Innan man skildes åt måndagen den 9 januari bestämde man den fortsatta uppläggningen av arbetet. Man skulle försöka fylla igen luckorna i utredningen – irriterande luckor typ brottsplatsen, bilen, Olssons ostädade våning. Här bestämde man sig för att göra som vanligt, d v s fortsätta med att höra Olssons omgivning. Dessutom borde man nu börja kartlägga Hedberg på allvar: bakgrund, umgänge, ekonomi, later, olater och lustar. Sist men inte minst – man måste börja penetrera hans psyke. Om han nu gjort allt det här som de trodde – vad var det då fråga om för slags person?
– Vi kanske skulle tala med någon kriminolog, föreslog Johansson. Kan vi inte ta den där som brukar vara med i TV? Han Nilsson.
– Nilsson, sa Dahlgren. På något sätt lyckades han betona samtliga två stavelser i namnet. Räcker det inte med att vi eventuellt har en psykopat inom kåren som vi utreder?
– Vad menar du? sa Johansson. Jag tycker han verkar ganska vettig. Åtminstone gör han ju bra undersökningar.
– Om det nu är han som gör dem, sa Dahlgren. Jag har mina dubier på den punkten. Jag har träffat både Nilsson och dem som arbetar åt honom. De senare verkar ju vara välsorterade och trevliga ungdomar. Nilsson har ju hedrat roteln med ett och annat besök, fortsatte Dahlgren. Dessutom bad jag honom hjälpa oss med det s k jugoslavmordet. Sannolikt var jag inte vid mina fulla fem vid det tillfället. Jag hade väl för mycket att göra. Till Nilssons heder skall dock sägas att han alltid hållit sig nykter när han varit här uppe. Fast det har ju varit på dagarna förstås. Åtminstone vad jag vet.
– Super han? frågade Jarnebring intresserat.
– Med hänsyn till sin relativa ungdom torde herr Nilsson ha uppnått ett framskridet stadium av alkoholism, sammanfattade Dahlgren. Pojkarna på jouren har berättat om hans besök i somras. Han dök alltid upp nattetid. Alltid kraftigt berusad och alltid försedd med en imponerande mängd informationer. Enligt vad de påstår, lär han ha uträttat ett ansenligt och helt privat utredningsarbete på stadens spritklubbar och horhus. Han brukade låna rum och skrivmaskin på jouren, och sedan avslutade han alltid besöket med att låta grabbarna skjutsa honom hem i tjänstebil.
– Ja … sa Andersson tveksamt. Det där med grisen var ju inte så lyckat.
– Grisen? undrade Lewin som var ny på roteln.
Andersson tittade tveksamt på Dahlgren som nickade.
– Ja, sa Andersson, han fick oss att bränna en gris. Ute på Lövsta soptipp. Visserligen fick vi grisen gratis från slakthuset, men det innebar ju en hel del besvär.
Historien med Nilssons gris var relativt välkänd i de inre cirklarna i huset. Den sammanhängde med det s k jugoslavmordet från föregående år. En jugoslav som var bosatt i Stockholm hade försvunnit. Man misstänkte av olika skäl att han mördats av en landsman. Däremot saknade man en kropp, och det var så historien med grisen tog sin början. Dahlgren hade bett Nilsson att hjälpa utredarna med ett utlåtande om den misstänkte gärningsmannens psyke. Vad Dahlgren ville veta var huruvida den misstänkte verkligen var kapabel att ha ihjäl en människa och sedan göra sig av med kroppen.
Nilsson hade omedelbart accepterat uppdraget och utbett sig ett samtal med den misstänkte; denne satt nämligen häktad vid det aktuella tillfället. Efter ett sammanträffande på tjugo minuter mellan Nilsson och den misstänkte gärningsmannen hade den förre sitt utlåtande färdigt. Det var formulerat på det vanliga sättet: ”Jo för fan. Utredarna är på rätt spår. Det är gärningsmannen som sitter. Bästa mördartyp jag träffat. Klassisk djävla typ på kontinenten”, sa Nilsson. ”Kapabel till vad som helst i branschen.”
