image

Will iakttog den falske profeten och märkte hur han blickade mot ett stort stenröse längst bort i grottan när han bad Alseiass om ett tecken. Det var en plats ungefär tjugo meter från tunnelmynningen där Will och de andra hukade sig i skuggorna.

När Will följde hans blick kunde han se någonting som rörde sig där borta. Det glimmade till av ljus bland stenarna och sedan kunde han se en skepnad på röset. Krönet höll den dold för Tennysons församling.

Will puffade till Halt och pekade. När den äldre spejaren tittade tycktes plötsligt ett ljusklot röra sig över grottväggen bakom Tennyson. Åhörarna flämtade till av överraskning och började prata upphetsat med varandra.

Sedan färdades ljusklotet över grottan igen, den här gången i motsatt riktning. När det nådde en punkt alldeles bakom Tennyson tycktes det röra sig i en cirkelform tre gånger innan det pilade iväg igen och försvann. Den här gången var det fler personer som märkte det och reaktionen var tydligare. Tennyson lät församlingen lugna sig lite och höjde sedan rösten igen för att höras över det fascinerade sorlet.

”Alseiass är ljusets och upplysningens gud!” förkunnade han. ”Hans ljus är nådens ljus och det syns även på jordens allra mörkaste platser. Kan ni se hans ljus?”

Vitkåporna manade på folket när de tog upp sina rop igen. ”Prisad vare Alseiass! Prisad vare ljusets gud!”

Halt tecknade åt Will att komma närmare och förde sedan munnen till Wills öra.

”Han har en medhjälpare där borta med en spegel och en lykta”, viskade han. ”Han skapar ljuset på väggarna med spegeln.”

Will skakade på huvudet. ”Billigt knep”, sa han. Men Halt ryckte på axlarna.

”Uppenbarligen fungerar det. Alla kan ’se ljuset’. Han nickade mot röset som mannen gömde sig på. Smyg dit bort och ta hand om honom. På ett tyst sätt.”

Will började röra sig, men hejdade sig och vände sig mot Halt. ”Vill du att jag slår ned honom?”

Halt svarade lite bryskt. De hade ingen tid att förlora. ”Nej, jag vill att du bjuder honom på middag! Will, det är klart att du ska slå ned honom. Använd slagstängerna.”

Will såg bedrövad ut. ”Jag har inte kvar dem. Får jag låna dina?”

Halt trodde knappt sina öron. Han väste argt mot Will, så att Horace och Malcolm gav honom en förfärad blick. De var säkra på att Tennysons vänner skulle höra honom.

”Vad då ’har inte kvar dem’? De hör till din utrustning, för tusan!” Han kunde inte begripa att Will, en fullfjädrad spejare, kunde vara så odisciplinerad att han hade glömt sina slagstänger. Ungdomar, tänkte han och skakade på huvudet. Det höll på att gå utför med världen.

”Jag har tappat dem”, sa Will. Han berättade inte att han hade tappat dem när han försökte fånga Bacari levande så att han kunde rädda livet på Halt. Men han tyckte att den äldre spejaren var orättvis.

”Tappat dem?” väste Halt. ”Tappat dem? Tror du att vi ger dig värdefull utrustning för att du ska slarva bort den?”

Will skakade på huvudet. ”Nej. Men jag …”

Han kom inte längre. Horace avbröt deras ordväxling med ett klentroget ansiktsuttryck.

”Kan ni två sluta gnabbas?” viskade han argt. ”De kan höra er när som helst, och då är det kokta fläsket stekt!”

Halt blängde på honom, men insåg att han hade rätt. Han stack handen i en innerficka, drog fram sina egna slagstänger och tryckte dem i handen på Will.

”Ta de här”, sa han. ”Och tappa dem inte!”

Borta vid altaret höll Tennyson återigen på att piska upp stämningen. Han ville att församlingen skulle be Alseiass om ännu ett tecken. Ett ljussken blixtrade till genom grottan och följdes av nya förundrade och fascinerade utrop. Halt såg en mörk skepnad – Will – som klättrade upp på stenröset. Den tycktes glida uppåt som en jättestor spindel. När Will kom fram till platsen där Tennysons medhjälpare satt på huk med sin lykta och spegel stannade han till. Han var dold ungefär en meter nedanför hans gömställe.

”Visa oss åter ditt ljus, Alseiass!” ropade Tennyson. ”Visa de här människorna att de är värdiga att vörda dig!”

