Wills kamrater väntade på honom på vägen söder om Macindaws fästning.
Horace kunde inte låta bli att le när han lade märke till den lilla svartvita bollen som Will hade framför sig i sadeln. Han visste hur jobbigt det hade varit för Will att lämna Skuggan till Trobar.
”Är den från Trobar?” frågade han och Will nickade.
”Vem annars?” frågade han och log. ”Hon heter Onyx.”
”Det är ett bra namn”, sa Halt. ”Var det du som kom på det?”
Will skakade på huvudet. ”Det var Trobar.”
”Misstänkte det”, sa Horace och nickade.
Will ville säga något syrligt, men bestämde sig för att strunta i det. Det här var första gången på flera månader de inte hade något brådskande ärende att ta itu med.
”Vad gör vi nu?” frågade han.
”Reser hem”, svarade Halt. Han lät lättad när han sa det.
Så de vände sina hästar söderut och red hemåt i maklig takt. De hade ingen anledning att skynda sig och det fanns ingenting som krävde deras omedelbara uppmärksamhet. De trivdes i varandras sällskap och tog god tid på sig. Horace skulle återvända till kung Duncans slott och de visste inte när de skulle återse honom härnäst. Halt satt ofta och iakttog sina två unga vänner och lyssnade på deras samtal. De arbetade bra tillsammans, precis som han och Crowley hade gjort när de varit unga och spejarkåren behövts stöpas om efter en svår period. Han var glad att Will hade en vän som Horace. Han hade ett svagt minne av att han någon gång under sina hallucinationer hade sagt åt en inbillad Crowley att Araluens framtid kunde hänga på de två unga männen. Han misstänkte starkt att han hade rätt, om han nu hade sagt det.
Stämningen runt lägerelden om kvällarna livades upp ännu mer av valpen. Hon verkade vara fäst vid Tug och lade sig ofta framför den lilla lurviga hästen med hakan mot tassarna och vajande svans. Hon morrade hotfullt, som för att utmana honom. Om Tug rörde sig det minsta mot henne försökte hon rusa iväg. Då sprang hon för det mesta i en cirkel innan hon snubblade över sig själv. Sedan lufsade hon tillbaka och kurade återigen ihop sig framför hästen. Det vildsinta blå ögat var fäst vid djuret som tornade upp sig framför henne.
Den godmodige Tug tolererade den lilla valpen. Vid ett tillfälle var Horace helt övertygad om att han såg hästen höja på ögonbrynet åt Onyx. De andra trodde honom inte, men han var säker på att han hade sett det.
Då och då morrade valpen och lade sig på samma sätt framför Abelard. Men hon försökte aldrig framför Kicker. Hon var visserligen liten och ettrig, men hon var inte dum och hon kände på sig att stridshästen skilde sig en del från de två mindre hästarna. Den skulle nog inte dra sig för att rent instinktivt sparka in henne i buskarna.
Vid ett tillfälle gläfste hon och gjorde små rörelser som om hon tänkte pila fram till Tug, som såg på henne med road blick. Tug sänkte långsamt huvudet tills mulen var bara några centimeter från det lilla svartvita ansiktet. Sedan frustade han ljudligt. Hunden togs med sådan överraskning att den rullade bakåt av chocken. Valpen reste på sig och ruskade häftigt på sig som om den ville försäkra sig om att allt fortfarande var på plats och fungerade.
Reta inte upp mig, lilla vän, tycktes Tug säga. Jag känner din mamma.
Alltför snart närmade sig sällskapet korsningen där Horace skulle vika av mot kungens slott. De slog läger där och de två unga männen pratade till långt in på småtimmarna. När de skulle lägga sig lade Will handen på Horaces muskulösa axel.
”Jag önskar att du var stationerad i Redmont i stället”, sa han. ”Crowley kanske kan fixa det.”
Horace kunde inte låta bli att le. ”Jag kommer snart och hälsar på”, sa han. ”Men det finns vissa saker jag gillar med det kungliga slottet.”
Will såg på honom och lade huvudet på sned.
”Du menar … som Evanlyn?”
”Kanske det”, sa Horace och försökte låta lite överraskad. Men hans leende blev allt bredare.
Will log tillbaka. Han hade länge misstänkt att det var någonting speciellt mellan Horace och prinsessan.
