Festus tände en oljelampa, och Lupus ögon glittrade av spänning i det svaga skenet.
”Förlåt att det tog sådan tid. Pindaros tillbringade nästan hela eftermiddagen på badhuset.”
”Pindaros?” frågade Marcus.
”Ja, han heter så. Jag hörde en av hans vänner kalla honom det. När han hade lämnat slavarnas fängelse gick han för att bada. Jag följde efter honom. I badhuset träffade han några andra män som han pratade affärer med. Jag var tillräckligt nära för att höra vad de sa.”
”Verkade han inte misstänksam?”
”Nej, Marcus. Jag är säker. Han var alldeles för upptagen med sitt samtal för att märka mig. Jag höll mig dold och tittade ned i golvet.”
”Du tog en onödig risk”, sa Festus. ”Jag bad dig att följa efter honom, inget annat.”
”Vilket var precis vad jag gjorde. Men när han gick in i badhuset blev jag rädd att jag skulle tappa bort honom. Jag tyckte att det var bäst att hålla mig tillräckligt nära för att se honom. Det var därför jag hörde vad han och hans vänner pratade om.” Lupus lutade sig lite närmare Festus. ”Jag hörde honom nämna Decimus!”
”Va?” Festus spärrade upp ögonen. ”Är du säker?”
Lupus nickade. ”Såvitt jag kan förstå kommer Decimus att skicka en man till auktionen om tre dagar för att köpa fler slavar till sin gård.”
Marcus och Festus utväxlade överraskade blickar, och sedan sken Marcus upp av glädje. ”Gudarna ler mot oss! Äntligen! Nu behöver vi bara vänta på den här mannen och sedan följa efter honom när han lämnar Stratos med slavarna han har köpt. Han kommer att leda oss raka spåret till stället där min mor hålls fången!”
Festus funderade och lade pannan i djupa veck. ”Det låter nästan för bra för att vara sant. Men du kanske har rätt. Det här är gudarnas verk. Åtminstone verkar det så. Men tänk om det finns mer än en gård? Decimus är en rik man. Han har tjänat en förmögenhet sedan han började göra affärer med Crassus. En man som Decimus kan mycket väl äga flera fastigheter. Vi måste vara säkra på att vi har hittat rätt plats innan vi stormar in.”
Marcus kände hoppet falna.
”Kan vi inte följa efter Decimus utsände och sedan överfalla honom och fråga om han vet var Marcus mor är?” föreslog Lupus.
”Han lär inte vara ensam”, sa Festus fundersamt. ”Decimus agent kommer att ha med sig några mannar för att eskortera slavarna han köper. Det skulle vara för farligt att ge sig i strid med dem. Det vore lättare att följa efter honom tillbaka till Peloponnesos. Då kan vi spionera på gården och höra oss för bland traktens invånare. Det kanske finns någon som vet något om din mor.”
”Men tänk om det inte finns det?”
”Då måste vi ta reda på om Decimus har fler egendomar, så att vi kan spana på dem också.”
”Det kan ta sin tid”, sa Lupus.
En kort tystnad följde innan Marcus tog till orda på nytt. ”Jag kom att tänka på en annan sak. Om Pindaros är en god affärsman lär han ha bokfört allt han har sålt på sina auktioner. Även om min mor och jag aldrig blev sålda officiellt så är det mycket möjligt att det finns något om oss i hans anteckningar. Det kanske står vart vi skulle ha skickats innan jag flydde. Vad tror du, Festus?”
Livvakten såg tankfull ut. ”Det här är riskabelt, men definitivt värt ett försök. Frågan är var han i så fall skulle förvara sin bokföring. Förmodligen på ett kontor någonstans. Det blir det vi får leta efter först. Problemet är att stället förmodligen är låst och bevakat.”
”Tänk om han förvarar anteckningarna i sitt hem?” föreslog Marcus. ”Om slavbarackerna hålls under bevakning kanske det är bättre att genomsöka hans hus först.”
Festus funderade och nickade. ”Förutsatt att vi kan ta oss in.” Han vände sig mot Lupus. ”Vad bor han i för hus? Hur många dörrar vetter mot gatan?”
”Tre”, sa Lupus. ”Jag kollade. En på framsidan, en mindre längs en gränd på sidan och sedan en som leder till bakgården. Det är den slavarna använder.”
”Hur många slavar kunde du se?”
Lupus funderade. ”Tre ute på gården.”
Festus gned sig för hakan. ”De sover förmodligen där. Pindaros och hans familj bor i själva huset. Om vi väntar till midnatt kanske vi kan ta oss över muren, leta upp hans arbetsrum och se om vi hittar några anteckningar. Det blir du och jag som får sköta det här jobbet, Marcus. Lupus stannar på gatan och håller vakt.”
”Varför?” frågade Lupus. ”Varför får inte jag följa med?”
