”Hur är det med foten?” frågade Festus och ställde sin bägare på bordet med en hög smäll.
”Den är öm”, sa Andreas. Han flinade. ”Hur är det med din sida?”
”Den är öm.”
De båda skrattade, och Andreas sträckte sig efter kruset för att fylla på deras bägare. Efter att ha funderat kort fortsatte han sedan med att hälla upp lite mer utspätt vin till Marcus och Lupus. Värdshuset som den grekiske mannen hade valt ut låg på en brant sidogata som ledde upp till en liten platå. Byggnaden låg på kanten av en klippa och hade utsikt över både staden och det glittrande havet nedanför. En lätt vind gav dem välbehövlig svalka efter värmen på marknadsplatsen, och det rasslade svagt från en ceder som gav skugga åt värdshusets gäster.
”Hör du, grabben.” Andreas såg rakt på Marcus. ”Du slåss som en riktig demon. Jag uppfattade inte så mycket eftersom jag fick koncentrera mig på din vän här, men det lilla jag såg var djupt imponerande. Gladiatorskolan du gick på måste höra till de allra bästa. Jag har sett en och annan strid på teatern här, men det var ganska enkla grejer jämfört med föreställningen ni två bjöd på. Varifrån kommer ni, egentligen?”
Marcus höjde sin bägare till tack och smuttade på den vinägerdoftande drycken innan han svarade. ”Jag tränades på en skola i närheten av Capua. Och sedan av Festus efter att en ny herre köpt mig och fört mig till Rom.”
”Och du?” Andreas vände sig mot Lupus. ”Var kommer du ifrån? Man väntar sig inte att se en pojke som du tillsammans med två tränade mördare.”
”Vi är inga mördare”, sa Festus lugnt. ”Vårt jobb bestod i att skydda vår herre.”
”Herre? Sa ni inte att ni var frigivna? Åtminstone Marcus.”
Festus log lite. ”Gammal vana. Jag frigavs för några år sedan och valde att stanna hos min … arbetsgivare. Marcus vann friheten för några månader sedan, som belöning för utmärkt tjänstgöring. Lupus också.”
”Jaså, han är också slagskämpe?” Andreas såg tveksam ut när han svepte blicken över Lupus späda kropp. ”Det kan jag bara inte tro. Han skulle knappast klara sig ett ögonblick i en strid.”
”Jag kan slåss!” utbrast Lupus trotsigt. ”I alla fall när jag måste.”
Greken småskrattade och höll upp en hand för att lugna den kortare av de två pojkarna. ”Ta inte illa upp, lille vän. Det var bara en observation. Om jag inte misstar mig ligger dina talanger på annat håll. Du är ingen krigare, eller hur?”
Lupus rodnade och höjde stolt på hakan. ”Jag är en utbildad skrivare. Jag kan läsa, skriva och räkna. Lika bra som de flesta vuxna skrivare.”
Andreas skrattade. ”Det tror jag säkert. Men i världen utanför köpmännens kontor och de aristokratiska hushållen har du nog lite, öh, begränsad användning för de färdigheterna.”
Marcus lutade sig närmare. ”Lupus är min vän. Jag skulle gladeligen lägga mitt liv i hans händer. Det är allt du behöver veta om honom.”
Det var sant. Marcus litade faktiskt så mycket på honom. Lupus kände till hans hemlighet och innebörden av ärret på hans axel, där han hade brännmärkts som spädbarn som tecken på att han var Spartacus son. Lupus hade svurit att behålla hemligheten för sig själv. Men Festus visste ingenting. Han fick helt enkelt inte veta. Bandet mellan dem var starkt, men Festus hade varit Caesars tjänare långt innan han lärt känna Marcus. Det vore farligt att pröva hur lojal han egentligen var gentemot sin forne herre. Festus var en man som satte stort värde på personlig heder och aldrig ruckade på principerna han trodde på. Han hade fått order av Caesar att följa Marcus på resan för att befria hans mor. Om han upptäckte att Marcus var son till Spartacus, som var en av de farligaste fiender Rom någonsin hade haft, så skulle han se det som sin plikt att informera Caesar om saken och följa sin herres instruktioner om Marcus fortsatta öde.
Andreas lutade sig bakåt från bordet och kastade en medlidsam blick på Festus. ”Det där är minsann två känsliga unga herrar. Hur står du ut med dem? Om jag hade hand om dem skulle jag ge dem varsin ordentlig örfil om de snackade på det där viset!”
”Jag har inte hand om dem”, svarade Festus. ”De är mina kamrater. Mina vapenbröder. Mina vänner.”
Det var första gången Festus hade använt det ordet, och både Marcus och Lupus såg förvånat på honom. Marcus fylldes av stolthet över att mannen han beundrade och respekterade så betraktade honom som sin vän. Trots alla faror och strapatser de hade varit med om så hade Festus aldrig avslöjat sina känslor.
