Agencia de Tourismo de Balear
stod det på bussen. Skrivet med röda bokstäver mot den blågrå lacken strax bakom dörren vid föraren. Bokstäverna var ordnade i en halvcirkel med ungefär en meters diameter. Inne i halvcirkeln stod det
prt. Fed. Gomez
Också det var skrivet med röda bokstäver, fast med liten stil. Till vänster, från dörren sett och ungefär i höjd med den röda halvcirkeln, fanns en fartrand i mörkt blått. Den startade optimistiskt med en bredd på drygt två decimeter men redan efter knappt tre meter hade den smalnat så pass att den tog slut: fartstreckets vanliga dilemma och ett enkelt uttryck för själva den grafiska tekniken vid framställning av fartstreck. Sen var det dags igen. Med samma stilsort som i ”Gomez” och med samma röda färg hade någon på svenska skrivit
rundturer, turistservice och biluthirning
Nu gjorde den blågrå bussen god fart på vägen från Palma mot Alcudia. Inuti bussen satt en förstärkt pluton av de senaste ockupationstrupperna på ön: sommarens första invasionsvåg av svenska turister.
Ögruppen Balearerna uppvisar en tämligen stormig historia. I tur och ordning har den lytt under romarriket, vandalerna, Öström och araberna. På 1 000-talet blev öarna ryktbara som bas för sjöröveriet i Medelhavet. Men redan 1327 var det slut på det roliga. Då införlivades nämligen ögruppen med Aragonien och enligt historikerna blev det lugnt. Befolkningen revade segel, åtminstone för längre färder, och koncentrerade sig på fiske, jordbruk och att gå i mässan. När Isabella gifte sig med Ferdinand 1469 blev ögruppen spansk, samtidigt med resten av Spanien. Sen var det i stort sett stiltje igen. Fram till 1950. Då började den stora invasionen – av engelsmän, skandinaver och tyskar.
Stämningen i bussen var hög. En bidragande orsak till detta var Jan Wikström, 27. Jan Wikström var reseledare vid svenska folkets egen resebyrå (som f ö ägdes av en dansk). Wikström var en lysande reseledare: hygglig sångröst, blå ögon och ljust hår. Dessutom hade han sin akademiska karriär bakom sig innan den egentligen hade börjat. Fyra terminers studier vid juridiska fakulteten i Lund hade resulterat i tre saker för Wikströms del: en godkänd propedeutisk kurs i juridik, en klar tätposition bland tjejerna på universitetets onsdagsdanser, samt vissa kontakter i resebyråbranschen.
I övrigt hade tiden vid Lunds Universitet inte avsatt några resultat. I vart fall inga akademiska resultat. För Jan Wikström återstod att bli reseledare. Det var han nu sedan drygt fem år. En lysande reseledare, en av de allra bästa.
Just nu ledde Jan, eller Janne som man sa bland paxen, d v s branschens egen beteckning på sina klienter, bussen i Bättre och bättre dag för dag.
– Vad han är trevlig, tyckte ett par äldre damer från Växjö. De satt ungefär mitt i bussen, iförda byxdress, kofta, plastsandaler och schaletter.
Hela bussen sjöng. Med ett par undantag – varav det ena ändå rörde på munnen. Man klarade av Bättre och bättre dag för dag, Hemåt på stolta vingar, Svarte Rudolf, Röda stugor och en hel del annat. Den spanske busschauffören, som typiskt nog hette Manuel, skakade förtvivlat på huvudet: han försökte nämligen lyssna på landskampen Spanien – Skottland på bilradion. Mitt i Svarte Rudolf gjorde Billy Bremner 2–1 till Skottland; Manuel kved och ökade farten ytterligare.
Olle Lindberg däremot var glad, minst lika glad som de andra ockupanterna. För drygt en vecka sedan hade han åkt från Stockholm. Enkelrum med bad och sjöutsikt beställt och betalt; nu delade han ett dubbelrum mot gården – utan vare sig sjöutsikt, bad eller ens dusch – med en handelsresande från Brösarp som ”snarkade och pissade i handfatet”. Handelsresanden hette Dahlberg enligt passet, men envisades med att kalla sig för ”Daulbarj.” Han var som sagt från Brösarp och reste i parfym och kosmetika. Dessutom pissade han i handfatet. Snarkningarna rådde han ju inte för.
