Nu var det julafton. Enligt almanackan var det lördagen den 24 december 1977. Julafton, fridens högtid under det år som höll på att ta slut. På kriminaljouren och de lokala vaktdistrikten var man väl rustade för den våg av våldsbrott som man visste skulle komma under julen och mellandagarna. Det var alltid på det viset: våldsbrottsligheten noterade sina toppar under de stora familjehögtiderna. Jul, nyår och midsommarafton. När de rent legala banden mellan människorna inte längre förmådde hålla spärr mot fest, fylla och gamla äktenskapliga slitningar.
På kriminaljouren vid Stockholmskriminalen satt kriminalinspektör Wesslén som chef. Det främsta skälet till att just Wesslén hamnat på denna utsatta post var att han var ungkarl och hade förklarat sig villig att jobba under helgen. Detta till skillnad från de mer meriterade kollegorna som skulle sitta hemma med hustrun och barnen, dricka snaps, äta skinka och tindra i kapp med julgranen.
Trots att klockan bara var kvart över fem var det redan natt på kriminaljouren i Stockholm. Midvinternatt och julafton 1977; det hade redan gått ett par timmar sedan mörkret och kylan slöt sig kring polishusets brunglasade fasader. På kriminaljouren var det däremot ljust och varmt. Stod man på gården mellan A- och B-huset i kvarteret Kronoberg kunde man t o m se att det stod en julgran i jourens matrum. Visserligen en liten gran, men ändå en gran – med ljus, glitter och små svenska flaggor av papper.
Kriminaljouren låg på fyra trappor i kvarteret Kronoberg på Kungsholmen, två trappor under landets mest utskällda häkte. Det senare hade visat sig vara ett synnerligen praktiskt arrangemang: fick man gäster – och det fick man ofta – så behövde man bara ta hissen rakt upp. Vid dörren innanför hissarna på fjärde våningen satt en ABAB-vakt. Snutarna brukade skämta om det och säga att det kändes tryggt att ha en ABAB-vakt vakande över dem. Innanför dörren där ABAB-vakten satt, fanns själva mottagningsrummet. En lång disk i brösthöjd utgjorde gränsen mellan besökare och anställda. Med lite god vilja kunde det hela liknas vid receptionen på ett halvstort, halvmodernt och halvtaskigt hotell. Till vänster låg jourhavande kommissariens rum. Denna dag, d v s julafton 1977, hette jourhavande kommissarien som sagt Wesslén, och var egentligen bara kriminalinspektör. Bakom Wessléns rum låg kök och personalutrymmen. Det var i de senare som man kunde se julgranen glittra – förutsatt att man stod på gården mellan A- och B-huset. Till höger fanns förhörsrum, ett större rum för dem som tjänstgjorde på jouren – detta rum påminde f ö mycket om redaktionen på en mindre tidning – och slutligen längst bort i lokalen ett antal gallerbås för vissa delar av det gästande klientelet.
Klockan kvart över fem ringde en av de tre telefonerna på Wessléns bord. Det var det viktigaste samtalet som han skulle få under helgen 1977. Det avsåg också det allvarligaste brott som Wesslén över huvud taget skulle komma i kontakt med under sitt liv som polisman. Fast det senare hade han ingen aning om när han lyfte på luren.
Den som ringde var vakthavande i VD4 ute i Farsta. Han hade ett kort och koncist meddelande: en kvart tidigare hade en av vaktdistriktets bilar kallats till Skogskyrkogården i Enskede. Den hade tillkallats av en medelålders dam som ringde från en telefonkiosk i närheten. Anledningen till att hon ringde var att hon tio minuter tidigare hittat ett lik på Skogskyrkogården.
Om det inte hade varit så väl att damen som ringde till VD4 hade varit så klar och redig i sitt meddelande, är det mycket möjligt att man hade uppfattat det hela som ett dåligt skämt och inte skickat någon bil. Den som tog emot samtalet hade just en sådan replik på tungan. Innan han hann säga den hade damen som ringde tillagt att ”han ligger i en svart plastsäck.” Efter detta uppgav hon sitt namn samt numret till kiosken som hon ringde från. Bilen anlände efter fem minuter; efter ytterligare fem minuter hade de två polismännen kunnat förvissa sig om att damen som de strax innan hämtat upp utanför kiosken hade helt rätt. Ungefär femhundra meter efter infarten till Skogskyrkogården, på den väg som tar till vänster, låg ett av de många gravsättningsområdena. Alldeles vid vägen hade det ordnats med soffor, en vattenpump och en liten berså för dem som besökte gravplatserna i området; där fanns också en verktygslår av trä i vilken vaktmästarna på kyrkogården förvarade vattenslangar och liknande. Låren var ungefär två meter lång, åttio centimeter bred och en meter hög. Den var även försedd med ett lock av trä som kunde låsas med ett hänglås.
