Flera hundar tassade ut ur cellen på andra sidan porten. De var stora, lurviga vilddjur med dräglande käftar. De såg sig omkring över arenan och blickade mot folkmassan som ville se de tre fångarna som bundits framför guvernörens bås slitas i stycken. Oväsendet och folkmassans böljande rörelser eggade hundarna, som morrade och skällde. När de drog bak läpparna blottades deras gulvita tänder. Marcus kände blodet frysa till is i ådrorna och hörde Lupus gny bredvid sig.
”Gudar, rädda mig … rädda mig …”
Marcus kastade en blick på Lupus och såg att hans väns ögon var vidöppna av fasa där han kämpade i lädersnörena som höll fast honom vid träpålen. Han spände musklerna och bet ihop, men hans kamp var lönlös. När Marcus tittade åt andra hållet såg han att Festus var helt orörlig. Hans ansikte var som en föraktfull mask. Ändå kunde Marcus ana en darrning i hans kind som avslöjade skräcken som livvakten kämpade för att dölja i sin beslutsamhet att dö med så stor värdighet som möjligt under omständigheterna. Men Marcus kunde inte se någon värdighet alls i att trasas sönder av en flock vilda, halvt utsvultna hundar. Han kunde bara se en djup skam som förvärrades ytterligare av att deras avrättning tjänade som sjuk underhållning för massorna. Det skulle ha varit bättre att acceptera Festus barmhärtighetsmord, men det var för sent för det nu.
Han riktade blicken tillbaka mot hundarna, som nu bara var några meter bort bort. När de släpptes ut på arenan hade de först verkat ängsliga, men när de fick upp vittringen av blod och inälvor som hade smetats ut över Marcus och hans vänner försvann deras oro. De sänkte sina huvuden, blottade tänderna och spred ut sig. De kom stadigt närmare, men stannade regelbundet för att sniffa lite i luften. En av hundarna var resligare än de andra, med stort huvud och ett ärr ovanför ena ögat som lämnat huden bar. Djuret tycktes vara flockens ledare och gick en kort bit framför de övriga hundarna, som inte vågade gå förbi.
Marcus kunde förstå varför. Hunden såg ursinnig ut och var byggd som en jakthund – stor, slank och kraftfull. Hälften av ena örat tycktes ha bitits av, och hunden hade en tjock läderkrage med korta järnnitar runt halsen. Marcus gissade att djuret hade använts i strid mot andra djur innan det hade parats ihop med vilddjuren som valts ut för guvernör Servillus spel. När hunden var tio steg från de tänkta offren stannade den och lyfte nosen för att vädra. Det ryckte i dess näsborrar. En annan hund, som var kraftig och mörk, trängde sig förbi med blicken riktad mot Marcus. Den stora hunden morrade, och dess kamrat ryckte till och sjönk ned med magen mot marken. De små dolkliknande öronen pekade bakåt när den morrade ilsket, men den vågade inte riktigt trotsa det större djuret. Resten av hundarna närmade sig långsamt på varje sida. Avståndet mellan djuren och de tre pålarna blev allt mindre.
Jakthunden sniffade lite igen och vände sedan långsamt huvudet mot Marcus och stirrade på honom utan att blinka med sina mörkbruna ögon. Marcus kände en kyla sprida sig genom kroppen och han fick bita sig i läppen för att inte skrika av fasa. Marcus ville inte dö under höga ångestvrål medan hundarna slet i hans kött med sina käftar. Men själva tanken, själva rädslan som grep honom när han tänkte på ögonblicket de skulle kasta sig över honom, fyllde hans tankar och tog krafterna ur hans ben så plötsligt att han skulle ha kollapsat om han inte varit så hårt bunden vid pålen.
Lupus höll fortfarande på att be gudarna om nåd, och hans röst blev allt högre och gällare för varje gång. Festus blängde på hundarna. ”Kom igen då, byrackor!” sa han lågt. ”Sätt igång!”
Jakthunden grymtade lågt och närmade sig Marcus. Den fortsatte att vädra medan den försiktigt tassade fram mot den hjälplöse pojken. Den lutade huvudet än hit, än dit. Marcus knep ihop ögonen hårt för att stänga ute bilden av djuret, men trots att folkmassan vrålade högt var han övertygad om att han kunde höra hundens svagt rasslande andhämtning. Han bad till gudarna att djuret skulle slita strupen ur honom så att han skulle förblöda snabbt och slippa ett så fruktansvärt öde som att ätas levande. Han kände varenda muskel spännas, och varje centimeter av hans hud kittlade i förskrämd väntan på det som skulle hända.
