De väntade till sent på eftermiddagen. Will visste att ljuset skulle vara som mest förrädiskt då, vilket var till deras fördel. När tiden var mogen lämnade de Tug och Kicker i dungen och närmade sig grottöppningen. Horace hade på sig manteln, men hade slutat skoja och lyssnade i stället uppmärksamt medan Will gav honom några sista instruktioner.

”Håll huvan uppdragen så att den skuggar ansiktet”, sa han. ”Ligg blickstilla när vi stannar och se till att vara insvept i manteln. Lita på manteln, brukar Halt säga. Den kommer att hålla dig dold.”

”Men mina ben och fötter, då?” frågade Horace. Eftersom han var betydligt längre än Halt syntes mer av hans ben nedanför manteln. Will skakade på huvudet.

”Oroa dig inte för dem. Manteln kommer att dölja kroppen och folk väntar sig inte att se ett par ben som ligger på marken. De ser vad de väntar sig att se.”

Horace log brett. ”Är det där också visdomsord från Halt?”

Will log tillbaka och nickade.

”En sak till”, sa han. Han visste att den långe krigaren hade hört det förut, men det var värt att upprepa. ”Om vi rör oss och det kommer någon ska du bara stelna till. Stå blickstilla. Det är rörelserna som …”

”Som drar till sig uppmärksamhet”, sa Horace. ”Jag vet.”

”Bra. Frestelsen att gömma sig i sådana lägen kan vara svår att stå emot.”

De fortsatte framåt. Will tog täten och gled tyst och nästan osynligt genom det avtagande ljuset. Han hukade sig bakom några stenblock ungefär trettio meter från träden och gjorde tecken åt Horace att följa efter. Han följde den långe krigaren med blicken i några meter, men vände sedan blicken mot bergen. Han kunde inte se några vakter, men det betydde inte att det inte fanns några.

På sätt och vis var han imponerad av framstegen Horace gjorde när det gällde att röra sig tyst. Naturligtvis förde han fortfarande lite oväsen. Det behövdes många års träning för att uppnå en spejares nivå. Men han var åtminstone ganska tyst och Will betvivlade att människor i närheten hörde att någon rörde sig genom gräset. Horace sjönk sakta ned bakom stenbumlingen bredvid honom. Will kastade en blick på ansiktet som doldes i skuggorna under huvan. Han kände på sig att Horace var spänd. Den unge krigaren koncentrerade sig till det yttersta på att röra sig utan att märkas. Han ansträngde sig faktiskt lite för hårt.

”Lugna dig lite”, viskade Will. ”Man brukar föra mer oväsen om man är spänd. För övrigt tycker jag att du klarar dig bra. Du börjar verkligen lära dig.”

Horce log hastigt.

”Tror du att jag kan bli spejare?” frågade han.

Will fnös lite. ”Nu ska vi inte ta i”, sa han. Sedan nickade han mot bergen. ”Kom nu.”

De rörde sig försiktigt och tog en bit i taget, så det tog över en halvtimme att komma fram till bergen. Vid klippornas fot fanns mängder av stenblock som tycktes ha rasat ned från sluttningarna ovanför. Det fanns gott om gömställen och de smög in i springan mellan två jättelika stenar och såg sig omkring.

”Ser du något?” frågade Will.

Horace skakade på huvudet. ”Nej. Men jag kan fortfarande känna röklukten.”

De lyfte blicken och såg mot platsen som röken hade kommit från. För tillfället kunde de inte se något, men Horace hade rätt – doften av brinnande ved var fortfarande stark i kvällsluften.

Will granskade klipporna och den öppna terrängen framför dem. Förutom röklukten fanns det ingenting som tydde på att människor bodde här. Till sist lutade han sig lite närmare Horace och viskade. ”Stanna här och bevaka området. Jag ska se om jag kan hitta en väg in.”

Horace nickade. Han såg till att gömma sig så att han hade utsikt över ett brett område men själv var svår att upptäcka. Han förde handen till svärdet, men drog det inte. Om han behövde det kunde han dra det på en bråkdels sekund. Om han drog det nu var det möjligt att ljuset speglades i metallen och avslöjade honom.

