Det ösregnade i över en timme innan stormen hade dragit förbi. Under den tiden hade Marcus och de andra hunnit lämna staden och tagit sig flera kilometer längs vägen mot Aten. Sedan förklarade Festus att han ville lämna vägen. Han andades ansträngt, och det hände regelbundet att han grimaserade och förde handen till bröstet. Det var skymning och solen hade redan gått ned när himlen började klarna så att ett gyllene sken spreds över horisonten i väst. De stod bredvid en övergiven byggnad utan tak bredvid vägen. Enligt en bleknad skylt på väggen hade det en gång varit ett värdshus.
”Varför?” frågade Lupus och rös lite i sin genomblöta tunika och mantel. ”Är det inte bäst att vi tar oss så långt från Leuktra som möjligt?”
Marcus skakade på huvudet. ”Det här går inte särskilt snabbt. Du kan vara säker på att Prokrustes rör sig fortare än vi om han tar upp jakten. Och om de kommer ikapp oss på vägen …”
”Han har rätt”, sa Festus. ”Vi måste lämna vägen och hitta ett ställe där vi kan vila. Jag orkar inte … fortsätta så länge till utan … vila.”
De fick syn på en stig i närheten och följde den upp till några olivlundar på en låg sluttning. På andra sidan fortsatte stigen upp genom en äng mot en skog av cedrar och popplar. Det hade börjat mörkna, men de kunde urskilja en gethjord som stod samlad runt några pinjeträd. Marcus kastade en blick över sluttningen och kunde urskilja den otydliga silhuetten av en ung herde som vilade mot en trädstam. När de hade gått ungefär hundra steg genom skogen kom de till en naturlig glänta runt några stora stenblock. Där stannade Festus och höll upp handen.
”Det här får duga. Jag orkar inte ta ett steg till.” Han satte sig tungt ned och lutade ryggen mot en av stenbumlingarna.
”Vill du att jag gör upp eld?” frågade Lupus och ställde ned sin packning.
”Nej”, sa Marcus. ”Tänk om någon ser skenet? Det sista vi vill är att de där skurkarna hittar oss.”
”Det är inte riktigt sant”, sa Festus. ”Jag har … tänkt på saken. Om jag var Prokrustes … skulle jag vilja ha tillbaka mina pengar … och jag skulle vilja hämnas på dem som förödmjukat mig … inför Leuktraborna. Ni kan vara helt säkra på att han kommer att förfölja oss. Hur … hur långt han följer efter oss kan vi bara gissa. Om han får upp spåret och hittar oss här måste vi vara beredda. Vi … tänder en eld för att locka hit honom.”
Marcus drog djupt efter andan. ”Det är rena vansinnet. Du såg ju hans kumpaner! Nio eller tio storvuxna råskinn. Vi klarar inte av så många! Du är i dålig form och Lupus vet knappt hur man använder ett svärd!”
Lupus gav honom en irriterad blick. ”Tack så mycket.”
”Då måste vi vidta några åtgärder för att förbättra oddsen”, sa Festus. ”Lyssna på mig nu …”
Medan Lupus förberedde en eld högg Marcus ned grenar från träden runt dem och överlämnade knippena till Festus så att han kunde vässa träet. De arbetade fortare när det hade mörknat, eftersom det verkade sannolikt att deras förföljare snart skulle spåra upp dem. Med hjälp av Festus instruktioner gillrade sedan Marcus och Lupus fällor runt gläntan så att Prokrustes och hans mannar skulle tas med överraskning om de kom dit under natten. När allt var färdigt tände Lupus elden, och sedan satte de sig ned för att vänta.
”Lupus, du tar första vakten”, sa Festus. ”Vakta i ungefär två timmar. Väck sedan Marcus så att han kan ta över. Jag tar sista vakten.”
Marcus såg oroligt på honom. ”Hur känner du dig nu?”
”Som om en elefanthjord har sprungit över mig. Det kommer att göra vansinnigt ont i morgon. Låt oss vila nu. Lupus, håll ögon och öron öppna efter minsta tecken på fara. Vi har inte råd att låta dem överraska oss.”
Lupus nickade. ”Du kan lita på mig.”
