halt. ”Vi spejare kan vara svåra att upptäcka.” Han lät nästan överdrivet ödmjuk. ”I stället höll jag mig dold och iakttog honom. Jag förstod ganska snabbt att han hade det som krävs för att bli spejare.”
Malcolm nickade. Men det fanns en detalj i Halts redogörelse som fick Horace att lägga pannan i djupa veck.
”Men varför?” frågade han.
Halt kastade en snabb blick på honom. Han kände igen den unge krigarens tonfall och visste att det var bäst att hålla tungan rätt i mun. Horace hade ställt många riktigt besvärliga frågor på sistone.
”Varför? Tja, han var otroligt bra på att röra sig från ett gömställe till ett annat och hålla sig gömd. Chubb kom in i rummet tre gånger och han såg ingenting! Jag visste att Will skulle bli en utmärkt spejare eftersom han förstod allt det där utan någon som helst träning.”
”Nej, nej”, sa Horace bestämt. ”Det var inte det jag menade. Det jag menar är … varför höll du dig gömd? Vad gjorde du egentligen i köket?”
”Men det har jag ju sagt”, sa Halt barskt. ”Jag bevakade Will för att se om han hade begåvningen som krävs för att bli spejare! Jag ville ju inte att han skulle märka mig.”
”Men det var inte det du sa”, sa Horace. Hans panna var fortfarande rynkad.
”Jo, det var det!” Halts svar blev kortare och kortare. Malcolm lutade sig bakåt så att Horace skymde honom. Han behövde dölja sitt leende. Det hördes på Halts tonfall att han inte ville diskutera saken mer – men Horace tänkte inte ge upp.
”Men när Malcolm frågade sa du ju att det där var första gången du såg Will. Då kan du ju inte ha förföljt honom till köket för att se vad han sysslade med. Du hade inte lagt märke till honom dessförinnan. Ja, det var i alla fall vad du sa!”
”Det gjorde du faktiskt”, sa Malcolm. Det var ingen särskilt hjälpsam kommentar och Halt blängde på honom.
”Spelar det någon roll?” frågade spejaren.
Horace ryckte på axlarna. ”Nja, nej, kanske inte. Jag undrade bara varför du var i köket och varför du gömde dig där. Det var väl inte så att du själv gömde dig för mäster Chubb när Will råkade dyka upp?”
”Och varför skulle jag gömma mig från mäster Chubb i hans eget kök?” frågade Halt. Horace ryckte oskyldigt på axlarna.
”Det stod ju trots allt ett par nybakta pajer på fönsterbänken, eller hur? Och jag har för mig att du gillar paj. Visst gör du det, Halt?”
Halt reste på sig så att han var rak som en pinne där han satt i sadeln. ”Vad är det här för anklagelser, Horace? Beskyller du mig för att ha smugit in i köket för att själv stjäla pajer?”
Hans sårade värdighet tycktes nästan osa från honom. Den märktes på både rösten och kroppsspråket.
”Självklart inte, Halt!” sa Horace skyndsamt. Halts stela axlar verkade slappna av en liten aning. ”Jag bara … jag ville bara ge dig möjligheten att bekänna.” Malcolm kunde inte längre undertrycka sin munterhet och exploderade av skratt. Halt gav sina två medresenärer en mordisk blick.
”Horace”, sa spejaren efter en liten stund. ”Du brukade vara en mycket trivsam ung man. Vad har hänt med dig, egentligen?”
Horace log brett mot honom. ”Jag har väl tillbringat för mycket tid med dig”, sa han.
Halt misstänkte att det var sant.
*
Senare samma dag kom de fram till platsen där Will hade tillfångatagit Bacari. Will gjorde tecken åt dem att stanna innan de kom upp på det sista krönet. Sedan smög han och Halt försiktigt fram för att överblicka landskapet nedanför.
Tennysons följe hade uppenbarligen övergett lägerplatsen som Will hade sett förra gången.
”De har dragit vidare”, sa Will. Halt stödde sig på armbågarna och tuggade tankfullt på ett grässtrå.
