Morgonen efter hade de klar sikt över dalsänkan och kunde tydligt se förödelsen som elden hade orsakat. Från de svartnade resterna av Decimus villa ringlade rök upp mot den blå himlen. Små grupper av nyfikna människor promenerade mellan staden och gården. Festus hade lämnat grottan i gryningen för att köpa mat i Tegea och ta reda på vilken den rådande förklaringen till branden tycktes vara. Om de var misstänkta var det viktigt att de lämnade Tegea så snabbt som möjligt.
Marcus höll vakt medan Festus var borta. Både hans mor och Lupus sov fortfarande i skuggorna längst in i grottan, men morgonsolens strålar skulle snart väcka dem. Kerberos låg på sidan med halvslutna ögon och huvudet mellan sina gigantiska tassar. Varje mjukt andetag han drog fick näsborrarna att fladdra lite. När Marcus tittade på sin mor, som låg hopkurad i fosterställning med ryggen mot honom, kände han sig förvirrad.
Han hade levt för det här ögonblicket ända sedan de skilts åt och hon bett honom att fly ensam. Han hade drömt om att rädda henne och ivrigt sett fram emot att all den kärlek och längtan han behållit inom sig skulle släppas fri. Alltihop bottnade i en längtan efter att återgå till samma liv han hade levt innan. Hans mål hade hela tiden varit att rädda sin mor, och han hade aldrig frågat sig själv hur sannolikt det var att han någonsin skulle nå det målet.
Nu när hans mor var fri kändes framtiden plötsligt oviss. Det var inte nog med att det skulle bli svårt att återvända till gården – han hade dessutom förändrats. Under de två år som gått hade han vuxit upp, och var nu mer man än pojke. Och han visste att även hans mor hade förändrats. Fastän Marcus var överlycklig över att ha återförenats med henne var hans känslor blandade. Hon hade trots allt slaktat en man rakt framför ögonen på honom. Det hade också varit en chock att se henne äta bredvid mannen Marcus såg som en bitter fiende. I Aten hade Decimus retat honom med en beskrivning av hur hans mor var slagen i bojor och levde på svältgränsen. Decimus hade utan tvekan ljugit för att Marcus skulle lida så mycket som möjligt. Han svor lågt åt penningutlånaren innan hans tankar gled tillbaka till det som hade hänt kvällen innan.
Efter flykten från villan hade Marcus mor klamrat sig fast vid honom och snyftat. Sedan, när Festus manade henne att lägga sina känslor åt sidan och koncentrera sig på flykten, hade hon blivit tyst och inåtvänd. De hade suttit tysta bredvid varandra med ryggen mot stenen och betraktat lågorna som härjade villan. Elden hade sköljt över landskapet i ett rött sken, och dånet från branden hördes tydligt i den stilla nattluften. Till sist, när elden började slockna, hade de båda somnat bredvid varandra, precis som de hade gjort ibland när han varit liten.
Marcus sköt tankarna åt sidan och återgick till att hålla vakt över stigarna som ledde till grottan. Han undrade hur det gick för Festus. De skulle behöva proviant inför resan nu när livvakten var fast besluten om att komma så långt bort från Tegea som möjligt utan att väcka uppmärksamhet. Han hoppades att elden skulle uppfattas som en tragisk olyckshändelse som drabbat Decimus och Thermon. Med lite tur skulle deras kroppar, liksom de döda vakternas, vara så svårt brända att skadorna inte syntes. Förhoppningsvis skulle alla dessutom vara för chockade för att minnas den lilla gruppen som hade flytt in i mörkret efter branden.
”Vad tänker du på?”
Marcus vände sig häftigt om och såg att hans mor hade vaknat och nu satt upp och tittade på honom. Hon log osäkert innan hon reste sig och tassade över grottans golv så tyst som möjligt för att inte väcka Lupus. När hon kom fram till Marcus satte hon sig bredvid honom.
”Min stackars Marcus.” Hon lade armen om honom och drog honom till sig. ”Min stackars pojke. Jag hoppades hela tiden en dag kunna fly från Decimus och leta upp dig.” Hon gav honom ett trevande leende. ”Men det blev du som hittade mig. Du är inte längre barnet jag en gång kände. Du har blivit en ung man … Du påminner mig om din far.” Tårar glänste i hennes ögon när hon gav honom en hastig kyss på pannan. De satt tysta i en stund, och Marcus hörde hur hon undertryckte en snyftning. Det var så mycket han ville berätta för henne, så mycket han ville fråga, men han visste inte var han skulle börja. Hon anade hans osäkerhet, drog sig tillbaka lite och studerade honom. ”Vad tänker du på?”
Marcus drog en djup suck. ”Jag vet inte riktigt. Det enda jag levde för de två senaste åren var att hitta dig. Jag var tvungen att rädda dig. Jag trodde att man hade slagit dig i bojor och tvingade dig att slita som ett djur. Jag var inte beredd att se dig i det rummet. Att du var med Decimus och åt mat vid hans sida …”
Hans mor var tyst i en liten stund. ”Spelar det någon roll? Vi är fria. Det är det som räknas. Vad tror du har hållit mig vid liv under tiden vi har varit ifrån varandra, Marcus? Jag levde för samma sak. Jag gjorde vad jag kunde för att överleva och därmed hålla dig säker. Trodde jag, i alla fall.”