Det var efter midnatt, och Prokrustes och de flesta av hans mannar hade slagit sig ned en kort bit från getterna. De hade letat efter de tre främlingarna som gett Prokrustes rykte en allvarlig törn i Leuktra. Ljudet av jubelropen efter att romaren slagit ned Prokrustes genljöd fortfarande i hans öron, och han brann av förödmjukelse och vrede. Smärta var någonting han för länge sedan hade vant sig vid, och hans blåmärken störde honom inte det minsta. Men ingen som förnedrade Prokrustes kunde tillåtas att leva.
Så snart han hade hämtat sig efter sitt nederlag hade gängledaren samlat sina sex bästa mannar och gett sig iväg efter romaren och de två pojkarna. Det hade varit lätt att ta reda på att de hade lämnat staden och tagit vägen mot Aten. Gänget följde vägen i drygt sju kilometer innan de kom fram till en liten by med ett värdshus där några gäster fortfarande satt uppe och drack. Ingen av dem hade sett resenärerna som Prokrustes letade efter, så de vände om och började utforska den första kilometern av varje väg som ledde bort från den större vägen. Precis när hans trötta mannar började grymta och knorra fick de syn på getterna och den unge pojken som skötte dem. När pojken såg de storvuxna männen närma sig i nattmörkret greps han av fasa och försökte fly. Men han kom inte långt, och flera män höll tillsammans hans armar i ett hårt grepp bakom ryggen på honom när de förde honom till Prokrustes.
”Stå stilla, din odåga”, grymtade ledaren. ”Annars ska jag be mina killar att slita armarna av dig!”
Pojken slutade omedelbart att kämpa.
”Det där var bättre.” Prokrustes försökte låta mjukare. ”Vi låter dig gå om du hjälper oss. Men om du inte gör precis som jag säger så kommer någon att hitta dig här i närheten med krossad skalle. Är det uppfattat?”
Pojken nickade häftigt.
”Jag hör dig inte, grabben! Säg mig: tänker du göra det vi ber dig om?”
”J-ja, herre”, snyftade pojken.
”Fint. Säg mig, hur länge har du vilat här?”
”Sedan sent i går eftermiddag, herre.”
”Utmärkt. Då minns du säkert om någon har gått här på vägen sedan dess.”
Pojken nickade.
”Jag hör dig inte den här gången heller! Tala högre!”
”Ja, herre!”
”Såg du någon?”
”Ja, herre. Tre stycken. En man och två pojkar. Precis när det mörknade.”
”Det måste vara dem vi söker!” sa en av gängmedlemmarna och småskrattade.
Prokrustes snodde runt mot mannen. ”Håll klaffen!”
”Förlåt, chefen.”
Ledaren vände sig tillbaka mot pojken. ”Vart gick de?”
Herden pekade mot stigen som ledde till skogen. ”In bland träden där borta. Och såvitt jag vet är de fortfarande där.”
”Hur vet du det?”
”Jag såg skenet av en eld för en stund sedan, herre. Jag blev nyfiken. Jag har hört att stråtrövare har siktats i bergen, och jag ville försäkra mig om att min flock var säker. Så jag smög dit för att titta. Då såg jag att de tre satt där. Sedan gick jag tillbaka hit.”
”Jag kan då inte se något sken”, muttrade en av männen.
Prokrustes suckade. ”De har förstås låtit elden slockna, din idiot. Hur som helst, jag måste kolla att de är kvar. Det vore dumt om vi allihop kom dundrande genom träden och varnade dem. Du kan gå. Ta med dig pojken. Han visar dig var han såg dem. Återvänd sedan hit och avlägg rapport. Om de fortfarande är där så omringar vi dem och lär dem en läxa!”
Det hade nu gått en liten stund, och Prokrustes satt tyst och njöt av tanken på sin nära förestående hämnd. Han funderade på hur han skulle göra för att romarens lidande och förödmjukelse skulle bli så stor som möjligt. När de var färdiga skulle de ta tillbaka börsen som mannen hade stulit från Prokrustes. Och slutligen skulle de ta pojkarna och deras ägodelar och sälja alltihop på marknaden i Leuktra så att stadsborna förstod vilket öde som väntade den som vågade trotsa honom.
