De var på väg norrut igen, tillbaka mot Dysterdalsskogen.

Det var inte mer än rätt att de följde Malcolm hem, tänkte Will. Han hade varit inställd på att göra det själv, men Halt hade tyckt att alla skulle följa med.

”Du kan eskortera Malcolm hem till skogen”, sa han. ”Horace och jag har ärenden i Macindaws fästning.” Will såg nyfiket på honom och tycktes inte förstå.

”Rövarna som samarbetade med Tennyson är fortfarande på fri fot”, förklarade Halt. ”De är ett problem som måste tas itu med. Vi ska se till att en patrull från fästningen ordnar den saken. Harrison kan leda den. Han längtar säkert efter något att göra.”

Harrison var den nye spejaren i landskapet Norgate. Det hade Crowley förkunnat på årstinget. Will skakade på huvudet. Trots att det var ganska nyligen så kändes det som en evighet sedan. Det hade hänt så otroligt mycket sedan dess.

De hade hittat hästarna som Tennyson och hans följe stulit. Djuren hade betat på en äng nära det rasade grottsystemet. Malcolm fick den lugnaste hästen, som också var den största. Den lille helarens ben nådde inte hela vägen runt den väldiga hästkroppen, utan det såg ut som om de stack rakt ut.

Innan de reste hade Halt pratat med människorna som låtit sig luras av Särlingarna. Han hade uppmanat dem att vara mer misstänksamma mot religiösa ledare som erbjöd sig att lösa alla problem i utbyte mot guld. Lantborna hade böjt ned sina huvuden och skruvat på sig. De skämdes. Till sist hade Halt skickat tillbaka dem till sina gårdar.

”De tycks ha lärt sig en läxa”, sa Horace.

Halt fnös. ”Ja, tills nästa charlatan kommer och lovar dem himmelriket på jorden.” Malcolm log åt hans cynism. ”Du verkar inte ha så stort förtroende för andra människors förnuft.”

Halt skakade på huvudet. ”Jag har varit med lite för länge. Girighet och skräck vinner alltid över förnuftet.”

Malcolm nickade. Han hade dragit samma slutsats själv. ”Jag befarar att du har rätt.”

”Hur länge tror ni det dröjer innan de kommer tillbaka?” frågade Will. Horace såg oförstående på honom.

”Varför skulle de komma tillbaka?”

Will log. ”Jag antar att de vill ha tillbaka sitt guld. Det måste ju ligga begravt någonstans under berget där. Jag skulle gissa att de börjar gräva inom en vecka.”

Horace skrattade. ”Då har de att göra! I minst tio år, skulle jag tro.”

Sedan red de norrut och flera dagar senare kunde de se Macindaws fästning torna upp sig i fjärran. Fästningen låg vid vägen till Picta och skyddade Araluen från de aggressiva stammarna i norr. Halt vände sig i sadeln och såg på Malcolm.

”Jag inser att jag glömde bort någonting viktigt i uppståndelsen”, sa han. ”Tack för att du räddade livet på mig.”

Malcolm log. ”Ingen orsak”, sa han. ”Det är alltid spännande att träffa legender som du.”

Men Halt tänkte inte låta Malcolm komma undan så lätt.

”Om du någonsin behöver hjälp med något ska du inte dra dig för att kalla på mig”, sa Halt. ”Jag kommer. Det kan du lita på.”

Malcolm blev allvarlig. Han mötte Halts stadiga blick och nickade.

”Jag ska komma ihåg det”, sa han.

De två männen skakade hand. De höll greppet i några sekunder och sedan släppte Malcolm Halts hand och vände sig mot Horace. Helarens leende hade kommit tillbaka.

”Horace, sköt om dig och se till att inte hamna i trassel. Och se till att inte äta stackars Xander ur huset!”

Xander var Macindaws hovmästare och han bevakade borgherrens tillgångar med hökögon. Horace log brett och skakade hand med helaren.

”Tack själv, Malcolm. Om det inte varit för dig så hade jag och Will aldrig kunnat se lady Pauline i ögonen igen.”

”Jag måste få träffa henne någon gång”, sa Malcolm. ”Hon verkar vara en anmärkningsvärd kvinna. Men kom nu, Will! Det finns många som väntar på att få återse dig!”

Medan Halt och Horace fortsatte norrut vek Will och den lille helaren av österut, mot den mörka linjen på horisonten där Dysterdalsskogen tog vid.

Will förbluffades av Malcolms lokalsinne när de red in under det mörka lövtäcket. Will förlorade snabbt all riktningskänsla när virrvarret av träd och snår omslöt dem och solen försvann. Men Malcolm red lugnt genom skogen och de nådde förbluffande snabbt fram till gläntan med Malcolms stuga.

Den första som kom och hälsade var en svartvit skepnad som skyndade fram genom gläntan medan svansen vaggade fram och tillbaka. Tug gnäggade till hälsning och Will svingade sig ned från sadeln för att klappa hundens huvud och klia pälsen under hakan. Den slöt ögonen och njöt. Sedan märkte Will hur en stor skugga föll över honom. Han lyfte blicken.

”Hej, Trobar!” sa han. ”Det syns verkligen att du tar hand om Skuggan. Hon verkar må finfint!”

Skuggan såg verkligen spänstig ut. Hennes päls var välskött och hade en helt annan lyster än den hade haft förra gången Will varit här. Trobar log åt komplimangen.

”Rolit å sche dig, Will”, sa han. Trobar hade ett fel i munnen som ibland gjorde det svårt att förstå vad han sa. Will reste sig upp och fick en så kraftig björnkram att han var rädd att han skulle krossas. Malcolm log åt kontrasten mellan den späde spejaren och den jättelike Trobar.

