De fortsatte mot Aten. Den första kvällen stannade de på ett billigt värdshus i Koroneia, och Marcus fortsatte med Lupus träning morgon och kväll medan skrivaren stönade över sina värkande muskler. Stämningen mellan dem hade förändrats. Deras muntra samtal hade blivit mer sällsynta, och när de traskade längs vägen var alla försjunkna i sina egna tankar.
Lupus höll sitt löfte om att inte nämna oraklets profetia igen, men han tittade ofta på Marcus med forskande blick. Marcus märkte det, men låtsades strunta i det. Festus brukade ta täten och gå i rask takt, och han vände sig nästan aldrig om. Det var bara när de stannade för att vila eller fylla på sina flaskor vid någon bergsbäck som han öppnade munnen. Marcus tyckte sig se någonting misstänksamt i mannens ögon varje gång deras blickar möttes. Marcus skämdes för att han hade ljugit och kände att han måste vara på sin vakt gentemot Festus. Tanken skrämde honom.
Dagen efter att de hade lämnat Koroneia kom de sent på eftermiddagen fram till den lilla staden Leuktra. Där firades en lokal religiös högtid, och alla de billiga värdshusen var fulla. Det var bara de betydligt dyrare värdshusen vid torget som hade lediga rum, och Festus såg djupt frustrerad ut när han berättade nyheten för pojkarna.
”Vi har inget val. Vi måste sova ännu en natt under bar himmel.”
Lupus blickade upp mot himlen. Tunga moln hade glidit fram över bergen under eftermiddagen med ett hot om regn. ”Jag hade hoppats få tak över huvudet i natt.”
”Det kan inte hjälpas”, sa Festus surt. ”Det är lika bra att vi går och letar upp en sovplats i trakterna utanför staden.”
”Eller vad sägs om att bjuda på en liten föreställning och vinna pengar så att vi har råd med ett rum? Vad tycker du?”
Festus skulle precis vägra när ett avlägset dån ekade mot bergen runt staden. Han såg sig omkring. Det var fullt av människor på torget trots att de flesta marknadsstånd hade slagit igen för dagen. Han funderade över deras alternativ och nickade sedan till Marcus. ”Visst. Vi gör som vi brukar. Kom.” De gick till mitten av torget och ställde sig nedanför en stor staty som föreställde guden Hermes. När de tagit av sig sina mantlar plockade de upp träningsvapnen från packningen. Lupus fattade en kraftig stav i händerna och sträckte på sig.
Marcus backade ett steg medan Festus höll upp handen och inledde sitt tal. ”Mina vänner! Ärade Leuktrabor! Det är en ära att få besöka er berömda stad. Jag slår vad om att här finns många män som härstammar från de stora krigarna som tjänade ljuva Leuktra i krigen mot Persien …”
Medan Festus pratade blickade Marcus ut över folkmassan där han kunde urskilja de vanliga grupperna med ynglingar, liksom en grupp hårdföra män vid ett bord utanför en vinbutik. Det skulle inte bli svårt att hitta någon att tävla mot här. Männen vid bordet vände sig om för att lyssna på Festus.
När Festus lade fram sin utmaning sa männens ledare, som satt vid ena kortsidan, någonting som fick hans kamrater att brista ut i skratt. Han var en kraftigt byggd man med yvigt, mörkt hår och armskydd av nitläder. Han reste sig upp, gjorde tecken åt sina kumpaner att följa med och började bana sig fram genom den lilla skaran framför Festus. Fyra av ynglingarna från trakten hade redan anmält sig och plockat upp sina stavar. Mannen och hans följeslagare trängde sig med bistra miner fram genom massan.
”Lägg ned de där”, sa mannen till ynglingarna.
En av pojkarna, som var en kraftig tonåring, vände sig om med ursinnigt ansikte och knutna nävar. Men så snart han fick syn på mannen ryggade han tillbaka, och Marcus såg hans adamsäpple darra nervöst när han stammade.
”F-förlåt, Pro-Prokrustes. Jag visste inte att det var d-du.”
”Nu vet du. Ta med dig dina kompisar och försvinn.”
