Det hade förflutit ett bra tag efter semestern. Den där känslan som Jarnebring hade haft första dagen efter semestern, ja hela första veckan förresten, hade hunnit lägga sig. Det var f ö samma känsla som han hade haft när han var liten grabb: första skoldagen efter sommarlovet. Jarnebring hade definitivt inte varit något skolljus. Få av dem som jobbade på span hade varit några skolljus. Ändå hade han alltid längtat till den första skoldagen efter sommarlovets slut; bara känslan av att få träffa kompisarna och jämföra sina äventyr och blåmärken. Nu flöt spanarlivet ånyo i de normala fårorna. Man hade inte ens haft några klubbrazzior på sista tiden.
T o m Johanssons favoritfobi, rånet på Stockholm 6, upptog numera en högst undanskymd plats i deras tillvaro. Visserligen hade man letat efter den underligt pyntade blatten, som Jarnebring sa, men det hade inte gett något. Snarare var man väl inne på att Bosse hade blåst dem och lagt en rövarhistoria som tack för skjutsen. Jarnebring själv ansåg att öronringen på klubben i Gamla stan hade prytt någon excentrisk konstnärsnatur utan minsta samband med Stockholm 6. Hur som helst. Tipset hade vidarebefordrats till Andersson, Krusberg och Rundberg. Ingen av dessa hade f ö sett särskilt entusiastisk ut
Nu gled man omkring på stadens gator: spaning kallades det. För ovanlighetens skull var det Johansson som körde. Jarnebring hade skurit sig i handen under helgen när han jobbade i trädgården. Därför hade han överlåtit chaufförsskapet på Johansson. Det gjorde inte så mycket, tyckte Jarnebring. Visserligen körde Johansson som en blind kärring, men handen värkte och de hade inte mycket till bil. En inhyrd Ford av mellanstorlek.
Nu letade den sig nerför Kungsgatan mot Stureplan. Man hade gått en sväng på Sergels torg och tänkte ta varvet förbi Biblioteksgatan och Norrmalmstorg – heroinisternas senaste häckningspunkt.
– Stanna här, sa Jarnebring plötsligt, och hjälpte Johansson genom att vrida ratten till höger med sin friska hand. Tre händer körde bättre än en, ansåg Jarnebring. Detta förutsatt att två av dem tillhörde Johansson och den tredje var hans egen.
– Nä, nu får du ge dig, tyckte Johansson, samtidigt som han signalerade med höger blinker och svängde in mot trottoarkanten. Man var mitt emot MacDonalds hamburgerrestaurang och en fenomenalt stor raggarkärra som låg bakom dem tutade ilsket.
– Jag är så jävla hungrig, förklarade Jarnebring. Jag måste ha en BigMac. Är inte du hungrig?
– Jo för fan, men jag käkar inte hamburgare.
– Du, sa Jarnebring. Hamburgare är nyttig mat. Dessutom är det billigt. Vi har ofta hamburgare hemma. Johansson hade tillbragt viss tid av sin konvalescens under helgen med att ta del av ett hamburgertest i Råd & Rön.
– Jojo, men jag käkar inte hamburgare från MacDonalds.
Jarnebring tittade förvånat på honom.
– Är de förgiftade eller?
– Nä, nä. De är säkert goda, men det är en principsak. Johansson insåg att han var inne på farliga vägar och ville ha ett slut på samtalet.
– Men ta du en hamburgare, Jarnis. Jag väntar här. Sen kan vi åka till Medborgarplatsen. Där vet jag en mycket bra svensk korvkiosk.
– Det vet jag också, sa Jarnebring sakta. Men vad fan är det för fel på MacDonalds?
– Jag tycker inte man ska gynna … Johansson tvekade. Det internationella monopolkapitalet.
– Vafan är det du säger, Johansson. Är du sjuk?
Med ens såg Johansson räddningsplankan. Han vände sig om och tittade på Jarnebring.
– Jag ska säga dig precis som jag tycker, Jarnis, sa han. Nu när vi har så kärva tider här i landet tycker jag inte att man ska gynna amerikanska hamburgerkedjor. Va fan gör de för oss svenskar? Då tycker jag man ska köpa svenskt.
Johansson såg ut som han just avnjutit ett Rolfframträdande under depressionen.
– Där har du förbanne mig en poäng Lars, svarade Jarnebring ur djupet av sitt hjärta. Kör till Medborgarplatsen så tar vi heroinbusarna på hemvägen.
Nu satt man på Medborgarplatsen. Johansson hade ätit en kokt med senap; Jarnebring hade klämt två grillade med bröd, gurka, räksallad, ketchup och senap. Han hade också fått en idé. Jarnebring fick ofta idéer när han just hade ätit. P g a Johanssons långt gångna letargi hade han också fått igenom dem på senare tid – i en tidigare helt osannolik omfattning.
