”Vad tror du att det betyder?” frågade Lupus så snart de åter var i säkerhet på sitt rum. ”Allt det där om blod och en förgörare.”
Han vände sig om och gav Marcus en märklig blick. Festus gick och hämtade ett ljus för att tända oljelampan som satt i en hållare på väggen. ”Hon måste ha menat Spartacus”, viskade Lupus. ”Din riktige far!”
Marcus nickade. Han var fortfarande omtöcknad efter den obehagliga upplevelsen.
”Så måste det vara”, fortsatte Lupus spänt. ”Hon såg alltihop! Upproret och allt … men där i slutet, när hon sa att du är förgöraren, vad kan hon ha menat då?”
Marcus svarade inte. Han kunde inte. Han förstod det inte riktigt själv. Han hade redan bestämt sig för att inte följa i sin fars fotspår. Det skulle bara leda till ännu mer lidande. Roms legioner skulle slå ned varje försök till uppror. Om det funnits tillstymmelse till hopp kanske Marcus hade funderat på saken. Den korta spådomen han hade fått höra i templet förbryllade honom.
”Marcus. Om det här är ett meddelande från gudarna så verkar det som om du är utvald för att fortsätta det Spartacus påbörjade. Du kommer att leda slavarna i ett nytt uppror och krossa Rom!”
Marcus vände sig häftigt mot sin vän. ”Håll tyst! Vill du att alla ska höra dig, eller? Du känner till min hemlighet. Bara du och några få andra. Så måste det förbli. Begriper du?” Han grep tag om Lupus tunika och drog honom till sig så att deras ansikten nästan nuddade vid varandra. ”Du får inte yppa ett ord om det här för någon.”
”S-som du vill.” Lupus försökte backa undan, men kunde inte fly ur Marcus grepp. Marcus blängde på honom. I det svaga ljuset som silade in genom den öppna dörren från elden ute på värdshusets smutsiga gårdsplan kunde han se rädslan som hade tänts i vännens ögon. Han skämdes, släppte Lupus och tog ett steg bakåt.
”Förlåt. Jag menade inte att skrämma dig.”
Lupus rättade till sin skrynkliga tunika. ”Ingen fara. Du behöver inte be om ursäkt. Jag förstår vilken fara du svävar i. Men vad tror du om Festus?”
”Vad är det med honom?”
”Han hörde samma sak som jag.”
”Men han känner inte till sanningen om min far.”
”Men det där märket på din axel, då? Spartacus tecken. Det har han ju sett.”
”Ja.” Marcus nickade. ”Men han vet inte vad det betyder.”
”Nej”, medgav Lupus. ”Men det oraklet sa kanske gör honom misstänksam.”
Marcus snörpte på munnen. Lupus hade rätt. Festus skulle säkerligen försöka lista ut innebörden av kvinnans ord. Marcus hade ingen aning om hur livvakten skulle reagera om han insåg sanningen. Nu hörde han ljudet av steg som närmade sig och kastade en hastig blick på Lupus.
”Inte ett ord. Jag har inte råd att låta Festus höra sanningen.”
Lupus nickade när mannen visade sig i dörröppningen med handen kupad runt ett ljus. Han struntade i pojkarna och gick fram och tände oljelampans veke. När han var färdig fyllde han kinderna med luft och blåste på ljuset så att det släcktes innan han stängde dörren.
”Sådär. Det var bättre.”
Marcus och Lupus satte sig på sängen medan Festus ställde sig med armarna i kors och betraktade Marcus. Han var tyst i en liten stund, och Marcus kunde höra sitt eget hjärta bulta oroligt i bröstet. Festus harklade sig.
”Det där var … oväntat. Jag vet att grekerna är förtjusta i drama och teatraliska effekter, men så där bra föreställningar får man aldrig se hemma i Rom.”
Marcus höjde ett ögonbryn. ”Föreställningar?”
”Visst. Den där mörka rösten vi hörde kom säkerligen från någon som pratade i en stor lur. Dörrarna öppnades och stängdes av tjänare som stod gömda i skuggorna bredvid, och det var verkligen effektfullt med kvinnan i mörkret. Väldigt teatraliskt alltihop, eller hur?”
Marcus och Lupus såg på varandra innan Marcus nickade. ”Jag antar det.”
”Kom igen, killar! Ni låter er väl inte luras av den där smörjan?”