”Vänner?” Andreas höjde ett ögonbryn. ”Och vad gör du och dina vänner så här långt från Rom? Jag förmodar att det handlar om mer än att vandra från stad till stad och tjäna lite småpengar på stridsuppvisningar.”
”Det räcker för mat och tak över huvudet”, invände Festus. ”Vad mer kan man behöva?”
”Det kan man förstås fråga sig.” Andreas tog en klunk vin och studerade dem en i taget innan han fortsatte. ”Men allvarligt talat. Vilken är den egentliga anledningen till att ni är här?”
Marcus visste att de behövde information om de skulle ha någon chans att lyckas i sitt sökande. Han utväxlade en hastig blick med Festus och nickade diskret.
”Vi letar efter någon”, sa Festus. ”Du kanske kan hjälpa oss.”
”Jaså? Vem letar ni efter, då?”
Festus nickade mot Marcus. ”Hans mor. Hon blev bortförd och såld som slav för två år sedan. Fadern dödades. Marcus själv lyckades fly, men greps av en gladiatortränare kort därpå. Alltihop var högst olagligt, förstår du. De var romerska medborgare, och vår före detta arbetsgivare uppskattar inte när hans landsmän behandlas på det sättet. Han vill att vi hittar och befriar Marcus mor. Om vi dessutom lyckas få tag på den ansvarige så att han kan sona sina brott är det naturligtvis ännu bättre.”
Andreas kastade en blick på Marcus. ”Det verkar jobbigt. Jag beklagar sorgen, grabben. Det låter verkligen som om du har haft det svårt.”
Marcus nickade och försökte hålla tillbaka känslorna som ville tränga fram.
”Hur som helst, vad kan jag hjälpa er med?” frågade Andreas. ”Tror ni verkligen att jag vet var varenda slav i Graecia finns?”
”Nej”, sa Marcus och harklade sig för att tränga undan sina känslor. ”Däremot kan du nog hjälpa oss att hitta mannen som splittrade min familj. Han heter Decimus. Han var en av Stratos stadsfäder och ägde land på Peloponnesos. Han är flintskallig och haltar.”
Andreas nickade och kliade sig på hakan. ”Jag har varit i Stratos ett par gånger, men aldrig träffat någon Decimus. Däremot vet jag att det finns en uppbördsman med det namnet. Han har kontrakt för de flesta av städerna i den här delen av provinsen. Han kommer till Chalkis två gånger om året för att övervaka indrivningen.”
Marcus lutade sig närmare. ”När är det?”
Greken smackade lite med tungan. ”Ni missade honom precis. Han var i trakten för några dagar sedan. Ni kommer inte att se honom här igen förrän i slutet av året.”
Marcus suckade frustrerat och knöt nävarna.
”Vet du något mer om denne Decimus?” frågade Festus.
”Nej.”
”Jag förstår. Nåväl, vi vore tacksamma om du behöll allt det här för dig själv. Finns det någon annan du tror skulle kunna ge oss lite information?”
”Inte här i Chalkis. Men det finns en stor slavmarknad i Stratos. Mängder av köpmän brukar resa igenom där. Om det finns någon som kan hjälpa er att hitta pojkens mor så är det de.”
Marcus kände blodet frysa till is i ådrorna när han mindes slavmarknaden och natten då han och hans mor hade fått besök av Decimus, som frossat i deras lidande. Han fick en smärtsam knut i magen och förnyade tyst sitt löfte att verkligen plåga Decimus när tiden för hämnd var inne. Att bara döda honom skulle vara för lindrigt.
”Stratos, alltså.” Det var Festus som avbröt hans bittra tankar. ”Det är dit vi måste bege oss. Vi ska höra oss för på slavmarknaden som du föreslår och se om någon kan ge oss information. Det är lika bra att vi ger oss av tidigt i morgon. Tack ska du ha, Andreas. För hjälpen. Och drycken.”
”Ingen orsak. Tack själva för lektionen. Nästa gång kommer jag att tänka mig för innan jag slåss med främlingar som passerar genom Chalkis.” Han tömde sin bägare, kikade ned i kruset och rynkade pannan när han såg att det var tomt. ”Nu lämnar jag er så att ni kan upptäcka stadens alla glädjeämnen på egen hand.”
Han reste sig från bänken och rapade ljudligt innan han vände sig mot Marcus. ”Lycka till, grabben. Jag hoppas att du hittar vad du letar efter.”
Marcus nickade till tack, och den grekiske mannen vände sig om och började följa en smal gränd mot de soldränkta gatorna som ledde tillbaka till stadskärnan. Festus skakade på huvudet när Andreas hade försvunnit.
”Det lär bli svårare än vi trodde att hitta mannen vi söker.”
”Men vi måste hitta Decimus!” sa Marcus ivrigt. ”Vi måste få reda på exakt vart han har skickat min mor.”