Halt såg hur den hopkurade figuren vid lyktan rörde sig lite och förberedde sig på att skicka ännu ett ljussken genom grottan. Sedan reste sig Will bakom honom. Den unge spejaren lyfte armen och slog en slagpinne i huvudet på mannen, alldeles bakom örat. Tennysons medhjälpare sjönk ihop framåt, utan ett ljud. Will vände sig mot Halt och gjorde tummen upp. Halt vinkade hastigt och gjorde tecken åt Will att stanna där han var. Det var ett bra strategiskt läge, där Will kunde överblicka grottan utan att upptäckas.

”Alseiass!” ropade Tennyson lite högre. ”Visa oss ditt ljus!”

Will lyfte lite på metallspegeln som mannen hade använt för att återspegla ljuset. Han pekade på den och tittade frågande på Halt. Han undrade uppenbarligen om den äldre spejaren ville att han skulle skicka en ljussignal genom grottan. Men Halt skakade på huvudet. Han hade fått en annan idé. Nu närmade sig det perfekta tillfället att verkställa den på.

”Alseiass! Låt oss få se ditt ljus!” ropade Tennyson. Det lät mer som en order än en bön, tänkte Halt. Folket i församlingen började se rastlösa ut.

Halt lutade sig lite närmare Malcolm och pekade på ett stort stenblock några meter till vänster.

”Jag tänker smyga bort till stenen där”, sa han. ”När jag ropar på Tennyson kastar du en av dina kulor framför mig.” Malcolm nickade. Han tog försiktigt fram sin ask och öppnade locket. Halt gled genom skuggorna till stenblocket han hade pekat på. Malcolm tog upp en av de små kulorna, stängde locket och reste sig upp. Han tog ögonkontakt med Halt och spejaren nickade till honom. Malcolm såg hur Halt lade ned manteln och tog på sig läderbandet som Horace hade gjort – en kopia av Clonmels enkla kungakrona. Han kammade håret åt sidorna med fingrarna och tryckte ned pannbandet så att det hölls på plats.

Malcolm förberedde sig på att kasta kulan. Precis då ropade Tennyson återigen på Alseiass.

”Alseiass! Vi ber dig, visa oss ett tecken!”

Halt tog ett djupt andetag och röt sedan till så att det ekade mot grottans väggar.

”Tennyson! Tennyson! Du är en lögnare och charlatan!”

Folk vred på sig för att se var orden kom från. Precis då kastade Malcolm kulan så att den flög högt upp i luften innan den landade precis framför Halt. Sanden på grottans golv var relativt mjuk, men kulan föll från en hög höjd och var extremt explosiv, precis som Malcolm hade sagt.

En kraftig smäll ekade genom grottan och sedan steg ett jättelikt moln av gulbrun rök från marken. Sand och grus som hade lossnat av vibrationerna regnade ned från taket.

Sedan klev Halt fram genom rökmolnet och alla flämtade. Det såg ut som om han materialiserades i dimridån.

”Tennyson! Guden du säger dig dyrka är falsk och du är en lögnare!”

Tennyson var chockad av det som hände. Han kisade genom den rökfyllda grottan och fick syn på skepnaden. Han såg håret med mittbenan, läderkronan och det välansade skägget. Han greps av fruktan när han insåg vem det var.

”Du!” ropade han innan han kunde hejda sig. ”Men du är död! Jag dödade …” Han avbröt sig, men det var för sent.

”Du dödade mig”, sa figuren. ”Precis. Men nu har jag kommit tillbaka. Och jag tänker utkräva min hämnd!”

”Nej!” ropade Tennyson och höll upp handen som för att värja sig mot uppenbarelsen. Han var överraskad och djupt bestört över att se en man han trodde var död. Nej – en man han visste var död!

”Säg mitt namn, Tennyson”, sa Halt uppfordrande. ”Säg mitt namn, så kanske jag låter dig leva.”

”Men det kan inte vara du!” vrålade Tennyson. Men hans röst var full av tvivel. Med undantag för ett hastigt möte hade han aldrig sett Halt på nära håll. När de träffats hade spejarens hår varit långt och ovårdat, liksom skägget. Men han kände igen Ferris. Rösten, med den typiska hiberniska dialekten, var dessutom lätt att känna igen. Och att Ferris var död visste han. Den genovesiske lönnmördaren hade försäkrat honom om det. Han hade skjutit Ferris bakifrån med en förgiftad armborstskäkta. Att kungen hade överlevt det var helt otänkbart. Ändå stod han nu här och törstade efter hämnd. Det fanns bara en förklaring till det: Ferris hade återvänt från de döda.

