”Slitas i stycken av vilda djur”, stönade Lupus lågt för sig själv där han satt inträngd i cellens ena hörn. ”Gudar, skona oss … skona oss …”
Solen hade precis gått upp, och en svag ljusstrimma silade in i dunklet och lyste upp det dystra, trånga rummet för fångarna i det kalla, illaluktande utrymmet. De tre vännerna hade tillbringat en eländig natt i cellen efter att vakterna bryskt föst in dem genom den trånga öppningen och slagit igen dörren. Det hade rasslat lite om järnregeln, och sedan hade ljudet av soldaternas och fångvaktarens steg försvunnit. Efteråt följde en kort tystnad innan Festus sjönk ned på det halmströdda golvet med ett torrt prassel. Marcus stod ett ögonblick i mörkret vid dörren och kunde knappt tro att det som väntade dem var sant. Han hörde Lupus försöka undantrycka sina snyftningar i hörnet längst bort och kände medlidande med sin vän.
Marcus hade redan sett döden i vitögat på arenan. Han hade också lärt sig att det inte tjänade någonting till att låta sig paralyseras av fasa. Rädsla förändrade ingenting. Det enda man kunde göra var att välja mellan att böja sig för sin skräck eller hantera den och fortsätta kampen. I alla fall när man hade möjlighet att slåss. Marcus fick påminna sig själv om att de skulle stå bundna vid pålar medan vilda djur slet sönder dem. De skulle vara helt hjälplösa och kunde bara be till gudarna att alltihop skulle få ett snabbt slut.
Han vände sig från dörren och trevade sig fram längs väggen till högen med halm längst in i cellen. Han försökte låta bli att tänka på hur de dräglande djuren satte tänderna i köttet på honom. Marcus sänkte sig ned i halmen och kurade ihop sig för att sova. Det enda som hördes var Festus lätta andetag och Lupus svaga, halvkvävda snyftningar. Ingen hade lust att prata. Alla var i sin egen förtvivlade värld. För Marcus, vars misslyckande också skulle innebära att hans mor tvingades tillbringa resten av livet som slav, var skuldkänslorna nästan lika outhärdliga som tanken på den fruktansvärda döden som väntade honom.
När morgonen kom hade skräcken och ångestkänslorna avtagit något, och han tittade upp när det skrapade till och en träbricka sköts in genom springan under dörren.
”Här är era ransoner”, grymtade fångvaktaren utanför. ”Ät upp dem. Vi vill inte göra vilddjuren besvikna genom att servera dem några utsvultna skinnpåsar!”
Han skrattade rått åt sitt eget skämt och hasade iväg genom korridoren.
Festus gick genom rummet, lyfte upp brickan och tog med den tillbaka till de två pojkarna som satt i halmen. På brickan fanns en torr limpa, lite hård ost och ett kokt ben med enstaka köttstrimlor samt ett krus med vatten. Festus bröt brödet och osten i ungefär lika stora delar och tryckte maten i pojkarnas händer. Marcus tog tacksamt emot sin bit och tvingade sig själv att tugga lite på den hårda skorpan. Lupus bara stirrade på maten han hade i knäet tills Festus lutade sig fram och lade handen på hans axel.
”Du måste äta.”
”Varför det? Vad är poängen?”
”Du behöver dina krafter. Vi kan mycket väl hitta ett sätt att ta oss ur det här.”
Lupus skrattade nervöst. ”Hur då? Hur skulle vi ta oss ut? Det är ute med oss, Festus. Slut. Vi kommer att dö.”
Festus knöt näven så att fingrarna pressade hårt mot Lupus axel. Han bet ihop tänderna och talade med iskall bestämdhet. ”Vi är inte döda förrän vi är döda. Vad som helst kan hända mellan nu och dagen de tänker föra oss till arenan. Och om något inträffar så måste du vara i form för att kunna reagera på omständigheterna. Begriper du? Ät!”
Lupus grimaserade och slet sedan tveksamt loss en bit bröd och började tugga.