”J-ja. Självklart.” Pojken vände sig mot sina kamrater. ”K-kom så sticker vi.”
De släppte skyndsamt sina trävapen och försvann in i folksamlingen. Caesars livvakt log artigt mot mannen som kallades Prokrustes.
”Ska jag tolka det här som om ni själv tänker utmana mig och grabben här?”
Greken blängde på honom. ”Nej. Jag har kommit för att sätta ned foten, romare. Tro inte att du kan traska in i min stad och leka dina lekar utan mitt godkännande. Det är inte så det fungerar här i Leuktra.”
”Då ber jag allra ödmjukast om ursäkt”, sa Festus och bugade kort. ”Jag kände inte till föreskrifterna.”
”Föreskrifterna?” Prokrustes skrattade rått. ”Hörde ni, grabbar? Vi har visst fått besök av en fin romersk herre. Nej, romare. Vet du vad? Jag föreslår att du överlämnar din packning och din börs till mig och sticker från Leuktra ögonaböj. Då kanske du slipper få det rejäla kok stryk jag ger alla som inte följer, öh, föreskrifterna.”
Marcus kunde se hur det ryckte lite i Festus fingrar, vilket var ett tecken på att han väntade sig våldsamheter vilket ögonblick som helst. Han kastade en blick på Lupus och nickade diskret mot Festus packning. ”Beväpna dig”, viskade han.
Festus fortsatte att le medan han talade till den grekiske mannen. ”Och om jag vägrar överlämna våra ägodelar? Vad händer då?”
”Då kommer jag och pojkarna här att ge er en omgång ni sent ska glömma.”
”På det viset.” Festus studerade mannen. ”Jag förmodar att du är traktens storbrottsling.”
”Det skulle man kunna säga. Men jag föredrar att se mig själv som en affärsman som står över lagen.”
Festus tvingade fram ett hastigt skratt. ”Du är något av ett kvickhuvud. Det är bra. Men är du lika skicklig på att slåss? Eftersom jag inte är beredd att ge upp våra ägodelar, låt mig komma med ett litet förslag. Du och tre av dina mannar får möta mig och unge Marcus här. Om ni vinner får ni tio – nej, låt oss säga tjugo – denarer. Om vi vinner betalar ni samma summa till oss.”
Prokrustes sträckte ut sin muskulösa arm och stötte fingret mot Festus bröst. ”Jag tänker inte låta mig förolämpas av en så lätt utmaning. Jag möter dig ensam. För att göra det hela lite intressantare antar jag ditt vad. Men låt oss höja insatsen och slå vad som riktiga män. Om jag vinner så förlorar du allt du har, inklusive de där två.” Han nickade mot Lupus och Marcus. ”Man kan nog tjäna en hygglig slant om man säljer dem på slavmarknaden i Aten. Om du däremot besegrar mig, vilket inte kommer att hända, så betalar jag hundra denarer. Om man bortser från pojkarna så borde det vara mer än dubbelt så mycket som din utrustning är värd. Vad säger du?”
”Tänk om jag vägrar?”
”Det gör du inte”, sa Prokrustes med låg, hotfull stämma. ”Inte om du vill överleva dagen.”
”Vad har jag då för val?”
”Inget alls. Och det var en annan sak också. Den här striden står mellan dig och mig. Pojkarna håller sig utanför. Jag vill att de är i gott skick när jag har slagit ned dig.”
Festus funderade kort och nickade. Han räckte över ett träsvärd till greken. ”Säg åt dina vänner att lämna lite plats åt oss.”
Medan Prokrustes ropade ut ordern till sitt gäng klev Festus fram till Marcus och Lupus. Han stack börsen i handen på Marcus. ”Om jag förlorar måste ni ta er härifrån så snabbt ni bara kan”, viskade han. ”Spring så fort benen bär er och stanna inte för något. Ta er till Aten. Guvernören där kommer att hjälpa er.”
Marcus skakade på huvudet. ”Vi stannar med dig. Låt oss lämna staden alla tre.”