Halt rörde sig framåt genom församlingen. Människorna skingrades sig och backade undan. De kände på sig att Tennyson blev allt mer skärrad och osäker.

”Säg mitt namn!” sa Halt. Tennyson backade några steg. Han kastade en desperat blick på en av vitkåporna. Det var en kraftigt byggd man med en spikklubba.

”Stoppa honom!” ropade han. Han var så skräckslagen att rösten knappt höll.

Medhjälparen rörde sig framåt och höjde klubban i höger hand. Sedan förvreds hans ansikte av smärta när högerbenet gav vika under honom. Spikklubban gled ur handen på honom och han sjönk klumpigt ned i sanden. En pil stack ut ur låret.

”Bra jobbat, Will”, muttrade Halt för sig själv. Människorna runt honom viskade skräckslaget och drog sig längre bakåt. Ingen av dem hade lagt märke till pilen innan den träffat och bara några av dem kunde se den nu. Det enda de visste var att mannen i den vita kåpan plötsligt sjunkit ihop i svåra plågor. Tennyson såg pilen och greps av en ny fasa. Han visste att nästa pil mycket väl kunde vara riktad mot honom. Han visste att de mystiska bågskyttarna som hade förföljt honom ända från Dun Kilty ytterst sällan missade det de siktade på.

”Ferris?” sa han med darrande röst. ”Snälla … jag vill inte …”

Vad det än var han tänkte säga så fick han inte chansen. Halt stannade och slog ut med armarna.

”Tänker du stoppa mig, Tennyson? Då får du be Alseiass om hjälp. Jag är ett spöke. Han är en gud. Han borde väl vara mäktigare?” Hans röst dröp av sarkasm. ”Kom igen! Be Alseiass att stoppa mig. Be honom att skjuta ned mig med blixtar! Var så god!”

Tennyson kunde naturligtvis inte göra sådant. Han tvekade och såg på sina medhjälpare i vita kåpor. De var inte särskilt ivriga att komma till undsättning sedan de sett sin vän få en pil i benet. Dessutom hade de som hade följt med Tennyson från Hibernia sett Ferris förut och de var säkra på att det var han som stod framför dem i grottan och utmanade Tennyson.

”Vill du inte be honom om hjälp?” frågade Halt. ”Då kanske jag ska göra det åt dig! Alseiass! Du är en falsk gud som inte finns! Visa att jag har fel! Skjut ned mig!”

Ett skräckslaget sorl utbröt och människorna i församlingen som stod närmast Halt drog sig längre bakåt som om de fortfarande var lite rädda för att Alseiass faktiskt skulle skjuta en blixt i honom. Men när ingenting hände och mannen inte fick något svar på sin hädiska utmaning så började de kasta misstänksamma blickar mot profeten som hade försökt sprida budskapet om Alseiass.

De muttrade argt för sig själva. Atmosfären i grottan hade plötsligt laddats med misstänksamhet. Halt kände på sig att tiden var inne och vände sig mot dem.

”Om Alseiass är verklig så vill jag att han skjuter ned mig nu! Låt honom visa sin makt. Tennyson har sagt åt er att Alseiass kan skydda er från banditerna som angriper era hem och byar. Men hur kan han göra det om han inte ens klarar av det här?” Han tittade upp mot grottans tak. ”Se så, Alseiass! Visa vad du går för! Skjut ned mig! Lys upp mig med ditt ljus! Gör någonting! Gör vad som helst!”

En förväntansfull tystnad lade sig över människorna i grottan. De väntade, men ingenting hände. Till sist skakade Halt på huvudet och såg på folkmassan. Han slutade använda den breda hiberniska dialekten och pratade på sitt normala sätt.

”Mina goda araluaner, ni har nu själva sett att den här så kallade guden inte har någon riktig makt. Det beror på att han inte är någon riktig gud. Han är påhittad.” Han pekade med tummen mot Tennyson. ”Den där mannen är en lurendrejare, tjuv och mördare. Han har dödat Hibernias kung, Ferris, som råkade se ut ungefär som jag. Ni hörde kanske hur han kallade mig Ferris. Ni såg hur han darrade när han trodde att jag var Ferris som återvänt från graven. Varför skulle han känna sig så förfärad om han inte hade dödat Ferris?”

