Sedan ungefär ett år bar Lars M Johansson på en hemlighet. Hemligheten sammanhängde med hans personliga olycka. Eller lycka – beroende på hur man nu såg det. Hans lycka eller olycka sammanföll också i tiden med hans hemlighet. Åtminstone på ett ungefär. Till yttermera visso var det slutligen så att det fanns ett orsaksmässigt samband mellan hans hemlighet och hans lycka eller olycka.
Vari bestod Johanssons hemlighet? Hade han uppburit ersättning från framskjutna företrädare för den organiserade brottsligheten i staden? Eller hade han läckt polisiära hemligheter till tidningen Aftonbladet – genom att ringa sex ettor och på så sätt få upp till 5 000 kronor i tipspengar? Ingetdera. Det hela var värre än så.
I 1976 års val till riksdag, landsting och kommuner hade Lars M Johansson lagt sin röst för VPK, vänsterpartiet kommunisterna. I och med denna politiska handling hade kriminalinspektör Johansson aktivt, fast i största hemlighet, anslutit sig till en minoritet på knappt fem procent av den svenska valmanskåren. Polisiärt var det ännu värre. Åtminstone procentuellt polisiärt. Johansson saknade, liksom alla andra människor här i landet, en någorlunda hygglig uppfattning om andelen kommunister inom den svenska poliskåren. Att andelen VPK-kollegor inom kåren var liten, t o m mycket liten, det visste han av personlig erfarenhet. Femton år inom polisen lämnade inget tvivel kvar på den punkten. Han visste också att andelen var så liten att de fem procenten kommunister bland civilt folk, d v s sådana som inte var poliser eller yrkesmilitärer, vittnade om en skrämmande hög grad av politiskt vansinne. Att de fem procenten huvudsakligen utgjordes av ”universitetslärare, studenter och andra yrkesdemonstranter”, var visserligen en tröst men gav ändå anledning till oro inför framtiden. Inom kåren hade man en klar uppfattning om kommunismen. Det var i första hand inte en politisk ideologi. I allt väsentligt var det en fråga om nationella säkerhetsaspekter. Utan minsta tvekan utgjorde Lars M Johansson en säkerhetsrisk – etiska bedömningar helt lämnade därhän.
Lars M Johansson var långt ifrån någon dumskalle. Av den orsaken hade han också valt att göra sin politiska hemvist till sin hemlighet. I sin strävan på den punkten hade han haft viss hjälp av den s k valhemligheten, en av våra många grundlagsenliga rättigheter. Tyvärr kom den hjälpen att visa sig otillräcklig. Orsakerna var alltför starka.
Eftersom Lars M Johansson kommer att spela en central roll i den här framställningen, på samma sätt som Don Quijote gör det hos Cervantes, talar starka skäl för att läsaren måste få ta del av orsakerna till hans personliga olycka, eller lycka om man så vill, och hans märkliga politiska handlande. Hade det gällt exempelvis Jarnebring, Rundberg, Andersson, Öst eller t o m kommissarie Dahlgren hade saken varit långt ifrån lika självklar. Deras del i det hela är knappast sådan att det är motiverat att gräva i deras personliga lycka eller olycka. Ännu mindre penetrera deras politiska handlande.
För att ta saker och ting från början – orsakerna till Johanssons handlande är således långt ifrån enkla – kan det vara berättigat att inleda med den s k lilla biografin. Lilla biografin är nämligen den personhistorik som polisen själv brukar teckna ner när man hör en misstänkt som inte är så där fruktansvärt betydelsefull – då blir det stora biografin – men samtidigt inte helt betydelselös. Då blir det nämligen ingen biografi alls.
Vi börjar alltså med den lilla biografin. Lars M Johansson, M som i Martin, var född i mars 1943, son till Evert och Ellna Johansson; född och uppvuxen utanför Näsåker vid Ångermanälven. Fadern var småbrukare, men hade långa tider arbetat vid de stora kraftverksbyggena utefter älven. Stommen i familjens ekonomi, såväl under Lars M Johanssons barndom som nu under hans vuxna liv, var modern. Hon var enda dottern, ett av två barn, till en ångermanländsk storbonde och sågverksägare. Det hade inte gått någon fysisk nöd på Lars M Johansson. Varken när han växte upp eller senare. Det hade hans mamma och morfar sett till.
