”Tyst, din dåre!” fräste Festus och rusade efter auktionsförrättaren. Marcus släppte skriftrullen och sprang efter sin vän. I korridoren utanför kunde han se Festus, samt Pindaros stora silhuett en liten bit längre bort. Den fetlagde mannen var på väg ut i trädgården.
”Hjälp! Hjälp!”
Festus spurtade några steg till och kastade sig mot Pindaros. Han landade på mannens rygg så att han slogs framåt. Auktionsförrättaren gav ifrån sig ett skräckslaget tjut och ramlade huvudstupa mot en urna. Han stönade till och blev liggande med Festus ovanpå. Marcus kom springande samtidigt som Festus rullade åt sidan och reste sig på huk med dolken framför sig, redo att kontra ett anfall. Men Pindaros låg orörlig. Han skrek inte, och de kunde inte ens höra att han andades.
Marcus sjönk ned bredvid auktionsförrättarens huvud, och i månens sken såg han att det hade vridits i en onaturlig vinkel mot basen av en kraftig urna av sten som ett litet barrträd hade planterats i.
”Det är något som inte stämmer. Hjälp mig att vända honom, Festus.”
Tillsammans lyckades de vända den storvuxne mannen så att han låg på rygg, med huvudet lealöst mot trädgårdsstigens stenläggning. En liten, mörk rännil rann ur ena näsborren och han tycktes stirra upp mot månen. Marcus föll på knä bredvid mannen och förde örat till hans läppar, men hörde inget. Inte ett ljud, och inte minsta rörelse av luft. Han makade lite på sig och tryckte örat mot det mjuka köttet på auktionsförrättarens bröst, men kunde inte höra några hjärtslag heller. Marcus tittade upp på Festus.
”Jag tror att han är död.”
”Omöjligt.” Festus höll upp dolken. Metallklingan glimmade i månskenet, men var helt ofläckad av blod. ”Jag rörde honom inte ens. Dolken höll jag bredvid mig.”
”Det var inte dolken.” Marcus nickade mot urnan. ”Han slog huvudet i den där.”
”Helvete. Den idioten borde inte ha sprungit.”
”Herre! Herre!”
De vände sig om och tittade sig omkring. Längst bort i trädgården stod en gestalt, och ytterligare en var på väg. Ett svagt sken spred sig när en tredje figur närmade sig med en fackla.
”Herre?” Den förste mannen tvekade när han fick syn på Marcus och Festus. ”Vem där?”
”Snabbt!” väste Festus. ”Vi måste härifrån!”
De lyfte kroppen och rusade fram till rabatten där de hade klättrat över muren. Marcus tryckte ryggen mot muren och kupade händerna. Festus klättrade upp och satte bryskt handen mot Marcus huvud för att komma upp. Hans fot trycktes hårt mot Marcus axel när han grep om murkrönet. Så fort han hade fått upp benen och låg raklång på muren sträckte han ned handen till Marcus.
”Tjuvar!” ropade någon från trädgården. De kunde se en gestalt komma rusande i fackelskenet. ”Inbrott! Slå larm!”
”Kom igen, Marcus!” uppmanade Festus.
”Vänta!” Marcus kastade en blick mot huset. ”Hans bokföring … rullen … jag måste ha den!”
”Nej! Vi har inte tid! Pindaros är död. Om du blir gripen här bredvid liket kommer du att anklagas för mord. Vi måste härifrån. NU!”
Han sköt ut handen, och Marcus fattade motvilligt tag i den och började dra sig upp på muren. Hans tår skrapade mot putsbruket när han frenetiskt kämpade för att få fotfäste på vägen upp mot krönet.
”Låt dem inte komma undan!” ropade någon. ”De sticker!”
Männen, som nu hade blivit djärvare, började springa längs trädgårdsgången och Marcus insåg att de skulle hitta sin döde herre när som helst. Festus hoppade ned i gränden och Marcus skyndade efter.