Tennyson, som hade kurat ihop sig framför gestalten han trodde var ett spöke, reste sig långsamt upp och lutade sig framåt för att titta närmare. Han insåg till sist att han hade blivit lurad. Han märkte att Halts ord gick fram till människorna som hade samlats i grottan och de verkade ställa sig på hans sida.

”Han har sagt åt er att han ska skydda er från banditerna som härjar i trakten”, fortsatte spejaren. ”Vad han inte har berättat är att de banditerna faktiskt arbetar tillsammans med honom. Och jag förmodar att han har bett er om guld och juveler så att han kan bygga ett altare?”

Han såg på människorna runt honom. De nickade. Förvirringen och tvivlet i deras ansikten började långsamt ersättas av misstänksamhet och ilska.

”Om ni tittar lite närmare på altaret där så ser ni att det är gjort av trä som täckts med ett tunt lager av guld. Ädelstenarna är falska. Det riktiga guldet och de riktiga juvelerna ligger i Tennysons sadelväskor. Tennyson och hans vänner tänker nämligen ta alltihop med sig när de lämnar er.”

”Han ljuger!” Tennyson hade börjat återfå fattningen. Främlingen hade erkänt att han inte var något spöke och Tennysons självförtroende började återvända. Han var övertygad om att han kunde återvinna folkmassan till sin sida. Den här mannen var trots allt helt betydelselös.

”Han ljuger!” ropade han igen. ”Alseiass har skyddat er! Det vet ni! Och nu kommer den här främlingen plötsligt och smädar guden och anklagar mig för hemska saker. Ni känner mig. Ni känner Alseiass. Men vem är den här mannen? En främling. En vandrare. En luffare!”

”En kunglig spejare”, sa Halt och ett nytt intresserat sorl spred sig i folkmassan.

Han sträckte ned handen i skjortan, drog fram eklövet av silver och höll upp det så att människorna som stod närmast kunde se. De sträckte sig framåt för att titta och berättade för sina vänner längre bak vad de såg.

Tennyson såg förbryllat på dem. Men det här var inte Hibernia, där spejarna var okända och saknade inflytande. Det här var Araluen och här kände alla till spejarna. I Araluen var det vanligt att folk blev nervösa runt spejarna. Men alla respekterade dem och visste att de arbetade för att bevara kungens fred.

”Jag heter Halt”, fortsatte Halt och höjde rösten. Nyheten att han var spejare hade skapat viss uppståndelse, men namnet Halt hade en ännu starkare effekt. Halt var känd i hela riket. Han var en levande legend. Människorna som hade dragit sig undan när han utmanat Alseiass började samlas för att titta närmare på honom.

Halt vilade inte på sina lagrar. Han pekade på röset där Will hade gömt sig.

”Där borta är en annan spejare som ni kanske har hört talas om: Will Treaty.”

Folk vred på sina huvuden och Will reste sig sakta från sitt gömställe. De såg den välkända spejarmanteln och långbågen, vapnet som spejarna föredrog. Den unge mannen drog bak huvan så att de kunde se hans ansikte i det svaga ljuset.

Intresset som hade väckts när människorna hört Halts namn fördubblades när han nämnde Will. De var inte särskilt långt från Macindaw, där Will hade avstyrt en skotisk invasion. Halt var en legend i hela landet, men Will var en lokal hjälte.

”Vi har förföljt den här mannen”, sa Halt och pekade på Tennyson. ”Vi har förföljt honom i flera månader. Han mördade kung Ferris av Clonmel. Han stal från Hibernias folk och flydde sedan till Picta. Nu har han kommit hit för att stjäla från er – han och hantlangarna han har med sig. Det är troligt att de redan har dödat flera av era vänner och grannar.”

Återigen hördes arga röster från folkmassan. Många hade dödats av rövarna som samarbetat med Särlingarna. Nu började de som stod här att inse vem som bar ansvaret.

”Ni har blivit lurade”, sa Halt till dem efter att det arga mumlet hade lagt sig. ”Vi har kommit för att föra Tennyson och hans grupp inför rätta. Men först ville jag visa för er att Tennyson faktiskt var en charlatan och att Alseiass, guden han låtsas dyrka, är påhittad. Om ni vill stå på hans sida så får ni göra det. Om ni inte tänker göra det så har ni chansen att lämna honom nu. Att vända honom ryggen och gå härifrån.”