”Det var bättre”, sa Festus och nickade. ”Man får inte ge upp hoppet.”
De åt under tystnad, och eftersom ingen av pojkarna var särskilt sugen på köttet ryckte Festus på axlarna och tog det själv. Han fick arbeta hårt med tänderna för att riva av köttet som återstod på benbiten. Efteråt fick han Lupus och Marcus att resa sig och utföra en serie övningar. Han såg till att skrivaren ansträngde sig hårt så att han höll tankarna sysselsatta och blev trött i hela kroppen. När solen nådde zenit avslutade Festus träningen, och de andfådda, svettiga pojkarna sjönk ned på halmgolvet. Lupus hade inte sovit under natten, men nu hann tröttheten till sist ifatt honom och det dröjde inte länge förrän han sov djupt.
”Han klarar inte det här”, sa Festus tyst.
Marcus sträckte på axlarna. ”Förvånar det dig? Tror du att jag klarar det?”
Festus såg forskande på honom. ”Du sköter dig fint, Marcus. Du verkar relativt lugn.”
”Tror du det?” Marcus sänkte huvudet i händerna, och hans röst sprack när han började prata lågt. ”Jag har misslyckats. Min mor kommer att få lida i resten av sitt liv. Man kommer att slå henne och svälta henne, och nu får hon aldrig veta vad som hände med mig.” Han svalde och greps av en stark längtan efter att kapitulera inför sorgen, återvända till barndomen och bli omhändertagen. Han ville ingenting hellre än att återgå till det livet. Men det var förlorat. Även om han genom något mirakel lyckades fly från dödsstraffet så hade hans erfarenheter förändrat honom. Marcus hade upptäckt alldeles för mycket om världens ondska för att någonsin bli kvitt den kunskapen. Det var som om en del av honom redan hade dött och han sörjde den lille pojken han en gång hade varit. ”Jag har misslyckats.”
Festus skakade på huvudet. ”Marcus, så enkelt är det inte. Om du hade misslyckats skulle du ha besegrats för länge sedan. Du skulle aldrig ha överlevt gladiatorskolan och striden mot den där kelten Ferax. Eller någon annan av farorna du har utstått och tagit dig igenom. Nej, du har skridit fram med bestämda steg och din mor skulle vara stolt över dig. Din far också, om han varit vid liv.” Festus log varmt. ”Om jag själv hade en son som du skulle jag vara precis lika stolt.”
”Vad spelar det för roll nu? Det är ute med oss, Festus.”
”Inte förrän du har tagit ditt sista andetag. Det vet varje gladiator. Och du, Marcus, är en gladiator ända ut i fingerspetsarna. Kanske den bäste jag någonsin har träffat. Om – när – du blir en vuxen man så kommer du att bli en levande legend. Det är jag övertygad om.”
Marcus vände sig om och såg på Festus. Ett svagt hopp hade tänts i hans hjärta, och han tvingade sig själv att le mot sin följeslagare och vän. ”Tack.”
”Var stark, Marcus. Inte bara för din egen skull, utan även för Lupus och min.”
Marcus tog ett djupt andetag för att lugna sig och nickade sedan. ”Det ska jag.”
Det hade nästan mörknat när fångvaktaren kom tillbaka för att hämta brickan och kruset med vatten. Han var inte ensam. Två soldater följde med honom, och ställde sig med händerna på svärden när mannen öppnade dörren och pekade på Marcus.
”Du där. För hit brickan.”
Marcus gjorde som han blev tillsagd och gick fram med brickan. Fångvaktaren tog emot den och backade ut i korridoren. ”Kom ut.”
Marcus tvekade, och hans ögon smalnade. ”Varför?” frågade han misstänksamt.
”Gör som jag säger och var inte uppnosig. Inte om du vill slippa ett kok stryk.”
”Vänta!” sa Festus och reste sig. ”Vad vill ni med honom?”