I låren låg en mansperson. Han var inslagen i tre svarta sopsäckar av plast. Upptill var säckarna hopvridna, men de hade gått upp när kroppen las ner. Några gråbruna hårtestar stack upp ovanför kanten på säckarna. Vek man ner dem såg man huvudet på en äldre man. Formen på säckarna lämnade f ö inget tvivel om vad som fanns i dem. Att mannen var död hade redan den medelålders kvinna som ringt polisen förvissat sig om. Hon var nämligen avdelningssköterska vid ett av de större sjukhusen i staden och hade sett åtskilliga döda i sina dagar. De poliser som först anlände till platsen handlade helt i enlighet med sina instruktioner. Sedan de förvissat sig om att kvinnan som ringt talat sanning, gick en av dem tillbaka till bilen och kontaktade sambandscentralen över radion. Sambandscentralen, som hade mycket att göra, skickade samtalet vidare till vakthavande på distriktet. Efter ett kort samtal med den senare beslöts att han skulle kontakta kriminaljouren, och att bilen tills vidare skulle kvarstanna på platsen med kvinnan. Också detta helt i enlighet med instruktionerna. Nu hade det gått ungefär en kvart från det första samtalet och det hela hade hamnat på rätt ställe, d v s hos jourhavande kommissarien på kriminaljouren.
Sedan Wesslén hade avslutat samtalet gjorde han i tur och ordning fyra saker. Först tog han fram en minnespm som låg under hans skrivbordsunderlägg; denna pm talade om precis hur han skulle göra i sådana här situationer. Sedan han snabbt ögnat igenom denna – vilket tog ungefär en minut – gick han vidare till steg två: han ropade på två av de polismän som satt i rummet utanför, kriminalinspektörerna Knutsson och Andrén. Dessa fick en kortfattad redogörelse för vad det hela gällde. De gick ut; tog på sig halsdukar, överrockar, hatt respektive mössa och åkte direkt från jouren till Skogskyrkogården i Enskede. Medan Knutsson och Andrén tog på sig ytterkläderna ringde Wesslén till jourhavande på tekniska roteln. Samtalet blev kort. Det resulterade i att två tekniker några minuter senare företog samma manövrer med ytterkläderna som Knutsson och Andrén. Nu hade en del av den övriga jourpersonalen samlats inne hos Wesslén. En yngre förmåga lyssnade noga på vad saken gällde. Så fort han fått detta klart för sig gick han in i ett annat rum och slog numret till Expressen. Där talade han i två minuter med en gammal bekant som avslutade samtalet med att utlova en mindre förstärkning av julklappskassan.
Under tiden hade Wesslén fattat sitt beslut angående punkt tre i den pm som han ögnat igenom minuterna innan. Det var en känslig punkt, en bedömningsfråga: skulle han ringa kommissarie Dahlgren på första roteln eller skulle han inte ringa kommissarie Dahlgren på första roteln? Problemet var inte helt enkelt, trots den pm han hade framför sig: om det var fråga om ett mer komplicerat mord eller dråp, ett s k spaningsmord, så skulle han kontakta första roteln; om det var en vanlig banal historia där någon stackare slagit ihjäl sin fru, skulle han inte kontakta våldsroteln. Speciellt inte på julaftonskvällen. Wesslén vägde för och emot. Han kunde vänta någon timme. Möjligen skulle de som var på platsen kunna ge honom ytterligare upplysningar om mordets svårighetsgrad. Samtidigt så lät det där med plastsäckarna inte så trevligt. Det luktade spaningsmord – ja, rent utav stank spaningsmord. Å andra sidan var det julafton: Dahlgren var inte den som man besvärade i onödan klockan halv sex på julafton. Om det däremot var ett riktigt spaningsmord var det nödvändigt att komma igång på bästa sätt och så fort som möjligt. Knutsson och Andrén var visserligen hyggliga pojkar, men de hade långt ifrån den erfarenhet som fanns på första roteln. Dahlgren skulle sannolikt bli ganska förgrymmad om de stökade till en utredning för honom. Wesslén bestämde sig. Han tog telefonen och ringde hem till Dahlgren; numret fanns uppskrivet på en lapp framför honom på skrivbordet. Det var inte första gången som jourhavande kommissarien på kriminaljouren ringde hem till kommissarie Dahlgren på första roteln.
– Dahlgren, svarade Dahlgren.
– Hej, sa Wesslén. Wesslén på krimjouren.
– Ja, sa Dahlgren.
– Jag har ett problem, sa Wesslén. Vi har hittat en kropp ute på Skogskyrkogården
– Gratulerar, sa Dahlgren.
– Han är inslagen i några sopsäckar, fortsatte Wesslén. Han har inte krupit in själv.
– Jaha, sa Dahlgren. Jag ringer så fort jag kan.
Dahlgren tänkte skarpt i tre minuter. Sedan ringde han Andersson. Kriminalinspektör Andersson var visserligen gift. I första hand var han dock polis. Han var dessutom en hygglig utredare, och till yttermera visso visste Dahlgren att han var hemma. Det blev Andersson som fick åka ut till Skogskyrkogården klockan kvart i sex julaftons eftermiddag 1977. Det gjorde Andersson gärna. Han hade nämligen inget särskilt för sig – annat än frun och barnen förstås. Behövde han hjälp kunde han ringa Dahlgren. Annars skulle de höras under morgondagen. Klockan halv elva nästa dag ringde Andersson till Dahlgren. Dessemellan hade det hänt en hel del.