”Vad hände?” frågade Lupus ängsligt.
Festus knuffade honom mot gatan. ”Vi kan berätta senare. Nu måste vi springa! Fort!”
De började rusa så att deras fötter smattrade mot stenläggningen. De hade nästan hunnit ända fram till gatan när ett gällt skrik skar genom den stillsamma nattluften. ”Mord! MORD!”
De skyndade ut på gatan samtidigt som glöden från fler facklor tändes ovanför grannhusens murar. De hade inte hunnit ta mer än några steg när en dörr öppnades i huset bredvid och en man klev ut.
”Stanna!” ropade han när han fick syn på de tre figurerna som rusade förbi. ”Ni där! Hallå! Stanna!”
De struntade i befallningen och rusade vidare längs gatan mot värdshuset där de hade hyrt ett rum.
”Stoppa dem!” ropade mannen och tog upp jakten. ”Mördare! Stoppa dem!”
Fler och fler människor kom ut ur husen. Efter en liten stund fick Marcus syn på en grupp unga män som var på väg mot dem längs gatan ungefär femtio steg bort. De pratade muntert med varandra. När mannen som förföljde de tre kamraterna ropade till igen stannade ynglingarna och lade märke till gestalterna som kom springande.
”Den här vägen!” Festus pekade på en sidogränd och rusade in i den. Marcus och Lupus följde efter samtidigt som gruppen längre bort på gatan började ropa samma sak som förföljaren. Gränden var smal, knappt mer än ett steg bred, och nästan inget månsken alls lyckades leta sig ned i mörkret. Marcus bad till gudarna att han och hans vänner inte skulle snubbla på något eller kliva på någonting vasst. Festus tog åt vänster i den första korsningen och nästa gång sprang de åt höger. Bakom dem kunde de tydligt höra hur fler stadsbor tog upp jakten.
De stannade vid ett hörn för att hämta andan.
”Vart … ska … vi nu?” flåsade Lupus.
”Ingen aning”, sa Festus. ”Jag har tappat orienteringen och vet inte längre var vi är i förhållande till värdshuset. Men här kan vi inte stanna.”
Marcus funderade snabbt och försökte minnas hur de hade sprungit. Han började gå mot öppningen till en ny gränd. ”Den här vägen.”
Festus såg tveksam ut. ”Hur vet du det?”
”Lita på mig. Följ med!”
Marcus dök in i dunklet och började jogga längs gränden. Den var ganska rak, och när de kom ut på ett litet torg med en fontän fortsatte han rakt över det och började följa gatan mittemot. Ljuden från förföljarna bakom dem blev alltmer avlägsna, och snart drog Marcus en lättnadens suck. Han saktade ned farten lite och började snart gå. Efter en stund kom de ut på en gata som allihop kände igen. Värdshuset låg ett kort stycke till vänster. Marcus hjärta bultade fortfarande snabbt i bröstet, men han försökte verka så lugn han kunde när han började leda sina kamrater mot öppningen i muren. När han hörde ljudet av röster och skratt stannade han till.
”Fortsätt”, sa Festus bestämt. ”Vi måste komma bort från gatorna så snabbt vi kan.”
De gick in på gårdsplanen, och Marcus såg att en liten grupp män satt på marken där några andra spelat tärning tidigare. De var berusade och ropade ut sluddriga hälsningar när de tre gestalterna passerade.
”Tjenare, kompischar! Schvep en bägare med osch, vettja!”
”Nej tack”, svarade Festus och försökte låta sorglös. ”Dagen har varit lång. Pojkarna och jag behöver sova.”
”Schom ni behagar …”
Marcus lyfte på dörrklinkan och stängde dörren så snart alla hade kommit in i rummet. Lupus kollapsade på sin madrass och kippade efter andan. Marcus sjönk ihop mittemot medan Festus gick tillbaka till dörren och öppnade den på glänt för att spana ut. När han kände sig förvissad om att de faktiskt hade flytt undan sina förföljare stängde han dörren och satte sig tungt ned. En svag strimma månsken trängde in genom fönstret och lyste upp deras ansikten med blekblått ljus. Marcus såg skräcken som hade etsat sig fast i Lupus ögon där han satt och försökte återfå andan. Festus fyllde kinderna med luft och stirrade in i bortre väggen.
