Anderssons utredning hade fått en rent osannolikt lyckad start. Tänk efter själv. Man hittar ett okänt lik i en storstad med ca en miljon innevånare. Liket har inga papper eller andra saker på sig som talar om vem det är. Hade det gått riktigt illa kanske man aldrig fått reda på vem man hittat. I sådana fall är mordutredningar mer eller mindre dömda från början. Det är ett sorgligt faktum. Andersson har den osannolika turen att hans vittne som hittar kroppen också känner igen den och kan identifiera den. Sedan hon gjort det fortsätter hon med att ge dem en ledtråd som verkligen är möjlig att arbeta efter, nämligen numret på en bil. Dessutom hittar man den aktuella bilen redan efter några timmar. Det är verkligen inte dåligt.
Nu var det tredjedag jul 1977, klockan elva på förmiddagen. Andersson satt på sitt rum på våldsroteln. Med tanke på den start han fått borde mördaren ha suttit framför honom på andra sidan skrivbordet. Det gjorde han nu inte. Andersson var ensam i rummet. Och ännu värre: han visste inte ett dugg mer än vad han vetat för fyrtioåtta timmar sedan – snarast tvärtom. Andersson satt mitt i en hög av spruckna förhoppningar. Han hade läst morgontidningarnas fetstilsreportage och var smärtsamt medveten om den saken.
Fortfarande hade Andersson ingen brottsplats. Fyndplatsen, d v s kyrkogården, var inte identisk med brottsplatsen. På den punkten var teknikerna helt säkra. Teknikerna var helt säkra på en annan punkt också. Man hade inte hittat några spår efter gärningsmannen vid sin undersökning av fyndplatsen; inga fotspår, inga fingeravtryck, ingenting. Undersökningen av bilen hade heller inte gett någonting; inga fingeravtryck, inga blodspår, ingenting. Husrannsakan hemma hos Olsson hade inte gett något. Olssons lägenhet var sannolikt inte brottsplatsen. Åtminstone fanns det inga spår som pekade i den riktningen.
Andersson, Knutsson och Andrén hade bedrivit en intensiv efterforskning på föraren av bilen, han som hade kört de felande 52 kilometrarna någon gång mellan eftermiddagen den 23 december och julaftons kväll. Redan på annandagen hade efterforskningen gett resultat. Man hade hunnit en bra bit på listan över personer som hyrt den aktuella bilen under det senaste halvåret, när det ringde på Anderssons telefon. Han som ringde jobbade extra som servicekille på den aktuella Essomacken under julen; han ville tala med Andersson och det fick han gärna. I korthet hade han följande att berätta: På julaftons förmiddag hade han hjälpt sin fästmö att flytta en del prylar från hennes föräldrahem i Hägersten till hennes bostad i Solna. Han hade kört två vändor åt henne. Hans egen bil stod på verkstad, och chefen satt på sommarstället i Vaxholm och firade jul. Det var därför han hade tagit och lånat GOY 007 för fästmöns transporter. Han var f ö tacksam om det stannade mellan honom och Andersson. För att visa sin hjälpsamhet hade han och fästmön också följt med Andrén på en rekonstruktionstur: den totala färdsträckan enligt mätaren var 52 kilometer. Så var det med den saken. Bilen hade han ställt tillbaka i garaget på Gärdet strax efter tre samma dag. Sedan hade han firat jul tillsammans med fästmön.
Jaha, tänkte Andersson uppgivet: där försvann GOY 007 ur utredningen. Visserligen fanns det en teoretisk chans att någon hade lånat den efter klockan tre på julaftons eftermiddag, och med färdmätaren avstängd åkt tur och retur Gärdet/Skogskyrkogården. Men mer än en teoretisk chans var det inte. Kvar stod Andersson med det bilnummer som vittnet först hade uppgivit, nämligen GDY 007. Men någon bil med det numret fanns inte. Det kunde bero på endera av två saker: antingen hade fru Wiström sett fel, eller också hade föraren tillverkat sin egen registreringsskylt. Om nu den aktuella bilen över huvud taget hade något i utredningen att göra …
Rättsläkaren hade också hört av sig igen. Han hade t o m ringt två gånger. Hans besked blev mindre och mindre preliminära för varje gång. Dödsfallet borde ha inträffat kring 12-tiden på dagen. Det var besked nummer ett. Dödsorsaken var den som han tidigare hade uppgivit. Men nu hade han även en teori om hur det hela hade gått till: först ett kraftigt slag på struphuvudet; utdelat rakt framifrån och riktat snett uppåt; inte dödande men med knock-out-effekt. Därefter minst tre slag mot nacken: ett rakt över nacken som slagit av piggen på andra halskotan – dödande; två snett från vänster sida av nacken; fissurer på tredje och fjärde halskotan men ej dödande. Andersson hade varit med förr. Han visste att fissur betydde spricka. Det var bara i detektivromanerna som snutarna bad rättsläkarna tala som folk. Utredarna på våldsroteln – och dit hörde Andersson – kunde vid behov låta som vilken medicine kandidat som helst. Sen hade mördaren, allt enligt rättsläkarens teori, rundat av det hela med att dra en strypsnara runt halsen på sitt offer. Det kunde vara vad som helst: ett kraftigt snöre, en repstump, en slips – var så god och välj. Högerhänt gärningsman. Något längre än Olsson, tänkte Andersson.
Tillhygge? Rättsläkaren föreslog batong eller motsvarande. Karatespecialister var inte i hans smak, dessutom sällsynta i den rättsmedicinska litteraturen.