Marcus kände sig dum. Hade han blivit lurad? Eller var det Festus som inte förstod?
”Folk har vallfärdat till det där templet i hundratals år. Där har de bjudits på teater och svårbegripliga rim. Spådomarna är precis så vaga att man kan tolka in vad som helst i dem. Jag har sett tillräckligt många spåmän på gatorna i Rom för att förstå hur det hela fungerar. De bara utnyttjar lättlurade människor. Det stora templet, effekterna och allt det andra kanske är mer imponerande här i Delfi, men i grund och botten är det samma sak de ägnar sig åt.”
Marcus rodnade av skam. Det Festus sa verkade stämma, och han hade själv sett spåmännen hans kamrat pratade om. Ändå kunde han inte förklara hur kvinnan i templet visste så mycket om honom. Och han hade inte sett några tecken på skådespeleri i skräcken som tycktes ha fyllt henne mot slutet. Hon hade försökt slita sig loss och slutligen dragit sig tillbaka med stor kraft. Trots att Marcus hade starka muskler efter sin gladiatorträning hade han inte kunnat hindra henne. Och fasan i hennes röst – den var äkta. Nej, tänkte han. Hon hade sett något. Fått någon sorts vision. Hon hade förstått att han var son till det stora slavupprorets ledare. Och om det stämde så måste det även finnas ett korn av sanning i versen hon hade uttalat.
”Och nu är vi fem denarer fattigare på grund av Marcus”, fortsatte Festus. Han sträckte sig ned och klappade sin börs. ”Vi har mindre än hundra kvar. Om vi fortsätter med våra stridsuppvisningar kanske pengarna räcker några månader till. Men om vi då inte har hittat din mor blir vi tvungna att återvända till Rom.”
”Nej”, sa Marcus bestämt. ”Jag tänker inte lämna Graecia förrän jag har hittat henne. Det svär jag vid mitt liv.”
Festus satte sig på huk, så att hans ansikte var i jämnhöjd med Marcus. Han log sorgset.
”Marcus, jag ska göra allt jag kan för att hjälpa dig att hitta henne. Men du måste bereda dig på det värsta. Vi kanske aldrig hittar henne. Det är inte ens säkert att hon lever. I så fall måste du vara beredd.”
”Hon lever!”
”Det är det vi måste tro just nu. Men det är ändå klokt att förbereda sig på det värsta. Du kommer att behöva klara dig själv i livet.”
”Då får jag ta itu med det när den dagen kommer. Just nu tror jag att hon lever och väntar på att jag hittar henne. Och det kommer jag att göra.”
Festus stirrade på honom och reste sig upp. ”Som du vill. Vi ska göra allt vi kan för att rädda henne. Först måste vi hitta Decimus och hans egendom. Låt oss koncentrera oss på det. När vi kommer fram till Aten om några dagar ska vi försöka få svar på en del frågor. Men nu är det dags att gå och lägga sig. Det har varit en spännande kväll.”
Han vände sig mot liggunderlaget som bestod av deras reservkläder och hans mantel och sjönk ned på det. Lupus och Marcus tog av sig stövlarna och lade sig på var sin sida av sängen, som knarrade lite av deras gemensamma tyngd. Marcus vände ryggen mot Lupus och stirrade på väggen.
”Ska jag släcka lampan?” frågade Lupus.
”Nej”, sa Marcus innan Festus hann svara. Efter den obehagliga erfarenheten i templet skulle han inte klara av mörker. Inte i natt. ”Låt den vara tänd.”
”Som du vill.” Lupus vände sig om och andades lugnt. Snart hörde Marcus ett klickande ljud från sin kamrats strupe som tydde på att han sov. Marcus rullade mjukt över på rygg och lade armarna i kors bakom huvudet. Han visste att han inte skulle få mycket sömn i natt. Oraklets ord snurrade i hans huvud.
När slutet av resan han når
Efter flera olyckliga år
I sorg, i vrede och blod han betalt
Ett högt pris för den väg han har valt
Vad kunde det betyda? Vems blod? Vad då för sorg och vrede? Vad var det för ett högt pris han måste betala? Onda aningar fyllde honom. Skulle hans målmedvetna sökande efter sin mor leda dem i fara? Skulle han bli ansvarig för en, eller båda, av sina vänners död? Eller måste han betala med sitt eget liv? Eller ännu värre, med sin mors?