”Nej …”, gnydde Lupus.
”Visa ingen rädsla”, sa Festus. ”Visa dem hur romare dör.”
Marcus kände mjuk päls mot låret och kunde inte låta bli att ropa till i panik och vrida sig i läderbanden. Ögonblicket efter kände han det varma skrapet av jakthundens tunga och hörde djuret ge ifrån sig ett tyst, klagande gnyende. Det blev snabbt outhärdligt, och Marcus slog upp ögonen och stirrade ned på hunden. Han skulle precis ropa åt djuret när han hejdade sig. Det fanns ingen blodtörst i djurets blick – inga tecken på aggression alls. I stället glittrade dess ögon som av beundran. Hunden slickade honom än en gång och gnuggade huvudet mot hans ben. Marcus kände sig chockad när han klentroget stirrade på djuret och viskade:
”Kerberos …”
När jakthunden hörde sitt namn började den vifta på sin långa svans och resa sig på bakbenen. Den tryckte tassarna mot Marcus axlar och slickade honom i ansiktet samtidigt som ett ivrigt gnyende letade sig upp ur dess strupe.
”Kerberos.” Marcus log, och minnena från åren han hade tillbringat med hunden forsade tillbaka. ”Det räcker, killen. Plats!”
Men hunden var för upprymd för att lyssna. När han var färdig med Marcus ansikte började han slicka på inälvorna som hade smetats över Marcus bröst, och det kittlade så att Marcus inte kunde låta bli att skratta. En varm våg av lättnad drog genom honom. Han darrade fortfarande i benen, den här gången av ren chock. Publiken på läktarna hade tystnat och tittade klentroget på. Marcus brydde sig inte om dem, utan greps av kärlek till sitt djur och sorg över vad som hade hänt med honom. Han hade trott att Kerberos var försvunnen eller hade slagits ihjäl av männen som dödat Titus och fört bort Marcus och hans mor. Men han måste ha överlevt och hittats av en ny ägare – någon som såg Kerberos kroppsbyggnad och styrka som skäl att använda djuret som stridshund. Marcus kunde bara gissa vilka grymheter hans hund hade fått utstå.
Hans tankar avbröts av Festus. ”Marcus, jag ser att den där hunden känner dig. Hur är det möjligt?”
”Han är min.” Marcus svalde och kämpade mot tårarna. ”Min hund och vän. Från barndomen.”
”Jag hoppas innerligt att han är mer lojal mot dig än mot sin flock.”
Marcus blickade förbi Kerberos lurviga huvud och såg att de andra hundarna började närma sig, ivriga att utföra uppdraget de fått. Den svarta hunden med smala öron var bara några steg från Marcus, och han kunde tydligt se den ursinniga glöden i dess ögon. Den tog spjärn med benen och gjorde sig redo att ta ett språng.
”Nej!” ropade Marcus – men det var för sent. Hunden tog ett steg framåt och kastade sig mot hans strupe. Kerberos vände sig om, märkte faran och hoppade. De två hundarna kolliderade med en mjuk duns och började rulla runt på marken i ett virrvarr av tassar, päls, sand och tänder. Kerberos reste sig snart, sänkte huvudet och morrade hest samtidigt som håret utmed hans ryggrad reste sig. Den svarta hunden befann sig ett par meter bort och sänkte magen mot marken med blottade tänder. Den började morra och skälla. Marcus iakttog hundarna och fylldes både av hopp om att Kerberos skulle rädda honom och skräck för att djuret skulle skadas.
Sedan gick den andra hunden till anfall. Kerberos kastade sig åt sidan och vred sig så att motståndaren landade i sanden. Därefter slängde han sig fram, tryckte ned hunden med sina tassar och begravde huggtänderna i den korta pälsen i djurets nacke. Hunden gnydde till av smärta och krängde våldsamt från sida till sida i ett försök att komma loss. Till sist lyckades försöket. Hunden rullade runt ett varv innan den reste sig med magen nära marken och blodet droppande ned på den vita sanden från dess mörka päls. De flesta andra hundarna hade backat undan, men två av dem hade tagit en omväg runt striden och var på väg mot Lupus. Han började skrika när han fick syn på dem.
”Bort med er! Bort med er, era smutsiga byrackor!”