”För att två personer inte hörs lika mycket som tre”, sa Festus bestämt. ”Försök inte att komma med invändningar. Nu föreslår jag att vi vilar. Det är viktigt att vi är i form i natt.”
En kommande måne hängde på den stjärnklara himlen och kastade sitt bleka sken över den slumrande staden Stratos. Tre barfota gestalter smög fram i skuggorna längs kanten av gatan som ledde till Pindaros hus. Lupus, som visade vägen, stannade för att peka ut en imponerande dörr i den höga muren på andra sidan gatan. På båda sidor om dörren fanns låsta galler utanför butiker som hyrdes ut av auktionsförrättaren.
”Där är det”, viskade Lupus. ”Smala gränder leder förbi huset på båda sidor.”
Marcus tittade mot de övriga husen och lade märke till att området påminde om de rikare kvarteren i Rom, där smala passager ofta ledde mellan de större husen. De här gränderna skulle hjälpa dem att hålla sig dolda när de bröt sig in i Pindaros hem.
Festus spanade längs gatan åt båda hållen, men ingenting rörde sig med undantag för den mörka silhuetten av en katt som djärvt tassade fram mitt på gatan som om den ägde staden. Han gjorde tecken åt de två pojkarna att följa efter, och sedan skyndade de över gatan och dök in i en av gränderna som kantade Pindaros hus. De två våningar höga murarna reste sig på båda sidor, men längre fram kunde Marcus se att de blev lägre där trädgården började. Festus stannade och vände sig mot pojkarna när han nådde murens lägsta punkt.
”Jag behöver lite hjälp. Gör ett fotfäste åt mig.”
Marcus och Lupus knäppte händerna och formade var sitt trappsteg som Festus kunde stå på. Festus satte först foten i Marcus händer, eftersom han visste att den större av de två pojkarna skulle ha lättast att bära hans tyngd. Festus stödde handen mot Marcus rygg, hävde sig upp och stödde sedan andra foten mot Lupus händer. Marcus stönade av ansträngningen, men lyckades bära mannen.
”Så där ja, pojkar”, viskade Festus. ”Lyft mig nu lugnt och försiktigt.”
Marcus spände musklerna och pressade ryggen mot muren för att få stöd. Bredvid sig hörde han Lupus grymta lågt av ansträngningen. Festus hade rätt om honom, tänkte Marcus. Lupus var i behov av lite träning.
”Nu behöver jag använda era axlar”, sa Festus. ”Är du redo, Marcus?”
”Visst.”
Trycket från Festus fot lättade när livvakten fattade tag i murens tegeltäckta överkant. Festus satte foten mot Marcus axel och hävde sig upp. Hans tunga andhämtning och skrapet av hans kropp mot muren när han kämpade sig upp lät öronbedövande i den trånga lilla gränden, och Marcus tittade oroligt åt båda hållen, men ingenting tydde på att någon hade märkt dem.
”Din tur, Marcus.”
Marcus såg Festus sträcka ned en hand mot honom, och tog hjälp av Lupus för att kliva upp. Han trevade med fingrarna i luften, men kände sedan mannens kraftiga grepp sluta sig runt hans handled. Marcus grep tag om Festus underarm och fick hjälp uppför murens sida till tegelpannorna på krönet. Marcus kände hjärtat bulta hårt i bröstet av både ansträngningen och spänningen. När han blickade ned i trädgården kunde han se vindlande stigar, prydliga rabatter och vackert klippta buskar. Från bortre delen, som låg vid slavbostäderna längst bak, hördes ljudet av vatten som porlade i en fontän. Själva bostadshuset var mörkt och tyst.
”Kom”, väste Festus. Han svängde benen över kanten och tog sig försiktigt ned bakom en stor buske som utsöndrade en sötaktig doft i den svala nattluften. Marcus följde genast efter, och sänkte sig ned innan han släppte och föll den sista halvmetern till marken. De två kamraterna väntade i ett ögonblick, och sedan klev Festus ut på stigen bredvid rabatten. Lyckligtvis var den inte grustäckt utan stenlagd, så de kunde ta sig fram till baksidan av det stora huset utan att ge ifrån sig några ljud. Bredvid dem fanns en matplats i romersk stil med långa, låga stenbänkar där kuddar kunde läggas ut för att göra det bekvämt för gästerna. Bredvid matplatsen gick en pelargång med en korridor som ledde in i husets mörka inre.
”Hur ska vi se något där inne?” frågade Marcus så högt han vågade.
Festus pekade in i mörkret. ”Jag slår vad om att det brinner en lampa bredvid helgedomen till husgudarna. Vi får använda den.”
