De sökte igenom den övergivna lägerplatsen, men fick inte reda på mycket de inte redan visste. De gick över ytor med tillplattat gräs där tälten hade stått och de undersökte de svartnade cirklarna där ett tjugotal små eldar hade brunnit. De inspekterade också en del små föremål som hade glömts kvar eller kastats – en sko med trasigt spänne och hål på undersidan, en rostig kastrull och en trasig kniv. Och naturligtvis matrester och annat avfall som hastigt hade grävts ned men sedan grävts upp igen lika fort av rävar när gruppen brutit upp.

Marken var mjuk och det fanns fortfarande en hel del fotspår runt lägret. Det var uppenbart att många av personerna var kvinnor.

”Det verkar mer och mer troligt att de handlar om ’omvända’ personer från trakten”, sa Halt.

Malcolm höll med, men hade även kommit att tänka på en annan sak. ”Kvinnor eller ej, hundra personer är ganska många. Lite för många för oss fyra att hantera ensamma. Har ni någon speciell plan? Hur hade ni tänkt hantera det hela?”

”Enkelt”, sa Halt. ”Vi omringar dem.”

Han sa det med så allvarligt ansiktsuttryck att Malcolm först trodde att han var allvarlig.

De fick reda på en sak av intresse och det var riktningen Tennyson och hans förstärkta grupp hade gått i efter att de lämnat sitt läger. De hade rest åt sydöst i flera veckor, men ändrade nu kurs och färdades rakt österut. Halts vänner samlades runt spejaren när han tog fram sin karta över området. Han pekade på en rad kullar österut. Det skulle ta ungefär en dag att nå dem.

”Det verkar som om han är på väg till de här kullarna. Precis som vi trodde.”

Horace sträckte på halsen för att se över Halts axel och läste ordet ovanför kullarna som Halt pekade på: ”Grottor.”

Halt lyfte blicken och nickade. ”De här gamla sandstensklipporna och kullarna lär vara alldeles fulla av grottor.”

Malcolm bad att få se kartan. Halt räckte över den och helaren studerade den i några minuter. Han satte fingret mot kartan och rynkade pannan medan han läste. Till sist tittade han upp på Halt.

”Det här är ganska fantastiskt”, sa han. ”Verkligen en detaljrik karta. Var har du fått tag på den?”

Halt log och tog emot kartan igen.

”Kartritning hör till sådant som spejarkåren sysslar med”, förklarade han. ”Vi har hållit på i ungefär tjugofem år med att rita nya kartor över landet. Varje spejare ansvarar för sitt eget område och vi skickar uppdaterade kartor till Crowley varje år. Han ser till att de kopieras och sprids.”

Malcolm nickade. ”Jaha, ja. Jag känner till Crowley. Han kontaktade mig kort efter att Will hälsade på oss. Han ville veta mer om min läkekonst.”

”Det sa han att han skulle göra, ja”, mindes Will. Han hade berättat om Malcolm för Halt och Crowley när han hade avlagt sin rapport efter äventyret i Macindaw. De hade varit intresserade av helarens medicinska färdigheter – och hans kunskaper om illusioner och knep. Will kände Malcolm relativt bra och misstänkte att han gärna skulle dela med sig av sina medicinska kunskaper, men förmodligen inte de andra färdigheterna. De hemligheterna kom ingen åt.

Halt förde deras tankar tillbaka till nuet igen. ”I vilket fall som helst så gissar jag att det är dit Tennyson är på väg”, sa han.

”Ja”, sa Malcolm och nickade. ”Ett grottsystem är nog precis vad han behöver om han vill upprätta ett högkvarter och värva nya medlemmar.”

”Vi får inte fast honom genom att stå här och prata”, sa Halt. ”Han har redan ett alldeles för stort försprång.”

Han gick tillbaka till Abelard med raska steg och svingade sig upp i sadeln. Sedan väntade han otåligt medan de andra satt upp på sina hästar. Malcolm gjorde två misslyckade försök att sätta sig bakom Horace.

”För Guds skull, Horace”, ropade Halt till sist. ”Kan du inte bara dra upp honom?”