Will smög fram tills han nådde bergväggen. Han pressade sig mot hällen och smög försiktigt åt sidan. Han rundade en utskjutande sandstensformation och försvann ur Horaces synfält i några sekunder. Sedan dök han upp igen och signalerade åt Horace. Han pekade på klippväggen på andra sidan av stenformationen. Det var uppenbart vad han menade. Han hade hittat öppningen och tänkte gå in.

Horace gjorde ett tecken som betydde att han förstått och sedan försvann Will igen.

Öppningen var väl dold – nästan osynlig tills man stod framför den. Den var precis bred nog för en människa och såg ut som en reva i klippan. När Will tittade närmare förstod han att den var djup.

Han vände sig i sidled och gled in genom öppningen. Hans koger fastnade kort i den grova klippväggen bakom honom och han var tvungen att vrida lite på sig för att komma loss. Sedan fortsatte han.

Horace skulle ha älskat detta, tänkte han. Det var becksvart och den smala, trånga gången ringlade ormlikt in i berget. Väggarna tycktes sluta sig runt honom. Han kämpade emot paniken och förstod för första gången i sitt liv hur det måste kännas för Horace. Han smög framåt och började frukta att det här var ett villospår. Gången kanske skulle bli smalare och smalare och till sist sluta i en återvändsgränd. Sedan rundade han ett hörn och kom in i ett större utrymme. Det var ungefär lika stort som ett sovrum. Det var högt i tak och ljus silade in genom några sprickor högt upp på väggen. Det var det sista dagsljuset och det var väldigt svagt, men efter det kompakta mörkret i grottgången var det välkommet.

Will tvekade i öppningen och betraktade platsen. Kammaren såg öde ut och ljuset var så svagt att det var omöjligt att urskilja fotspår på det sandtäckta golvet. Han lekte med tanken på att tända en fackla, men bestämde sig för att inte göra det. Mörkret skyddade honom. Det var hans vän och sköld. Här inne i berget kunde en tändgnista mycket väl synas på flera hundra meters håll.

Han klev in i grottkammaren. Hans ögon var inte speciellt användbara i dunklet, så han kände sig fram med de övriga sinnena: hörseln, luktsinnet och det där märkliga sjätte sinnet han hade lärt sig utveckla och lyssna på. Det var som en instinktiv medvetenhet om området runt honom. Han kände på sig om andra människor var där. Det sjätte sinnet hade varnat honom för faror många gånger i det förflutna.

Luften var förvånansvärt frisk. Han hade väntat sig att den skulle vara fuktig och jordig inne i klipporna. Men springorna som släppte in ljus såg förstås också till att grottan var ordentligt ventilerad. Han vände sig långsamt om och gick runt i en cirkel. Han slöt ögonen och försökte koncentrera sig på sina andra sinnen.

Han hörde röster.

Det var många röster. De höjdes och sänktes rytmiskt. De sjöng eller mässade. Ljudet kom från grottans bortre vägg och han gick snabbt fram till den. Där trevade han med fingrarna tills han hittade en annan öppning. Den här var lägre, knappt mer än en och en halv meter hög. Han lutade sig fram och gled in genom den. När han hade kommit in sträckte han sig framåt och uppåt och fortsatte på huk in i mörkret. Efter ett tag blev det högre i tak och snart kunde han gå upprätt. Handen han höll uppsträckt ovanför sig nuddade inte längre vid taket.

Den här tunneln var ganska rak och saknade krokarna från den förra. Och efter bara några meter blev den betydligt bredare. Den var som en bekväm genomfartsled.

Åtminstone förmodade han det. Han rörde vid klippväggen och sträckte ut handen i mörkret för att känna efter den bortre väggen. Han kunde inte känna något.

Ljudet av sången, som först hade varit dämpat och svagt, blev långsamt starkare och högre. Sedan upphörde det. Will stannade till. Hade de hört honom? Hade han fört oväsen? Insåg de att han var här?

