Will gick först. Han tog sig förbi den utskjutande klippformationen, skyndade fram till den smala grottöppningen och gled in. De andra väntade på honom utanför ingången. Efter några minuter kom han tillbaka igen och gjorde tecken åt dem att följa efter.
”Den första kammaren är tom”, berättade han. ”Jag hör att de är i grottsalen. Det låter som om de sjunger.”
Halt nickade. ”Visa vägen.”
Will försvann in i den smala sprickan igen. Halt väntade i några sekunder och skyndade sedan efter. Horace skulle precis gå in i grottan när Malcolm lade handen på hans arm för att stoppa honom.
”Horace”, sa han. ”Det här kanske kan hjälpa dig om du grips av panik.”
Han räckte fram ett litet paket som var inslaget i segelduk. Horace öppnade det och tittade förbryllat på innehållet. Det såg ut som en liten hög med rutten bark täckt av någon sorts grönaktig svamp. Han luktade försiktigt på det. Lukten påminde honom om våt jord.
”Det är mossa och svamp”, förklarade Malcolm. ”Det växer naturligt på många träd i norr. Men det skimrar svagt i mörker. På så sätt får du lite ljus. Tillräckligt mycket för att orientera dig, men inte så mycket att du blir upptäckt. Om paniken närmar sig behöver du bara öppna paketet.”
”Tack, Malcolm”, sa Horace och vände sig åt sidan. Sedan pressade han sig försiktigt in genom den smala grottingången. Han var betydligt större än Halt och Will och fick anstränga sig lite för att komma igenom. Han fick pressa ut luften ur bröstet och hålla andan, men till sist klarade han det.
Under de första metrarna var ljuset från öppningen starkt nog för att orientera sig. Men sedan började tunneln ringla fram och tillbaka och då blev det mörkare. Horace kände hur den gamla paniken närmade sig och det kändes som om mörkret började kväva honom. Det var som om mörkret var lika fast och kompakt som själva klippan och han började fantisera om att det höll fast honom så att han inte kunde andas. Hans hjärta slog fortare och när han såg sig omkring kunde han inte se någonting alls. Hans bröst kändes spänt och sedan insåg han att han var så rädd att han faktiskt hade slutat andas. Han tog ett djupt, skälvande andetag.
”Öppna paketet”, viskade Malcolm bakom honom.
Otroligt, tänkte Horace. Paniken hade varit så stark att han helt hade glömt barken han fått av Malcolm bara några minuter innan. Han fingrade på duken och öppnade paketet.
Ett mjukt, grönt ljus letade sig fram. Det var svagt, men efter det fullständiga, ogenomträngliga mörkret så var det tillräckligt för att han skulle kunna se den skrovliga klippväggen bara några centimeter från ansiktet. Hans andhämtning blev genast lugnare och hjärtat slog lite långsammare. Han var inte nöjd över att vara i ett så här trångt utrymme, men det var oändligt mycket bättre än att vara i ett trångt utrymme som dessutom var becksvart.
”Vad är det där?” frågade Halt från mörkret framför honom. Horace kunde ana spejarens silhuett i det gröna skenet. Han var bara en meter bort.
”Jag fick det av Malcolm”, förklarade han. Han kunde höra hur Malcolm närmade sig.
”Det är inte tillräckligt starkt för att synas bakom nästa krök”, sa helaren.
”Du har nog rätt”, sa Halt. ”Du verkar ha många knep i rockärmen.” Men han visste hur mycket Horace avskydde slutna, mörka utrymmen och insåg att det gröna skenet knappast skulle innebära någon ökad risk. ”Jag går före, Horace. Om du hör mig knäppa med fingrarna så betyder det att jag ser dig. I så fall får du täcka över den där barken omedelbart.”
Sedan smög han in i mörkret igen. Horace väntade i några sekunder innan han följde efter. Trots att han ansträngde sig så skrapade hans fötter mot sanden och då och då slog hans svärdsskida och bälte emot stenväggen bakom honom. Han bestämde sig för att ta av dem och bära dem så snart de kom fram till det första rummet. Han ville inte riskera att de fastnade. När han rundade nästa hörn insåg han att han kunde se ett svagt grått ljus längre bort. Han täckte över den självlysande barken och lade paketet i jackfickan. Ljuset blev starkare och till sist kom han fram till kammaren som Will hade berättat om.