Mjukt frasande steg hördes från stigen, och när han tittade upp såg han två skepnader närma sig på sluttningen – pojken och mannen som hade följt med honom. Den senare kom fram och hämtade andan innan han lämnade sin rapport.
”Det är precis som grabben sa, chefen. De sover runt en eld i en glänta. Elden har falnat, så den lyser inte så mycket. Men jag kunde se dem. Alla tre. De ligger där och snusar som oskyldiga lamm!”
”Lamm som ska slaktas”, sa Prokrustes och småskrattade hotfullt. ”Utmärkt. Dags att sätta igång.” Han rufsade herdens hår. ”Bra jobbat, killen. Kom till Leuktra och leta upp mig om några år, när du har blivit lite större. Jag kanske har plats för dig i mitt gäng.”
Han ledde sina mannar längs vägen mot träden. När de kom fram till skogsbrynet stannade han och vände sig mot dem. ”Jag vill inte att någon kommer undan. Så vi ska inte bara rusa in. Nej, när vi närmar oss sprider vi ut oss och omringar dem. På min signal rusar ni in och väcker avskummen. För så mycket oväsen som möjligt. Uppfattat?”
Männen nickade och han vinkade fram dem. ”Sätt igång – tyst och försiktigt.”
Han ledde dem långsamt runt stigen och såg noga till att inte trampa på några nedfallna grenar. Under trädkronorna var det i stort sett becksvart, och endast ett mycket svagt sken från stjärnorna gjorde det möjligt att urskilja träden på båda sidor. De hade inte kommit långt när Prokrustes plötsligt lade märke till ett svagt sken mellan träden framför dem.
”Ta det försiktigt nu, killar”, viskade han och smög närmare.
När de närmade sig blev skenet starkare och kastade ett rött ljus över de närmaste träden och stenbumlingarna som låg spridda över gläntan. Sedan såg han en klar liten låga när elden blev synlig. I det svaga ljuset kunde han urskilja en gestalt som låg insvept i en filt på marken. I närheten låg en figur till. Båda två tycktes sova. Det betydde att det fanns en till som de inte kunde se. Prokrustes svepte försiktigt med blicken över området och log när han såg den siste. Han satt lutad mot ett av stenblocken och verkade också sova. Om det var meningen att han skulle hålla vakt medan kamraterna sov så hade han svikit dem. Hans slapphet skulle stå dem alla dyrt. Prokrustes vände sig tillbaka mot sina mannar och gjorde tecken åt dem att sprida sig åt höger och vänster. Medan de smög iväg i skuggorna stannade ledaren på vägen för att bevaka sina offer. Då och då rasslade det till när någon trampade på en trädgren, och han väntade på att vakten skulle vakna. Men ingenting tydde på att Prokrustes och hans mannar hade upptäckts, och inget verkade kunna störa vaktens sömn. Greken väntade tills han var säker på att den siste av mannarna stod på plats och drog sedan sitt svärd. Han grimaserade när det skrapade lite om skidan. Prokrustes sträckte sedan ut svärdet framför sig, reste sig upp och började närma sig elden längs stigen. När han nådde fram till kanten av gläntan glesnade träden på båda sidor av stenblocken som låg spridda över marken. Den närmaste av romarna var bara ett halvdussin meter bort nu. Prokrustes kunde se den mörka skepnaden avteckna sig mot skenet från den falnande elden.
Gängledaren drog ett djupt andetag, höjde sitt vapen och ropade så högt han kunde: ”På dem!”
Hans mannar tog upp ropet och rusade in mellan träden runt gläntan. Prokrustes rusade mot elden och kände sig yr av spänning över att hans plan tycktes lyckas så väl. Han såg fram emot att få döda Festus och var bara några steg från sitt närmaste offer när han hörde en av sina mannar ropa till av smärta. Och sedan ytterligare en. Prokrustes saktade in – men det var för sent. Han kunde inte hindra sig själv från att snubbla och ramla ned i det dolda diket som hade grävts över stigen. Ögonblicket efter skar en vass, bitande smärta rakt genom hans fot. Han stönade djupt, drog upp foten ur diket och stapplade vidare. Hans hämndlystnad brann starkare än någonsin. Fler rop av förvåning och smärta hördes från gläntans utkanter när han stapplade vidare till den närmaste sovande romaren och delade ut en hård spark. Täcket gled till marken och avslöjade en lädersäck samt några grenar som hade lagts i samma form som en sovande människa.