”Tror du … att vi är i säkerhet?” frågade Marcus.
Festus knäppte med knogarna. ”Ja, för tillfället … men de har sett oss.”
”Det var mörkt. De skulle omöjligt känna igen oss om de såg oss igen.”
”De såg en man och två pojkar. Pindaros är död. De kommer att leta efter mördarna.”
”Vi mördade honom inte”, protesterade Marcus. ”Vi tänkte inte döda honom. Det var en olyckshändelse!”
”Tror du att det gör någon skillnad för dem? Du hörde vad de sa. Mord. De lär knappast lyssna på våra förklaringar. Dessutom togs vi på bar gärning i hans hus, där vi inte hade någon rätt att vara. De kommer att säga att vi gjorde inbrott i hans hus och sedan slog ihjäl honom när han upptäckte oss. Och de har inte direkt fel …”
Marcus var tyst en stund. ”Vad ska vi göra, då? Ligga lågt i några dagar? Fram till auktionen?”
”Nej, det är för farligt. Vi måste ta oss ut ur Stratos. Så fort vi bara kan.”
Lupus svalde. ”Menar du nu? Med en gång?”
Festus skakade på huvudet. ”Inte så länge det finns folk på gatorna som letar efter oss. Dessutom är stadsportarna stängda under natten. Vi skulle behöva klättra över muren för att komma ut. Och om någon grep oss då skulle de omedelbart koppla oss till Pindaros död. Nej, vi måste vänta till i morgon bitti och sedan ta oss härifrån precis som vilka resenärer som helst när portarna har öppnats. Jag hoppas bara att de inte håller utkik efter oss.”
”Vad händer om de arresterar oss?” frågade Lupus.
”Vad tror du att de gör med mördare?” frågade Festus torrt. ”De kommer att avrätta oss.”
”Avrätta oss”, mumlade Lupus. ”Nej … nej!”
”Vila”, beordrade Festus. ”Vi måste upp tidigt i morgon och ge oss av. Vi måste ta oss så långt härifrån vi kan i morgon.”
”Men auktionen, då?” sa Marcus. ”Och mannen som ska komma från Decimus gård? Om vi missar honom sumpar vi den här chansen att hitta min mor.”
”Jag betvivlar att auktionen blir av. Utan auktionsförrättaren blir det svårt. Och när det gäller Decimus utsände så kan vi inte göra mycket åt den saken nu. Vi måste leta upp gården på något annat sätt. Jag beklagar, Marcus, men vi har inget val. Vi har inte råd att stanna här och vänta.”
”Men vart ska vi?” frågade Lupus.
Festus funderade kort. ”Till Aten. Decimus lär ha ett hus där, precis som alla andra som ibland behöver visa sig i guvernörens palats. Dessutom är staden så stor att vi inte kommer att väcka oönskad uppmärksamhet. Jag är säker på att vi kan få upp spåret efter Decimus där. Och dessutom kommer vi att vara långt borta från uppståndelsen som Pindaros död har orsakat.”
Marcus skakade på huvudet av ilska och frustration. Det här borde aldrig ha hänt. De hade bara varit ute efter lite information. De hade inte tänkt kröka ett hårstrå på auktionsförrättarens huvud. Det var bittert och ironiskt att han hade återvänt till Graecia som frigiven bara för att bli förföljd på nytt. Om de blev flyktingar skulle det bli tio gånger svårare att hitta hans mor. Om de tillfångatogs och anklagades för att ha dödat Pindaros skulle de alla dö – och hoppet om att hans mor skulle återfå sin frihet skulle utplånas tillsammans med dem.