Den sena eftermiddagens solsken letade sig in genom sprickor högt upp på väggarna. Horace tog ett djupt andetag. Den lilla grottan var ingen plats han ville dröja sig kvar på, men den var inte lika kvävande trång som den smala, svarta tunneln han precis hade gått genom.
Will och Halt satt på huk och lyssnade vid den bortre väggen. När Malcolm kom in i kammaren gick han och Horace fram och ställde sig bredvid spejarna. Horace bet ihop när han såg den lilla ingången till nästa tunnel. Han skulle inte gilla att ta sig in där, med eller utan självlysande bark. Will lyfte blicken och log uppmuntrande när han såg sin väns bleka ansikte.
”Klarar du dig?” frågade han.
Horace försökte le tillbaka, men han visste att det var ett dåligt försök. ”Jag älskar det här.”
Halt tystade dem båda två med en otålig gest och böjde sig närmare öppningen.
”Lyssna”, sa han. Alla rörde sig lite närmare. De kunde höra det svaga ljudet av en röst genom tunneln. Det var för svagt för att de skulle kunna uppfatta några ord, men de kunde höra intonationen. Efter ett ögonblick tystnade ljudet och en sekund senare hördes ett högre ljud. De kände igen det. Det var ett stort antal röster som svarade i kör på någonting den ensamma rösten hade sagt. De kunde inte uppfatta de här orden heller – ekot som skapades av de ojämna grottväggarna förvrängde ljudet. Men entusiasmen och energin i svaret gick inte att ta miste till.
”Fanatiker”, sa Halt. ”Visst är de härliga?” Han kastade en blick på Will och nickade mot tunneln.
”Gå och se vad de håller på med”, sa han. Will nickade kort. Han hukade sig och försvann genom den mörka öppningen.
Horace sträckte sig omedvetet efter paketet med bark han hade under jackan. Sedan mindes han vad han hade tänkt tidigare. Han tog av sig svärdsskidan och lindade bältet runt den. Halt nickade när han såg det.
”Bra idé”, sa han och lossade kogret han bar över axeln. I några sekunder funderade han på att stränga av bågen också. Då skulle den bli lättare att bära och vara mindre otymplig i den trånga tunneln. Men tanken på att komma ut obeväpnad på andra sidan var inte särskilt lockande.
Efter ungefär tio minuter dök Wills ansikte upp i öppningen. Han log mot dem.
”Kusten är klar”, sa han. Sedan kom han ut och reste sig upp. ”De har ingen vakt i tunneln eller på andra sidan”, sa han. ”Tennyson har rest ett altare i grottans bortre del och hans anhängare har samlats i en halvcirkel runt det. De står vända mot honom.”
”Och har ryggen mot oss?” sa Halt. Han lät nöjd.
Will nickade. ”Vi kommer att komma ut lite snett bakom dem. Ingen kommer att titta åt vårt håll. Till och med Tennyson kommer att ha svårt att se oss. Hans del av grottan är upplyst av stearinljus, facklor och en stor eld. I vår del är det helt mörkt. Och det finns mängder av klippformationer vi kan gömma oss bakom.”
Nu kunde de höra rösterna igen. Det lät som om Tennyson hade fortsatt med sina frågor. Horace, Halt och Will hade varit med om det förut. Malcolm, som hade fått höra om Tennyson, kunde forma en ganska tydlig bild av vad som försiggick i grottan. Prisa Alseiass och ge mig era pengar, som Halt hade uttryckt det. Fast förmodligen med mindre uppenbara ord, tänkte helaren med ett snett leende.
”Bra”, sa Halt. ”Då skrider vi till verket. Visa vägen igen, Will. Horace, täck för din bark så fort du ser ljuset i andra änden.”
Horace nickade. Halt böjde sig ned och försvann genom den låga ingången. Den långe krigaren tog några djupa andetag och förberedde sig. Han kände hur någon rörde vid hans arm.