Den andra biten av utredningen hade ägnats åt Olsson och hans närmaste omgivning. Tyvärr hade man försummat den delen hittills beroende på missen med bilen. Det fick man försöka ta igen nu. Knutsson hade svarat för det mesta dörrknackningsarbetet. Helt logiskt hade han börjat i fastigheten där Olsson bott, Tomtebogatan 37. Det hade inte varit någon tacksam uppgift. Fastigheten var ett s k saneringsobjekt. Det betydde att den i avvaktan på en framtida sanering hade fått förfalla fritt i ett antal år. De som ännu bodde kvar i fastigheten, ett tjugotal personer, var i stort sett lika nergångna som huset de bodde i. Knutsson hade talat med dem han fått tag i, sammanlagt åtta personer. Ingen hade något att berätta, och man gjorde det ytterst motvilligt.
– Knarkare, alkisar och två horor som inte bor i kåken, sammanfattade Knutsson sitt intervjumaterial när han talade med Andersson. Inget vet något och ingen har gjort det.
Nu skulle det däremot bli andra bullar. Dahlgren hade nämligen läst tidningarna och pratat med Andersson. Därefter hade han bestämt att de skulle träffas klockan tolv uppe på våldsroteln – trots att Dahlgren egentligen hade semester under mellandagarna.
Nu satt man på Dahlgrens rum: Dahlgren själv, Andersson, Knutsson och Andrén. Andersson hade gett en lägesrapport. Dahlgren satt tyst och nöp sig i näsan. Han var inte den typen som petade i näsan. Istället nöp han i näsvingen med vänster tumme och pekfinger. Samtidigt tänkte han skarpt.
– Vi behöver folk, sa Dahlgren. Annars klarar vi inte ut det här. Visserligen var Olsson ett fyllo, men det här är inget vanligt fylledråp. Då gör man sig inte besvär med emballering och transport av liket. Vi måste få tag i ett motiv att ha ihjäl den där stackars kraken. Och så måste vi ha tag i en brottsplats. Helst bör vi hitta en gärningsman också.
Dahlgren höll sitt löfte om mera folk. Efter en halvtimme hade han dels utverkat ett löfte om att få behålla Andrén och Knutsson tills vidare, dels hade han raggat upp Rundberg och en yngre förmåga som just hade börjat på våldsroteln men verkade klart lovande. Den yngre förmågan hette Lewin.
Rundberg ställde upp under fanorna klockan ett. Då hade han hunnit in från landet och klev in på Anderssons rum. Två minuter senare hade han gett utredningen en ny rivstart.
Andersson hade suttit bakom sitt skrivbord när Rundberg steg in. På bordet framför sig hade han bl a ett nytaget foto av Olsson, taget på rättsläkarstationen i Solna.
– Är det liket vårt? sa Rundberg och pekade på fotot samtidigt som han slog sig ner.
Andersson nickade. Rundberg tog upp fotot från skrivbordet och tittade.
– Fan, sa Rundberg. Det är ju Erik Harald Olsson. Den där dåren som jag hörde i våras när jag hjälpte dig och Krusberg med rånet på Stockholm 6.
Fem minuter senare satt Andersson återigen inne hos Dahlgren. Han hade Rundberg med sig. Andersson hade just berättat om Rundbergs iakttagelse – det var ju ändå han som höll i utredningen. Dahlgren tänkte skarpt.
– I sanning intressant, sa Dahlgren och strök sig över hakan. I sanning mycket intressant. Dahlgren hade en tendens att i kritiska lägen uppträda och tala som en detektiv i någon bok eller film. Det här var tydligen ett kritiskt läge.
– Det kanske är här vi har vårt motiv. Jag skulle råda herrarna att plocka fram den gamla utredningen på Stockholm 6.
Det sista var en onödig rekommendation. Under armen höll nämligen Andersson en pärm. På pärmens rygg stod det Postrån: Stockholm 6.
Den som läser den här berättelsen har säkert en god stund irriterats över att Andersson och de andra inte tagit någon som helst notis om den upptäckt som läsaren själv har gjort för åtskilliga sidor sedan. Nämligen det faktum att mordoffret på Skogskyrkogården också är identisk med Rundbergs virriga vittne till rånet på Stockholm 6. Vad är egentligen förklaringen – och får det gå till hur som helst i en mordutredning?
Förklaringen är som så ofta förut enkel och mänsklig. Rundberg skrev aldrig ut förhöret med Olsson. När Andersson frågade honom efter förhöret, det var förresten måndagen den 16 maj, hade Rundberg fått ett utbrott och frågat Andersson om denne försökte göra om första roteln till ”någon jävla anstalt för tokiga alkisar.” Sedan hade han berättat vad Olsson hade sagt. Andersson hade beklagande skakat på huvudet. Det var Krusberg som hade tagit med Olsson upp. Andersson hade inte ens talat med karlen. Nu beslöt sig Andersson för att glömma bort Olsson. Det hade han också gjort. Han hade haft viss hjälp, dels av det faktum att han bara sett en skymt av Olsson i samband med Stockholm 6, dels av att hela hans tillvaro var fylld av brottsutredningar, olika målsägande, gärningsmän och mer eller mindre virriga vittnen. Andersson kom helt enkelt inte ihåg Olsson. Så enkelt var det med den saken.
Läsaren bör tänka på detta innan han angriper polisen. Det är enkelt nog om man sitter med facit i handen: det är en helt annan sak att vara mitt i smeten. Vad man möjligen kan anföra mot Rundberg är att han borde ha gjort någon notering om saken i Olssons personakt på krim. I så fall hade han visserligen gjort sig skyldig till en högst tveksam registeråtgärd. Samtidigt hade han kanske hjälpt sina kollegor och gett dem en tidsvinst på något dygn. Nu gjorde han inte så och det får anses högst ursäktligt. Däremot gjorde hans kollega Krusberg sig skyldig till ett ganska gravt misstag i samband med förhöret med Fru Forsberg – och den saken finns det all anledning att återkomma till.