”Ingången är väldigt svår att hitta”, sa Will. ”Det är därför de inte behöver några vakter utanför.”
Han hade tagit upp en pinne och höll på att rita en enkel karta i jorden bredvid lägerelden. Halt, Horace och Malcolm stod runt honom och tittade noga medan han förklarade hur Tennysons nya högkvarter såg ut.
”Den första tunneln leder till den här grottan. Den är ungefär som ett litet rum, men det är väldigt högt i tak. Den är ganska väl upplyst och ventilerad. Och alldeles tom.”
”Så även om man lyckas leta sig dit kan man lätt få för sig att grottsystemet slutar där?” frågade Malcolm.
Will nickade. ”Precis. Ingången till den andra tunneln är väl dold – och väldigt låg. Den gick mig ungefär till midjan.”
”Låter lagom kul”, sa Horace dystert.
Will log mot honom. ”Det är inte så illa. Tunneln är låg i några meter, men sedan blir det lite högre i tak. Då blir gången dessutom bredare. När man väl har kommit förbi de första metrarna har man ganska gott om plats.”
”Det är just de där första metrarna som är problemet”, sa Horace. Han såg hoppfullt på Malcolm. ”Det är inte så att du har någon medicin som kan bota min cellskräck?”
Malcolm skakade på huvudet. ”Tyvärr inte. Men jag förstår hur det måste kännas för dig. Jag tror att det enda botemedlet för dig är att konfrontera skräcken och övervinna den.”
Horace suckade och nickade. ”Tänk, jag anade att du skulle säga det. Men vad är poängen med en helare om han inte kan ge dig ett botemedel?”
Halt pekade på kartan i jorden och gjorde tecken åt Will att gå vidare med sin redogörelse.
Will nickade. ”Här svänger tunneln åt höger”, fortsatte han. ”I kröken såg jag deras ljus för första gången. Efter en liten stund mynnar gången ut i katedralen.”
”Katedralen?” sa Halt sardoniskt. ”Börjar du påverkas av Tennysons religiösa iver, Will?”
Will log. ”Det kändes som ett passande ord, Halt. Grottan är faktiskt stor som en mindre katedral. Jag skulle kunna kalla den för ’stora salen’ eller något om du föredrog det.” Halt svarade inte – och det väntade sig inte Will heller.
”Hur många är där?” frågade Halt.
”Utöver Tennysons tjugo vitkåpor …”
”Hans vitkåpor?” sa Malcolm. ”Vilka är det?”
”Hans bråkstakar och skatteindrivare”, sa Will. ”Hans närmaste män. Som känner till hemligheten.” Malcolm nickade och gjorde tecken åt Will att fortsätta. ”Om man räknar med dem så är de ungefär hundratjugo personer. Dessutom verkar det som om ett lokalt rövarband samarbetar med dem.”
Halt tuggade lite på en kvist. ”Banditerna kan vänta”, sa han. ”Det vi måste prioritera är att förstöra Tennysons rykte inför de nya anhängarna. Därefter tar vi itu med honom och hans medhjälpare.”
”Och hur ska vi gå till väga?” frågade Malcolm. Han såg på de beslutsamma ansiktena runt honom. De var bara tre personer. Och Will hade sagt att Tennyson fortfarande hade minst tjugo medhjälpare.
”Det kommer förmodligen att gå våldsamt till”, sa Halt. Hans tonfall var förrädiskt lugnt.
”Tre mot tjugo?” frågade Malcolm envist.
Halt ryckte på axlarna. ”Ytterst få av de tjugo medhjälparna – om några – kommer att vara tränade krigare. De flesta är bara vanliga busar som är vana vid att sticka ihjäl folk bakifrån och skrämma slag på obeväpnade bönder. Sådana människor har en förbluffande förmåga att bara försvinna när de möter folk som faktiskt vet hur man använder vapen.”
Malcolm var inte helt övertygad. Samtidigt hade han sett Will och Horace slåss under belägringen av Macindaws fästning. Då hade de två unga männen tagit sig upp på murarna och ensamma hållit stånd mot fästningens soldater tills resten av styrkan rest stegar och anslutit sig till striden. De kanske kunde klara av tjugo otränade krigare.
Horace såg att han såg tveksam ut och sa: ”Det finns ett gammalt talesätt, Malcolm. ’Ett uppror, en spejare’. Känner du till det?”
”Betyder det att det bara krävs en spejare för att återställa ordningen om oroligheter utbryter?”
Horace nickade. ”Precis. Och här har vi dubbelt så många spejare som man behöver. Jag misstänker nästan att jag kan ta ledigt medan de tar hand om saken.”
Halt och Will fnös lite och han log mot dem. ”Jag sitter gärna och tittar på medan ni gör grovjobbet”, sa han.
”Det kommer med andra ord att bli precis som vanligt?” sa Will.
Horace såg lite sårad ut, men insåg att han fick skylla sig själv. Han blev snart allvarlig igen.
”Halt, jag har tänkt på en sak …”, började han. Han såg förväntansfullt på de två spejarna. ”Ska ni inte säga att det ’låter allvarligt’ eller något? Det brukar ni göra!”
Halt och Will utväxlade en hastig blick. ”Nej, nu väntar du dig att få höra det”, sa Will. ”Det är inte lika roligt då.”
Horace såg lite missnöjd ut. Han hade tänkt ut ett finurligt svar. Nu skulle han få spara det till nästa gång.
”Hur som helst, jag kom att tänka på Tennyson. Vi vill fördärva hans rykte – inte bara slå honom i bojor och föra honom till kung Duncans slott.”
Halt nickade. ”Det är viktigt. Vi måste förstöra myten han har byggt upp. Var det något speciellt du tänkte på?”
”Jo … det kanske vore till hjälp om han mötte kung Ferris vålnad?”
Halt funderade på saken. Tennyson hade aldrig insett att ’Ferris’ faktiskt hade varit Halt första gången kungen ifrågasatt honom. Spejaren hade klätt ut sig till sin tvillingbror. Vid ett annat tillfälle när de träffat spejaren hade han dolt ansiktet med sin huva.
”Det är ingen dum idé, Horace”, sa han. ”Tennyson ägnar sig åt hokus pokus och lurendrejeri. Att låta honom smaka på sin egen medicin är nog helt rätt. Han kanske blir så överrumplad att han avslöjar sig inför anhängarna.”
Han strök skägget, som hade vuxit ut igen under veckorna som gått sedan Horace rakat av det.
”Trist”, sa han. ”Skägget höll ju precis på att bli som vanligt igen.”
”Vildvuxet?” sa Will innan han kunde hejda sig.
”Jag föredrar personligen ’ymnigt’”, sa Halt med överdriven värdighet.
Will skyndade sig att hålla med. ”Just det, ja. Det var precis det ordet jag letade efter! Jag förstår inte var jag fick ’vildvuxet’ från.”
Han lyckades säga det med gravallvarligt ansikte, men Halt misstänkte att han höll på att brista av skratt inombords.