Han hörde Festus vrida på sig och harkla sig lågt.
”Marcus, du måste sova.”
”Jag kan inte.”
”Du tänker på den där profetian, eller hur?”
Marcus svarade först inte. ”Förvånar det dig?” sa han sedan.
”Jag är förvånad – eller rättare sagt besviken – över att du oroar dig så över den. Ta de där dumheterna om blod, eld och din far, till exempel. Jag är säker på att Titus var en god soldat, men att döma av det du har berättat för mig låter han inte direkt som en person som har utvalts av ödet.”
”Nej, kanske inte. Inte Titus.” Marcus rös lite av oro. Han borde ha kallat Titus ”min far” snarare än använt hans namn. Han bad tyst att Festus inte hade lagt märke till det. Han lyfte lite på huvudet och vågade sig på en hastig blick i livvaktens riktning. Festus låg på sidan, stödd på ena armbågen, och stirrade rakt på honom.
”Marcus, du och jag har tjänat Caesar tillräckligt länge för att lita på varandra. Även när det gäller liv eller död. Vi måste vara ärliga mot varandra.”
Marcus kände en välbekant oro sprida sig från nacken.
”Är det något du hemlighåller för mig?” fortsatte Festus. ”Det kanske låg någonting i det oraklet sa? Varför skulle du annars reagera som du gör? Tala om det för mig, Marcus.”
Marcus bet sig i läppen och försökte tänka snabbt. ”Jag skulle lägga mitt liv i dina händer. Du är min vän och vapenbroder …”
”… men?”
Marcus svalde nervöst. Han måste ljuga och få det att verka övertygande. Han hade inget val. Om han berättade sanningen kanske Caesars livvakt skulle överlämna honom till myndigheterna så fort han fick chansen.
”Jag har ju berättat varifrån jag kommer, och om min familj. Du känner till sanningen om mig. Hela sanningen.”
”Lovar du?”
”Ja.” Marcus fick tvinga fram ordet.
”Då är det inte så mycket mer att säga om saken. Sov nu, Marcus.”
Festus lade sig ned och låg kvar stilla på rygg. Han slöt ögonen och andades djupt tills han började snarka. Marcus lyssnade avundsjukt och önskade att han kunde lägga sina bekymmer åt sidan och somna lika lätt som sin äldre kamrat.
Hans tankar återvände till oraklets ord. Hon hade sagt att hans far Spartacus kallade på honom, att han var förgöraren och att döden hade kommit till Rom. Var det detta öde som Brixus hade bett honom att acceptera? Det var ett tag sedan han hade tänkt på den forne gladiatorn som slagits vid hans fars sida. Marcus mindes med vilken kraft Brixus hade uppmanat honom att bli frontfigur för ett nytt slavuppror. Brixus hade varit övertygad om att de skulle lyckas där Spartacus hade misslyckats. Så snart ryktet spred sig om att hans son ledde upproret, skulle förrymda slavar flockas runt Marcus och bilda den största armén som någonsin skådats i det romerska riket. Slavarna skulle vara så många att de kunde övermanna legionerna, krossa dem och ta bort slaveriets ok från en värld som hade lidit alldeles för länge i skuggan av Roms örnemblem.
Men Marcus hade insett att sådana löften bara var drömmar. Brixus hade alldeles för få mannar för att starta ett uppror, och Rom skulle reagera snabbt och brutalt om slavarna gjorde ett nytt försök att vända sig emot sina herrar. Tiden var ännu inte inne. Marcus hade vägrat samarbeta med Brixus, och gladiatorveteranen hade blivit ursinnig.
Nu hade Marcus dock fått skymta framtiden – en framtid där Rom föll i bitar. Marcus kanske erbjöds en andra chans att gå i sin fars fotspår. Men det var en skrämmande tanke, och Marcus var inte säker på att han ville utsätta världen för de hemska bilderna oraklet hade målat upp. Han behövde någon att prata med om sitt dilemma – det var outhärdligt att hålla saken för sig själv. Den enda som skulle förstå honom och ge honom tryggheten och vägledningen han behövde var hans mor – vilket var ännu en anledning att lägga hela sin kraft på att försöka hitta och befria henne.
Ett lågt, plågat stön fastnade i strupen på honom, och Marcus knep igen ögonen och kämpade för att tränga undan de dystra tankarna så att han slutligen kunde få den vila han så desperat behövde.