– Du Johansson, sa Jarnebring. När vi ändå är uppe på Söder kan vi ju ta en sväng förbi VD4.
VD4 var fjärde vaktdistriktet. Det låg ute i Farsta – nästan en mil från Medborgarplatsen.
– Varför då? sa Johansson. Är det tjänste?
– På sätt och vis, svarade Jarnebring. Jag måste snacka med Alvinge om helgen.
– Då är det inte tjänste, sa Johansson.
Johansson visste nämligen att Alvinge, kriminalinspektör Jan Alvinge, var Jarnebrings kompis. Vidare visste han att de båda hade samma hobby. Skytte. Slutligen att det förekom viss sammanblandning mellan Alvinges och Jarnebrings privata skjutintresse å den ena sidan, och deras engagemang i polisens skytteklubb å den andra. Det kunde vara tjänste. Sannolikt var det inte så.
– Det är tjänste, bedyrade Jarnebring. Vi ska lägga upp en skjutning med kollegorna.
– Okey, sa Johansson. Han hade ingen större lust att åka till Norrmalmstorg. Dessutom gällde hedersregel två: Misstro aldrig en kollega.
Alvinge satt på sitt tjänsterum i Farsta, på vaktdistriktets lokala kriminalavdelning. Han hade fötterna på bordet och var djupt försjunken i senaste numret av tidskriften Guns and Ammunition. När Johansson och Jarnebring kom in i rummet tittade han upp.
– Tjena Jarnis, sa Alvinge. Du är också med Johansson, tillade han. Alvinge hade inget emot Johansson, men han förstod sig inte på norrlänningar. Slå er ner pojkar, sa han hjärtligt och riktat till dem båda.
Johansson nickade och satte sig; Jarnebring satt redan.
– Hur är det med handen? frågade Alvinge. Så fort han hade hört talas om Jarnebrings olyckshändelse hade han ringt honom. På egna och skytteklubbens vägnar.
– Det är okey, svarade Jarnebring. Som bevis vinklade han med vänster tumme och avtryckarfinger. Jarnebring var nämligen vänsterskytt.
– Har du mycket att göra? sa Johansson och nickade mot papperstravarna på bordet.
Alvinge suckade.
– Mest skit, sa han. Det där är en dödsolycka på Sockenvägen. Jävla soppa. Mest synd om föraren. Men jag fick åklagarens avskrivningsbeslut i dag. En liten sketen rövare som har varit på fyllan och kastat sig framför en bil. Rena självsaneringen. Alvinge såg ut som om han tänkte såga något mer, men ångrade sig.
– Han hade inte ring i örat? undrade Johansson.
Alvinge tittade förvånat.
– Nä, sa han. Men en jävla stor kniv i bakfickan och en halvflaska whisky i magen enligt rättsläkaren. Ja, så är han både daktad och aktad.
Det sista betydde att Alvinges trafikoffer hade fått deponera sina fingeravtryck hos polisen och att samma institution hade en personakt på honom. I båda fallen av samma orsak: att han hade begått brott eller misstänkts för att ha begått brott.
– Vari består soppan? frågade Johansson, mest av artighet.
– Ja … sa Alvinge. Det är flera saker. Jag har ett vittne som påstår att han kastat sig framför bilen. Självmord alltså. Han hade tagit någon försäkring på sig som det är knas med. Sen är det tjejen hans. Hon tjatar om att han varit så konstig. Och så påstår hon att de haft inbrott. Eller åtminstone att någon har snokat igenom deras papper i lägenheten. Du vet väl hur det är med rövarna och deras tjejer. Vore det inte för föraren så skulle det ha varit klart för en månad sedan.
– Är föraren också en rövare? frågade Jarnebring.
– Nä, sa Alvinge. Han log snett. Snarast tvärtom. Men nu är det i alla fall klart. Inget vållande från föraren. Avskrivet. Punkt och slut.
– Jaha du, sa Jarnebring, som längtade efter att få ta upp mer väsentliga spörsmål. Apropå skjutningen här till helgen …
När Johansson förstod att skyttet som Alvinge och Jarnebring pratade om avsåg skytte på lerduvor hade han gått ut och satt sig i bilen: lerduvor omfattades definitivt inte av den polisiära skytteverksamheten. Jarnebring såg skuldmedveten ut och lovade två minuter. Han kom redan efter tio. Det innebar att de hann med en avslutande sväng kring Norrmalmstorg innan det var dags att gå av. Det gav för resten inte heller något – som det ju sällan lär göra när man inte spanar efter något bestämt. Visserligen hittade man två med ring i örat, men båda var tjejer, eller rättare sagt tjackhoror.
Sen körde Johansson Jarnebring hem. Delvis som tack för alla gånger som han själv hade fått skjuts, men huvudsakligen för att Jarnebring hade bjudit honom på middag i radhuset i Jakobsberg.