”Det har inte du med att göra!” snäste fångvaktaren. Han lade handen på Marcus axel och fattade den i ett stadigt grepp innan han bryskt drog honom genom dörren. Ögonblicket efter slog han igen dörren och lade på regeln precis innan Festus nådde fram till gallret och fattade tag i järnstängerna.
”Vad är det som pågår?”
Fångvaktaren slet upp en liten klubba från bältet och lyfte den. ”Undan! Annars krossar jag fingrarna på dig!”
Festus släppte taget och backade tillbaka in i cellen. De två soldaterna tog Marcus i armarna med hårda grepp och förde honom genom korridoren mot trappan.
”Vart för ni mig?” frågade han förtvivlat.
”Du ska få se”, sa en av soldaterna. ”Någon vill byta ett par ord med dig.”
De gick uppför trappan till gårdsplanen bakom palatset. Männen ledde Marcus mot ett stall, och i skenet från en liten fackla som hängde på väggen kunde han snart urskilja en gestalt där inne. Marcus kände genast igen mannen.
”Decimus.”
Det hade gått flera månader sedan han senast hade träffat mannen, i den hemliga dalgången i Apenninerna där de hållits fångna av slavrebellerna ledda av Brixus. Då hade Decimus varit smutsig och skräckslagen. Nu hade han en prydlig peruk med oljade lockar på huvudet och såg ytterst välmående ut. Han bar en tunika av dyrbart tyg och stövlar av fint, mjukt kalvskinn. Han såg ut som själva sinnebilden av en rik och inflytelserik man. När Marcus fördes till honom mellan de två soldaterna log Decimus belåtet.
”Här har vi ju Titus son! Jag misstänkte att vi skulle ses igen.”
Nu när det tycktes som om han inte hade något att förlora kände sig Marcus frestad att berätta sanningen om sin far för Decimus. Men han insåg att det kunde förvärra situationen för hans mor om hon fortfarande levde. Och om det blev känt att Spartacus hade en son kunde det få ännu allvarligare konsekvenser. De romerska slavägarna skulle gripas av fasa och behandla sina slavar ännu sämre.
”Jag har alltid haft för avsikt att hitta dig”, sa Marcus kyligt. ”Och döda dig efter att jag har befriat min mor.”
”Jaså du. Men nu blev det inte så.” Decimus småskrattade. ”Om två dagar kommer du nämligen att vara död. Du och dina vänner. Ni kommer att slitas i stycken. Jag tänker själv vara där för att njuta av ögonblicket då min hämnd på din far fullbordas. Vägen jag har fått gå sedan jag fick detta har varit lång.” Decimus klappade sitt ben, där han för länge sedan hade skadats av Titus. Skadan hade fått till följd att han tvingats lämna legionen där de båda hade tjänstgjort. ”På ett sätt borde jag känna mig tacksam gentemot din far. Om jag hade stannat i armén kanske jag hade varit död nu, men i stället öppnades ett nytt liv för mig. Jag har blivit rik och nästlat mig in bland Roms mäktigaste män. Inte för att det har fått mig att överge tankarna på hämnd. Nu närmar det sig. Titus är död, och det kommer du snart också att vara. Din mor kommer att få kämpa sig igenom sina sista dagar utan er.”
”Hon lever alltså”, sa Marcus och fylldes av lättnad.
”Naturligtvis. Jag tänker inte sätta punkt för hennes lidande så lätt. Hon har slagits i bojor och tynar just nu bort på min gård i Lakonien. Jag såg henne när jag var där för en månad sedan.” Han låtsades se bekymrad ut. ”Dessvärre tror jag inte att hon mår så bra. Hon är mager, smutsig och som en blek skugga av personen du en gång kände. Det är faktiskt svårt att känna igen henne. Tråkigt, för hon var en vacker kvinna en gång i tiden. Och en tillgiven mor, inte sant?”
