Tillfälligheternas spel hade gjort att Jarnebring och Johansson vid centrala spaningsroteln – aphuset nere på gården med Dahlbergs terminologi – hade kommit att snudda vid en rånutredning.
Jarnebring såg detta som ett uppfriskande avbrott. För Johansson gjorde det detsamma. Sedan drygt ett år gjorde det mesta ”detsamma” för kriminalinspektör Lars M Johansson vid centrala span.
Det fanns ett otal anledningar till Johanssons letargi. Arbetet var bara en av dem. Under vintern och våren hade han själv, Jarnebring och ett tjugotal kollegor mobiliserats i kampen mot den tilltagande osedligheten i rikets huvudstad. I november 1976 hade TV sänt ett uppmärksammat program om prostitutionen. Slutsatsen av programmet var enkel nog. Nationens kvinnor fnaskade ner sig medan polisen – i bästa fall – satt med armar och ben i kors. Drygt en vecka senare bildade Stockholmspolisen ett särskilt prostitutionskommando, drygt tjugo man starkt med spanare och utredare. Mycket kunde sägas om stadens polismästare. Och mycket hade sagts. Ingen kunde förneka hans känsla för massmediala realiteter.
Av okända skäl hade Johansson och Jarnebring nominerats till den nya ”fittpolisen”, kårens eget namn på organisationen. Jarnebring var entusiastisk. I huvudsak bars hans entusiasm av samma skäl som bidrog till den undersökta verksamhetens blomstring. Johansson gav fan i alltihop. Att bråka med småbuset eller härja mot horor kunde göra detsamma, ansåg Johansson. Det gick ändå åt helvete.
Så här efteråt kom Johansson väl ihåg hur det hela hade börjat. Verksamheten koncentrerades till Malmskillnadsgatan, där man inrättade sig i ett av bankpalatsen. Med hjälp av kameror med teleobjektiv började man dokumentera hororna, deras hallickar och torskar. Det hela resulterade ganska snart i ett mycket uppskattat bildmaterial som förvarades på kriminalen. Särskilt kändisfotona värderades högt. Johansson själv hade svårt att se dem som något särskilt tecken på ökad jämställdhet. Han fogade sig i ett oblitt öde. Vad han mindes bäst var de ensamma nätterna i de mörka banklokalerna; det enda som hördes var suset från luftkonditioneringen medan han smög bakom de svarta fönstren och letade de bästa bildvinklarna. Det var f ö första gången som Johansson använt det nya teleobjektivet. Det teleobjektiv som centrala span hade fått överta från säkerhetspolisen – eller SÄK som det heter bland kollegorna. Samma teleobjektiv som har 20 000 gångers ljusförstärkning, är framtaget av engelska armén och kostar en ohygglig massa pengar.
Redan efter en månad slog man till: den förste kopplaren greps – en av branschens absolut minsta förmågor som dessutom hade haft den dåliga smaken att inkassera direkt på gatan. Icke förty rönte han ovansklig ära i massmedia. Han var ju den förste. Mycket till kopplare var han däremot inte: det var på håret att han ens blivit häktad och dömd. Detta trots att man vänt sig till den åklagare som var mest lämpad för uppgiften, en amper, medelålders dam med sant kristlig inställning. Till sist fick kopplaren en månads fängelse. Häktningstiden avräknades och han lämnade huvudförhandlingen som en fri man. Hans sjuttonåriga fästmö, som han hade kopplat åt, skickade socialvården hem till föräldrarna i Norrland. Tyvärr sammanföll hennes artonårsdag med fästmannens frigivning och med råg i ryggen kunde hon nu överse med föräldrarnas och barnavårdens synpunkter på hennes vandel. Hon återvände till huvudstaden, fästmannen och horeriet. Johansson svor.