”Trevligt för dig”, sa han.
På morgonen red de åt var sitt håll. Will brukade inte se sig om efter att han hade sagt farväl, men den här gången gjorde han det när han och Halt kom upp på nästa krön. Will såg att Horace hade vänt sig om i sadeln och de vinkade till varandra innan de vände sig om och red åt olika håll.
*
Folk hade fått syn på de två spejarna långt innan de kom fram till Redmonts slott. När de red in på borggården samlades en stor grupp människor runt dem.
Längst fram stod förstås den storvuxne baronen, Arald. När Halt och Will svingade sig ned från sina sadlar log han och klev åt sidan så att två andra personer kunde komma fram.
Båda två var långa. Båda var vackra. Båda bar de kungliga kurirernas vita klädsel.
Halt stod stilla medan hans hustru kom fram. Han var normalt sett en väldigt privat person som inte gillade offentlighetens blickar. Men hans hjärta tog ett språng när han såg kvinnan han hade älskat i hela sitt liv. Han mindes hur nära döden han hade varit när han legat vid lägerelden uppe i norr och kämpat mot det genovesiska giftet. Han hade precis gift sig med Pauline och redan varit en hårsmån från att ofrivilligt lämna henne. Han lade sitt vanliga lugn åt sidan, klev fram till henne, drog henne till sig och gav henne en lång kyss.
Ett sus drog genom folksamlingen. ”Ååååååååh!”
Will såg förbluffat på och kände sedan hur någon lade handen på hans arm. När han lyfte blicken tittade han rakt in i Alyss muntra ögon.
”Det där ser ut som en bra idé”, sa hon och nickade mot Halt och lady Pauline. Will höll med. Han klev fram, omfamnade henne och kysste henne. Han blev nästan lite yr.
”Ååååååååh!” hördes det återigen från folkmassan.
Till sist tog Will ett steg bakåt och såg djupt in i Alyss ögon medan han höll hennes händer. Halt och Pauline stod på samma sätt. Baron Arald klev fram och harklade sig.
”Mina kära vänner!” mullrade han. ”Sådana här stunder ska normalt sett högtidlighållas med fina tal …”
”Ååååååååh”, suckade folksamlingen igen, men den här gången lät ljudet inte alls lika belåtet. Baronen strålade av lycka.
”Men kanske inte den här gången”, sa han och det besvikna ljudet förvandlades till en lättnadens suck. Will visste hur mycket Arald gillade ljudet av sin egen röst. Att han dessutom var duktig på att hantera folkmassor kunde inte förnekas.
”I stället håller vi en stor välkomstfest i slottets stora sal i kväll”, sa baronen.
Folket jublade.
”Vem är det här?” frågade Alyss och nickade mot det pälsklädda huvudet som stack upp innanför Wills krage.
”Det här är Onyx”, sa Will. Han tog valpen ur jackan och Alyss smekte mjukt hennes huvud.
”Var försiktig”, sa Will. ”Hon nafsar!” Men Alyss himlade med ögonen.
”Det är klart att hon inte gör”, sa hon. ”Hon är en fin dam!”
Och Alyss hade rätt. Onyx lät sig klappas utan sina vanliga morrningar och protester. Will såg förvånad ut.
”Det gäller att veta hur man handskas med damer”, sa Alyss och log. Will nickade och satte ned den lilla hunden på kullerstenarna. I ett kort ögonblick stod den lilla hunden där och studerade scenen runtomkring. Hon såg en skog av ben, fötter och jättestora varelser. Svansen slaknade och hon rusade till sitt trygga gömställe mellan Tugs hovar. Där reste sig svansen igen och hon vågade gläfsa åt omvärlden på nytt. Tug lade huvudet på sned och tittade ned på henne. Sedan såg han upp på Will och Alyss.
Ni kan gå och ta hand om varandra. Jag håller ett öga på henne.
*
Baron Arald älskade banketter. De bästa banketterna var sådana där Chubb, överstekocken vid Redmonts slott, tävlade med sin före detta elev, Jenny, om vem som kunde laga godast rätter. Det var därför baronen föreslog att de skulle ta hand om maten på välkomstfesten till Halts och Wills ära.