”Jag kan inte, Marcus. Om vi springer nu lär vi inte komma långt i den här folkmassan. På det här sättet har vi en chans.”
Marcus kastade en blick på Prokrustes, som stod och gjorde provhugg med träsvärdet för att känna på dess tyngd och balans. ”Han vet vad han gör. Det här kommer inte att bli som våra vanliga stridsuppvisningar.”
Festus valde ut ett träningssvärd och följde Marcus blick. Det syntes på gängledarens hållning att han var en erfaren krigare. Han svingade det tunga vapnet med lätthet.
”Han måste ha kämpat på arenan”, sa Marcus. ”Eller så har han varit soldat.”
”Då kommer han att ge åskådarna något att titta på och sätta mina färdigheter på prov”, sa Festus lugnt. ”Jag har saknat ordentliga utmaningar i städerna vi hittills har passerat.”
Han vände sig på nytt mot Marcus och Lupus. ”Kom bara ihåg vad jag sa, pojkar. Om jag förlorar måste ni sticka. Omedelbart. Är det uppfattat?”
Lupus nickade, men Marcus svarade inte. Festus fattade hans arm i ett hårt grepp.
”Tänk på din mor. Om du inte gör som jag säger kommer du aldrig att återse henne.”
Tanken fyllde Marcus med smärta, men valet mellan hans kamrat och hans mor var enkelt. Han nickade.
”Bra. Önska mig lycka till och be en bön till Fortuna!”
Festus vände sig om och klev ut på den öppna ytan där Prokrustes mannar hade gjort plats. Han höll blicken på sin motståndare och hukade sig en aning. Prokrustes intog sin position och rullade lite med huvudet för att mjuka upp nacken. Greken log elakt, och Marcus såg flera gluggar där han förmodligen förlorat tänder i strid. Mannen hade så kort nacke att huvudet tycktes sitta direkt på axlarna, och hans bröstkorg förde tankarna till en tunna. Under tunikan tycktes hans kraftiga lår balansera på vader som var lika kraftiga som benen på ett jättelikt bord. Mannens underarmar var tjocka som skinkor. Han ställde sig tillrätta och gjorde smidiga cirklar i luften med träsvärdet samtidigt som han ropade till åskådarna.
”Kära Leuktrabor, i kväll ska jag bjuda er på en ordentlig föreställning. Som dessutom kommer att vara lärorik. Ni kommer nämligen att få se hur det går med den som sätter sig upp mot Prokrustes. Leuktra är min stad. Min! Jag kommer att krossa den som glömmer det. Dags att sätta igång!”
Han började gå mot Festus och saktade in när han stod ungefär två svärdslängder bort. Marcus såg männen betrakta varandra och sedan klev Festus fram och sträckte ut armen så att spetsen på hans träningssvärd nuddade vid motståndarens. Prokrustes höll sitt vapen i ett stadigt grep och rörde lite på underarmen så att Festus svärd slogs åt sidan. Caesars livvakt återhämtade sig omedelbart och började finta och stöta mot greken, men Prokrustes blockerade varje utfall med en snabbhet och smidighet som inte var elegant men synnerligen effektiv. Hans teknik var utmärkt. Marcus visste att Festus skulle behöva vartenda uns förmåga och erfarenhet för att gå segrande ur den här striden. ”Din vän är en dåre”, väste någon i närheten, och när Marcus vände sig om fick han syn på en medelålders dam klädd i svart mantel. Hennes mörka hår hade inslag av grått och ögonen såg insjunkna ut. ”Prokrustes kommer att krossa vartenda ben han har i kroppen innan den här striden är över.”
”Hur vet du det?”
Hon vände sig om och gav honom en genomträngande blick. ”Det var vad det monstret gjorde med min son när han vägrade betala beskyddarpengar för sitt marknadsstånd”, sa hon med darrande läppar. ”Han dog bara några dagar senare.”
Marcus var tyst en stund innan han svarade. ”Jag beklagar”, sa han lågt.
”Spara sorgen till din vän.”
Marcus vände sig tillbaka mot striden. ”Festus kommer att klara sig fint.”