”Ta det lugnt”, sa Will lågt.

Halt kastade en blick på honom och log lite skamset. ”Förlåt”, muttrade han. ”Men nu är jag rejält sugen på att hinna ikapp vår gode vän en gång för alla.”

Men Halts iver och stress blev ett problem. Han ansträngde sig för hårt. Under normala omständigheter skulle spejaren inte ha några problem med att hålla det höga tempo han själv förespråkade. Men han hade ännu inte hämtat sig helt efter giftet och de många dagarna han legat insvept i sina filtar. Halt hade förbrukat en stor del av sina energiresurser och det skulle ta mer än ett par dagar att få tillbaka dem.

När de stannade för dagen gled han ur sadeln och blev stående med sänkt huvud. Han var alldeles utmattad. När Will gick för att sadla av och vattna Abelard orkade han knappt komma med några invändningar.

Will och Horace tog hand om de små sysslorna. De samlade ihop bränsle, gjorde upp elden och förberedde måltiden. Horace lade till och med ut Halts liggunderlägg och filtar på marken. Han lade dem på en hög med ris och löv han hade samlat. Halt såg lite förvånad ut.

”Tack, Horace”, sa han. Han hade blivit lite rörd av den unge krigarens omtänksamhet.

Horace ryckte på axlarna. ”Det var så lite.”

När de hade ätit och druckit sitt sedvanliga kaffe dröjde sig Halt inte kvar vid elden för att prata, som han brukade göra. Han gick tillbaka till sina filtar, lade sig ned och sov snart djupt.

”Han behöver det där”, sa Malcolm med ett snett leende.

”Hur är det med honom?” frågade Will oroligt.

”Det är ingen fara, i alla fall inte vad gäller giftet. Men han anstränger sig för mycket. Han kommer inte att orka hålla det här höga tempot. Ni måste försöka få honom att ta det lite lugnare.”

Han visste att chansen att Halt skulle lyssna var större om det var Will som kom med förslaget. Will var inte så säker.

”Jag ska försöka”, sa han.

Men morgonen därpå, efter en god natts sömn, hade Halt inte alls lust att ta det lugnt. Han stönade och stånkade otåligt medan de åt frukost och plockade ihop sin utrustning. Sedan satt han upp på Abelard och red vidare i rasande fart.

Vid elvatiden svajade han lite i sadeln. Hans ansikte var grått av utmattning och axlarna hade sjunkit ihop lite. Will red upp jämsides med honom, lutade sig ut från sadeln och tog Abelards tyglar så att den lilla hästen stannade. Halt ruskade på sig och tittade förvånat upp.

”Vad tusan håller du på med?” frågade han. ”Släpp mina tyglar!” Han försökte slita tillbaka tyglarna, men den unge spejaren höll dem i ett stadigt grepp. Abelard gnäggade bekymrat och verkade känna på sig att allt inte stod rätt till.

”Halt, du måste sakta ned lite”, sa Will.

”Sakta ned? Sluta prata strunt! Jag mår bra. Ge mig tyglarna nu.” Halt försökte återigen ta tillbaka tyglarna, men insåg förvånat att hans forne lärling var starkare. Abelard gnäggade nervöst när han anade den gryende konflikten. Sedan ruskade han på manen och vred på huvudet så att han kunde se Halt i ögonen. Det var en annan sak som förvånade Halt. I normala fall skulle Abelard ha reagerat väldigt häftigt om någon tog tyglarna, men nu verkade det faktiskt som om han tog Wills parti.

Och det var det, mer än någonting annat, som fick Halt att misstänka att Will hade rätt. Han hade nog inte återhämtat sig lika ordentligt som han hade trott. En gång i tiden skulle han ha blivit kvitt giftets effekter på bara några timmar. Kanske var den tiden förbi. Halt var tvungen att inse sina begränsningar.

Horace förde på Malcolms anmodan upp Kicker jämsides med Abelard, mitt emot Tug och Will.

”Will har rätt”, sa han. ”Du anstränger dig för hårt. Om du fortsätter så här blir du nog snart sämre igen.”

