De lämnade skogen strax före gryningen och började följa vägen söderut, bort från Stratos. De promenerade fort och höll noggrann uppsikt över vägen framför dem. Varje gång de såg andra resenärer lämnade de den, och de gick runt alla byar så att ingen skulle minnas att en man och två pojkar hade passerat. Nyheten om Pindaros död samt belöningen som hade utlovats skulle sprida sig snabbt, så det var viktigt att de höll sig steget före förföljarna tills de nådde den relativa säkerheten i Aten, som låg mer än tre hundra kilometer bort.
Så snart de hade korsat floden Acheloos ledde Festus dem upp i bergstrakterna i Aitolien, ett glesbefolkat område där ensamma herdar vallade hjordar med getter och får som betade utmed sluttningarna. Det fanns ganska få byar, och de bestod vanligtvis inte av mer än en liten samling stenhyddor bebodda av människor som var tvungna att leva på det naturen erbjöd. Lyckligtvis fanns det gott om vattendrag som porlade fram längs steniga fåror, och både harar och större byten att jaga. På tredje dagen efter att de hade flytt från Stratos lyckades Marcus fälla en liten hjort med en slunga. Den tunga projektilen slog djuret medvetslöst innan det hade märkt att en människa var i närheten. De åt med god aptit och fick tillräckligt med mat över för att lägga undan några lårstycken för dagarna som väntade. De fördelade den extra packningen mellan sig.
De höll sig till bergen och passerade Parnassos, där snön på toppen fortfarande glittrade i solskenet. Den kvällen bestämde Festus att de var tillräckligt långt från Stratos för att våga stanna i staden Delfi. Delfi hade tidigare varit en av Graecias viktigaste städer, och otaliga kungar, generaler och statsmän hade besökt Apollontemplet under åren för att få sin framtid utläst av oraklet. När Graecia hade tappat betydelse och romerska riket vuxit hade staden förfallit, och när de tre kamraterna hade gått in genom porten och börjat leta efter ett billigt rum för natten kunde Marcus inte låta bli att lägga märke till hur nedgångna gatorna var.
De hyrde ett smutsigt, kvavt rum längst in på ett litet värdshus och ställde utmattade ned sin packning och såg sig omkring. Väggarna var spruckna och fläckiga, och den stora träsängen, som var den enda i rummet, täcktes av en sliten madrass som hade så stora hål att den dammiga halmfyllningen stack ut här och var. Festus nickade mot den.
”Ni två kan dela den. Jag sover på golvet.”
Lupus grimaserade. ”Det vore bekvämare att sova ute.”
”Det kan inte hjälpas”, sa Festus. ”Det ligger alldeles för många gårdar runt Delfi. Om någon hittar oss sovande på deras mark kan de ställa besvärliga frågor. Det här är säkrare. Nu vilar vi lite, och sedan äter vi.”
”Sedan vill jag gå och titta på Apollontemplet”, sa Lupus med ögon som glittrade av spänning.
Festus skakade på huvudet. ”Det är en dålig idé. Vi bör gå och lägga oss så fort vi har ätit. Det dröjer minst tre dagar innan vi kommer fram till Aten. Dessutom bör vi inte visa oss mer än vi måste.”
”Men vi har tagit oss långt från Stratos”, svarade Lupus. ”Visst kan vi känna oss säkra här? Och det lär vara fullt av folk som besöker templet. Vi kommer inte att väcka uppmärksamhet. Vad tycker du, Marcus?”
Marcus funderade på saken. Han kunde förstå varför Festus var orolig. Men livvaktens farhågor var ibland överdrivna. Marcus hade hört talas om det berömda oraklet när han bott på Leukas, och ville gärna se det med egna ögon. Han vände sig mot Festus.
”Vi kan ta en titt på det. Det borde inte vara någon fara.”
Festus suckade frustrerat. ”Som du vill. Men håll er tysta, och om jag säger att vi ska återvända hit vill jag inte få mothugg. Är det uppfattat?”
Pojkarna nickade, och Festus skakade på huvudet. Han satte sig ned, lutade huvudet mot sin packning och slöt ögonen. ”Jag hoppas vid gudarna att ingenting händer.”
