Dagen därpå insisterade Malcolm på att göra en grundlig medicinsk undersökning av Halt innan de bröt upp och fortsatte.
”Jag vill vara säker på att du verkligen klarar av de här strapatserna”, sa han. ”Ta av dig skjortan och sätt dig där.” Han nickade mot en nedfallen trädstam nära lägerelden.
”Det är klart att jag klarar av dem”, muttrade Halt. Men han märkte snart att han hade mött sin överman när det gällde envishet. Helaren tog ett steg bakåt och sträckte på sig. Det var inte särskilt imponerande i sig – han var trots allt lite kortare än Halt, som själv inte hörde till de längsta männen i riket. Men helaren utstrålade auktoritet.
”Lyssna på mig nu”, sa han allvarligt. ”Din före detta lärling släpade mig genom mil efter mil av vildmark för att komma hit och rädda ditt eländiga, otacksamma skinn. Jag var tvungen att skumpa fram på en halvtokig häst mitt i natten. Och jag gick med på det utan att gnälla!
Nu när jag är här tar jag min uppgift på allvar. Jag kommer inte låta dig avsluta arbetet som genovesiern påbörjade! Så jag tänker göra en ordentlig undersökning nu för att försäkra mig om att du verkligen har återhämtat dig – och alltså är tillräckligt kry för att genomföra den lilla uppgiften du står inför. Att tillsammans med två vänner konfrontera över hundra motståndare, menar jag. Har du några invändningar?”
När han sa det på det viset fick Halt förstås medge att han hade en poäng. Och den fågelliknande mannen hade ju räddat livet på honom. Men det tog emot för Halt att blint lyda andras order – vilket även kung Duncan hade fått erfara några gånger. Han kastade ur sig en sista protest.
”Tänk om jag har några invändningar?” frågade han trotsigt. Men Malcolm gav sig inte. Han klev fram så att hans ansikte bara var några centimeter från spejarens.
”Då ska jag be Will att berätta om det här för den där lady Pauline som jag har fått höra så mycket om.” Han såg omedelbart en viss tvekan i Halts ögon.
”Och jag skulle göra det, Halt”, ropade Will från andra sidan lägret, där han hade suttit tyst i några minuter och betraktat den viljornas kamp som pågick mellan de två envisa männen.
”Jaha, då är det väl bäst att du …”, muttrade Halt. Han tog av sig skjortan och satte sig på stammen. Malcolm påbörjade undersökningen och synade Halt i halsen, ögonen och öronen. Han knackade honom på insidan av armbågarna och lade sedan ett ihåligt rör med trattformad ände mot hans rygg och bröst. Han tycktes lyssna genom det.
”Vad gör han?” frågade Horace. Han hade gått lite närmare när Malcolm börjat arbeta. Nu stod han några steg bort och tittade nyfiket på, trots Halts växande irritation.
”Det har inte du med att göra”, morrade spejaren varnande. Men Horace gav sig inte.
”Vad hör du genom den där?” frågade han. Helaren log lite. ”Hans hjärta och lungor.”
Horace såg fascinerad ut. ”Gör du? Hur låter de?”
”Vad spelar det dig för roll hur mitt hjärta och mina lungor låter?” grymtade Halt.
Men Malcolm hade redan gjort tecken åt Horace att komma fram. ”Lyssna själv”, sa han.
Halt kunde inte låta bli att tänka på hur svårt det var att behålla sin värdighet och auktoritet när man satt halvnaken på en trädstam medan någon tryckte, klämde och petade på en. Han blängde på Horace, men den unge krigaren struntade i honom. Horace höll röret mot örat och lade den trattformiga änden mot Halts rygg. Han spärrade upp ögonen medan han lyssnade.
”Det här är ju alldeles fantastiskt!” sa han. ”Är det hans hjärta som låter så där? Bompa, bompa, bompa, bompa!”
”Ja”, sa Malcolm och log. Precis som de flesta människor så gillade han att visa sina kunskaper inom sitt specialområde. ”Det har en stadig, regelbunden rytm.”
”Minst sagt”, sa Horace. Han var imponerad både av Malcolms medicinska kunskaper och hur kraftfullt Halts hjärta lät genom röret. ”Du är rena bastrumman, Halt!”
”Vad gullig du är”, sa Halt surt. Men Horace hade ännu fler frågor till Malcolm.
”Vad är det där som låter hooooooosh-hooooosh? Det låter lite som en häst som släpper väder!”
”Det är hans lungor”, svarade Malcolm. ”Hans andhämtning. Den låter också bra – men jag måste säga att din beskrivning av ljudet är originell. Så där brukar det inte stå i mina medicinska texter.”
”Låt mig lyssna igen!” sa Horace och böjde sig återigen mot Halts rygg. Men spejaren snodde runt på trädstammen och gav honom en ursinnig blick.
”Stick! Lyssna på ditt eget hjärta och dina egna lungor!”
Horace ryckte ursäktande på axlarna och nickade mot det raka röret. ”Det vore svårt, Halt. Jag skulle få vrida huvudet ur led!”
Halt log illvilligt.
”Jag kan hjälpa dig med det”, sa han.
Horace såg på honom i några sekunder och försökte avgöra om han skojade. Han var inte helt säker, så han backade och räckte röret till Malcolm. ”Det är väl bäst att du fortsätter”, sa han.
Malcolm tog röret och fortsatte med sin undersökning. Femton minuter senare förklarade han att han var nöjd.