”Vi vet att hon är någonstans på Peloponnesos”, inflikade Lupus. ”På en gård som ägs av Decimus. Det kanske vore ett bättre ställe att börja på.”
”Lupus har rätt.” Festus nickade. ”Det verkar mycket vettigare.”
”Nej”, sa Marcus bestämt. ”Vi håller oss till min plan. Vi hittar Decimus och tvingar honom att tala om för oss var han håller min mor fången. Sedan räddar vi henne.”
Lupus snörpte på läpparna. ”Varför ödsla tid på Decimus? Chansen att vi hittar lantegendomen är precis lika stor som chansen att vi hittar honom. Större, faktiskt, eftersom egendomar inte reser omkring som Decimus verkar ha för vana att göra.”
Hans försök att liva upp stämningen misslyckades, och Lupus lade armarna i kors och fyllde kinderna med luft. ”Det var bara ett förslag …”
En kort tystnad följde, och de tittade ut över havet. I fjärran, ute på det blå vattnet som fläckades av handelsfartygens fyrkantiga segel och fiskebåtarnas små trekantiga, kunde de urskilja Peloponnesos norra kust. Bergen reste sig grå och hotfulla där borta. Någonstans åt det hållet fanns Marcus mor, och det kändes svårt att bege sig i motsatt riktning. Men han intalade sig själv att han måste spåra Decimus först. Därefter kunde han bege sig raka vägen till sin mor.
”Att leta igenom Peloponnesos kan ta månader”, sa Marcus tyst. ”Det har vi helt enkelt inte tid med. Om Decimus får höra att vi har snokat runt på egendomarna i området kommer han att låta döda min mor för att göra sig av med alla bevis på sitt brott. Nej, vi måste vara försiktiga och ta ett steg i taget. Först letar vi upp Decimus. Det är mitt beslut.”
”Ditt beslut?” Festus höjde ett ögonbryn. ”Vi är tre personer, Marcus.”
Marcus vände sig mot honom. ”Caesar skickade er två för att hjälpa mig. Så det är min plan vi följer.”
Festus och Lupus såg på honom en stund, och sedan lyfte Festus handen och drog fingrarna genom sitt kortklippta hår.
”Som du vill, Marcus. Men man får känslan av att det är lika viktigt för dig att spåra upp Decimus som att hitta din mor.”
”Som jag nyss sa så måste vi hitta honom för att kunna finna min mor.”
”Kanske det. Men om jag vore du, Marcus, så skulle jag rannsaka mig själv. Jag skulle fråga mig vilket som är viktigast: att hämnas på Decimus eller rädda min mor.”
Festus inväntade inget svar, utan reste sig upp och sträckte på sig. Han grimaserade lite och masserade försiktigt sina revben där Andreas nyss hade träffat honom med staven. ”Nu måste vi hitta ett ställe att sova på. Vi behöver ett ordentligt mål mat och lite sömn så att vi kan ge oss iväg mot Stratos i gryningen. Vi bör hinna några kilometer innan det blir för varmt. Sedan kan vi vila fram till eftermiddagen innan vi fortsätter. Kom igen!”
Lupus reste sig först, och Marcus följde honom efter viss tvekan. De tog sin packning och började traska tillbaka nedför kullen mot stadskärnan. Festus gick först, och efter honom följde Lupus och slutligen Marcus. Ingen av dem sa ett ord, vilket passade Marcus fint. Han funderade på det Festus precis hade sagt. Drevs han mer av hämndlystnad än av en önskan att rädda sin mor?
Nej! tänkte han spontant. Men ju mer han funderade på saken, desto tydligare mindes han de svåra plågorna han hade fått utstå. Han hade förlorat sitt hem. Han hade förlorat hunden Kerberos, som hade försvarat honom med sitt liv, och Titus, som hade uppfostrat honom och älskat honom som sin egen son. Därefter hade han fått utstå en smärtsam, farofylld tid på gladiatorskolan, där han hade brännmärkts på bröstet med ägarens symbol. Han lyfte sin lediga hand för att känna på ärret genom tunikan, och mindes den skärande smärtan när det upphettade järnet pressats mot hans hud. Efter det kom den fasansfulla kampen mot två vargar på skolans arena. Och sedan den dödliga striden mot den unge keltiske gladiatorn Ferax på Forum Romanum i Rom. Allt det hade skapat djupa ärr i Marcus unga medvetande. Och alltihop var Decimus fel.
Att hämnas på Decimus var såvitt han förstod enda sättet att bli kvitt den tunga bördan han bar på efter allt lidande han hade fått utstå. Marcus förmodade att andra pojkar kunde ha drivits till vansinne av det som hade hänt. Det enda som höll honom frisk var tanken på att han skulle rädda sin mor. Men det gick inte att göra det ena utan att också göra det andra. Han måste både hämnas på Decimus och rädda sin mor. Det var den bittra sanningen.