Husrannsakan – ja, det heter faktiskt så även beträffande mordoffrets bostad – inleddes fem minuter efter det att juldagen infallit. Andersson, Andrén och Knutsson sammanträffade med de två teknikerna utanför Olssons bostad på Tomtebogatan 37. Teknikerna stod och väntade, detta trots att det var deras tredje uppdrag på sex timmar. Dessutom var de försedda med en rent osannolik samling nycklar. Efter två minuter hade de forcerat två ytterdörrar och man stod utanför dörren till Olssons lägenhet två trappor upp i gårdshuset.
Dörren till Olssons bostad erbjöd om möjligt ännu mindre problem. Andrén roade sig med att ta tid på den tekniker som öppnade. Enligt Andréns klocka tog det ca 20 sekunder. Sen var det klart att gå in.
Även nu följde man gammal god sed. Det var således kriminalteknikerna som fick börja. Andersson, Andrén och Knutsson väntade vackert utanför dörren. Efter en kvart fick de klartecken. Var så goda och kliv på! Andersson gick först.
Det var inte en sådan lägenhet som man ser i Feminas hemmahosreportage. Det luktade instängt och illa: fattiglukt mitt i det sena sjuttiotalets Sverige. I köket, till höger om farstun, stod ett flertal kastruller framme. Matresterna satt som betong i botten på dem. För en tid sedan, förmodligen ganska länge sedan, hade lägenhetsinnehavaren eller någon annan ätit sill, Fiskebrödernas Matjes, direkt ur burken. Gaffeln simmade i spadet som en varnande illustration till de katastrofala sociala följderna av bristande bordsskick.
– Fy fan vilken svinstia, sa Andrén.
Andrén hade ingen större lust att röra någonting. Dels skulle han inte röra vid saker, det var teknikernas uppgift, dels hade han bytt skjorta innan han gick på sitt pass julaftons eftermiddag. Skjortan hade han fått av sin fästmö som en något för tidig julklapp och han var rädd att smutsa ner den. Nu petade han förstrött med foten i skiten på golvet: försummade soppåsar, smutskläder. Med en penna rörde han försiktigt bland de prylar som låg på köksbordet vid fönstret och ovanpå en av köksstolarna.
– Inte mycket att hämta här, sa Andrén till Andersson och Knutsson.
– Det var en jävel att fotografera, svarade Knutsson, som hade klivit in i rummet innanför köket. Han stod framför en byrå och bläddrade i en hög fotografier som han hittat i en av byrålådorna.
– Något intressant? frågade Andersson nyfiket.
– Näe, svarade Knutsson. Mest semesterbilder.
– Jaha, sa Andersson konciliant. Han var som vanligt upptagen med att skaffa sig en överblick. Det hade han lärt av sin chef.
– De är tagna med blixt, sa Knutsson.
– Hur vet du det? sa Andersson, som ställt sig att kika över axeln på Knutsson.
– Folk har röda ögon. Han sträckte fram en av bilderna. Det blir så när man tar med blixt och Instamatic.
– Det hade jag ingen aning om, sa Andrén sanningsenligt. Även han kikade nu över Knutssons axel.
– Fan va fulla de är, sa Knutsson. Han lät nöjd. Möjligen tänkte han på sina egna semesterupplevelser.
Andrén tittade intresserat medan Knutsson bläddrade vidare i bunten. Även Andersson var med. Både Andersson och Andrén hade en uttalad svaghet för semesterbilder.
– Titta på den du, sa Andrén och pekade med kulspetspennan som han fortfarande höll i handen. Man ser ju rattarna genom blusen.
– Ja, sa Knutsson. Han bemödade sig om ett neutralt tonfall. Andersson hade nämligen sett ganska ogillande ut när Andrén nämnt lökarna på den rödhåriga tjejen på fotot.
– Den skulle man inte tacka nej till två gånger, envisades Andrén.
Knutsson svarade inte. Han räckte fotona vidare till Andersson. Denne tittade noga på varje foto; sedan tittade han på baksidan.
– Här står det något sa han. ”GRISCHFSCHT 1970. MALLÅ-KRA”, läste Andersson.
Nu kom den äldre av teknikerna in i rummet. Han hette förresten Nykvist och var känd för sitt medelmåttiga humör.
– Jag är förbannat ledsen att behöva störa herrarna så här på juldagen, sa Nykvist. Tyvärr tycks vi ha hamnat på en husrannsakan så hur fan vore det om vi satte igång och gjorde en sån?
– För mycket julsprit, sa Andrén till Knutsson. Eller kanske för lite. Okey pojkar. Jag kan ta köket så delar ni andra på salongen.
Andersson nickade samtycke. Det var ju ändå han som var chef.