Redan första dagen hade Lindberg klagat hos Wikström: ”Det är ju för jävligt att behöva dela rum med en som snarkar och pissar i handfatet. När man betalt för bättre. Dessutom nasar han tvål, fanskapet.” Wikström hade lovat att göra vad han kunde. Efter tre dagar hade han också fått tag i det utlovade enkelrummet. Då hade Lindberg ändrat sig: damerna på Mallorca var inte som grabbarna på jobbet hade sagt. Åtminstone inte med Lindberg. Och behovet av ett enkelrum kunde klart ifrågasättas. Dahlberg däremot var en trevlig jävel. Detta trots de gula ränderna i handfatet. Bl a drack han som en hel byrålåda, och snarkningarna rådde han ju som sagt inte för. Dessutom var Brösarp ”ett jävla bra ställe”. Det visste Lindberg, trots att han aldrig varit där. Han hade nämligen en färsk inbjudan.
Just nu delade Lindberg och Dahlberg i bästa sämja på en flaska Fundador: kraftiga saker för bara åtta kronor buteljen. Lindberg hade t o m försökt bjuda medresenären tvärs över gången, en kraftig kille i 30-årsåldern iklädd vita byxor och blå seglarkavaj. Efter två försök gav Lindberg upp. Seglarkavajen hade samma blick som verkarn på jobbet när man suttit över rasten. Munnen den log men blicken den var stilla. Dessutom verkade den blå kavajen lite för välfylld för att Lindberg skulle propsa. Detta trots att det bara kostade åtta kronor flaskan.
Bussen hade slutat sjunga. Janne Wikström hade övergått från sång till tal. Han talade om resans höjdpunkt: grisfesten. Anslaget om grisfesten hade suttit uppe på hotellet ända sedan gruppen anlände, och listan på deltagare hade bara blivit längre och längre. Några hade garderat sig och skrivit på redan samma natt som man kom från flygplatsen. Seglarkavajen däremot hade antecknat sig först för två timmar sedan; skälet satt bredvid honom med rödblont hår och ganska genomskinlig blus. Hon jobbade på LM i Hägersten och hade skrivit upp sig och sin väninna samma förmiddag.
Nu var det alltså dags.
Grisfesten gick av stapeln i ett riktigt slott, berättade Janne. Ja, det vill säga inte inne i själva slottet, utan i parken. Anledningen till det var enkel: på slottet anordnades nämligen grisfester för 2 000 personer per dag. Det fanns tyvärr inte en chans att rymma alla dessa inom husets väggar. I stället fick man alltså sitta i parken. F ö hade det varit vansinne att låta gästerna sitta inomhus eftersom de grisade ner så förbannat. Fast det sista sa inte Janne.
I vilket fall som helst fick man gå igenom slottet och titta på de stora roterande spetten med hela grisar. Om allt detta berättade Jan Wikström, 27, medan den blågrå bussen dånade fram på upploppet.
– När grisarna tar slut får man kyckling, sa en sjuttonårig förmåga till sina föräldrar. Det har Leffe sagt.
– Vad fan vet Leffe om det? svarade fadern överlägset.
– Han har varit på Mallis nie gånger, envisades sonen.
Fadern teg med den vuxnes förkrossande auktoritet. Sonen rörde oroligt på sig som om sätet var för trångt. Han hade en finne på vänstra näsvingen, en riktig praktbobba som han försökt dölja med en bit hudfärgad Salvekvick på ungefär en centimeter i kvadrat. Den röda zonen utanför plåstrets kant hade han tonat ned med zinkpasta. Dessutom odlade han mustasch. Sammanfattningsvis såg han ungefär lika lovande ut som alla sjuttonåringar som åkte till Mallorca med föräldrarna det året. Han visade även ett nervöst intresse för tjejen snett bakom, hon som satt bredvid seglarkavajen och jobbade på LM i Hägersten. De bodde f ö i samma korridor och var i nästan samma ålder även om det inte syntes. Hon hade stora bröst också: det hade han sett när de låg bredvid varandra på playan häromdagen.
Bussen gled upp på parkeringsplatsen framför slottet. Samtidigt gjorde Amadeo Ruiz 2–2. Chauffören skrek, körde upp örat mot radion och höll på att hamna i sidan på en redan parkerad buss från Cook Travelling.