Sedan dök ännu fler bekanta ansikten upp bland träden runt gläntan. Will hälsade på dem alla och såg hur de log när han mindes deras namn och olika saker som hade hänt under hans förra besök. Under Trobars översyn ställdes ett bord upp mitt i gläntan och sedan gjorde man i ordning mat. En spontan fest inleddes och den varade till långt efter solnedgången. Will såg sig omkring på de glada, välkomnande människorna. Världen utanför hade stött bort dem på grund av deras sjukdomar och för att de var vanskapta. För att de var annorlunda, tänkte han. Vilket han egentligen också visste var fel ord. De här människorna var inte mer annorlunda än någon annan.

Till sist var Will alldeles utmattad. Festen och den långa resan krävde ut sin rätt och han drog sig tillbaka till ett gästrum i Malcolms stuga. Det sista han hörde innan han somnade var det avlägsna ljudet av en uggla i skogen och vindens mjuka suckar i trädkronorna.

*

Tidigt morgonen därpå sa han farväl till Malcolm innan alltför många av gläntans invånare hade vaknat.

”Jag står i djup tacksamhetsskuld till dig”, sa han. ”Och det är inte bara vad du gjorde som jag vill tacka dig för, utan hur du gjorde det.”

Malcolm rynkade pannan och verkade inte riktigt förstå, så Will fortsatte.

”Jag kom hit utan förvarning och bad dig att hjälpa en vän som var många kilometer bort. Du ställde inga frågor. Du tvekade inte, utan packade bara ihop dina saker och följde med.”

Rynkorna försvann. ”Vi är ju vänner”, sa Malcolm kort. ”Det är sådant vänner gör för varandra.”

”Kom ihåg vad Halt sa. Om du någonsin behöver hjälp …”

”Så ska jag skicka efter er två.” Malcolm gav Will en kram. ”Lycka till, Will. Sköt om dig. Jag skulle helst vilja be dig att ta det försiktigt, men jag vet inte om du lyssnar på sådant.”

Will tog ett kliv bakåt. Han var dålig på att ta farväl. Han vände sig mot Tug, sadlade honom och skulle precis rida iväg när någon ropade på honom.

”Will!”

Det var Trobar. Jätten stod på andra sidan gläntan och vinkade åt Will. Malcolm log, som om han visste någonting som inte Will visste.

”Jag tror att Trobar vill visa dig något”, sa han. Will började gå genom gläntan. Det var något som inte stämde, tänkte han. Och sedan kom han på vad det var: Skuggan syntes inte till. Hunden brukade nästan alltid vara i närheten av Trobar.

När Will närmade sig vände sig Trobar om och ledde in honom mellan träden. Några meter in i skogen stod en låg hydda. Will gissade att Trobar bodde i den. Bredvid den fanns en lite mindre koja, som knappt var en meter hög. Ena sidan var öppen och Trobar nickade mot den. Will ställde sig på knä och tittade in.

Skuggans blå och bruna ögon såg på honom och svansen började långsamt röra sig. Sedan kunde han se fler rörelser där inne. Fyra små svarta och vita skepnader rörde sig runt sin mor. De klättrade över henne och trevade med tänderna efter hud som inte täcktes av päls.

”Valpar!” utbrast Will förtjust. ”Hon har fått valpar!”

Trobar log brett mot honom och sträckte in en jättelik hand i kojan. Han puttade mjukt de andra åt sidan och tog ut en av valparna. Den gläfste av spänning. Skuggan iakttog Trobar med vaksam blick när han räckte den lilla pälsbollen till Will.

”Bäschta valet”, sa han. Will lade pannan i djupa veck och funderade. Sedan insåg han vad Trobar pratade om. När han hade lämnat Trobar hade han sagt till jätten att han gärna kom och tog en valp om Skuggan någonsin fick valpar.

”Bästa valet”, sa han och Trobar nickade. Han strålade av glädje och höll upp det lilla sprattlande byltet.

”Kullensch bäschta. Till dig, Will.”

Han tog valpen, som genast satte tänderna i tummen på honom. Den gläfste och skällde om vartannat. Will studerade henne. Hon var fortfarande täckt av mjuk päls och svansen, som senare skulle bli en pälstäckt förlängning av kroppen, såg nu ut som en smal piska med lite vitt längst ut. Hunden såg på Will och han skrattade förnöjt när han såg att hon hade likadana ögon som sin mor – ett blått och ett brunt. Han tyckte sig se en märklig, lite manisk glöd i det blå ögat. Will strök henne på huvudet och hon slutade bita honom i tummen. Svansen rörde sig belåtet fram och tillbaka.

”Hon är jättefin!” sa han. ”Tack, Trobar. Tack så hemskt mycket.” Han log brett mot den kämpande lilla valpen. ”Jag undrar vad jag ska kalla henne”, sa han fundersamt.

”Nyksch”, sa Trobar bestämt. ”Hon heter Nyksch.”

Will fick återigen fundera lite innan han förstod vad jätten sa. Sedan förstod han.

”Onyx”, sa han och Trobar nickade och log. ”Det är ett fint namn. Jag gillar det.”

Trobar log. ”Bättre än Schodisch”, sa han.

”Bättre än Sotis?” frågade Will. Det var så de hade kallat Skuggan först. Trobar hade skrattat åt det namnet och gett hunden ett nytt namn.

Trobar nickade häftigt.

”Det där kommer Horace aldrig att bli kvitt, va?” sa Will och log.

”Aldrig”, svarade Trobar med eftertryck. Han log mot den lilla valpen och lade en av sina jättelika händer på Wills axel.

”Aldrig”, sa han. Will höjde på ögonbrynen.

”Jag hörde dig första gången!” sa han och log.