”Och då förlorar vi ännu mer tid än vi skulle göra om du helt enkelt vilade lite nu”, sa Malcolm. Halt blängde på dem.

”Vad är det frågan om?” frågade han. ”Konspirerar ni mot mig? Allihop? Till och med min egen häst?”

Det var de sista orden som fick Will att le. ”Vi misstänkte att du inte skulle lyssna på en helare, en spejare och en av kungens riddare”, sa han. ”Men om din häst däremot håller med … ja, då blir du tvungen att lyssna!”

Halt kunde inte hålla tillbaka sitt leende. Han gjorde sitt bästa för att dölja det, men det ryckte i mungiporna. När han tänkte på saken insåg han att hans vänner inte gjorde det här för att irritera honom. De gjorde det för att de brydde sig om honom och var oroade. Och han insåg att han respekterade deras omdöme tillräckligt mycket för att erkänna att de kanske hade rätt och han fel. Det fanns väldigt få människor som kunde få Halt att medge det.

”Halt, du måste vila. Vi skulle spara tid på att du slutade envisas och var lite samarbetsvillig. Du kan stanna här och hämta dig i en dag eller så. Horace och jag rider vidare och rekognoserar. Om dina misstankar är befogade så har Tennyson slagit läger vid grottorna. Vi behöver alltså inte längre ha särskilt bråttom.”

Will lät lugn snarare än hetsig och han såg på Halts kroppsspråk att spejaren var nära att ge sig. När Will förstod att han bara behövde en sista knuff spelade han ut sitt bästa kort. Det var dags att nämna den enda personen som egentligen hade någon makt i den skäggige spejarens värld.

”Du vet att lady Pauline skulle hålla med mig”, sa han.

Halt nästan ryckte till när han hörde namnet. ”Pauline? Vad har hon med det här att göra?”

Will såg på honom med stadig blick. ”Om du fortsätter på det här viset blir jag tvungen att tala om för henne att jag misslyckades med det hon bad mig om.”

Halt öppnade munnen för att svara, men fick inte fram ett ord. Han stängde munnen igen och insåg hur dum han måste se ut. Will tog tillfället i akt och fortsatte:

”Om du stupade på grund av din egen envishet så vet jag inte ens om jag skulle klara av att se henne i ögonen.”

Halt funderade och nickade långsamt. Han förstod hur det måste kännas för Will.

”Jag tror dig”, sa han tankfullt. Sedan satt han sakta av, till Malcolms stora förvåning.

”Det kanske är bäst att jag vilar upp mig i något dygn, då”, muttrade han. ”Jag vill inte förta mig.” Han såg sig omkring och nickade mot en träddunge några meter från stigen. ”Den där borde duga som lägerplats.”

Will och Horace såg lättat på varandra. Innan Halt kunde ändra sig satt de av och började göra i ordning lägret. Halt bestämde sig för att han lika gärna kunde dra nytta av situationen nu när han hade gett med sig. Han hittade en nedfallen trädstam, satte sig ned med ryggen mot den och suckade ljudligt.

”Jag kan lika gärna inleda min vila direkt”, sa han med ett belåtet litet leende.

Horace skakade på huvudet medan han och Will började samla ihop stenar till en eld.

”Till och med när han ger sig ska han ha sista ordet”, sa han.

Will log till svar. ”Varenda gång.” Men det var en lättnad att de fått Halt att lugna sig.

Malcolm ville gärna höra mer om personen vars blotta namn kunde göra Halt så samarbetsvillig och foglig. Han red upp jämsides med Will medan den unge mannen lossade sin lägerutrustning från Tugs sadel.

”Den där lady Pauline verkar vara en imponerande figur”, sa han. ”Hon låter som en farlig svartkonstnärinna.” Han såg gravallvarlig ut, men Will anade munterheten under ytan.

”Hon är lång, smal och vacker. Men hon har imponerande krafter. Hon lyckades få Halt att klippa sig innan de gifte sig!”

Malcolm, som hade lagt märke till Halts ganska vårdslösa frisyr, höjde på ögonbrynen.

”En riktig svartkonstnärinna!”