Marcus följde efter honom in i den mörka korridoren. De var tvungna att röra sig långsamt, och trevade sig försiktigt fram längs väggen. Efter ungefär tjugo steg öppnades korridoren i ett atrium. Lite månsken letade sig in genom en öppning ovanför en grund damm som samlade upp regnvatten. En trappa ledde upp till husets andra våning, där sovrummen låg utmed en avsats med utsikt över dammen. Svaga snarkningar hördes därifrån. På andra sidan fanns ännu en kort korridor, och i slutet av den kunde de ana ett svagt, gulaktigt sken från en liten låga.
”Som jag trodde”, mumlade Festus. ”Vänta här.”
Han tassade runt dammen och kom snart tillbaka med en liten oljelampa. Den flackande lågan spred precis tillräckligt mycket ljus för att de skulle kunna leta sig tillbaka längs korridoren mot trädgården. Festus stannade utanför den första dörren och öppnade den försiktigt. Han lutade sig in och såg sig om med lampan höjd en liten bit innan han backade ut igen. ”Det är bara ett lagerutrymme.”
Det gnisslade ljudligt när Festus öppnade dörren till nästa rum. De två vännerna stelnade till och stod blickstilla. Men ingen tycktes ha hört något, så Festus fortsatte att försiktigt öppna dörren. Varje litet ljud från gångjärnen fick Marcus att rycka till. När öppningen var tillräckligt stor för att klämma sig igenom smet Festus in i rummet. Marcus följde efter, och kunde i lampans svaga sken urskilja ett skrivbord och en vägg täckt av hyllor fullastade med rullar och skrivtavlor.
”Det här ser lovande ut”, viskade Festus. ”Kom, så sätter vi igång direkt.”
Han ställde ned lampan på skrivbordet och nickade mot hyllorna. ”Om du börjar i den änden så börjar jag från andra hållet.”
”Vad letar vi egentligen efter?” frågade Marcus.
”Vad som helst där Decimus, Thermon eller en egendom på Peloponnesos omnämns. Och så ditt och din mors namn, förstås.”
Marcus nickade och gick bort till hyllans ena ände. Han tog ned en liten hög med dokument och satte sig sedan vid skrivbordet för att titta igenom dem. Det var kvitton, inventeringar gjorda inför auktionerna som hölls varje vecka, löpande anteckningar över utgifter och kommissionsarvoden, samt daglig bokföring. Pindaros hade uppenbarligen för vana att notera sina affärstransaktioner i detalj, och Marcus kände sig hoppfull. En man som han skulle säkerligen ha antecknat något i samband med det som hände för två år sedan. Marcus och Festus arbetade sig metodiskt och tyst igenom rullarna och skrivtavlorna, sektion för sektion, och var noggranna med att ställa tillbaka dem så att allt såg ut precis som när de hade kommit. Efter ett tag insåg Marcus att han hade gått igenom dokumenten i datumordning. Han tittade upp mot hyllorna och räknade.
”Just det, ja!” utbrast han.
”Sch!” väste Festus.
”Förlåt.” Marcus pekade mot hyllorna. ”Men nu förstår jag. Varje hylla, med början från övre vänstra hörnet, motsvarar sex månader. Och det måste innebära att det vi letar efter …” Marcus räknade tyst hyllorna och pekade. ”Det borde finnas på den hyllan!”
Han gick fram till den från skrivbordet och tog ner dokumenten. Han placerade dem i lampans sken, öppnade en rulle och pekade på datumet. ”Titta här. Det är samma år, två månader efter att vi kidnappades av Thermons mannar.”
Festus lade tillbaka dokumentet han hade studerat och började gå igenom dem som Marcus hade lagt på bordet. Marcus kände spänningen tillta när han arbetade sig igenom rullen där Pindaros noggrant hade bokfört dagens resultat varje kväll. Plötsligt stannade han till.
”Här är det … Anlänt: kärra med sex slavar – två nubier (namnlösa), två pojkar från Lesbos (Archaelus och Demetrius), en kvinna (Livia), hennes son (Marcus). Placerades i cell XIV inför morgondagens auktion.” Marcus tittade upp och såg triumferande ut.
”Fortsätt”, beordrade Festus. ”Står det något om Decimus?”
Marcus började rulla upp skriftrullen, men hejdade sig och tittade upp.
”Vad är det?”
”Jag hörde något. Från korridoren.”
Festus vände sig mot dörren, och nu kunde de båda höra ett hasande ljud som närmade sig. Dörrhandtaget vreds om och dörren sköts upp. I dörröppningen stod Pindaros. Han var klädd i en tunn nattskjorta och bar en oljelampa i handen. Han öppnade munnen och stirrade storögt på de två gestalterna som höll på att studera dokumenten på hans skrivbord.
Festus reagerade först. Han slängde ned vaxtavlan han undersökte, slet upp en dolk och störtade mot dörren.
Hans rörelser bröt den korta tystnaden, och Pindaros backade ett steg och började skrika med gäll röst: ”Hjälp! Tjuvar! Mördare!”