I Stockholms polisdistrikt finns i runda tal 750 000 invånare och 3 000 polismän. Ungefär 40 av de 3 000 polismännen arbetar vid Stockholmskriminalens våldsrotel, första roteln som den kallas i mer högtidliga sammanhang.
Det säger sig självt att i ett område med så mycket människor måste det förr eller senare inträffa att någon försvinner. Vad ska man då göra om man bor i Stockholm och någon försvinner? Flera sätt är naturligtvis tänkbara. Klart är att i ungefär tusen fall varje år så väljer stadens invånare att gå till polisen; man vänder sig till polisen och anmäler försvinnandet.
Vilka av stadens invånare är det då som går till polisen och anmäler att någon har försvunnit? Nästan alltid är det en nära anhörig till den försvunne: ungen har inte kommit hem efter skolan, maken eller makan är borta.
Vad gör polisen? I stort sett bara en sak – uppträder lugnande. Polisen vet nämligen av erfarenhet att av dem som försvinner så har de flesta kommit till rätta ungefär samtidigt som rapporten om försvinnandet skrivits ut. Om försvinnandet har skett nyligen, och om det gäller ett barn, brukar man åka en sväng i polisbilen och titta.
Det måste vara hemskt när någon anhörig försvinner – speciellt om man har bråkat innan. Lyckligtvis kommer dessa anhöriga nästan alltid till rätta. Helbrägda, och efter ett kort tag. Sällan går ett försvinnande längre än till det lokala vaktdistriktet.
Ibland går de dock längre än så. Då hamnar anmälan hos våldsroteln: där finns en särskild pärm för försvunna personer; har man ingenting annat att göra brukar man titta i den pärmen. Folk förs in i pärmen och folk förs ut. Vissa är döda när de förs ut: olyckshändelser, självmord, mycket sällan grova brott. I genomsnitt ett par personer per år är försvunna för gott. Vart de har tagit vägen kan man ju alltid fundera över om man inte har något annat för sig.
Det är inte alltid lämpligt att vända sig till polisen om man letar efter en person. Alla man letar efter är således inte polisiära ärenden. Det kanske är så att du har stått på tunnelbanan någon morgon på väg till jobbet. Du läser din morgontidning. Det är trångt. Du har stigit på så sent att det inte fanns några sittplatser kvar. Mellan raderna i DN funderar du över vart ditt liv egentligen tog vägen. Mitt i en sådan tanke tittar du upp över tidningen och möter en annan människas ögon. En liten ljus tjej, med blå ögon, jeans i samma färg och rödrutig bomullskjorta. Ni ser på varandra och plötsligt förstår du att där, mitt emot dig, står just den enda i hela mänskligheten som förstår. Hon har fortfarande sömn i ögonen, men det är alldeles klart att hon fattar. Istället för att göra det enda rimliga – stoppa tåget och ta henne med sig – så kliver du av. Ensam. Tåget fortsätter. Med den enda som förstod. Vad kan du göra i detta läge?
Du kan definitivt inte gå till polisen och be om hjälp. Där kommer man sannolikt inte alls att förstå – risken att de betraktar dig som tokig är mycket större. Du har heller inget signalement som de kan hålla sig till. I fall det nu skulle vara så lyckligt att de fattar. Det enda du minns är de där ”ögonen som förstod”, och det är gud bevars inte mycket att spana på. Möjligen kan du sätta in en annons i DN och hoppas att hon svarar. I så fall skall du sätta in annonsen på söndagar. Det är nämligen då de flesta av den dryga miljonen DN-läsare tar del av den biten i tidningen. Sannolikt kommer du att få fortsätta att åka tunnelbana ensam och fundera över vart ditt liv tog vägen.
Det försvinnande som är aktuellt i den här berättelsen är varken av den första eller den andra typen. Det är således fråga om en person som i egentlig mening inte är försvunnen. Däremot finns det en annan person som letar. Samtidigt är det på det viset att om han gick till polisen, och allra helst till första roteln, så skulle de inte vilja något hellre än att hjälpa honom att leta. Det är alldeles klart att de skulle lägga ner långt större arbete på att finna den här personen än vad de vanligtvis gör med försvunna personer.
Tyvärr gör den person som letar i den här berättelsen alldeles fel. Han gör praktiskt taget allting fel. Han går inte till polisen av två skäl: han vill hämnas och det skulle aldrig polisen tillåta honom. Det är det första skälet. Han vill ha pengar – det skulle polisen inte heller tillåta. Det är det andra skälet. Han annonserar inte i DN under personligt. Han vet nämligen att personen han söker aldrig skulle svara. Istället letar han själv. Hans olycka är att han har sådan tur att han hittar den han söker.