Han såg på henne. ”Vad menar du?”
Hon rynkade pannan, och hennes underläpp darrade lite innan hon svalde och fortsatte. ”Decimus sa åt mig att hans mannar hade fångat dig igen efter att vi skilts åt. Han sa att du hade förts till hans hus i Aten och tjänade honom som slav där. Att han lät bli att skada dig så länge jag gjorde allt han bad mig om.”
Marcus kämpade för att kväva en ny våg av avsky gentemot Decimus. Mannen hade förtjänat att dö. Nu när han var död fortsatte lidandet han hade orsakat dem att växa, och det hade nu fått en ny smärtsam dimension. Han hade ljugit för dem båda och använt sina lögner för att tvinga Marcus mor till lydnad.
”Jag är glad att det var du som dödade honom”, sa han strävt. ”Du förtjänade att hämnas mer än jag.”
Hon såg förvånat på honom. ”Nej. Det tycker jag inte. Decimus tog din barndom ifrån dig. Den går aldrig att få tillbaka. Och nu ser jag ju att du inte längre är min lille son.” I det tilltagande dagsljuset kunde hon för första gången studera hans ansikte i detalj. ”Du har vuxit. Jag ser att du är stark, och du har fått någonting hårt i ögonen. Du har förändrats.” Hon skakade sorgset på huvudet, som om hon inte ville lita på sin egen bedömning. ”Förändrats … Du kommer aldrig att bli samme Marcus jag en gång kände – den Marcus jag har gått och tänkt på vartenda ögonblick de senaste två åren.”
Marcus kände hur ögonen fylldes av tårar. Han tog hennes hand och kramade den hårt. ”Jag är din son, mor. Det kommer jag alltid att vara. Jag har dig att tacka för att jag lever, och svär vid allt jag håller heligt att jag ska skydda dig. Vi ska aldrig skiljas åt igen. Inte en gång till.”
Marcus mor log. ”Vi får inte låta det förgångna fördärva det vi har. Vi måste göra det alla fria människor gör: leva i hopp. Vi är fria, och bestämmer själva över vårt öde. Håll fast vid den tanken, min käre Marcus. Håll fast vid den och gå vidare. Vi ska inte låta Decimus skugga hänga över oss.”
”Jag ska försöka. Men det kommer inte bli lätt.”
”Det är aldrig lätt att leva med det förflutna”, sa hon med eftertryck. ”Jag vet, tro mig. Det var samma sak när jag levde med din far …” Hon såg hastigt på honom innan hon fortsatte. ”Titus.”
Marcus kände en nervös darrning utmed ryggraden. Han visste att tiden var inne då han måste berätta för sin mor att han hade fått reda på vem hans riktige far var. Han vred lite på sig så att han satt vänd mot henne. ”Mor”, sa han. ”Jag känner till det där med Spartacus.”
Han förde handen till tunikan och strök genom tyget över symbolen som bränts in i hans axel. ”Jag vet vad det här betyder.”
Marcus mor hade bleknat och såg skräckslagen ut.
”Vet du?” sa hon. ”Gudar, Marcus … hur fick du reda på det? Vem talade om det för dig?”
”Efter att våra vägar skildes åt tränades jag på en gladiatorskola i Capua. En man där såg symbolen och kände igen den. Det var han som berättade det för mig.”
Hon slöt ögonen och sänkte rösten. ”De gjorde dig till gladiator … gudarna hade knappast kunnat vara grymmare. Din far drabbades av samma öde. Han svor att ägna sitt liv åt att se till att ingen annan någonsin behövde stå ut med det. Och nu har hans son, hans ende son, fått utstå samma smärta som plågade honom under kampen mot Rom.” Hon tog ett djupt andetag. ”Tar det aldrig slut? Är vårt lidande aldrig över?”
Hon såg på honom igen. ”Vad hette den där mannen som berättade för dig om Spartacus?”
Marcus hörde smärtan i hennes röst när hon sa hans namn. Han svalde innan han svarade. ”Brixus.”
Hon såg först uttryckslös ut, men log sedan varmt. ”Brixus. Han överlevde alltså. Det är bra. Han var en av de bästa. Han skulle ha stupat vid Spartacus sida om han varit stark nog att delta i den där sista, fruktansvärda striden som satte punkt för alltihop. Jag är glad att han fortfarande lever. Väldigt få av oss skonades när de samlade ihop sina fångar.” Hennes ögon glittrade. ”Ändå lyckades de inte kväsa elden som Spartacus tände. Hoppet pyr fortfarande, och en dag kommer det att flamma upp i en stark låga som ska visa varenda slav att upproret lever vidare. Du kommer att bli den lågan, Marcus.”
