De lämnade Aten till fots. De hade inte råd att köpa hästar och vågade inte ta risken att stjäla riddjur och upptäckas. De hade benådats en gång av guvernören. Någon mer chans skulle de inte få. Festus bedömde att det skulle ta dem tre dagar att komma fram till Tegea. Efter att ha gått igenom deras packning bantade Festus ned den så att endast det allra viktigaste återstod inför marschen som väntade. De tog bara med sig sina kläder, en mantel, några vattenflaskor, lite torr proviant samt vapnen de skulle behöva. Resten sålde de på närmaste marknad för en bråkdel av det egentliga värdet.
Lupus hade velat behålla sin låda med skrivutrustning, men Festus hade inte gått med på det och skrivaren hade tvingats titta på i förtvivlan medan en grekisk köpman rotat igenom alla pennor, bläckhorn, stylusar, vaxtavlor och papyrusrullar. Mannen hade snörpt på munnen i förakt innan han lagt ett riktigt skambud. Festus hade gått med på det utan ytterligare diskussion. Det enda de köpte var en kort kedja till Kerberos, ifall de skulle behöva ha hunden i koppel.
Några timmars dagsljus återstod fortfarande när de lämnade staden och begav sig västerut i Festus höga takt. De följde vägen som hade fört dem till Aten bara några dagar tidigare och fortsatte att marschera medan solen sjönk bakom bergen och målade himlen i skiftande färger. Även efter att det sista ljuset hade försvunnit och stjärnorna börjat träda fram i sammetsmörkret ovanför fortsatte Festus i samma tempo, och deras kängor krasade mot vägens lösa grus medan luften fylldes med cikadornas genomträngande läten. De steg och föll i en rytm som bara insekterna själva förstod.
När de nådde en korsning där det gick att vika av norrut eller fortsätta västerut mot Peloponnesos stannade Festus och ledde dem en bit från vägen till några skyddande pinjeträd. De var redan utmattade och brydde sig inte om att tända en eld, utan satt bara och tuggade på lite torkat kött. Marcus delade några av sina ransoner med Kerberos, och hunden tuggade hungrigt i sig dem och var färdig långt innan sina tvåbenta kamrater. Han lade sig ned med mycket koncentrerad min och iakttog dem medan de åt och hoppades förmodligen att enstaka rester skulle falla mellan fingrarna på dem.
Efteråt gjorde de provisoriska sängar av pinjegrenar som de lade på mattan av fallna barr innan de kurade ihop sig i sina mantlar för att sova. Jakthunden låg på sidan och pressade sin pälsklädda rygg mot Marcus, vilket gav en del välkommen värme.
Fastän Marcus var trött så tog det en liten stund innan han lyckats stilla tankarna och slappna av. Medan de andra låg och sov stirrade han genom grenverket ovanför mot stjärnorna och plågades av tankar på sin mor och den förtvivlade kampen för att nå henne innan Decimus bestämde sig för att skada henne. Han hade ett ordentligt försprång och kunde nå sin gård redan två dagar före dem. På den tiden kunde allt hända. Marcus fruktade att de skulle komma rusande till platsen bara för att upptäcka att Decimus hade dödat hans mor.
När han under en kort stund funderade över möjligheten att hans mor kunde vara död fylldes han av mörka, blodiga tankar på hämnd. Decimus skulle dö för Marcus hand, vilket var det enda som i så fall spelade någon roll. Marcus kunde inte föreställa sig ett liv bortom det ögonblicket, utan såg bara en svart avgrund av förtvivlan. Så han försökte tillåta sig själv en gnutta hopp. Han föreställde sig att han lyckades rädda sin mor och såg för sin inre syn hur hon kärleksfullt omfamnade honom. De skulle återvända till sin gård, och Marcus skulle på något sätt tjäna ihop tillräckligt mycket pengar för att köpa tillbaka den från den nuvarande ägaren. Med tiden skulle de bygga en riktig grav åt Titus, där hans kvarlevor kunde begravas med den respekt han förtjänade. De skulle bruka jorden tillsammans, och under vintrarna skulle Kerberos skydda fåren mot vargarna. Hans mor skulle bli gammal men aldrig glömma att Marcus hade räddat henne. Hon skulle se på honom med stor stolthet och kärlek.