”Om det finns någon rättvisa här i världen hoppas jag att han förödmjukar Prokrustes ordentligt.”
Festus backade några steg och den grekiske gängledaren fnös. ”Har du redan fått nog? Då är det min tur.”
Han rörde sig framåt på framdelen av fötterna och gjorde en serie fintar och riktiga stötar mot sin romerske motståndare. Det skarpa ljudet av trä mot trä ekade över torget, och ett sus drog genom den hittills tysta folkmassan när det visade sig hur enkelt Festus försvarade sig.
”Kom igen, Prokrustes!” ropade ett av råskinnen. ”Banka in skallen på honom!”
”När jag är färdig”, ropade gängledaren tillbaka. ”Jag vill leka lite först.”
Lupus kupade handen runt munnen och ropade: ”Gör slut på honom, Festus! Jag vet att du klarar det!”
Många förvånade ansikten i folkmassan vändes mot honom, och kvinnan puffade till Marcus. ”Jag skulle se till att den där unge mannen höll tyst om jag var du. Om du vill att han slipper få sig en omgång när Prokrustes är klar med din vän, alltså.”
Marcus tog ett djupt andetag. ”Kom igen, Festus!” ropade han. ”Ge honom vad han tål!”
”Det här blir er död”, sa kvinnan.
Prokrustes dök fram på nytt och vävde in några brutala hugg i sina anfall. Festus duckade smidigt åt sidan och parerade, och den grekiske kämpen backade. Han andades tungt.
”Du är skicklig, romare. Jag får medge det. Den skickligaste personen jag har slagits mot på länge. Du är snabb med klingan, men dessvärre saknar dina anfall kraft.”
Festus log tunt. ”Tycker du det? Förbered dig på en överraskning!”
Han tog ett språng framåt och gjorde ett utfall mot grekens huvud. Prokrustes höjde instinktivt svärdet för att blockera. Men Festus bytte riktning och högg nedåt i stället. Marcus såg omedelbart att det skedde för tidigt, och Prokrustes for ut med armen och lyckades parera Festus vapen. Men Festus lyckades otroligt nog röra handleden på ett sätt som fick svärdets flatsida att träffa greken i sidan av huvudet med en smäll.
Åskådarna stämde upp i förvånade rop när Prokrustes stapplade bakåt och desperat försökte värja sig för Festus fortsatta anfall. Träsvärden slamrade mot varandra när de två männen rörde sig över den öppna ytan. Festus fick in en ny träff, den här gången på gängledarens vänstra handled, och mannen gav ifrån sig ett vrål av smärta och vrede när han drog till sig armen.
”Slå honom igen, romare!” ropade kvinnan som stod bredvid Marcus och hötte med sin beniga knytnäve. Några andra i folksamlingen stämde in i ropen, och Prokrustes råskinn sträckte på sig för att se vem som vågade trotsa deras ledare. Marcus misstänkte att de skulle utkräva sin hämnd lite senare. Åtminstone om Prokrustes vann.
Festus drog nytta av övertaget. Hans träningssvärd rörde sig med förbluffande hastighet när det dansade runt motståndarens vapen. Fler slag träffade, och Prokrustes backade med långa steg mot sina kumpaner medan han desperat försvarade sig. Fler och fler personer i folkmassan vågade nu öppet heja på Festus, och Marcus höjde näven i luften och kände hoppet stiga när han anslöt sig till kören.
Romaren gjorde ett nytt anfall, som tvingade Prokrustes rakt in bland sina kamrater, och sedan klev Festus fram för att avsluta striden. Han såg aldrig slaget. Marcus såg det, men hann inte ropa ut sin varning förrän det var för sent. En av gängmedlemmarna knöt nävarna, tog spjärn med fötterna mot stenläggningen och lät en skur av slag regna över Festus bröstkorg och huvud. Festus stapplade omtöcknad tillbaka medan publiken började vråla av ilska. Händelsen hade gett Prokrustes chansen att återfå det han hade förlorat, och han rusade snabbt fram och försökte slå undan romarens svärd.