Efter ytterligare två insatser av samma kriminalpolitiska halt (den ena slutade förresten med att kopplaren blev frikänd) hade inte bara Johansson fått nog. Tillsammans med några kollegor gick han in till chefen. Uppgifterna om vad som sas vid detta tillfälle går något isär. Enligt den allmänt accepterade versionen skulle man bl a ha påpekat att prostitutionen i sig faktiskt inte är straffbar; det senare ett ovedersägligt legalt faktum som tyvärr gått förlorat i kampens inledning. Johansson själv lär t o m ha varit otidig och hävdat att de utslagna flickorna på Malmskillnadsgatan var socialvårdens sak och inte polisens. Om det nu var koppleri man var ute efter, sa Johansson, så borde man kanske börja med att titta närmare på det hundratal horhus som fanns inom stadens hank och stör – femtio av dem f ö av någon anledning i hus ägda eller kontrollerade av en och samma grupp fastighetshajar. Tjejerna som jobbade på runkerierna var dessutom oförsynta nog att påstå att de lade 100 kronor svart per dag och tjej i extrahyra.
Johanssons chef gick till sin chef, den nye polismästaren. Den senare hamnade i en besvärlig beslutssituation. Av flera skäl var han tveksam till en ändrad inriktning av verksamheten. Herrarna på Malmskillnadsgatan var ju en sak och sällan något att hänga i den sociala julgranen. I stort sett inte bättre än hororna de låg med – därmed inte sagt att det alltid förhöll sig på det viset mellan hororna och deras herrar.
Ett nytt TV-program av samma märke avgjorde saken: där hävdades bl a att även rikets valda ombud tog aktiv del i det sedliga förfallet. Påståendet gällde främst vissa av de manliga ombuden. Dementierna uteblev av någon anledning och därmed var saken slutligen avgjord. Verksamheten fick en ändrad inriktning. Cheferna orkade inte ens fundera över det tidsmässiga sambandet mellan gräsrötternas synpunkter och massmedias informationsutbud. Johansson och de andra fick som de ville: styrkorna grupperades om. Från citys gator till saneringskvarteren i Vasastaden och på Norr, till de nya förorterna i väster och söder. I stort sett samma skit, tänkte Johansson.
Han kom snart att ändra uppfattning.
En kväll i mitten på april befann sig han och Jarnebring utanför ett av de finare horhusen, för ovanlighetens skull beläget på Östermalm. De satt strategiskt placerade i sin leasade Ford. Efter en halvtimme kom en röd Alfa Romeo smygande. Nosade på adressen och försvann neråt gatan. Efter fem minuter kom den tillbaka; den stannade en bit bort, strategiskt placerad. Jarnebring höjde på ögonbrynen. De tangerade hårfästet: en smal sak för Jarnebring.
– Ser du vilka det är?
Johansson skakade på huvudet.
– Det är Hedberg och Öst. Från Solna.
– Va fan gör Solna inne på Östermalm, svarade Johansson irriterat. Det finns väl tillräckligt med laglöshet i Sumpan. Den där jävla nassen Öst borde förresten skickas till parkeringsbyrån.
– Hedberg och Öst har slutat vid Solna. De började på SÄK i höstas. SÄK gjorde visst en jättetransfer och plocka hela eliten från krim i Solna. Mäster i Solna sket visst på sig.
– Så du menar att säkerhetspolisen sitter och spanar på ett horhus på Östermalm? sa Johansson tvivlande.
– De kanske är kunder?
– Mycket tror jag om Hedberg, men betalar för att knulla gör han inte. Inte han. Inte polisväsendets egen häradsbetäckare.
– Nu åker de. Vi får väl skriva på det, svarade Jarnebring.
– Gör det, Jarnis. Använd den spetsiga sidan.
Jarnebring skrev. Dagen därpå satte han sig vid sin skrivmaskin och skrev. Han använde alla fingrarna trots allt vad folk säger om snutar och deras färdigheter när det gäller att skriva maskin. Han skrev ett s k spaningspm.