Sedan började någon att prata. Han kunde inte urskilja orden, eftersom ljudet förvreds av klipporna. Men han uppfattade tonfallet, klangen och intonationen. Det var en tränad talare som pratade – en person som visste hur man övertalade människor och vann över dem till sin sida.

Han hade hört rösten förut. Det var Tennyson som talade.

Will drog en lättnadens suck.

”Du är alltså här trots allt”, viskade han i mörkret.

Han smög framåt igen och nu kunde han höra rösten tydligare. Han kunde höra enstaka ord. Det var i synnerhet ett ord som upprepades gång på gång: Alseiass.

Alseiass. Särlingarnas gyllene och falske gud.

Nu lät det som om Tennyson ställde frågor till sina åhörare. Tonfallet steg och sedan tystnade han. Kort därpå kom ett mullrande svar från församlingen. Och fastän Tennysons frågor än så länge inte gick att höra så var det tydligt vad folksamlingen sa.

”Alseiass!” var svaret på varenda fråga.

Tunneln som Will följde svängde lite åt höger och när han rundade nästa hörn kunde han ana någonting längre bort.

Ljus.

Han började röra sig snabbare. Hans mjuka stövlar hördes inte mot sanden. Efter ytterligare tio meter blev ljuset starkare för varje steg han tog.

Sedan kom han fram till öppningen. Framför honom, i skenet från minst femtio facklor, stod mannen de hade förföljt den senaste månaden. Han bar vit kåpa, var storvuxen och hade långt, grått hår. Just nu stod han på en naturlig stenplattform i den jättelika grottan som den smala tunneln mynnade ut i. Ungefär tjugo anhängare, som också bar vita kåpor, stod runt honom. Bakom dem fanns minst hundra personer – män, kvinnor och barn. De var klädda i enkla hemvävda kläder och lyssnade uppmärksamt på profetens ord. Medan Will tittade på hörde han frågan som den falske profeten ställde till sina nya anhängare.

”Vem kommer att leda oss ut ur mörkret? Vem kommer att bana vägen till en ny gyllene tidsålder av vänskap och välgång? Ge mig hans namn!”

Och svaret kom från över hundra röster, både unga och gamla.

”Alseiass!”

Will skakade bedrövat på huvudet. Samma gamla visa. Samma hokus pokus. Och människorna här var precis lika redo att svälja det som folket i Hibernia. Människor var lättlurade, tänkte han. I synnerhet när de fick höra att de kunde köpa lycka.

”Ni vet, mina vänner, att det rådde dåliga tider innan Alseiass kom till er.”

Ett svagt sus drog genom församlingen när människorna höll med.

”Er boskap dog och försvann. Era gårdar brann och jämnades med marken. Inte sant?”

Människorna instämde. Särlingarna samarbetade alltså med rövare även här, tänkte Will. Förmodligen hade de gjort det långt innan Tennyson kommit hit.

”Och har angreppen upphört nu när ni har sagt ja till Alseiass?”

”Ja!” ropade folkmassan. ”Välsignad vare Alseiass!” ropade vissa. ”Prisad vare den gyllene guden!”

”Är det då inte dags att vi tackar Alseiass? Att vi bygger det gyllene, juvelprydda altare han behöver – ett altare där ni kan vörda guden under flera generationer framåt?”

”Jo!” ropade folket. Den här gången, när de uppmanades att donera guld och andra värdesaker, lät de lite mindre ivriga. Men vitkåporna runt Tennyson anslöt sig till kören.

Det altaret kommer att vara täckt av ett tunt lager guld, tänkte Will. Resten tar du med dig själv när du drar vidare.

Men det kände inte Tennysons församling till. Vitkåporna och Tennyson eggade upp dem och de fortsatte att höja rösterna tills hela grottan genljöd av lovsånger till Alseiass och Tennysons ära.

Dags att ge sig av igen, tänkte Will. Det här hade han sett förut.