Kerberos fick syn på dem, snodde runt och började skälla så högt att de drog sig bakåt som om någon slagit dem. Det var en hastig rörelse, men hans motståndare tog tillfället i akt och anföll medan Kerberos hade blicken riktad åt annat håll. Djuret kastade sig blixtsnabbt över jakthunden, slog sina kraftiga käftar i Kerberos sida och slängde fram och tillbaka med huvudet. Marcus fick hjärtat i halsgropen när hans hund gav ifrån sig ett gällt litet tjut av smärta och försökte slita sig loss. Men den svarta hunden klamrade sig fast och fortsatte att arbeta med käkarna. Kerberos gjorde ett kraftfullt ryck så att den andra hunden drogs bakåt och ramlade omkull. Den tappade greppet, och Kerberos slet sig fri innan han kastade sig på en av motståndarens tassar och slöt sina starka käkar runt den så att det krasade av kött och muskler. Den svarta hunden ylade högt och jakthunden fortsatte att bearbeta det krossade benet en stund till innan den släppte taget och backade. Den besegrade hunden tryckte öronen mot huvudet och drog sig undan, haltande och blödande.
”Det är rätta takter, Kerberos”, ropade Marcus upprymt. ”Det är min hund, det! Snyggt jobbat!”
Men han hann inte säga mer förrän hundarna som hade närmat sig Lupus började rycka fram igen. Deras hunger sporrade dem, trots varningarna från flockledaren, och Marcus kunde inte göra något annat än hjälplöst titta på. Lupus skrek av fasa, och Kerberos vände huvudet mot honom och kastade sig framåt så att han slog in i sidan på den närmaste hunden, en kraftigt byggd vildhund med barkbrun päls, så att den flög omkull. En annan hund lyckades ta sig runt trasslet av ludna ben och sprang sedan rakt mot Lupus. Precis när den förberedde sig på att kasta sig mot sörjan som smetats över hans bröstkorg träffades den av något i sidan som fick den att sno runt för att titta.
Marcus fick syn på en trasig lerbägare i sanden. Någon i publiken måste ha kastat den. När han tittade upp såg han att folk hade börjat hurra upphetsat över det oväntade händelseförloppet. Ingen hade någonsin sett en avrättning av brottslingar utvecklas på det här sättet, och de jublade över hur Kerberos fortsatte sin kamp för att försvara människorna.
”Kom igen, gamle vän!” ropade Marcus. ”Heja Kerberos!”
”Kerberos! Kerberos!” skanderade Festus.
Marcus hörde hur ropen togs upp bland åskådarna och snabbt spred sig i människohavet.
”Det är rätt!” ropade Festus ivrigt. ”Ge dem vad de tål, Kerberos!”
Den stora jakthunden bet mot den bruna hundens huvud och slet den i örat. Blodsdroppar skvätte genom luften när djuret ryckte sig loss med ett gapande sår längst upp på skalpen. Kerberos drog sig grymtande undan och vred huvudet från sida till sida som om han ville utmana resten av flocken och se om de vågade ge sig på honom eller försöka ta sig förbi honom för att komma åt Marcus och de andra. För ett ögonblick verkade det som om han hade kuvat dem, men sedan reste en annan jakthund ragg och närmade sig med en morrning. Den hade bara ett öga, och dess vänstra ögonhåla var tom och slarvigt hopsydd. Det återstående ögat riktades mot Kerberos, och hunden stannade en kort bit bort och sänkte sig ned en aning. Kerberos morrade och såg ut att sträcka lite på sig, som om han ville skrämma den nya utmanaren med sin större kroppshydda. Om det var avsikten så fungerade det inte. Den enögde motståndaren fortsatte en liten bit och tog ett språng framåt. Kerberos reagerade ett ögonblick för sent och försökte göra ett motanfall. Men den andra hunden hade övertaget, och Kerberos tumlade omkull på rygg. Den anfallande hunden högg med käftarna och rev frenetiskt med klorna mot sin motståndares bröst.
Åskådarna stämde upp ett besviket stön innan de lutade sig fram och började ropa hundens namn på nytt. Marcus kunde bara hjälplöst titta på medan de två bestarna högg och klöste mot varandra i ett våldsamt kaos av tänder och päls. Det skvätte blod i sanden runt dem. Trots att Marcus hund kämpade hårt lyckades den inte slita sig fri från sin motståndare. Kerberos var fastkilad under den andra hunden. Marcus såg att Kerberos redan hade fått flera skador, och han började misströsta när han såg hur djuret led.
”Upp med dig, Kerberos!” ropade han när de varma tårarna började fylla hans ögon. ”Ge inte upp, gamle vän!”
Kerberos knyckte till med ryggen och lyckades få bakbenen fria. Han tryckte dem mot magen på den andra hunden och började sedan riva och sparka mot det tunna lagret päls på den andra hundens mage. Den enögda hunden stegrade sig, tog emot en spark i bröstet och tumlade omkull. Den kom omedelbart på fötter igen och konfronterade Kerberos. De båda hundarna reste sig upp på bakbenen. De slog ut med klorna och försökte bita varandra.