Det var en behaglig värld hans fantasi målade upp, och den fyllde hans hjärta med lugnet han behövde för att slutligen falla i sömn. Han vaknade inte ens när Kerberos rörde sig mitt i natten och satte sig käpprak upp för att sniffa efter en passerande räv. Hunden morrade lågt och det rasslade i närheten när det vilda djuret vände sig om och pilade iväg mellan träden. När Kerberos var säker på att hans herre var i säkerhet lade han sig ned igen och slickade Marcus mjukt över örat. Sedan lade han huvudet på tassarna och somnade lyckligt.
Festus vaknade strax före gryningen, precis när några första rosenskimrande ljusstrålar letade sig fram över horisonten. Han grimaserade åt sina stela muskler när han satte sig upp, och han sträckte lite på axlarna och nacken innan han reste på sig och petade till de två sovande pojkarna med kängan.
”Kom igen. Dags att vakna!”
”Eurrgghh”, stönade Lupus. Han vred på sig och kurade ihop sig i fosterställning. Festus svor lågt och puffade till honom igen, den här gången lite hårdare.
”Upp och hoppa, pojk! Innan jag blir tvungen att sparka dig!”
Lupus svor över honom, blinkade några gånger och gnuggade sina sömniga ögon medan Kerberos såg på dem i tur och ordning med viftande svans. Gårdagens höga tempo hade fått Marcus ben att värka, och han visste att smärtan bara skulle öka om de fortsatte till Tegea lika fort som Festus ville.
”Ät någonting nu”, beordrade livvakten. ”Jag vill vara på väg igen när det ljusnar.”
Lupus satt stilla medan sömnens dimmor långsamt lättade i hans huvud. Sedan sträckte han sig efter sin ränsel och tog ut en ny remsa av det torkade köttet som Festus hade köpt på marknaden efter att ha sålt resten av deras ägodelar. Han stirrade på det med avsky.
”Jag hoppas att vi inte behöver äta det här riktigt hela tiden. Varför kan vi inte jaga hare som vi gjorde förut, Festus?”
”För att vi inte har tid att jaga, göra upp eldar och laga mat”, sa Festus strävt. Han bet av lite kött från sin remsa och började tugga. ”Däremot kan vi förstås köpa lite mat på vägen om vi får möjlighet.”
”Det lär behövas”, sa Marcus och räckte över en köttbit till sin hund. ”Åtminstone för Kerberos. Han kan inte leva på det här.”
Festus nickade, såg på hunden och slutade tugga. ”Det kanske vore bättre att lämna honom.”
Marcus såg häftigt upp. ”Efter att han räddat livet på oss? Nej. Han stannar med oss. Vi kan behöva honom. Dessutom är Kerberos för tillfället det enda jag har kvar av min familj.”
”Du har ju oss. Vi är ju inte din familj på det sätt du menade nu, men vi står dig nästan lika nära.”
Marcus stirrade på honom och gav ifrån sig ett förvånat litet skratt. ”Jag hade ingen aning om att du brydde dig.”
Festus rynkade pannan. ”Va? Tror du inte att vi har känt varandra länge nog för att ha utvecklat starka band? Lupus också. Tror du att vi har stått ut med allt vi har fått gå igenom med dig bara för att Caesar beordrade oss att följa dig? Vi kommer att stanna till slutet, Marcus. Vare sig du hittar din mor och tar itu med det där svinet Decimus eller inte. Det är så kamrater gör för varandra. Eller hur, Lupus?”
Skrivaren var lika förvånad som Marcus över Festus otypiska känsloutbrott. Han nickade. ”Vapenbröder och allt det där. Absolut.”
Festus suckade. ”Jag menar faktiskt allvar.”
”Jag också.” Lupus log osäkert.
Ett ögonblick av besvärad tystnad följde och Kerberos, med det märkliga sinne hundar har för människors humör, såg på dem med stora, bekymrade bruna ögon.
”Då så!” Festus slängde sin halvätna köttbit i väskan och tog upp sin mantel. ”Nog med känslosamt dravel. Dags att röra på sig. Jag vill komma fram till Korinth innan dagens slut.”
Pojkarna gjorde sig snabbt i ordning, och sedan återvände alla tre raskt till vägen och fortsatte. Festus tog täten och gick några meter framför de andra. Den långe, smale Lupus gick efter, och sedan kom Marcus med Kerberos travande vid sin sida. Marcus gick fortfarande och tänkte på deras samtal. ”Vem hade kunnat tro det, gamle vän?” viskade han till hunden med höjda ögonbryn. ”Han har faktiskt ett människohjärta under den där stenhårda ytan!”