Däremot hade det varit sämre ställt med den intellektuella miljön. Det hade varit långt till skolan, t o m i de förberedande klasserna. För att nu inte tala om läroverket – dit var det mer än sju mil. Den intellektuella miljön i hemmet hade heller inte varit den bästa. Pappa Evert hade två intressen här i livet, Ellna och jakten. Det första hade resulterat i sex syskon. Tre bröder och tre systrar. Det andra fanns fortfarande manifesterat i form av en jättelik hundgård nere vid ladugården. Där hade Evert sina stövare och gråhundar, aldrig mindre än två av varje slag. Jaktmarker fanns det gott om. Det hade han sett till genom att gifta sig med Ellna; dessutom var svärfar också jaktintresserad.
Det geografiska avståndet till den högre utbildningen, faderns jaktintresse och moderns undfallenhet hade gemensamt stakat ut gränserna för Lars framtida karriär. Att Lars hade läshuvud var fullt klart. Det hade hans lärare påpekat redan i första klass, och morfar hade varje år sett till att ge honom årets upplaga av NÄR? VAR? HUR? Så mycket mer blev det däremot inte. Det var helt enkelt för långt till skolan, och ingen var tillräckligt intresserad. Efter sju års folkskola, tre år som pinnpojke vid kraftverksbyggena utefter älven och två års folkhögskola, var Lars M färdig med den formella delen av sin utbildning. Då var han nitton år. Ja, lite annat hade han förstås hunnit med under tiden. När han var tolv år sköt han sin första hare. Helt olagligt men med Everts samtycke och medverkan, och för Everts hamiltontik Spela. Denna för Evert historiska händelse inträffade efter en timmes drev i de annars tysta och snötäckta skogarna utanför gården vid Åsmon. Det hade blivit många harar sedan dess. Och en hel del skogsfågel och älg med för den delen.
Vid nitton års ålder blev således stugan för trång. För trång i rent andlig bemärkelse. Redan 1958, när det var en svacka i kraftverksbyggnationen, hade nämligen Evert uppfört en sexrumsvilla ner mot älven; med egna nävar och svärfars pengar. I en rent rumslig bemärkelse hade familjen haft gott om plats, åtminstone på senare år. Lars M ville däremot ha mer. Av den anledningen flyttade han till Stockholm på sommaren 1962. Han bodde hos en släkting till fadern och började på polisskolan på hösten samma år. Som så många andra norrlänningar som hade haft för långt till läroverket där hemma.
I och med att Lars M Johansson började vid polisskolan hösten 1962 var det hela i stort sett klart. Efter grundutbildningen hade Lars M tjänstgjort inom VD1 och VD6 i Stockholms polisdistrikt. Så fort han hade klarat av det nödvändiga antalet år hade han sökt sig vidare till kriminalpolisen: han hade aldrig trivts med att gå omkring i uniform och övervaka vanliga människor. Ofta hade han känt sig som en levande reklampelare för samhällets misslyckande. Han hade tyckt definitivt illa om att spöa fyllon och andra busar, ganska oavsett vad de nu hade hittat på. Vid kriminalpolisen hade man tagit emot honom med öppna armar och framsträckta händer. Han hade goda vitsord, ärliga grå ögon och höll långt över minimilängden för en svensk polis. Dessutom var han norrlänning – liksom många av dem som tog emot honom med öppna armar.
Lars M blev kriminalassistent. Han arbetade på stöldroteln; 1972 blev han värvad till rikskriminalens narkotikarotel. Innan dess hade mycket hänt på det rent privata planet. 1968 hade han gift sig med en flicka som arbetade vid polisen. Hon var visserligen inte polis själv, hon skrev maskin på utlänningsroteln, men pappan hennes var polis och hade tidigare varit chef för samma rotel. Det blev ofta på det viset. I en utsträckning som inte kan förklaras av slumpen gifter sig nämligen poliser med kvinnliga kollegor, kvinnlig biträdespersonal inom polisen eller döttrar till poliser. De två senare grupperna är f ö i stort sett identiska och vissa rotlar är som en enda stor familj. Lars M:s hustru hette Gunilla. Redan efter ett år fick han och Gunilla sitt första barn. Det blev en pojke som, trots svärfaderns protester, fick namnet Göran. Lars svärfar var den typen av polis som satte likhetstecken mellan misstänkt och skyldig och detta kunde självfallet aldrig jävas en friande dom i hovrätten. ”Ska ni döpa ungen efter en mordbrännare” hade han förtrytsamt sagt till Lars samma dag som dopet var. Lars skakade på huvudet och hänvisade till hovrättens utslag. Göran skulle han heta. 1970 var det dags igen. Den här gången fick de en dotter. Hon döptes till Helena. Den här gången hade svärfar inga invändningar, och han bestämde sig raskt för att Helena var hans älsklingsbarnbarn.