”Kerberos! Kerberos!” jublade folkmassan.
Den enögda hunden böjde plötsligt på huvudet och gick till angrepp mot det andra djurets strupe. Kerberos var dock snabbare. Han dök fram och bet djupt i sin motståndares strupe. Hunden försökte morra, men ljudet dämpades av trycket från Kerberos käftar, och den krängde förtvivlat från sida till sida medan Kerberos ursinnigt hängde sig kvar och fortsatte bita. Den andra hunden började utmattas, och dess rörelser blev svagare och svagare tills den kollapsade på marken. Kerberos behöll sitt grepp och tryckte mot den enögda hundens sida med tassen. Åskådarnas jubelrop tilltog i volym och hysteri. Till sist gick kraften ur förloraren, som sjönk ihop och blev liggande på sidan i sanden. Kerberos släppte långsamt greppet och ställde sig ovanpå sitt offer som för att försäkra sig om att hunden var död. Marcus drog djupt efter andan och slöt ögonen av lättnad.
När han öppnade dem såg han hur männen som tillhörde arenans personal kom springande över sanden med stavar. De tjöt och viftade åt hundarna för att driva bort dem från Marcus och de andra. Det var bara Kerberos som stod kvar och morrade framför Marcus, med fötterna brett isär.
”Ta det lugnt, vännen”, sa Marcus tröstande. Han fruktade för sin hunds säkerhet när personalens ledare och två medhjälpare närmade sig. ”Ta det lugnt. Skada inte de där männen.”
Kerberos såg sig omkring och lade huvudet på sned som om han var lite osäker. Sedan vände han sig om, satte sig ned vid Marcus fötter och tryckte sitt stora, lurviga huvud mot Marcus midja samtidigt som han viftade på svansen.
”Vad är det som pågår?” frågade Lupus förbluffat.
Publiken på läktarna hade rest sig upp. Folk viftade med tygremsor för att visa att de ville att brottslingarna skonades. Marcus blickade upp mot guvernören och såg en bekymrad Servillus som satt och diskuterade saken med sina rådgivare.
”Det är över!” utbrast Festus. ”Folkmassan vill att vi lever. Guvernören vågar inte förvägra dem det. Vi är fria!”
”Fria?” Lupus skakade på huvudet och började darra i hela kroppen.
Ämbetsmannen gick försiktigt runt Marcus och drog sin kniv. Kerberos höjde huvudet och morrade.
”Du gör bäst i att hålla hunden i styr om du vill att den ska klara sig oskadd”, sa mannen hotfullt.
Marcus nickade och talade lågt till Kerberos. ”Ta det lugnt, vännen. Sitt. Tyst och fint.”
Han kände hur mannen skar av banden bakom ryggen på honom. Först lossades hans fötter, sedan hans händer och slutligen hans midja och hals. När det sista bandet skars av vacklade han framåt, sjönk ned på knä och slog armarna om Kerberos. ”Kerberos, min vän”, mumlade han. ”Jag har saknat dig … som jag har saknat dig!”
Marcus skrattade av glädje när han kände den våta nosen mot hakan och en varm tunga som drog över ansiktet. Sedan kände han en hand på axeln. När han tittade upp såg han Festus stå där och le mot honom.
”Har du lust att presentera mig för din vildsinta hundvän?”
Marcus klappade hunden på huvudet. ”Det här är Kerberos.”
”Jo, det har jag förstått.”
Marcus log. ”Han är min. Eller rättare sagt var, när jag bodde på gården.”
”Det verkar som om han fortfarande är din. Och tacka gudarna för det.”
Marcus såg sig omkring och fick syn på Lupus, som satt i sanden med armarna runt knäna och darrande axlar. Längre bort hade publiken rest sig och stod och viftade med sina tygremsor, i fullständig extas över det otroliga de precis hade bevittnat.
”Upp med hakan! Nu kommer chefen!” ropade ledaren till de två männen som hade lossat fångarna. De övriga hade samlat ihop hundarna och drivit dem tillbaka till sina burar. Guvernör Servillus kom gående över arenans sand med ett litet följe. Marcus leende försvann när han såg Decimus blänga över guvernörens axel.
”Förbluffande!” Guvernören strålade av glädje där han stannade en bit från Marcus och Kerberos. ”Faktiskt bland det märkligaste jag någonsin har sett. Det var meningen att de där hundarna skulle slita er i stycken. De har tränats att göra det! De har svultits och piskats för att bli så vilda som möjligt. Den där mest av alla. Och titta på honom! Han är lika snäll som en valp! Hur i hela fridens namn gick det här till, pojk?”