Marcus hade fyllts av vrede över ingreppet, men hans ilska förvandlades snabbt till fruktan när han såg hur Festus vacklade bakåt från sin motståndare. Romaren rullade med huvudet medan han kämpade för att återhämta sig. Prokrustes stötte till och vrålade triumferande när spetsen på hans träsvärd träffade romaren i låret, alldeles ovanför knäet. Festus grimaserade av smärta. Greken anföll omedelbart igen och slog träningssvärdet ur sin motståndares hand. Vapnet föll till marken minst fem meter bort, och Festus var nu försvarslös.
Prokrustes anhängare jublade, slog nävarna i luften och skanderade sin ledares namn. Den grekiske slagskämpen sträckte på sig och spottade föraktfullt på sin motståndare.
”Låt oss avsluta det här på det gammaldags sättet!” ropade han och fattade tag i svärdets båda ändar. Han höjde knäet, placerade det bakom trävapnet och gjorde en plötslig, kraftfull rörelse som fick träet att splittras så att flisorna yrde. Gängledaren kastade de två träbitarna åt sidan och lyfte nävarna.
”Marcus!” Han vände sig om och såg att Lupus ryckte i hans tunika. Skrivaren tecknade med huvudet mot den närmaste gatan som ledde bort från torget. ”Vi måste härifrån. Nu!”
Han stod stilla i ett ögonblick. När han vred på huvudet kunde han se hur Festus långsamt höjde nävarna för att försvara sig. Det spelade ingen roll vad som hände – han tyckte inte att han kunde överge sin kamrat. Marcus drog sig loss från Lupus grepp. ”Nej!”
”Men han sa åt oss att gå om han förlorade. Vi måste springa medan vi kan!”
”Festus har inte förlorat”, sa Marcus trotsigt. ”Inte än.”
”Marcus, var inte dum. Kom!”
”Jag tänker stanna till slutet.”
”Som du vill”, fräste Lupus och vände sig om för att leta sig ut ur folkmassan. Marcus kände sig kluven och funderade kort på att följa efter sin vän. Men han stod inte ut med känslan av svek som hade lagt sig som en knut i maggropen.
På den öppna ytan närmade sig Prokrustes sin romerske motståndare med stadiga steg. Han gjorde små cirklar i luften med nävarna. Festus skakade på huvudet för att rensa tankarna och höjde klumpigt sina egna nävar. Marcus fick medge att oddsen inte verkade särskilt lovande. Den grekiske mannen var mycket större än Festus, och han lade ned stor kraft i sina slag. Prokrustes for ut med höger näve, och Festus slog den desperat åt sidan innan han höjde händerna för att skydda huvudet. Prokrustes delade ut en serie slag för att pröva sin motståndare, och trots att bara några få träffade så kunde Marcus nästan känna smärtan varje gång hans väns huvud ryckte till av slagen. Sedan ökade greken takten och försökte bombardera romarens bröst. Även den här gången tog sig några av slagen förbi försvaret, och Festus kippade efter andan när han vacklade tillbaka med blodet strömmande från ett sår ovanför höger ögonbryn.
”Ha!” ropade Prokrustes och höjde sina knutna nävar som om han var beredd att kora sig själv till segrare. Han vände sig långsamt så att folkmassan kunde se honom tydligt. Medlemmarna i hans gäng jublade så högt de kunde, men de andra i folkmassan verkade dämpade. Ingen vågade dock öppet stödja hans motståndare längre.
Marcus bet ihop. ”Ge inte upp, Festus! Ge inte upp!”