Det var då Prokrustes insåg vad som hade hänt. ”Fort, killar! Vi måste härifrån! Det är en fälla!”
Festus kupade handen bredvid munnen och reste sig upp bakom en sten i utkanten av gläntan. ”Ge dem vad de tål!”
Marcus drog upp sin slunga och svingade den ovanför huvudet medan han utsåg sin måltavla. En av männen hade kommit så nära när han rusat förbi att Marcus fruktat att han skulle trampa på honom. Men mannen hade sprungit vidare och avtecknade sig nu tydligt mot elden bara tjugo steg bort. Tre andra hade kommit hela vägen fram till elden. Resten hade fallit offer för träpålarna och de andra fällorna som gömts runt gläntan. Marcus siktade och skickade iväg sin projektil. Den tunga stenen träffade mannen rakt mellan skulderbladen. Smällen gjorde honom alldeles omtöcknad, och han sjönk ned på knä. Längre bort i gläntan kunde Marcus se Lupus skjuta. Han hann inte sikta ordentligt, så stenen träffade mannens underarm. Det gjorde ont, men inte tillräckligt för att slå ut honom. Festus hade dragit sitt svärd och rusade fram längs stigen från gläntans motsatta ände. Han stötte svärdet rakt i magen på gängmedlemmen som stod närmast. När det inte längre fanns några uppenbara måltavlor drog Marcus sitt eget svärd och tog sikte på mannen som hade sparkat till en av säckarna.
När mannen anade att någon närmade sig vände han sig om, och nu såg Marcus att det var Prokrustes. Gängledaren haltade och Marcus kunde se blodet som flödade från såret i foten där greken hade trampat på en vässad gren. Marcus höjde svärdet och högg mot sin motståndares huvud. Prokrustes parerade anfallet och stötte Marcus åt sidan. Marcus stannade, återfick balansen och vände sig återigen mot gängledaren.
”Jag ser att jag blir tvungen att ha ihjäl en av de romerska valparna innan jag kan ta itu med den stora fähunden”, morrade Prokrustes.
Marcus svarade inte, men närmade sig något hukad och med svärdet riktat uppåt och åt sidan, precis som han hade fått lära sig. Gängledaren stötte mot honom, men Marcus reagerade i tid och snurrade åt sidan. Han högg mot sin motståndares underarm innan han snodde runt och dök innanför mannens anfallsområde för att stöta med all kraft. Det var en rent instinktiv rörelse, och han fattade inget medvetet beslut om att döda gängledaren. Men svärdsspetsen borrade sig rakt in i Prokrustes strupe och letade sig upp genom skallen till hjärnan. Mannens ansikte var nära Marcus och hans ögon var vidöppna. Hans huvud darrade okontrollerat och han öppnade munnen och började mumla oredigt. Sedan förlorade hans domnade fingrar greppet om svärdet, som föll ned på marken.
En varm blodstråle träffade Marcus när han drog loss sitt svärd och stapplade bakåt, chockad över sin egen våldsamma handling. Prokrustes föll ned på knä med ett fasansfullt rosslande och dråsade sedan omkull bredvid elden. Hans omtöcknade ansikte lystes upp av kolens röda sken medan blodpölen runt honom blev allt större. Marcus ställde sig bredvid. Han hade spänt varenda muskel i kroppen och andades tungt.
”Marcus”, sa Festus mjukt.
När han tittade upp kunde han se livvakten stå en bit bort och betrakta honom med bekymrad min.
”Det är över”, sa Festus. ”Lägg ned svärdet, grabben.”
Marcus blinkade när han kände stridsruset lämna kroppen. Han såg att han instinktivt hade höjt svärdet mot sin kamrat, men sänkte det nu och drog djupt efter andan.
”Hur är det med dig?” frågade Festus.
”Tack … fint. Det är bra.”
Festus kastade en blick på Prokrustes kropp, som skälvde lätt medan det sista livet rann ur honom. ”Trist. Jag hade hoppats få göra slut på honom själv. Tre är döda, inklusive honom, och resten är skadade. Snyggt jobbat, Marcus. Och Lupus.”
