Det var fortfarande några timmar kvar till skymningen. Efter en snabb måltid satt Will och Horace upp på sina hästar och fortsatte följa Särlingarnas spår.
Horace misstänkte att han skulle behöva gömma sig under de kommande dagarna och experimenterade ivrigt med kamouflagemanteln han hade fått av Halt. Det blev lite irriterande för Will när de följde stigen genom de trädklädda dalarna. Ibland när de passerade små dungar eller buskage höll Horace in Kicker bredvid honom, drog ned huvan, svepte manteln omkring sig och försökte sitta så stilla han kunde i sadeln.
”Ser du mig?” frågade han.
Will suckade och låtsades leta efter honom. Han var lite sur och tyckte att hans vän, den främste riddaren i kungariket Araluen och en krigare som spred fruktan och respekt på slagfältet, betedde sig som ett förvuxet barn med en ny leksak.
”Jag tror att jag skymtar något”, sa han mellan tänderna. Då red Horace några meter längre fram och upprepade processen på nytt.
”Nu då?” frågade han förväntansfullt. Will nickade långsamt. Han visste att det här skulle upprepas minst fem gånger till om Horace inte fick svaret han ville höra.
”Alldeles otroligt”, sa han. ”Om jag inte varit så säker på att du är där …” Han tystnade och funderade på hur han skulle avsluta meningen. Han kunde inte komma på någon bra fortsättning. ”Ja, då hade jag nog inte vetat att du är där …!”, sa han till sist.
Vilket naturligtvis var sant, men om Horace hade funderat lite närmare på det så hade han nog insett att Will egentligen inte hade sagt någonting alls. Men för tillfället verkade han ändå nöjd.
Kort före skymningen satt Will av och studerade några spår som Särlingarna hade lämnat efter sig. Trots att han hittills hade känt sig relativt säker så skadade det aldrig att hålla ögonen öppna efter minsta tecken på ett bakhåll. I det avtagande ljuset fick han koncentrera sig ordentligt. Nu avbröts han av ett nytt utrop från Horace.
”Will?”
”Ja, Horace?” svarade Will. Han pratade mellan tänderna, utan att vända sig om.
”Ser du mig?”
”Nej, Horace. Det gör jag inte.” Will granskade några fotspår som ledde bort från stigen, över den grästäckta marken och försvann bakom en lövbuske. Efter några sekunder kunde han konstatera att den som lämnat stigen och gömt sig bara hade gjort det för att uträtta sina naturbehov, inte för att lägga sig i bakhåll.
”Men du tittar ju inte!”
Horace var envis som en åsna. Will kom att tänka på ett litet barn han hade sett året innan på skördefesten i Seacliff. Hon hade gungat entusiastiskt på en gunga av trä och rep som ställts upp på en speciell lekplats. ”Pappa! Titta! Pappa! Titta!” hade hon ropat – oavbrutet.
När Will vände sig om såg han Horace och Kicker, som stod relativt orörliga framför en stor, lövklädd buske.
”Horace”, sa Will trött. ”Du sitter på en gigantisk brun stridshäst. Den är nästan två meter hög och tre meter lång. Den väger bortemot ett halvt ton. Det är klart att jag ser dig!”
Horace såg handfallen ut och kastade en blick på Kickers väldiga skepnad. Han insåg att det var svårt för en stridshäst att hålla sig dold.
”Visst, ja”, sa han besviket. ”Men låt oss säga att Kicker inte hade varit här. Hade du kunnat se mig då?”
”Det är lite svårt att säga, Horace”, sa Will. ”Eftersom Kicker är här så är det lite svårt att bortse från honom. Han drar liksom blickarna till sig och det går emot hela tanken med kamouflage.”
Horace bet sig fundersamt i läppen.
”Nu såg jag dig”, sa Will. Han kunde inte låta bli. ”Du bet dig precis i läppen!”
Horace viftade lite otåligt med handen. Just nu försökte han ju inte ens gömma sig.
”Jag såg det där också”, sa Will. ”Om du vill hålla dig dold så måste du sluta tugga på läppen och flaxa med armarna. Och det är dessutom en fördel om du inte sitter på en stridshäst.”
”Jag antar det”, sa Horace. Han lät lite irriterad. ”Fast om du använder fantasin …”
”Ska jag låtsas att inte Kicker är här?” frågade Will.
”Precis”, svarade Horace. Han hade bestämt sig för att inte låta sig nedslås av Wills beska tonfall. ”Om han inte hade varit här, skulle du ha sett mig då?”
Will misstänkte att de skulle kunna stå här i flera timmar. Han drog en djup suck. ”Om Kicker inte var här skulle det vara extremt svårt, Horace”, sa han.
”Tänkte väl det”, sa Horace med ett belåtet leende.
”I synnerhet eftersom det skulle se ut som om du svävade två meter upp i luften”, muttrade Will.
”Vad sa du?” frågade Horace misstänksamt.
”Jag sa att det skulle verka som om du inte var någonstans alls”, sa Will hastigt. Horace nickade och verkade återigen belåten. Will insåg att det var bäst att byta samtalsämne.
”Låt oss fortsätta i några timmar till innan vi stannar för natten”, föreslog han. Horace ryckte på axlarna.