”Till vart de nu är på väg”, muttrade han. ”Hur många tror du att de var?”
Will funderade i några sekunder innan han svarade.
”Det var ett ganska stort läger”, sa han. ”Det kan mycket väl ha handlat om runt hundra personer.”
De reste sig och gick tillbaka ned till Horace och Malcolm, som höll på att göra i ordning en enkel måltid av kallt kött, frukt och bröd.
”Har vi tid att göra kaffe?” frågade Horace.
Halt nickade. ”Man har alltid tid att göra kaffe.” Han satte sig ned vid den lilla elden som Horace hade tänt och kastade en blick på Malcolm. Han gillade helaren och visste att han hade ett skarpt, analytiskt intellekt.
”Tennysons följe har slutit upp med en annan, större grupp”, sa han. ”Har du några teorier?”
Malcolm såg tankfull ut. ”Att döma av det ni har berättat om hans metoder så kan man ju gissa att de flesta är personer han har omvänt till sin ’religion’. Folk från trakten.”
”Det är precis vad jag också tror. Han har ett tjugotal personer i sin innersta krets – sådana som vet att hela religionen bara är båg. Det är de som sköter affärerna åt honom och samlar ihop pengarna. Men majoriteten av hans anhängare är lättlurade lantbor som faktiskt tror på hans nonsens.”
”Men var kan de ha kommit ifrån, Halt?” frågade Horace. ”Jag trodde att du och Crowley krossade Särlingssekten i Araluen?”
Halt skakade på huvudet. ”Vi gjorde vårt bästa. Vi förstörde deras hierarki. Men det är svårt att helt och hållet utplåna sådana kulter. De kan alltid fly till avlägsna platser som den här och rekrytera nya anhängare. Han har säkert haft agenter i det här området det senaste halvåret. Det är säkert precis som i Selsey.”
”Och de kan ha skickat en budbärare i förväg som berättade om mötet i dalen”, sa Will.
”Ja, precis. Och nu samlar han sina medhjälpare för ytterligare en framryckning. De kommer att fortsätta med rekryteringsarbetet och när de är tillräckligt många går de vidare till ett nytt område. Precis som de gjorde i Hibernia.” Halt skakade argt på huvudet. ”De är som ogräs! När man har fått bort det från ett ställe växer det upp igen någon annanstans.”
Malcolm nickade. ”Visst är det intressant att folk har så lätt att tro på sådana där charlataner? Ni inser väl att ni måste göra mer än bara utplåna den här gruppen?”
Halt såg på honom. Han misstänkte vad den så gott som flintskallige lille helaren pratade om.
”Vad då, menar du?” frågade han.
Malcolm pressade samman läpparna och rörde runt lite i glöden med en pinne.
”Om folk tror på honom – om de har svalt hans dumheter – så räcker det inte att tillfångata honom eller ställa honom inför rätta. Det skulle faktiskt inte ens räcka att döda honom, om det var det ni hade tänkt.”
Halt nickade trött. ”Jag vet”, sa han. ”En offentlig rättegång skulle bara gynna hans syften. Och om han dör så blir han en martyr. Hur det än går så kommer någon annan att ta hans plats och bygga vidare på osäkerheten han har sått i människors huvuden. Och så börjar alltihop om från början.”
”Just det”, sa Malcolm. ”Det finns alltså bara en sak ni kan göra. Ni måste fördärva hans anseende. Ni måste visa för hans anhängare att han är en skojare, lögnare och tjuv.”
”Det lyckades vi med i Clonmel”, sa Horace.
”Där tog vi honom med överraskning och kunde utnyttja sägnen om gryningsriddaren. Och vi fick honom att satsa allt på en enda strid. Han skulle inte göra det misstaget en gång till. Den här gången måste vi göra något nytt. Något han inte alls räknar med.”
”Som vad då?” frågade Will och Halt log återigen lite trött.
”Jag ska berätta det så snart jag har tänkt ut det.”