Måltiden bestod av en gryta med getkött och örter. Den var inte ens i närheten så god som maten de hade tillagat själva uppe i bergen, men de blev åtminstone mätta. De betalade notan och lämnade värdshuset, som var ett av många små gästgiverier utmed torget mittemot ingången till tempelområdet. Lupus tog täten och de passerade mellan några pelare och gick in genom en hög nitad port i muren som skyddade den heliga marken från världen utanför. En stenlagd gårdsplan sträckte sig runt templet och lystes upp av flera stora fyrfat som matades med ved av unga män i vita tunikor som tillhörde templets personal.
De tre besökarna tittade förundrat upp när de långsamt närmade sig trappan till entrén. På tempelgaveln ovanför dem fanns en målad relief av guden Apollon på en gyllene vagn som glittrade eldrött i fyrfatens sken. När Marcus tittade närmare såg han att hela området verkade förfallet. Mycket av den bleknade ockrafärgen på kolonnerna hade börjat flagna. Guldet som en gång hade flödat till templets överhuvuden hade i princip sinat.
”Visst är det fantastiskt?” sa Lupus.
Festus ryckte på axlarna. ”Nog är det stort. Men jag har sett bättre hemma i Rom. Och vi tar åtminstone hand om våra tempel och helgedomar.”
”Men de är bleka kopior av de grekiska originalen”, sa Lupus med viss irritation. ”Det är så mycket av det vi har som har inspirerats av grekerna. De hade en enastående civilisation.”
”Om den var så enastående undrar jag hur det kommer sig att grekerna blev en del av vårt imperium snarare än tvärtom”, sa Festus torrt.
Lupus struntade i honom och sträckte lite på nacken för att syna reliefen som föreställde Apollon. Marcus följde hans exempel och sänkte sedan blicken för att se sig omkring över området. En handfull andra människor stod och beundrade templet, och längre bort satt en gammal rynkig präst på trappan bakom ett litet altare. Han såg uttråkad ut, men reste sig när han såg Marcus och hans följeslagare närma sig templet.
”God afton, mina herrar. Har ni kanske möjlighet att ge en liten donation till renoveringen av templet?” Han skramlade med en träask. Hans ögon smalnade under de buskiga ögonbrynen när han stirrade på dem. ”För en något större summa kan ni förstås få se något av er framtid …”
Festus skakade på huvudet och skrattade. ”Försvinn! Vi låter oss inte luras.”
”Luras?” Prästen såg bister ut och sträckte på sig. Han var några centimeter kortare än Festus. ”Hur vågar ni håna oraklet, här på själva platsen som har helgats av guden Apollon?” frågade han och förde handen till bröstet.
Lupus puffade till Festus i revbenen. ”Skulle vi inte undvika att väcka uppmärksamhet?”
Festus muttrade en svordom och bugade kort till ursäkt. ”Förlåt. Jag är en trött resenär. Jag pratade utan att tänka.”
”Jag förlåter dig, pojken min.” Prästen svepte lite med handen och höll fram trälådan igen. ”Jag är säker på att en liten slant skulle räcka långt för att lugna Apollon.”
Festus grymtade och sträckte ned handen i fickan samtidigt som Marcus tog ett steg mot prästen. Han hade fått något besynnerligt i blicken. ”Vänta lite – sa du att ni kan se in i framtiden?”
Prästen suckade. ”Det är precis vad vi gör här, som du säkert känner till. Mot en liten betalning.”
Marcus stirrade på honom. ”Hur mycket vill ni ha?”
”De stora männen som reste hit för att höra sitt öde betalade mycket pengar för detta privilegium. Men för vanliga dödliga går det bra med en mindre summa.”
”Hur mycket då?” frågade Marcus på nytt. Den gamle prästen gjorde honom lite otålig. ”Vad skulle det kosta att få svar på sina frågor om framtiden?”
Prästen synade de tre besökarna och lade huvudet lite på sned. ”Ni är uppenbarligen romare med relativt enkel bakgrund. Men mot en mindre betalning kan Apollon intressera sig för alla dödliga. Ska vi säga … fem denarer?”
”Va?” Festus höjde chockat på ögonbrynen. ”FEM denarer? Är du tokig?”
Prästen pekade på honom med ett krokigt finger. ”Jag har redan varnat dig en gång. Ska jag säga åt tempelvakterna att kasta ut dig?”
”Betala honom”, sa Marcus bestämt.