När Kerberos hörde Marcus röst tittade han upp, höjde nosen för att sniffa lite i den kyliga morgonluften och viftade mjukt på svansen.
Marcus småskrattade. ”Det är tur att i alla fall en av oss är glad.”
Men Marcus goda humör varade inte länge. Festus höll ett högt tempo när de följde vägen förbi gårdar med odlingsterrasser och små byar med vitkalkade hus där invånarna precis började röra på sig medan solen steg mot den klara skyn. Till höger reste sig kullar och berg med grönskande sluttningar, och till vänster övergick kusten i det blå havet, som glittrade och gnistrade i morgonsolen. Vägen ringlade utmed kusten i kilometer efter kilometer, och deras fötter hade börjat värka långt före middagstid, då Festus äntligen ropade att de kunde ta en paus bredvid en bäck. Vattnet var svalt och uppfriskande, och de badade fötterna i den avslappnande strömmen en liten stund innan Marcus reste sig upp och tog på sig kängorna igen. Han kunde inte släppa tanken på hur brådskande deras resa till Tegea var.
De såg inga fler bäckar innan de nådde Korinth i skymningen, och Marcus fick dela vattnet i sin fältflaska med Kerberos när de traskade på under den tärande eftermiddagssolen. I slutet av dagen hade solen gjort deras blottade hud röd och öm. Men de var för trötta för att bry sig om det, och somnade snabbt efter att ha kollapsat på några billiga madrasser i ett rum de hyrt för natten av en sur värdshusvärd. De lämnade platsen före gryningen dagen därpå med ömma ben och värkande fötter, och Lupus kunde bara titta längtansfullt på de mörka konturerna av tempel och teatrar som han inte skulle få chansen att utforska – åtminstone inte förrän deras desperata jakt på Marcus mor var över.
Efter att de lämnat Korinth fortsatte vägen upp i Peloponnesos berg, och det blev svårare och mer tröttsamt att ta sig fram. Kerberos, som hade njutit av de senaste dagarnas vandring, gick och flåsade bredvid Marcus med hängande tunga. På eftermiddagen träffade de en ung herde som hade fällt några harar med sin slunga, och Festus köpte fyra stycken som de tillagade och åt samma kväll – förutom en, som Kerberos åt rå innan han belåtet satte sig bredvid elden och tuggade på benen.
”Vi kommer att nå Tegea i morgon eftermiddag”, förklarade Festus när de hade ätit färdigt och gjorde sig redo att sova på bäddar av pinjegrenar i utkanten av dungen där Festus bestämt att de skulle slå läger.
”Eftersom Decimus har en egendom nära staden så kommer antingen han eller hans tjänare snart att få höra att vi är där. Decimus kan till och med ha gett order om att han ska informeras ögonblicket en man med två pojkar och en hund siktas nära Tegea. Så vi kan inte ta risken att gå in i staden tillsammans. Det här är min plan: Marcus går in i Tegea själv medan Lupus, Kerberos och jag letar upp ett gömställe utanför staden. Så fort du har hittat gården kommer du tillbaka så att vi kan gå dit tillsammans och rekognoscera.”
”Rekognoscera?” Marcus rynkade pannan. ”Det har vi inte tid med. Vi måste befria min mor så fort vi vet var gården ligger.”
Festus såg tålmodigt på honom. ”Du är trött, Marcus. Du går och oroar dig, och inte undra på det. Men om vi ska rädda din mor så måste vi ge oss själva så goda förutsättningar som möjligt. Vi har ingen aning om hur många mannar som bevakar gården. Vi vet inte var din mor hålls fången. Om du vill återse henne så måste vi göra det här rätt. Om vi bara rusar in med dragna svärd kommer vi förmodligen bli dödade, och då finns det ingen kvar som kan rädda henne. Förstår du?”
Marcus slets mellan sitt hjärta och sitt huvud, men han visste att Festus hade rätt. Han tvingade undan sina känslor och nickade.
”Bra. Låt oss sova nu. Efter att Lupus har övat lite med svärdet.”
Skrivaren stönade och skakade på huvudet. ”Inte i kväll. Jag är alldeles mör.”
”Du må vara mör, grabben, men om du inte kan använda ditt svärd kanske du dör. Det är lika bra att öva medan du har chansen. Det är mycket möjligt att du snart nog måste slåss för ditt liv. Marcus, ta hand om det. Gör det inte för enkelt.”
