”Är det han?”
Lupus höjde handen och pekade mot en gestalt som precis kom ut genom porten på andra sidan gatan. Genom öppningen hann Marcus precis urskilja den stora gården bakom, liksom gallren vid några av cellerna, innan vakten slog igen porten och sköt för bommen. Marcus riktade blicken mot den fetlagde mannen som hade kommit ut ur det lilla fängelset där slavarna hölls fångna i väntan på att auktioneras ut. Hans tankar gled tillbaka till tiden då han hade suttit i en kärra som rullat in genom samma port. Han och hans mor hade suttit hopkurade i den smutsiga halmen på botten av en bur när auktionsförrättaren kommit för att inspektera dem. Han var den sortens man som gjorde ett starkt intryck av fel anledning. Han var överviktig, svettig och grym.
”Visst är det han.”
Festus nickade. ”Då behöver vi förbereda oss. Lupus, du följer efter honom och tar reda på var han bor. Kom sedan tillbaka till oss på värdshuset. Förstår du?”
Lupus rynkade pannan. ”Jag är ingen idiot.”
”Jag vet. Men du behöver inte bevisa något för mig. Så försök dig inte på några hjältedåd.” Han tryckte fingret mot pojkens bröstkorg. ”Ta det säkra för det osäkra.”
”Jag vet vad som måste göras.”
”Fint.” Festus tittade upp och konstaterade att auktionsförrättaren hade rundat hörnet och nu kämpade för att ta sig förbi en kvinna som bar två stora korgar i ett ok över axlarna. ”Följ efter honom nu, innan du tappar bort honom.”
Lupus skyndade iväg över gatan, rundade en hög med åsnespillning som hade fallit av en vagn och började förfölja mannen. Marcus såg efter honom och skakade lite på huvudet.
”Han är inte van vid den här sortens arbete. Jag hoppas verkligen att han inte röjer oss. Du skulle ha låtit mig göra det.”
”För riskabelt”, svarade Festus. ”Du kände snabbt igen honom. Tror du inte att han skulle känna igen dig precis lika fort?”
”Han har haft mängder av slavar i de där cellerna. Hundratals, eller till och med tusentals. Jag är övertygad om att han inte minns mig.”
Festus snörpte på munnen. ”Kanske det, men varför ta risken? Lupus kommer att klara sig fint. Han är smart, även om han inte är till så stor hjälp i en strid. Vilket egentligen är något vi måste åtgärda så snabbt som möjligt.”
”Vad menar du?”
”Det är hög tid att vi lär vår unge vän att svärdet är mäktigare än pennan.” Festus log. ”Medan vi letar upp din mor och Decimus ska vi lära Lupus att handskas med vapen. Och försöka få honom i bättre form. Jag har en känsla av att vi behöver all råstyrka vi kan frambringa innan det här är över.”
Marcus höjde förtvivlat händerna. ”Ja, men … Lupus? Menar du allvar? Om vi sätter ett svärd i händerna på honom lär han bli farligare för oss än för någon annan!”
Festus vände sig mot honom med händerna på höfterna. ”Tror du verkligen att Lupus är mindre lovande än du var innan du började träna på gladiatorskolan?”
Marcus funderade och nickade. ”Ja, det tror jag faktiskt. Jag växte upp på en gård och arbetade varje dag tillsammans med Titus och de få slavarna vi hade. Lupus har däremot alltid varit skrivare. Jag betvivlar att han skulle ha överlevt det jag fick utstå innan jag ens hade kommit till skolan.”
Festus sög in kinderna och nickade. ”Du har en poäng. Men vi måste göra det bästa vi kan med honom på den tid vi har. Det är bättre att ha med sig någon som kan hantera ett svärd än någon som inte kan det. Jag är övertygad om att han kan lära sig grunderna.”
”Du kanske har rätt”, sa Marcus tveksamt.
”Vi får bara hoppas innerligt att vi inte hamnar i en situation där Lupus tvingas använda sitt vapen.”
”Hur sannolikt är det?”
Festus stirrade på honom en stund och gjorde sedan tecken åt Marcus att följa honom när han vände sig om och gick tillbaka längs gatan mot värdshuset där de hade hyrt ett rum.
Timmarna gick, men av Lupus syntes inte ett spår. Marcus blev alltmer orolig under eftermiddagen. Han satt på en sliten madrass med ryggen mot väggens spruckna putsbruk och vilade hakan mot knäna medan han gjorde sitt bästa för att inte tänka alltför mycket på vad som kunde ha hänt hans vän. Mittemot honom låg Festus och snarkade mjukt. Marcus undrade hur han kunde somna så enkelt. Till sist stod han inte ut mer, utan reste sig tyst och lämnade det lilla rummet. Han stängde efter sig och klev ut på den lilla gårdsplanen bakom värdshuset. Rummen som värdshusvärden hyrde ut hade förmodligen tidigare använts som lager eller till och med djurspiltor, tänkte Marcus. Han kunde fortfarande ana en sur lukt av getter. Dörrarna till några av de andra rummen hade öppnats så att den lätta brisen från öppningen högt upp i muren på andra sidan kunde dra igenom dem. Gårdsplanen var tom sånär som på sex män som i ett skuggigt hörn spelade tärning runt ett stort krus vin.
Marcus lämnade gårdsplanen och promenerade ut på gatan, där han tittade åt båda hållen efter Lupus. Han kunde inte se mycket som rörde sig. Det här var ett stillsamt kvarter i Stratos utkanter, och det var just därför Festus hade valt det. De ville inte väcka uppmärksamhet. De flesta av värdshusets gäster var folk som passerade genom Stratos på väg norr- eller söderut längs leden som gick genom staden. Tre resenärer skulle lätt smälta in. Marcus lutade sig mot väggen och väntade på att hans vän skulle komma tillbaka. Ytterligare några timmar gick, och skuggorna över gatan blev längre. Männen som spelade tärning avslutade till sist sitt spel och gick in på värdshuset för att äta kvällsmat, och Marcus lämnades ensam med de avlägsna stadsljuden: enstaka rop från spädbarn, samtalande röster och en skriande åsna.