”Hedberg och Öst från SÄK observerades utanför aktuell adress mellan 2205 och 2210. Färdades röd Alfasud FFH 200. Dir Holmberg med två herrar och en dam besökte aktuell adress mellan 2230 och 0115. Anlände samma taxi. Lämnade olika taxi. I övrigt lugnt.”
Efter några dagar hörde chefen av sig. Han gick på Jarnebring i korridoren på Span. För en gångs skull var han både vänlig och pedagogisk.
– Jag har sett att du undrat över SÄK.
– Ja, undrat och undrat. Jag tyckte det var bäst att skriva på det. Efter de där radioprogrammen att vi knullar horor.
– Jo, det förstår jag. Det hela är en ganska banal historia.
– Jaså.
– Ja. Det är visst ett par utländska flickor inblandade. Man gör en ren rutinkontroll alltså.
– Jaha, du. Jarnebring började bli irriterad.
– Du skriver om någon Holmberg också. Vilken Holmberg?
– Ja, han bankkillen, svarade Jarnebring.
– Hur kan du vara så säker på det? frågade chefen.
– Det var han, svarade Jarnebring korthugget. Mycket korthugget.
– Ja, du får ursäkta att jag frågar, men det är ju inte precis ditt vanliga klientel.
– Du, sa Jarnebring. Om man skickar en kille år efter år för att bevaka överklassen på deras nattliga jävla utsvävningar på Slottet, UD, Stadshuset, amerikanska ambassaden och alla andra jävla gratisrestauranger som jag och andra knegare betalar så lägger han så småningom märke till ett och annat ansikte. Ett sånt ansikte som jag lagt märke till är direktör Holmbergs gristryne.
– Okey. Ta det lugnt bara. Du kanske förstår själv att det är lite känsligt. Det är ju inget brott. Mitt förslag är att du begränsar namnen till särskilt intressanta personer. Kända prostituerade, s k rövare och liknande. Är vi överens?
– Det trodde jag att jag hade gjort. Jätterövare Holmberg. Läser du inte Aftonbladet? Du får faktiskt ursäkta, men Lars M och jag har lite att göra. Vi ska kika på ett helt ofarligt hak på Bondegatan. Där går bara arbetarklass och sjukpensionärer. Så du kan vara helt lugn.
På det viset hade det hållit på hela våren. Johansson och Jarnebring – och ett par andra kollegor med för den delen – fick återkommande återfall i sina spaningspm. Dessutom började de få en ganska hygglig uppfattning om bordellverksamheten i staden. Något tillslag blev det visserligen inte. Utredarna gjorde en framstöt i maj, åklagaren tittade på det framlagda materialet och namnen på de utpekade personerna. Därefter fick han åklagarfrossa: en allt vanligare yrkesåkomma inom kåren vid åtal mot rövare med studentexamen eller mer. Han beslöt att förundersökningen måste kompletteras. I början på juni, medan kompletteringen pågick, bestämde ledningen att verksamheten tyvärr måste läggas ner. Två man av tjugotre flyttades över till sedlighetsroteln, det s k snusket, för att sopa ihop resterna. Jarnebring svor – Johansson hade vid det här laget slutat att svära.
Rånet kom som ett välkommet avbrott. Chefen var försonlig. Rent privat tyckte han visserligen att både Johansson och Jarnebring var stora idioter, men han var inte omedveten om deras starka ställning i polisfacket. Såväl Johansson som Jarnebring hade fackliga förtroendeuppdrag. Det var främst det senare skälet som bidrog till chefens försonlighet. Kunde de inte hjälpa grabbarna på första roteln med rånet? Samtidigt som de skötte det löpande. Det löpande var de gamla vanliga kontakterna med stadens mindre rövare, efterspaning av förrymda personer och en och annan nattlig och glansfull klubbrazzia. Johansson och Jarnebring återgick till det löpande. Skit samma. Det var ju ändå semester på gång.