Marcus såg sin vän träda fram i halvdunklet nära elden. Han bar ett svärd, och det droppade blod från spetsen. Marcus såg att han darrade. Runt dem hördes fortfarande de skadade männens skrik och stön.
”Vad gör vi nu?”
Festus ryckte på axlarna. ”Vi kan ta kål på dem eller låta dem leva och skicka tillbaka dem till Leuktra.” Han tystnade och såg på Marcus. ”Du bestämmer.”
Marcus såg förvånad ut. ”Bestämmer jag? Varför det?”
”För att jag tror att du är redo att fatta ett och annat eget beslut. Det är hög tid att du bestämmer dig för vilken sorts man du vill bli.”
Marcus rynkade pannan. Varför gjorde Festus så här? Och varför nu? Han var för trött för att tänka klart och höjde handen för att gnugga pannan medan han funderade på valet som Festus gav honom. Det verkade vara en god idé att göra slut på gängmedlemmarna och begrava liken. Förr eller senare skulle någon hitta dem, men vid det laget skulle Marcus förhoppningsvis ha hittat sin mor och återvänt hem. Å andra sidan blev han illamående när han tänkte på alla blodbad han hade varit inblandad i de senaste två åren. Han hade ingen lust att förvärra det.
”Vi låter dem gå.”
Festus studerade honom i ett ögonblick och nickade.
”De döda, då?” frågade Lupus. ”Vad gör vi med dem?”
”Vi lämnar kropparna. Om någon bryr sig om dem lär de hitta dem. Det är inte vårt problem.”
De fyra överlevande männen från gänget släpptes fria från fällorna, och deras skador bands om med tyg från deras döda kamraters tunikor. En av männen hade träffats i magen av en dold påle och stönade och hostade upp blod där han stod mellan två kamrater som stödde honom. Marcus betvivlade att han skulle överleva.
Festus ställde sig framför dem och såg föraktfullt på dem. ”Så gick det med era försök att mörda oss i sömnen. Er ledare är död, liksom två av era kamrater. Vi kunde ha haft ihjäl er allihop. Men vi är inga mördare eller fega ynkryggar som går till anfall om natten. Så vi låter er leva. Men jag vill att ni ska minnas det här. Återvänd till Leuktra och varna era vänner. Tala om för dem vad som hände. Om vi återvänder längs den här vägen och märker att staden fortfarande är i klorna på ert gäng så kommer vi att fullborda jobbet vi påbörjade i natt. Berätta det för dem. Är det uppfattat?”
Männen stirrade på dem, och det syntes tydligt hur rädda de var.
”Jag sa: Är det uppfattat?” upprepade Festus högt. ”Eller måste jag karva in budskapet i bröstet på er med kniv?”
Männen nickade snabbt.
”Försvinn ur min åsyn, då. Innan jag ändrar mig. FÖRSVINN!”
De vände sig om och snubblade tillbaka längs stigen som ledde genom skogen till vägen. Den dödligt skadade mannen stönade av smärta när hans kamrater släpade iväg honom. Marcus stod och tittade tills männen hade försvunnit i mörkret. Nu när spänningen lättade kände han sig fullständigt utpumpad.
”Ni har verkligen skött er fint, pojkar”, sa Festus. ”Nu är det bäst att ni sover. Det gryr om bara några timmar. Jag tar sista vakten.”
Lupus nickade stumt och återvände till elden och plockade upp sin mantel, som de hade använt för att dölja en av säckarna. Han lade sig ned i närheten av glödbädden, men Marcus stod kvar bredvid Festus. Mannen vände sig om och betraktade honom.
”Vad är det?”
”Valde jag rätt?” frågade Marcus.
”Det kan bara du själv svara på.”
Marcus suckade. ”Vad skulle du ha gjort?”
Festus funderade kort. ”Jag skulle ha dödat dem.”
”Oj … jaha, då valde jag väl fel.”
”Nej. Du gjorde det rätta enligt ditt sätt att se på saken. Jag är inte du. Om du hade levt lika länge som jag så kanske du hade agerat annorlunda. Det finns inget rätt eller fel här, Marcus. Bara olika perspektiv. Men nu måste du vila. När solen går upp väntar en lång dags resa.”