”Det är min hund, guvernör”, förklarade Marcus. ”Vi skildes åt för två år sedan när jag fördes bort. Kerberos klubbades ned av de skyldiga. Jag trodde att han var död!” Han tittade ned och strök handen över Kerberos oskadda öra, och hunden lyfte nosen. Den hade halvslutna ögon och näsborrar som fladdrade av lycka.
Servillus skakade förundrat på huvudet. ”Vilken berättelse. Det är nästan som om gudarna själva har haft ett finger med i spelet. Och jag tänker sannerligen inte säga emot gudarna när de har visat sin vilja med sådan tydlighet. Det är alldeles uppenbart att det är meningen att ni två återförenas.”
Guvernören vände sig mot åskådarna och höjde händerna för att påkalla tystnad. Jublet avtog långsamt och folk satt och tittade på Servillus i spänd förväntan.
”Kära atenare!” ropade Servillus. ”Jag hoppades kunna bjuda på en föreställning man kommer att minnas i många år. I dag tycks den drömmen ha blivit verklighet! Aldrig någonsin har jag sett maken till det vi precis har bevittnat! Mina damer och herrar, låt mig kora dagens segrare: Kerberos!”
Åskådarna jublade, och sedan fortsatte guvernören:
”Jag beordrar härmed att Kerberos herre och hans följeslagare benådas. De är fria att lämna arenan!”
Massorna jublade och började återigen vifta med sina tygremsor. Decimus såg ursinnig ut och trängde sig fram till guvernören.
”De här männen är dömda för mord, ers excellens. Tänker ni verkligen låta dem gå fria?”
Servillus vände sig mot honom. ”Titta på folkmassan, Decimus. De älskar den här hunden och pojken. Är du beredd att gå emot deras vilja? Inte jag!”
”Pöbeln är nyckfull, min gode Servillus. Gå vidare med avrättningen nu. För in några andra djur och skicka tillbaka den här eländiga byrackan till sin bur. Folkmassan kommer att ha glömt alltihop så snart blodet börjar flyta igen.”
”Faktum är att jag försöker undvika ett blodbad. En klok man har vett nog att aldrig gå emot folkets vilja om det går att undvika. Det är därför det är jag och inte du som är guvernör i den här provinsen, Decimus. Var snäll och inta din plats bland de andra nu och låt mig ta hand om den här saken.”
Decimus kastade en bitter blick på Marcus, men gav sig och började traska tillbaka mot guvernörens följe.
Servillus vände sig mot Marcus. ”Upp och hoppa, grabben. Vinka till folket. Det är det minsta du kan göra efter att de har fått mig att benåda dig och dina vänner.”
Marcus reste sig, såg sig omkring över arenan och stötte näven i luften. Nya jubelrop utbröt bland publiken.
Den leende Servillus ställde sig bredvid Marcus och lade handen på hans axel.
”Betyder det här att vi är fria, guvernör?” frågade Marcus tyst. ”Fria att göra som vi vill?”
Servillus gav honom en varnande blick. ”Ta din seger medan du kan, pojk. Du är fri att lämna arenan. Jag råder dig att lämna Aten och återvända till Rom innan du hamnar i knipa på nytt.” Han klappade Marcus på axeln och vände sig om för att vinka till åskådarna en sista gång innan han gick tillbaka mot trappan upp till sitt bås. Festus och Lupus stod kvar med Marcus och Kerberos och vinkade åt den vilt hurrande publiken. Sedan kände Marcus hur någon puffade honom i ryggen.
”Slut på föreställningen”, muttrade en man från arenans personal till honom. ”Nu gör ni tre bäst i att sticka. Vi har ett späckat program och det är snart dags för nya avrättningar. Iväg med er, ögonaböj!”
De tre vännerna traskade ut över sanden och Kerberos strosade vid Marcus sida. När de lämnade arenan tittade han över axeln och såg hur kvinnan de hade delat cell med under natten släpades mot pålarna. Marcus vände bort blicken när Lupus tilltalade honom.
”Vid alla gudar, det här är ett mirakel! Jag trodde att slutet hade kommit! Jag var helt övertygad.” Han skakade förbluffat på huvudet.
Festus klappade skrivaren på axeln och skrattade av lättnad. Sedan vände han sig mot Marcus. ”Vad gör vi nu?”
”Nu?” Marcus ansikte hårdnade. ”Nu är det dags att avsluta det vi kom hit för att göra. Vi ska befria min mor och se till att Decimus får betala dyrt för allt lidande han har orsakat.”