Festus såg förbluffat på honom. ”Det är alldeles för dyrt, Marcus.”
”Det är något jag måste veta”, invände Marcus. ”Jag fick pengarna av … av min forne herre. Var snäll och betala honom, Festus!”
Marcus stirrade på livvakten i ett ögonblick innan Festus slutligen skakade på huvudet och tog ut de fem silvermynten ur sin börs. Han tvekade kort innan han lade ned dem på altaret med en liten smäll. ”Var så god. Jag hoppas att det är värt det.”
Prästen skrapade snabbt ihop mynten och tog upp ett för att bita i det med sina kvarvarande tänder. Han plirade på det innan han nickade och lade mynten i lådan genom en skåra i locket. Sedan slöt han ögonen och lyfte ansiktet mot kvällshimlen medan hans läppar långsamt rörde sig.
”Nå?” sa Festus.
”Sch!” Prästen rynkade pannan. ”Jag bad bara den nådige Apollon att acceptera er ödmjuka gåva. Pröva inte hans tålamod mer, romare, om du vill att han ska uppfylla den här pojkens önskan att få höra om sitt öde!”
Festus såg på Marcus med höjda ögonbryn. Marcus lät sig inte påverkas av hans cynism, men han studerade uppmärksamt prästen och hoppades innerligt att templets gud skulle visa honom nåd och besvara den viktigaste av hans frågor: skulle han lyckas rädda sin mor?
Prästen lade huvudet på sned och såg ut som om han lyssnade. Sedan nickade han och bugade kort innan han öppnade ögonen och vände sig mot Marcus.
”Den mäktige Apollon är beredd att tillgodose din önskan, mitt barn. Det är en stor ära.” Han gav Festus en irriterad blick. ”Detta trots din oartige kamrat. Låt mig ge dig en liten varning, bara. Oraklets svar kan först verka otydligt. Men när du tänker igenom det kommer du att förstå innebörden. Följ mig nu.”
Han vände sig om och började stelt röra sig uppför trappan, och Marcus följde lydigt efter.
”Hallå!” ropade Festus och pekade på sig själv och Lupus. ”Får vi följa med?”
Prästen såg på honom. ”Visst, visst. Kom ni också. Det går bra. Men håll munnen stängd och visa lite respekt!”
När de hade kommit upp för trappan ledde mannen dem mellan pelarna mot de höga dörrarna till den inre helgedomen. Ett fyrfat stod på varje sida och kastade ett spöklikt sken över de tornande kolonnerna. Prästen stannade framför dörrarna och tog upp en bronsskodd käpp som stod bredvid dörren. Han slog vördnadsfullt tre gånger på dörren och harklade sig.
”Mäktige Apollon! Är ditt språkrör, vår välsignade Pythia, redo att ge vägledning åt en som vill komma till insikt om sitt öde?”
En kort paus följde, och sedan hördes en mörk, djup stämma som ekade som om den talade i en väldig grotta.
”Stig in!”
Dörrarna började öppnas, och det mullrade dovt om gångjärnen. Marcus kände hjärtat slå fortare när han blickade förbi prästen in i templets mörka hjärta. Han ansträngde ögonen, men kunde inte urskilja någonting bortanför stenläggningen allra närmast ingången. Prästen gick in och gjorde tecken åt Marcus och de andra att följa efter. Deras steg ekade mot väggar de inte kunde se i mörkret. Av personen som hade bett dem stiga in syntes inte ett spår. Efter en liten stund stannade översteprästens suddiga skepnad och sjönk ned på knä. Marcus och de andra stannade några steg bakom honom.
”Philetus, vem är det som vill tala med mig?” frågade en låg röst från mörkret. Det var en kvinnoröst, men den lät skrovlig, och Marcus kunde inte avgöra om kvinnan var gammal eller ung.
Prästen vände sig om och vinkade fram Marcus med en viskning. ”Kom, grabben. Fortsätt. Men gå långsamt, och håll armarna utsträckta framför dig.”
”Vänta”, väste Lupus. ”Är det här verkligen ofarligt?”
Marcus gav sin vän ett snabbt leende. ”Det lär vi snart få reda på.”