Marcus hade lärt sig vilken förkrossande börda slaveriet var. Den förtvivlan slavarna ständigt levde med var som en bottenlös avgrund. Blotta tanken fyllde honom med skräck. Marcus greps av en plötslig insikt och förstod den starka kraften som hade drivit Spartacus till uppror mot slaveriet, trots de stora riskerna och de dåliga oddsen. Vilket ofattbart mod han måste ha haft, tänkte Marcus. Han hade inte bara gett sig i strid med Rom, han hade också dagligen konfronterat vad det innebar att leva som slav. Han hade varit fullständigt medveten om den fasan och burit den med sig i hjärtat. Det var den insikten som hade motiverat Spartacus under striden mot Rom, ända till det bittra slutet. Marcus fylldes av beundran för mannen som var hans far och började nu förstå vilken djup lojalitet hans följeslagare måste ha känt – män som Brixus och Mandracus, som hade hållit revolutionen vid liv och närt hoppet som alla slavar i tysthet vaktade som en skatt.
Nu när Marcus hade återförenats med sin mor började han kunna föreställa sig en ny framtid. Han kunde inte återgå till livet han hade förlorat. Den vägen var stängd. Han hade vuxit, och hade en börda att axla, precis som hans far hade haft. En kamp mot en fruktansvärd orättvisa rasade, och han måste delta i den. Det fanns inget alternativ förutom skammen i att böja sig för den största ondska mänskligheten hade upplevt. Nu förstod han slutligen vad hans far måste ha känt, och för första gången kunde han se Spartacus suddiga ansikte för sin inre syn. De härjade linjerna i hans ansikte, hans beslutsamma, hårda ögon och ett svagt, gillande leende när han förstod att han inte hade dött förgäves. Att det höga idealet han hade offrat livet för levde vidare i hans ende son.
Marcus tittade upp och mötte sin mors intensiva blick. ”Den dagen kanske kommer, mor. Men inte förrän tiden är mogen. Och bara om jag väljer att fortsätta min fars kamp. Du sa själv att vi inte ska låta oss styras av det förflutna. Det tror jag på. Jag är fri. Jag är ingen annan människas slav, och inte heller är jag slav under någon annans dröm.”
Marcus mor öppnade munnen som för att protestera, men fick inte fram ett ord. Till sist skakade hon på huvudet och tittade ned. ”Du har rätt. Din far skulle ha varit stolt över dig. Precis som jag är.”
Marcus sög på orden och kände en värme sprida sig inombords.
”Känner dina vänner till det här?” frågade hon.
”Lupus vet om det. Han fick höra sanningen av Brixus vid ett senare tillfälle.”
”Och den där mannen, Festus?”
Marcus skakade på huvudet. ”Jag har inte vågat berätta det för honom.”
”Varför inte?”
”Jag träffade Festus efter att gladiatorskolans ägare hade sålt mig. Festus tjänstgjorde då som ledare för Julius Caesars livvakt.”
Hon spärrade upp ögonen. ”Caesar? Då … då är vi riktigt illa ute. Vi måste ta oss härifrån, Marcus! Innan han kommer tillbaka från staden!”
”Nej. Festus är min vän. Jag tror inte att vi har någonting att frukta från honom.”
Kerberos rörde sig plötsligt och spetsade öronen samtidigt som en låg morrning letade sig upp ur hans strupe. En gren på stigen som ledde förbi grottan knäcktes, och Marcus drog tyst sitt svärd och nickade åt Livia att ta med sig hunden längre in i grottan. Hon tog tag i Kerberos krage och kröp tillbaka mot den sovande Lupus. Marcus gick fram till en sten bredvid grottans mynning och hukade sig ned så att ingen skulle se honom. Han spetsade öronen och lyssnade efter fler ljud, och snart kunde han höra prasslet av steg som närmade sig. Ljudet blev allt högre och tystnade sedan tvärt.
”Marcus?”
När han kände igen Festus röst fylldes han av lättnad och reste sig upp. Han satte tillbaka svärdet i bältet och klev ut på stigen. Caesars livvakt stod och stirrade på honom med allvarligt ansikte. Han lyfte ned ett nät från axeln och lade försiktigt ned det på marken så att Marcus kunde se innehållet: bröd, ost och frukt. Han släppte taget och lade handen på sin dolk, och nu kunde Marcus se att han höll en tunn träplanka i andra handen. Någonting hade skrivits på den med färg.
”Jag ville visa dig den här.”
Han höll upp träskivan så att Marcus kunde läsa.
Marcus tittade upp och såg det kyliga uttrycket i mannens ansikte. ”Jag hittade den här på marknadsplatsen”, sa Festus. ”Det finns likadana på varenda torg i Tegea. Har du lust att förklara för mig varför guvernör Servillus är beredd att betala en smärre förmögenhet för att få tag på dig?”
”J-jag har ingen aning.”
”Ljug inte för mig, Marcus! Det är bäst att du berättar för mig vad som står på. Tala om för mig vad det där märket på din axel betyder. Jag såg nog hur den där ämbetsmannen reagerade när han lade märke till det. Han kände igen symbolen. Han visste att den betyder någonting viktigt. Så du gör bäst i att tala om det för mig. Med en gång. Jag vill höra sanningen – hela sanningen – från din egen mun, Marcus.”
Han tog ett steg närmare Marcus, och greppet om hans dolk hårdnade.