Till sist blev oron för mycket för honom och han bestämde sig för att väcka Festus och tala om för honom att de borde leta efter Lupus. När han öppnade dörren och gick in i rummet såg Marcus att hans kompanjon redan var vaken. Festus satt på sin madrass och förde en slipsten upp och ned utmed svärdets egg. När Marcus kom in avbröt han sig och tittade upp.
”Han har inte återvänt”, sa Marcus. ”Vad ska vi göra?”
”Göra? Ingenting.”
Marcus höjde på ögonbrynen. ”Ingenting? Men tänk om något har hänt honom?”
”Vad kan vi i så fall göra åt det?”
”Gå och leta efter Lupus! Vad annars?”
”Jaha. Du tycker alltså att vi ska gå ut efter mörkrets inbrott och leta efter honom i en stad vi inte hittar i.” Festus fortsatte att slipa sitt svärd och suckade. ”Vad är meningen med det? Ha lite tålamod, Marcus. Det är bara att vänta på att han återvänder. Sätt dig ned och vila.”
Trots att Marcus var bekymrad förstod han att Festus hade rätt. Han tvingade sig själv att återvända till madrassen och lägga sig ned. Men han kunde inte sova. I stället låg han med öppna ögon och blickade upp mot taket. Då och då krafsade det mjukt när en råtta kilade över någon av takbjälkarna. Det var det enda ljudet som bröt mot det rytmiska skrapet från Festus slipsten. Utanför värdshuset började det skymma över Stratos. När Festus inte längre kunde se sin klinga ställde han undan den, och en kort tystnad följde innan han tog till orda.
”Marcus.”
”Ja?”
”Vad tänker du göra om vi hittar Decimus?”
Marcus drog djupt efter andan. ”Döda honom.”
”Och om han har med sig Thermon? Eller andra? Han lär nog ha livvakter.”
Marcus mindes den kallblodige mördaren som Decimus använde för sina farligaste ärenden. Det var Thermon och hans mannar som hade dräpt Titus och fört bort Marcus och hans mor.
”Det spelar ingen roll”, svarade Marcus. ”På ett eller annat sätt ska jag nog ta mig tillräckligt nära Decimus för att sticka svärdet i hjärtat på honom. Han ska se mig och inse att jag har utkrävt min hämnd.”
”Och sedan, då?” sa Festus. ”Hans vakter kommer att hugga ihjäl dig. Du kommer att dö.”
”Jag bryr mig inte.”
”Inte? Nähä. Men din mor bryr sig nog. Hon kommer att lämnas helt ensam. Hon kommer att få sörja både dig och din far.”
Hon hade redan sörjt Marcus riktige far i många år, tänkte Marcus. Hon hade aldrig glömt Spartacus, och när Marcus insett sanningen om sitt förflutna hade han plötsligt förstått de där stunderna i hans barndom då hon tittat på honom och gråtit i tysthet. Marcus insåg skamset att han bara skulle bidra till hennes elände om han betedde sig lika hänsynslöst som han ville. Han suckade frustrerat.
”Lyssna på mig, Marcus”, sa Festus lågt i mörkret. Marcus kunde bara se hans silhuett mot väggens smutsiga putsbruk. ”Ibland här i livet måste man vara beredd att endast ta de chanser man verkligen får. Ibland måste man säga nej till det man begär, hur gärna man än vill ha det. Jag borde ha försökt lära dig det när jag tränade dig för Caesar. Men han ville bara att du skulle bli duktig på att hantera vapen.”
”Inte så förvånande. Det var det enda jag var i Caesars ögon. Ett vapen. Inte mycket mer än ett verktyg han kunde använda.”
”Du kan ha rätt”, medgav Festus. ”Men samtidigt beundrade han dig. Han såg någonting i dig som saknas hos andra. Det var vad han berättade för mig. Någonting speciellt …”
Det var inte första gången som Marcus kände en iskall skräck dra utmed ryggraden. Ingenting undgick hans forne herre. Även om Caesar inte kände till sanningen om Marcus riktige far så misstänkte han att Marcus inte hade avslöjat allt om sitt förflutna.
”Du är fri nu, Marcus”, fortsatte Festus. ”Du väljer själv vad du vill göra med ditt liv. Du behöver inte vara slav under din hämndlystnad. Jakten på Decimus kommer endast att leda till döden. Det vore rent slöseri. En tragedi. Därför vill jag be dig att tänka om. Vad Decimus än har gjort mot dig och din familj så måste du först och främst rädda din mor. Om du vill fortsätta jaga honom efter det så lovar jag att göra allt jag kan för att hjälpa dig.”
Marcus reste sig på armbågen och stirrade på mannen som avtecknade sig mot väggen mittemot. ”Skulle du göra det för mig? Varför?”
Det var tyst ett slag innan Festus svarade. ”Vi är vapenbröder. Caesar har beordrat mig att hjälpa dig. Mitt uppdrag kommer att vara avslutat först när du anser att alltihop är över. Inte en dag tidigare. Jag stannar vid din sida, Marcus. Vad som än händer. Ända till slutet.”
Innan Marcus hann svara kunde de höra steg från någon som sprang över gårdsplanen. Ögonblicket efter slogs dörren upp och de kunde se Lupus silhuett i dörröppningen.
”Jag har hittat auktionsförrättarens hem!”