Han andades djupt för att lugna sig, höjde armarna som prästen hade sagt och rörde sig försiktigt framåt. Han ansträngde ögonen och öronen för att uppfatta rörelser när han gick genom mörkret. Snart kunde han höra låga andetag. De påminde om en svag vind som rasslade bland löv. Marcus saktade ned och stannade när han kunde urskilja en mörk skepnad. Han hoppade nästan till när någon tog hans händer, men han motstod impulsen att dra tillbaka dem. En sur doft fyllde hans näsborrar. Händerna som hade gripit honom var kalla och läderartade. Fingrarna strök mjukt hans händer, och tummarna trycktes mot hans handflator som för att hålla hans händer på plats.
Någon drog efter andan, och sedan hördes rösten på nytt. Den här gången var den högre och myndigare. ”Jag är Pythia, oraklets tjänare. Ställ din fråga. Om Apollon behagar kommer han att svara genom mig.”
Marcus svalde nervöst och försökte låta lugn när han talade, men han var medveten om att hans röst avslöjade både hans ålder och hans rädsla. ”Jag heter Marcus. Jag letar efter min mor. Jag behöver hitta henne och befria henne. Jag vill veta om jag kommer att lyckas.”
En kort tystnad följde innan Pythia svarade med sin torra stämma:
Han har ryckts från sin mor och sin far
Varken hem eller hopp har han kvar
När slutet av resan han når
Efter flera olyckliga år
I sorg, i vrede och blod han betalt
Ett högt pris för den väg han har valt
Marcus rynkade pannan. ”Vad betyder det? Kommer jag att rädda min mor? Tala om det för mig!”
”Stackars pojke”, sa Apollons Pythia med visst medlidande i rösten. ”Det är din uppgift att tolka gudarnas ord, inte min. Jag är bara en budbärare.”
”Det här räcker inte”, sa Marcus förtvivlat. ”Jag måste få veta! Tala om det för mig!”
Han fattade kvinnans händer i ett hårt grepp. Hon försökte dra sig loss, men Marcus tog spjärn med fötterna och vägrade släppa greppet.
”Låt mig vara!” väste hon. ”Jag befaller dig att låta mig vara!”
”Inte förrän du har berättat.”
”Detta är helgerån! Släpp mig innan gudarna tar illa upp!”
”Tala om det bara”, sa Marcus vädjande. ”Vad betyder det? Sorg, vrede och blod …?”
Hon slutade plötsligt kämpa och stod orörlig framför honom. ”Blod”, viskade hon. ”Blod … blod överallt. Ett land som badar i blod och eld. En skadad, sargad örn. Jag ser … jag ser en man som står på örnen med ett svärd i händerna! Din far … din sanne far … han ser dig. Han ser dig! Och han kallar på dig …”
Marcus stelnade till, en kall ilning drog utmed hans ryggrad och tycktes leta sig ända in under skalpen.
”Du …”, fortsatte kvinnan med låg och sprucken röst. Fastän Marcus inte kunde se henne kunde han känna hur hennes blick borrade sig in i honom. Han anade att hon var rädd. Plötsligt höjde hon rösten. ”Du är förgöraren! Jag ser död och förintelse runt dig!”
Kvinnan ryckte häftigt till och Marcus hörde hennes fötter mot golvet när hon skyndade iväg i mörkret. ”Fly!” ropade hon en sista gång. ”Döden har kommit till Rom!”
Marcus kände en hand på axeln. ”Ut!” sa prästen vasst. ”Gå ut ur helgedomen!”
Prästen svängde runt Marcus och knuffade honom mot templets öppna dörrar. Han kunde se Lupus och Festus silhuetter i skenet av fyrfaten utanför.
”Försvinn!” ropade prästen.
Marcus skyndade mot dörren, tätt följd av sina följeslagare, samtidigt som prästen upprepade sin befallning. De hade knappt lämnat den inre helgedomen förrän de hörde dörrarna slå igen med skrap och muller. De rusade nedför trapporna. De övriga besökarna i templet stirrade på dem, men de stannade inte. På torget utanför ledde Festus dem in på den första gatan de såg, och de skyndade sedan genom mörkret tills de hade kommit en bra bit från templet. Det var först då Festus lät dem stanna. Marcus lutade sig mot en vägg och kippade efter andan medan hans uppjagade nerver började lugna sig.
”Det där var just snyggt”, flåsade Festus. ”Så gick det med våra försök att inte väcka uppmärksamhet!”