”Jag är alldeles bakom dig”, sa Malcolm. ”Meddela mig om du får besvär.”
Helaren hade personlig erfarenhet av Horaces tapperhet och visste att hans rädsla för mörka, trånga utrymmen inte hade någonting med mod att göra. Det handlade i stället om någonting som satt djupt i Horaces psyke – kanske någon händelse från barndomen som han hade förträngt. Horaces mod visade sig i att han faktiskt kunde övervinna sin fruktan i sådana här situationer.
”Jag klarar mig”, sa den unge krigaren sammanbitet. Han slappnade av en aning och log lite bittert. ”Kanske inte direkt bra, men jag klarar mig.”
Han höll svärdet i ena handen och sträckte ned andra handen i fickan och drog fram det lilla tygpaketet. Sedan böjde han sig ned och gick in i tunneln.
Efter den korta vistelsen i den mindre grottans svaga ljus kändes det kompakta mörkret i tunneln överväldigande. Horace sträckte upp sin svärdsskida för att känna taket ovanför. När han inte längre kunde känna någonting reste han sig långsamt upp. Återigen kände han den hemska känslan av att vara förblindad, som om världen hade krympt och det inte fanns någonting utanför honom själv. Han var rädd att hans ögon hade slutat fungera. Hjärtat började än en gång slå fortare och han skyndade sig att dra fram tygpaketet. Det kändes underbart när han öppnade det och såg ljuset tränga fram. Han kunde höra Malcolm bakom sig.
När Horace kände sig lite lugnare fortsatte han genom tunneln. Han rörde sig med större självsäkerhet nu när mörkret inte var lika kompakt. Han såg upp flera gånger, men det svaga ljuset från mossan nådde inte taket högt ovanför. Det tycktes sväljas av mörkret. När han rundade en krök blev han medveten om ett svagt, grått ljus längre bort. Han täckte snabbt över mossan. Ljus tycktes välla in från den stora grottan i tunnelns slut. I mynningen stod Will och Halt hukade och iakttog scenen framför dem.
Grottan var stor som en mindre katedral, precis som Will hade sagt. Taket gick förlorat i mörker. Bortre delen lystes upp av facklor och stearinljus och den tycktes nästan bada i ljus. Mitt på golvet brann en jättelik eld. Lågorna skapade skuggor på väggarna. Bakom elden, bland facklorna och ljusen, stod ett altare. Det var ett typiskt Särlingsaltare, dekorerat med guld, silver och ädla stenar. Men om det var som de tidigare altaren så var guldet bara en tunn yta ovanpå trästommen och silvret och stenarna var falska. De riktiga värdeföremålen låg i tryggt förvar i sektledarens väskor.
Tennyson var i högform. Han höll armarna utsträckta och höll ett passionerat tal för församlingen.
”Alseiass älskar er!” ropade han. ”Alseiass vill fylla era liv med glädje och ljus.”
”Prisa Alseiass!” ropade församlingen.
”Jag hör er säga orden!” ropade Tennyson. ”Men menar ni allvar? Kommer de från hjärtat? Alseiass hör bara de troendes böner. Är er tro sann?”
”Ja!” ropade folksamlingen.
Malcolm sträckte fram huvudet och viskade i Horaces öra. ”Går folk verkligen på de här dumheterna?”
Horace nickade. ”Jag förvånas alltid av hur lättlurade folk kan vara.”
”Det här är ett farligt land!” dundrade Tennyson ödesmättat. ”Faror och elände lurar överallt. Vem kan rädda er från detta?”
”Alseiass!” vrålade folkmassan. Tennyson lyfte huvudet och blickade upp mot de mörka skuggorna i taket.
”Ge oss ett tecken!” ropade han. ”Gyllene Alseiass, ljusets herre – visa oss ett tecken! Visa oss att du hör människorna som har samlats vid dina fötter!”
Malcolm kröp några centimeter framåt för att se lite bättre. Han hade ägnat flera år åt att skapa illusioner i den mörka Dysterdalsskogen – precis sådana tecken som Tennyson nu bad sin falske gud att visa.
”Det här blir spännande”, sa han för sig själv.