”Varför jag?” frågade Marcus. ”Det är du som har erfarenhet av att träna andra.”
”Och det är jag som beordrar dig att sköta det. Dessutom kan du behöva glömma alla bekymmer för en liten stund. Sätt igång nu, pojkar!”
De närmade sig Tegea sent eftermiddagen därpå och svängde in på en stig som ledde bort från landsvägen så snart de hade siktat staden. Bland kullarna ovanför staden hittade de en liten grotta nedanför en klippa, där de lade ifrån sig sin packning. Festus förklarade planen och gav några mynt till Marcus.
”Här får du lite pengar till proviant. Köp så att det räcker för två dagar. Gå till marknadsplatsen. Om du vill ta reda på var Decimus gård ligger så är det en god idé att höra sig för där. Men du måste vara försiktig. Det sista vi vill är att Decimus får veta att någon har ställt frågor.”
”Jag vet vad jag ska göra”, sa Marcus bestämt.
”Bra. Det är bäst att du binder Kerberos vid ett träd. Det vore misslyckat om han spårade upp dig nere i staden. En sådan hund drar till sig blickar.”
Ett leende drog över Marcus ansikte. Kerberos, med sin väldiga kroppshydda och sitt farliga utseende, skulle göra mer än bara dra blickarna till sig. Han skulle skrämma folk. Marcus tog upp kedjan de hade köpt i Aten ur sin väska och lade öglan över hundens huvud innan han band andra änden vid en trädstam. Kerberos trodde att det var en lek och viftade glatt på svansen ända tills Marcus lämnade grottan. Då kastade sig hunden efter sin herre så att kedjan ryckte till och spändes hårt. Kerberos sänkte sitt lurviga huvud och gnydde, men Marcus stålsatte sig mot ljudet när han började följa stigen ned mot Tegea.
Marknadsplatsen i Tegea badade i solens rödaktiga sken, som gjorde färgerna i tygerna, frukterna, grönsakerna och de andra varorna som såldes bländande starka. Marcus passerade långsamt matstånden och stannade då och då för att titta på olika produkter och lyssna så diskret som möjligt på samtal som verkade lovande. Många av försäljarna höll redan på att packa ihop för dagen, så han skyndade sig till en bagare för att köpa lite bröd innan han gick vidare till ett annat stånd och köpte lite torkad frukt och ost.
”Det blir … åtta bronsmynt”, sa köpmannen och höll ut handen.
Marcus sträckte ned handen i sin börs och fiskade upp några mynt som han överlämnade. ”Var så god.”
Köpmannen nickade till tack och lade mynten i sin egen börs. ”Jag känner igen i stort sett alla mina kunder”, sa han och kastade en blick på Marcus. ”Jag kan inte minnas att jag har sett dig förut.”
”Jag kommer från Lerna”, svarade Marcus försiktigt. Lerna var en liten stad de hade passerat tidigare under dagen. ”Eller kom, rättare sagt. Min far skickade mig hit för att söka jobb. Markerna räckte inte för att mätta oss alla.”
Köpmannen smackade lite med tungan. ”Svåra tider just nu, grabben.”
Marcus nickade. ”Du vet inte händelsevis om det finns några större gårdar runt Tegea där de behöver hjälp ute på åkrarna? Jag kan arbeta hårt.”
Köpmannen lade märke till hans kraftiga kroppsbyggnad. ”Du är en bondpojke, alltså? Det finns såvitt jag vet bara ett ställe i närheten där du skulle kunna försöka. Om du inte har någonting emot att arbeta tillsammans med hopkedjade slavar, vill säga.”
”Jaha, och var ligger det?”
”Där uppe.” Köpmannen höjde handen och pekade mot sluttningarna nedanför ett stort berg utanför staden, på motsatta sidan från grottan där Festus, Lupus och Kerberos väntade. Marcus tittade dit mannen pekade och såg ett tak bland träden i fjärran. När han lät blicken svepa över området kunde han se fler byggnader, samt terrasser med träd och vinodlingar.
”Det ser stort ut.”
”Nog är det stort. Det är en av de största gårdarna på Peloponnesos, faktiskt. Men det är bara vad man kan vänta sig, med tanke på att stället ägs av en av de största utsugarna i hela Graecia. Den girige karlen vrider sista blodsdroppen ur oss med sin beskattning. Det är därför han är den ende i trakten som har råd att anställa arbetare på sin gård. Så om du letar efter jobb så är det dit jag råder dig att gå: till Decimus gård.”