”I Sverige finns en grupp på ett trettiotal personer som kallar sig för kriminologer, d v s brottsforskare. Dessa människor har i regel en varierande bakgrund. Sociologi, psykologi, juridik, ibland psykiatri. Eftersom ingen av dem kan få ett vanligt hederligt arbete återfinns de i samtliga fall vid universiteten. ’En kriminolog måste vara något av en polyhistor’, har en av dem hävdat i en berömd artikel. Att kalla sig själv för mångvetare är vanligen den illiterate bedragarens svar på frågan om vad han egentligen vet. Om svenska kriminologers rykte utomlands finns en del att säga. För att anknyta till ämnet och ett känt brottsfall från Efesos vill jag påstå att deras ryktbarhet är herostratisk. Det är betecknande att vid den senaste internationella konferensen i kriminologi så representerades Sverige av en engelsman, en tysk och en norrman. I samtliga fall numera naturaliserade svenskar sedan de på goda grunder fördrivits från sina respektive hemlands akademier. Som bagagebärare medförde de visserligen en avdankad hovrättsjurist av svenskt ursprung. Bättre hade varit, mycket bättre hade det varit, om man i stället sänt min granne. Då icke främst för att han är assyrier, bilreparatör, en trevlig karl och bättre på att uttrycka sig än någon av de ovan nämnda. Utan helt enkelt av det skälet att han har något att säga.”

(Nilsson, Lars M Om svensk kriminologi – det nya ”Nya riket” Bidrag till Acta Criminologica 1977; Refuserat.)