Styrkta till kropp och själ av denna imponerande vetenskaplighet hade utredarna också utbett sig Nilssons hjälp med att plocka fram liket. Det lovade Nilsson att göra. ”Tyvärr kan vi på den punkten inte räkna med någon hjälp från mördaren”, sa Nilsson. ”Han är helt enkelt inte den typen.” Utredarna förstod nu varför den misstänkte hade blånekat i fjorton dar – han var helt enkelt fel typ.
Redan dagen därpå återvände Nilsson. Enligt egna uppgifter hade han tillbragt natten med att studera den vetenskapliga litteraturen angående undanskaffande av mordoffer. ”Det finns tre klassiska sätt”, sammanfattade Nilsson. ”Jord, eld och vatten. De tre elementen som de gamla grekerna snackar om alltså”, tillade han svävande. Nilsson hade en tendens att hänföra alla luckor i sin klassiska bildning till ”de gamla grekerna”; men det hade man upptäckt först senare. Eftersom såväl mark som sjöar hade varit igenfrusna vid tidpunkten för offrets försvinnande, återstod enligt samme Nilsson blott elden. ”Det är en lat jävel mördarn”, sa Nilsson. ”Inte fan ska ni tro att han står där och hackar i tjälen eller spettar i isen. Nej då. Han har tänt på honom. Det är alldeles klart. Enkel uteslutningsmetodik.”
Utredarna var förstummade. Än stummare blev de av fortsättningen som följde. Sannolikt hade det hela ägt rum ute på Lövsta soptipp, meddelade Nilsson. Där kunde nämligen vem som helst åka in med vad som helst och skicka ner det i förbränningsugnarna; där vandrade sedan sopor och annat i niohundra graders värme i drygt trettio minuter; sedan kom det ut lite aska på ett transportband. Det var inte alls ovanligt att det gick till på det viset. Det hade Nilsson hört av sina rövarkontakter.
Utredarna gjorde en snabb kontroll. Nilssons uppgifter stämde: vem som helst kunde åka in med vad som helst och själv tippa det i ugnarna. Dessutom bodde den misstänkte i närheten.
”Vi behöver en grisdjävel”. fastslog Nilsson. ”På sisådär sjuttiofem kilo. Och sen så gör vi en provbränning så ska ni få se på fan.”
Nu flammade entusiasmen hög bland utredarna. Grisen anskaffades. Smugglades in på soptippen och skickades ner i eldhavet. Allt gick precis så enkelt och smärtfritt som Nilsson hade utlovat. Sedan tog man plats vid transportbandet. Där stod utredarna, Dahlgren, den ansvarige för förbränningsstationen, samt Nilsson. Man stod i spänd väntan. Efter jämnt 29 minuter dök det upp en gris på transportbandet. Papperssäcken den legat i var borta men grisen var på sin höjd halvstekt. ”Jaha”, sa Nilsson konstaterande. ”Det var som fan.” Han petade förebrående på grisen med ena pekfingret. ”Synd att vi inte tog ur fanskapet innan, så hade vi kunnat sälja den till Bylingen. Tänk er själva – snutar som äter stekt gris stekt av andra snutar i samband med en mordutredning.” Bylingen var polisernas restaurang i kvarteret Kronoberg. ”Jag kan ha misstagit mig angående hans lättja”, sa Nilsson innan han åkte. ”Det är möjligt att han kan ha grävt ner liket. I så fall tror jag inte kroppen ligger särskilt djupt.”
På den sista punkten hade Nilsson haft helt rätt. Kroppen låg inte särskilt djupt. Fjorton dagar senare dök den upp livs levande efter en längre tids semester på kontinenten.
De församlade satt i eftertänksam tystnad efter Anderssons redogörelse. Få av dem såg ut att tycka att Nilsson ändå borde kopplas in. Trots fadäsen med grisen. För att göra slut på eventuell kvardröjande tvekan tog Dahlgren till orda.
– Jag träffade Pettersson på Rps på middag häromveckan, sa Dahlgren. Pettersson var en av de högre tjänstemännen på rikspolisstyrelsen och bland annat chef för rikskriminalen.