Maten var utsökt och alla höll med om att det var en jämnt lopp mellan Chubb och hans gamla lärling. Båda översåg personligen honnörsbordet, där hedersgästerna satt. Båda serverade enastående rätter till de två spejarna.
Rader av människor gick förbi bordet och hälsade Halt och Will välkomna hem. Folket i Redmont var enormt stolta över de två berömda spejarna. Sir Rodney, krigarskolans överhuvud, var en av de första. Han frågade genast Halt om Horace, som var hans egen före detta lärling. Han sken upp av glädje när Halt berättade hur bra Horace hade gjort ifrån sig under äventyret.
Gilan dök upp ungefär halvvägs genom måltiden. Han hade varit Redmonts spejare medan Halt och Will varit borta och han hade varit tvungen att ta itu med en grupp stråtrövare. De hade börjat härja på Redmonts vägar när de hört att landskapets spejare hade skickats på ett uppdrag. Stråtrövarna hade blivit förvånade när de upptäckt att Gilan hade tagit Halts plats – Gilan, som var lika skicklig och kanske ännu mer energisk. Han hade spårat rövarna till deras gömställe och sedan skickat en kavalleripatrull för att gripa dem.
Så snart Gilan satte sig vid bordet tycktes Jenny börja koncentrera sig mer på att servera god mat till den långe, unge spejaren och mindre på Halt och Will.
Halt och Will berättade inte särskilt mycket om sitt uppdrag. Det brukade de inte göra. Baronen fick en kortfattad redogörelse och nickade uppskattande. Den detaljerade rapporten skulle skickas till Crowley och sedan till kungen. Men folk var vana vid att spejarna var förtegna. De var ändå lättade över att de hade återvänt och var i säkerhet.
Det fanns förstås en person som fick höra hela berättelsen från Halt själv. Senare på kvällen, när Redmonts bankettsal nästan var tom och de sista gästerna började gå mot sina sängar, vinkade lady Pauline till sig Will. Hon tog honom åt sidan så att de kunde talas vid ostört. Hennes ansiktsuttryck var allvarligare än någonsin och Will insåg hur mycket hon måste ha oroat sig för sin make.
”Halt berättade vad som hände där uppe i norr, Will”, sa hon. ”Han sa att han skulle ha varit död om det inte varit för dig och Horace.”
Will skruvade på sig.
”Det är Malcolm som ska ha äran, ers nåd.” Hon höll upp ett finger som för att påminna honom om något. ”Pauline, menar jag”, sa Will snabbt. ”Det var Malcolm som botade Halt.”
”Men det var du som red dag och natt för att hämta hjälp. Och det var du som tillfångatog den där lönnmördaren så att ni kunde ta reda på vilket gift som hade använts. Tro mig, Will, jag vet när jag ska vara tacksam och mot vem. Och nu vill jag tacka dig med hela mitt hjärta.”
Men Will skakade på huvudet. Det var en sak som hade oroat honom ända sedan han först hade sett det infekterade såret i Halts arm. Han hade haft det i bakhuvudet ända sedan dess och det var först nu han kunde säga det.
”Ers … Pauline, menar jag. Innan vi reste så bad du mig att ta hand om Halt åt dig.”
”Jag minns det.”
”Jag tycker inte att jag skötte den uppgiften särskilt väl. Jag borde ha insett att någonting var fel. Jag borde ha tittat på det där såret mycket tidigare. För jag visste ju att han hade blivit träffad, men ändå tänkte jag inte mer på det. Han betedde sig underligt. Allt tydde på att någonting inte stod rätt till och jag borde egentligen ha märkt det. Men jag verkar inte ha tänkt alls. Jag är arg på mig själv för att jag inte gjorde någonting tidigare.”
Pauline lade handen på hans kind. Will var så ung, men kände ändå så stort ansvar. Hon visste att hon och Halt förmodligen aldrig skulle få några egna barn, men den här unge mannen skulle ändå bli som en son. Och hon kunde knappast ha önskat sig en finare son.
”Pauline”, sa Will. ”Jag var en hårsmån från att misslyckas med ditt uppdrag. Det här kunde ha slutat riktigt illa.”
”Men det gjorde det inte”, sa hon. ”Det är det enda som spelar någon roll. Halt har aldrig haft anledning att känna sig besviken på dig – och han lär aldrig få det heller.”