”Det låter bra”, sa han. Han funderade lite. ”Men förlora mig inte med blicken. När det mörknar kanske jag bara försvinner …”
”Jag ska göra mitt bästa”, sa Will.
Under några sekunder önskade han nästan att Horace bara försvann.
*
Natten var kall och fuktig. I gryningen gick de upp och fortsatte. De närmade sig sitt byte nu – förutsatt att det faktiskt var till grottsystemet som Tennyson varit på väg. Horace gav upp sina lättsinniga försök att gömma sig och blev lite allvarligare.
Så här i efterhand undrade Will, precis som Halt hade gjort många gånger på sistone, om Horace faktiskt hade drivit med honom när han frågat om spejaren kunde se honom. Horace hade mycket att ge igen för och Will hade den obehagliga känslan av att han hade skrattat inombords oavbrutet dagen innan.
Marken började stiga när de närmade sig kullarna och det blev allt glesare mellan träden. De närmade sig med stor försiktighet eftersom de visste att det kunde finnas dolda vakter som spanade på dem.
Men ingenting tydde på att någon hade sett dem. Till sist blev marken planare. De stod på ett slags platå som ledde fram till själva kullarna. Träden växte tätare här och de två vännerna höll in sina hästar i skuggan av en stor dunge. De betraktade det öppna landskapet framför nedanför åsarna. Bara några hundra meter bort steg kullarna mot himlen. De var branta och oländiga och bildade en sorts naturlig mur – de var mer berg än kullar. Av Tennyson och hans följeslagare syntes inte ett spår.
”Ingen här”, muttrade Horace.
”Åtminstone ingen som vi kan se”, sa Will. Han spanade uppmärksamt mot bergen. Solen höll på att sjunka i väst och trots att ljuset föll direkt på sluttningarna framför dem så var det svårt att urskilja detaljer. Sandstenen var skrovlig och skuggorna fick den att se spräcklig ut. Några av de mörkare fläckarna kunde mycket väl vara grottöppningar. Eller så var de bara djupare skuggor.
Will greps av tvivel. Tänk om Tennyson inte alls hade stannat här? Han kanske hade fortsatt. Kanske hade han tagit sig igenom något pass och var på väg bort från kullarna, på andra sidan.
Men han visste att Särlingarnas ledare hade kunnat göra det när som helst under de senaste veckorna. Det var mycket troligt att han hade varit på väg mot den här kedjan, som enligt kartan innehöll så många grottor. Om han bara ville försvinna i öst hade han kunnat göra det utan att ta vägen över bergen.
För nu när Will såg dem insåg han att det skulle vara väldigt svårt att korsa dem.
Horace puffade till honom med armbågen. ”Känner du lukten?”
Will sniffade lite. Han tyckte att han anade doften av rök. Det var ingen stark lukt, men han var säker på att han hade känt den.
”Visst är de här”, sa Horace. ”De har satt igång med matlagningen.”
”Men var är de?” frågade Will och spanade återigen mot bergen. Horace pekade plötsligt.
”Titta där”, sa han. ”Ser du trädet där borta? Det växer rakt ut från klippväggen, ungefär tio meter upp.” Han väntade tills Will nickade. Sedan höll han ut handen, slöt ena ögat och kisade. Han höll upp först ett finger och sedan två.
Sedan krökte han på det andra fingret igen. ”Till vänster om trädet, ungefär ett och ett halvt finger bort, finns en klyfta. En spricka i klippväggen.”
Will höll upp fingrarna på samma sätt som Horace. Det var ett enkelt och bra sätt att ange en position och han såg snabbt klyftan som Horace hade fått syn på.
En smal, grå rökstrimma steg från den. Den skingrades nästan omedelbart i den svaga vinden, men Will såg den. Den tydde på att Tennyson var här.
”De är i grottorna”, sa han och Horace nickade.
”Vi måste komma lite närmare så att vi ser bättre”, sa Will och spanade mot marken framför dem. Det fanns gott om låga gömställen, men de skulle inte räcka för att dölja Tug och Kicker. ”Vi blir tvungna att lämna hästarna här och fortsätta till fots.”
”Tänker du gå in i grottorna?” frågade Horace med jämnt tonfall. Will såg på honom. Horace hade avskytt trånga platser redan som liten pojke. Det var ett av skälen till att han nästan aldrig bar hjälmar som täckte ansiktet – han föredrog den konformade hjälmen som skyddade hjässan men lämnade ansiktet fritt. När de varit små hade Will ibland utnyttjat Horaces skräck till sin fördel när han gömt sig.
”Jag vill att du håller koll på läget här ute”, sa han. Horace var märkbart lättad.
”Är du säker?” frågade han. ”Jag följer med om du behöver mig.”
Will lade handen på hans axel och kramade den. ”Jag uppskattar erbjudandet”, sa han. ”Men det är lättare för mig att gå omkring där inne ensam utan att bli upptäckt.”
”Som du vill”, säger Horace. ”Jag kan inte påstå att jag är besviken.”
”Dessutom vågar jag inte riskera att tappa bort dig där inne”, sa Will. Han kunde inte låta bli. ”Med tanke på dina nya kamouflageförmågor, menar jag.”