Som för att svara på ropet drog livvakten djupt efter andan, reste på sig och tog några långa kliv mot Prokrustes. Ett av råskinnen ropade ut en varning i sista sekunden, och greken började vända sig – precis samtidigt som ett knytnävsslag träffade honom på hakan. Festus följde upp slaget med vänster näve innan han anföll med höger näve på nytt. Slaget träffade gängledaren på hakan så att hans huvud ryckte bakåt. Greken utstod ytterligare några smällar innan han återfick balansen och ställde sig som om han var redo att återuppta striden. Men Festus tänkte inte inlåta sig i en boxningsmatch. Han tog ett steg åt sidan och lyfte höger arm som om han tänkte slå till motståndaren i ansiktet. Det fick motståndaren att reflexmässigt höja nävarna för att värja sig. Då for Festus ut med ena kängan i stället och träffade sin motståndare hårt på knäskålen. Prokrustes vrålade av smärta och ryggade tillbaka samtidigt som Festus sparkade till honom på nytt, den här gången i skrevet. Den grekiske kämpen vek sig dubbel och träffades snart av ett knä i ansiktet och ännu fler slag i huvudet. Festus svingade armarna så hårt han kunde.
”Kom igen, Festus!”
Marcus vände sig om och såg att Lupus hade kommit tillbaka.
”Jag trodde att du hade stuckit.”
Skrivaren ryckte på axlarna och log fåraktigt mot Marcus innan han fortsatte att ropa ut sitt stöd för deras kamrat.
Ett allmänt jubel utbröt, och kvinnan bredvid Marcus skrek gällt när hon manade honom att göra slut på gängledaren.
”Döda honom! Knäck nacken på honom!”
Festus böjde sig ned och lyfte sin motståndares haka med vänster hand. Greken svajade från sida till sida och blinkade snabbt med ögonen. Festus knöt höger näve och drog bak den så långt han kunde innan han lade hela sin kroppsvikt i ett så rejält slag att Prokrustes flög en liten bit innan han tungt landade på marken. Festus andades häftigt och tog ett kliv över sin motståndare så att blodet droppade på den medvetslöse mannen. Marcus grep tag i Lupus ärm och drog honom framåt. Sedan sprang de till Festus medan folkmassan vrålade av glädje. Medlemmarna i det grekiska gänget såg sig osäkert omkring, och några verkade fyllas av skräck när de såg hur folksamlingen jublade över Prokrustes fall.
”Hur är det med dig?” frågade Lupus oroligt.
Svetten rann från Festus panna, och han andades ansträngt. Såret ovanför ögat hade börjat svullna. Han slickade sig om läpparna och spottade lite blod innan han höjde ett ögonbryn mot skrivaren. ”Tack, alldeles utmärkt. Har du fler dumma frågor?”
Han tog ett djupt andetag, grimaserade och förde handen till sidan. ”Jag måste ta mig till något ställe där jag kan vila och återhämta mig … Store Jupiter, den där bjässen har nävar som släggor! Men nu har han fått vad han tålde. Och innan vi går härifrån tänker jag ta det som är vårt.”
Festus lutade sig över Prokrustes och tog börsen från hans bälte. Den var av mjukt läder och så lätt att den förmodligen bara innehöll en handfull mynt.
”Det blir bra, pojkar. Dags att sticka.” Han nickade mot gängmedlemmarna som hade börjat röra sig över ytan där striden hade utkämpats. ”De ser inte ut att tillhöra den förlåtande sorten. Kom så går vi.”
Marcus och Lupus stödde Festus när de återvände till sin packning och tog upp den. Kvinnan som hade talat med Marcus kunde inte sluta le, och tryckte en kyss på Festus kind innan hon skyndade iväg genom folkmassan mot torgets motsatta ände. En plötslig blixt lyste sedan upp staden i ett klart, vitt sken. Ögonblicket efter drog ett dån över himlen och det började regna. De första prasslande dropparna mot taken förvandlades snabbt till ett störtregn.
”Vi måste söka skydd”, sa Marcus.
Festus skakade på huvudet. ”Inte här i staden. Utanför.”
”Va?” Lupus gav honom en förvånad blick. ”Var inte det själva poängen med striden? Att vi skulle få råd med ett ordentligt rum?”
”Jo, men det var innan vår vän där bestämde sig för att utnyttja situationen för att stärka sitt grepp om staden. Han kommer inte att ligga utslagen länge till. Och när han återfår medvetandet är det nog bäst att vi är långt borta. Något säger mig att han är en dålig förlorare. Vi måste ta oss bort från Leuktra innan Prokrustes återhämtar sig och kommer och letar efter oss.”