Efter Helena satte Lars M och Gunilla stopp. Det fick räcka med två barn – såväl med tanke på de rent demografiska prognoserna som de helt privata. Ungefär samtidigt som Lars M hade börjat på rikskrim hade hans äktenskap börjat knaka i fogarna. Lars M hade funderat mycket på varför det blivit så, men trots att han enligt sina chefer var ämne till en lysande kriminalpolis hade han inte funnit något svar. När kärleken mellan två människor tar slut – hur det nu kommer sig att den gör det – blir sådant som tidigare varit positivt till något negativt. Så mycket hade han förstått. Ungefär 1972 hade deras båda barn – som var kärleksbarn när de föddes – övergått till att fungera som cement i ett vittrande förhållande. Lars M var norrlänning och van att bita ihop tänderna. Han teg och flydde till sitt arbete. Slutenheten skulle bli hans räddning. Skilsmässa hade han över huvud taget aldrig funderat på. Det var ett okänt begrepp i gårdarna kring Näsåker.
För Gunilla låg öppenheten närmare till hands: öppenhet gentemot andra som en lösning på hennes och Lars privata tystnad. På sommaren 1975 hade Lars M låtit värva sig vidare till centrala spaningsroteln vid Stockholmskriminalen. Samma dag som han kom hem från sitt första pass lät Gunilla meddela att hon hittat en annan man. Han var förresten med vid det tillfället. Han var den typen. En ung och lovande förmåga som var polischefsutbildad jur kand och jobbade på juridiska sektionen.
Lars M var trött. Han var trött efter jobbet och trött på allt annat. Alla var trötta. Han samtyckte. Göran och Helena flyttade hem till den blivande polismästaren tillsammans med sin mamma. Den nya pappan hette Johan, och hade av någon anledning köpt en villa i Täby månaden innan. Johansson stannade kvar på Wollmar Yxkullsgatan i en alldeles för stor fyra. Skilsmässan blev klar redan i augusti. De använde f ö samma advokat. En studiekamrat till Johan.
Ibland efter skilsmässan brukade Lars M tänka att allt kunde ha varit annorlunda. Det fanns en massa ”om” i hans liv; om han bara hade bott inne i Sollefteå istället för i skogen utanför Näsåker: om bara farsan hade varit mindre jaktintresserad; om bara morsan hade stått på sig lite till. Då kanske allt hade varit helt annorlunda. Då hade han gått igenom läroverket, tagit studenten och blivit adjunkt, provinsialläkare eller kanske t o m docent vid universitetet i sociologi, statskunskap eller något annat intressant ämne. Då hade han inte varit gift. Eller rättare sagt gift och skild. Istället hade han bott ihop med någon tjej som var lärare, socialassistent eller kanske t o m journalist. En tjej som hade varit ett par år yngre än han. Tyckt om samma böcker som han. Skrattat på samma ställen som han. Och varit allvarlig som han. En tjej med ljust hår, blå ögon, blå jeans och rödrutig bomullsskjorta. Dessutom en ganska liten tjej. Mitt i alltihopa var nämligen Lars Johansson på den punkten en stor traditionalist. Som man lätt blir av skogarna utanför Näsåker, en jakttokig far och en snäll men alltför undfallande mor.
Det blev inte så. Istället gick allt åt helvete.
Människor gjordes i par, tänkte Lars M. Gud satt däruppe och tillverkade folk två och två. Varje morgon när han vaknade redde han sitt långa skägg, åt en bättre frukost och startade tillverkningen högt däruppe i den blå himlen ovanför Näsåker. En solig morgon i mars bestämde han sig för att göra Lars M Johansson. Han blev så där. Hur som helst. Det fick duga. Sen tog han itu med nästa. Nu däremot hade han kommit i tagen. Det blev en ljus tjej med blå ögon, blå jeans och rödrutig bomullsskjorta. Och precis lagom stor också. Gud var klart nöjd. Belåtet grymtande skickade han ner Lars M och den ljusa tjejen till distributionsavdelningen.
Det var där allt gick åt helvete.
Man hade för mycket att göra och synnerligen dålig ordning på papperen. Man skickade Lars M till Ellna och hennes jakttokige småbrukare i övre Norrland. Tjejen däremot hamnade hos en försäkringstjänsteman med fru i Göteborg. Göteborg av alla ställen. Mer än hundra mil från Näsåker. För att inte tala om det sociala avståndet. Sen gick det som det gick: de fick fel utbildning, åtminstone Lars M, och hamnade hos fel partner. Tjejen gifte sig med en advokat i Göteborg och Lars M med en sekreterare i Stockholm. Att skilsmässolagstiftningen var ett klent medel att ställa saker och ting till rätta behöver väl knappast sägas.