”Du är stark som en häst”, sa han till Halt.
Spejaren blängde på honom. ”Och du är envis som en åsna.”
Malcolm ryckte på axlarna. ”Jag får höra det ibland”, sa han. Men han verkade inte irriterad.
Horace, som hade iakttagit resten av undersökningen på avstånd, reste sig upp och kom fram när Halt hade tagit på sig skjortan igen. Spejaren tittade upp och gav honom en missnöjd blick.
”Vad vill du nu?” frågade han. ”Mina lungor och mitt hjärta har tyvärr slagit igen för dagen.” Men Horace pekade på Halts ansikte.
”Skägget”, sa han. ”Om du vill se ut som Ferris igen så måste du raka dig.”
”Jag kan fixa det själv”, sa Halt. ”Men om du vill vara till nytta kan du försöka skaffa fram några läderremsor och göra ett flätat pannband i stil med det Ferris hade.”
Horace nickade. Medan Halt hämtade varmt vatten och trimmade skägget så att det blev mer likt Ferris hämtade Horace några läderremmar i sin ryggsäck. Han flätade dem och lyckades åstadkomma något som liknade Clonmels enkla kungakrona.
Halt höll på att tvätta löddret ur ansiktet när han lade märke till att Malcolm hade tagit fram en liten ask som han fyllde med små oregelbundna kulor. De var ungefär tio stycken och var gjorda av något som liknade brun, torkad lera.
”Har du gjort nya smällare?” frågade han.
Helaren nickade. Han tittade inte upp och Halt gick lite närmare. Han såg att asken var packad med gräs som Malcolm använde för att isolera kulorna från varandra. Helaren var djupt koncentrerad och tungspetsen stack ut mellan tänderna.
”Hur fungerar de?” frågade Halt.
När Malcolm hade packat ned den sista kulan tittade han upp. ”När man kastar en sådan här i marken så smäller det högt och en tjock, gulbrun rök utvecklas. De är väldigt känsliga. Det är därför de måste förpackas så omsorgsfullt.”
”Och vad hade du tänkt göra med dem?” frågade Halt.
”Jag tror att de kan bli användbara om vi skulle vilja avleda någons uppmärksamhet. De kommer ju inte direkt att skada någon …” Han tvekade lite. ”Det vill säga, det lär ringa lite i öronen. Men annars skapar de bara oväsen och rök.”
Halt grymtade tankfullt, men sa inget mer. Han började redan få en idé om hur kulorna kunde användas.
När de till sist hade förberett sig plockade de ned lägret och började röra sig mot bergen där Tennyson hade gått under jorden – bokstavligen. De lämnade hästarna i träddungen som Horace och Will hade hittat dagen innan och närmade sig försiktigt till fots.
”Hur ska vi göra nu?” frågade Malcolm.
”Vi sätter oss och bevakar stället”, sa Halt. Malcolm nickade och satte sig bekvämt tillrätta på en plats där han kunde se alla som kom och gick till bergen.
Inte för att det fanns särskilt mycket att se för tillfället. En grupp om fyra män lämnade grottan sent på förmiddagen och kom tillbaka några timmar senare med ett dött rådjur.
”Jägare”, sa Horace.
Både Halt och Will såg sarkastiskt på honom.
”Tror du det?” sa Will. ”De kanske hittade rådjuret och bestämde sig för att släpa tillbaka det och laga det.”
”Jag sa bara …”, började Horace. Men Halt tystade honom.
”Gör inte det”, sa han.
Horace muttrade något för sig själv. Det var situationer som denna som hörde till det värsta med att resa med spejare. Halt och Will verkade ha oändligt med tålamod och tycktes inte känna något behov av att slå ihjäl tiden med småprat. Horace såg inga problem med att kommentera något ibland, även om det inte var absolut nödvändigt. Eller upplysande. Det handlade bara om att … prata lite.
”Och sluta mumla”, sa Halt. Horace rynkade pannan, men lydde.
Tidigt på eftermiddagen kom ett halvdussin människor ut ur grottorna. Det var fyra män och två kvinnor. De blinkade mot solen och skuggade ögonen med händerna. De verkade inte ha någon speciell anledning att komma ut.
”Vad håller de på med?” frågade Will lågt.
Horace ville svara ”tar en nypa frisk luft”, men sedan mindes han de stränga instruktionerna han hade fått av Halt några timmar tidigare. Han stängde munnen och sa inget.
”Tar en nypa frisk luft”, sa Halt.
Horace gav honom en ursinnig blick. Det här var inte rättvist, tänkte han.
Den lilla gruppen stannade ute i solskenet i en halvtimme och gick sedan in i grottan på nytt. Horace, som hade bevakat de övre sluttningarna, lade märke till en rökstrimma som ringlade fram ur en klippskreva. Han nämnde det för Halt.
”Hm. Bra iakttaget. De tycks sätta igång med kvällsmaten.” Han vände sig mot Will. ”Du har ju tillbringat lite tid i Tennysons läger. När brukade han samla sina anhängare för bön?”
”På morgonen och seneftermiddagen”, svarade Will genast. ”De brukade äta efter eftermiddagsbönen.”
”Så om han inte har ändrat sitt schema kanske det snart är dags för lite lovsånger och uppmaningar till ’donationer’.”
Will nickade. ”Jag skulle tro det.”
Halt såg på sina tre följeslagare.
”Då gör vi oss i ordning”, sa han. ”Jag vill inte missa den här mässan.”