En ursinnig morrning trängde upp genom Marcus strupe, och han försökte ta ett steg mot Decimus men hindrades av de två soldaterna, vars grepp hårdnade. Decimus gav honom en road blick. ”Jag måste säga att jag är imponerad av din envishet, unge man”, sa han. ”Du har varit en nagel i ögat på mig ganska länge nu. Först satte du käppar i hjulet för mig i Rom och sedan förföljde du mig hit. Jag hade ingen aning om att du var så nära. Det är tur att jag har flera personer i guvernörens stab på mina lönelistor. Det var ganska enkelt att låta gripa er så snart jag kunde koppla er till mordet i Stratos. Jag förmodar att det där var ditt verk?”
Marcus skakade på huvudet. ”Vi dödade inte Pindaros. Till skillnad från dig är vi inga mördare.”
”Mördare?” Decimus såg stött ut. ”Jag är en enkel affärsman, Marcus. Jag tjänar pengar – massor av pengar. Ibland är jag så illa tvungen att undanröja någon som står i vägen för mig. Det får inte tas personligt, förstår du. Det hör till affärslivet. Men med dig och din familj är det annorlunda. Hämnd är ju något i allra högsta grad personligt. Om du bara visste hur jag njuter av att se dig lida!”
”Du kommer inte undan. Caesar vet att vi är här. Om han får reda på vad du har gjort är det ute med dig.”
”Han kommer inte att få reda på något. Allt han kommer att veta är att du reste till Graecia och försvann. Det som återstår av er när vilddjuren är färdiga kommer att kastas i en massgrav. Vi kommer förstås att ta era värdesaker. Först och främst det här.”
Decimus sträckte ned handen innanför tunikan och drog fram ett hoprullat dokument. Han rullade upp det så att Marcus kunde se Caesars signatur och sigill. ”Min vän Euraeus tog det här som en liten försiktighetsåtgärd efter att ni hade arresterats. Nu är det dags att förstöra alla bevis som kan ge trovärdighet åt er historia.”
Decimus rullade ihop dokumentet och gick fram till facklan. Marcus kunde inte låta bli att flämta till när mannen förde rullen till lågorna. ”Nej …!”
Det var för sent. Ena änden av brevet fattade eld, och Decimus höll det framför Marcus medan de gula eldstungorna dansade utmed sidorna. Det sprakade om papyrusen, som snart svartnade och började falla i smulor. Decimus släppte greppet precis innan elden nådde hans fingrar, och pappret föll till golvet och brann upp.
Marcus höjde blicken från askan och mötte Decimus föraktfulla leende. Någonting brast inom honom och en störtflod av uppdämd ilska vällde fram. Marcus morrade, höjde höger känga och trampade mannen som stod till höger så hårt han kunde på tårna. Soldaten, som hade sandaler på fötterna, flämtade till av smärta och hans grepp blev lösare. Marcus drog loss armen, snodde runt och slog till den andre mannen i skrevet med full kraft. Soldaten vek sig dubbel med ett stön, och ögonblicket efter kastade sig Marcus över Decimus med fingrarna krökta som klor. Mannen hade ingen tid att reagera, utan kunde bara öppna munnen för att tjuta till. Han hann inte få fram ett ljud. Marcus hade redan gripit honom om strupen och börjat pressa för allt han var värd. Decimus stapplade bakåt, snavade på en sten och föll på rygg. Marcus följde efter med blottade tänder, utan att släppa sitt stryptag om mannen som hade varit hans plågoande under de två senaste åren.
Decimus hämtade sig snabbt från chocken, grep tag om pojkens handleder och kämpade för att dra bort dem från halsen. ”Vid alla gudar, ta bort den här vilden!”
Den förste soldaten haltade fram och knöt näven. Han höjde den, och Marcus var omedveten om faran. Hans ursinnigt glimmande ögon var riktade mot mannen nedanför. Ögonblicket efter fick han ett hårt slag i tinningen och kände hur allt blev vitt. Men han behöll greppet om sin fiende. Nästa slag kände han aldrig. Det blixtrade bara till på nytt, och sedan blev allt svart.