– Han är helt slut i nerverna, stackarn, fortsatte Dahlgren. Beroende just på nämnde herr Nilsson. Pettersson berättade för mig att Nilsson brukade ringa honom varje gång som han fick en idé som rörde polisiär verksamhet. Av någon anledning ringer han alltid mellan tolv och tre på nätterna. Det är väl då han forskar, kan man anta. Nåväl. Enligt Pettersson är det dels omöjligt att uppfatta vad han säger. Det lilla ordförråd han har blir ju knappast bättre av hans alkoholvanor. Dels lär han vara helt galen för närvarande. Sist han ringde till Pettersson så var det för att meddela att de teorier han framfört natten innan angående rikspolischefens inblandning i den organiserade brottsligheten, vid en närmare kontroll hade visat sig vara felaktiga. Föregående natt hade han bråkat i en kvart över att Pettersson inte var villig att göra husrannsakan hos sin chef.
– Jaja, sa Andersson beklagande. Kan inte du göra det, Rundberg? Titta på gärningsmannatypen, menar jag. Du har ju varit inne på sånt förut?
En skugga drog över Rundbergs ansikte. Andersson hade berört den känsliga punkten i Rundbergs karriär. Rundberg hade nämligen fått lida mycket för en av sina tidigare insatser. En tid hade han t o m gått under namnet docent Rundberg bland kollegorna. Den förundersökning det gällde var en misshandelshistoria med flera målsägare och gärningsmän inblandade, samtliga zigenare.
En förundersökning brukar normalt innehålla förhör med målsägande, misstänkt och eventuella vittnen. Är det större saker brukar det även finnas med diverse utlåtanden och undersökningar från kriminaltekniker, rättsläkare och dylikt folk. Detta är vanlig förundersökningsstandard och den försöker man hålla sig till. Rättssystemet är en konservativ apparat och nyordningar ogillar man per definition.
Det märkliga med Rundbergs zigenarutredning var just att den skilde sig från standarden på området. Mitt bland vittnesförhör, protokoll från brottsplatsundersökningar och annat fanns nämligen en pm på drygt tre sidor med titeln Särskilda iakttagelser ang den zigenske gärningsmannatypen. Icke minst av hänsyn till författaren kan det finnas skäl att inte närmare penetrera innehållet i denna pm. Det skulle dessutom föra för långt. Den huvudsakliga källan till Rundbergs funderingar kring ämnet var kapitlet Zigenare i Nordisk familjebok, 1937 års upplaga. En ytterligare källa, om än inte av samma vetenskapliga dignitet, var hans egna praktiska erfarenheter. Rundberg var ingen boksynt man, och uppgiften hade varit långt ifrån lätt. Det kan till och med erkännas att det dröjde mer än fem minuter innan han förstod vad som åsyftades med Z. i den aktuella texten.
Efter det att Rundberg hade läst in sitt ämne satt han länge i tankar framför skrivmaskinen. Här gäller det att vara objektiv, tänkte han. Det gick inte att komma med en massa obestyrkta värderingar. Han beslöt sig för att inleda med en mer allmänt hållen beskrivning.
”Livligt temperament, snabb uppfattning och utvecklade instinkter anses utmärkande för zigenarna”, skrev Rundberg. Det där lät ju bra, tänkte han. Ingen kunde ju ta illa vid sig av en sådan beskrivning. Den var ju närmast smickrande. Han beslöt sig för att balansera upp fortsättningen. ”Ordnat arbete och ett fast liv synes dem dock främmande”, fortsatte han. Också utmärkt. ”Å ena sidan” och så lite ”men å den andra sidan”. Han avslutade den allmänna inledningen vid gott mod.
Nu gällde det att snabbt komma till saken. Hur förklarade man en så pass omfattande misshandelshistoria inom en familj eller släkt av den här typen? Jo, självfallet med hänvisning till deras speciella kulturella traditioner. På de efterföljande två sidorna gav Rundberg sin tolkning av det aktuella fallet. Han var mycket utförlig och vågade sig till och med på en förmodan. ”Man kan anta”, skrev han, ”att den höga graden av vidskeplighet som existerar inom gruppen härvidlag varit en avgörande orsak.” Det sista lät så bra att han beslöt sig för att sluta där.
Det var med viss stolthet som Rundberg vandrade in på Dahlgrens rum och placerade utredningen på hans bord.
– Nu är det klart, sa Rundberg. En knepig historia, men jag tror att jag lyckats ganska bra.
– Jaha, sa Dahlgren förvånat. Jag får väl läsa den. Uppenbart var att Dahlgren hade läst med stor snabbhet och ganska selektivt. Redan efter tio minuter dök han nämligen upp på Rundbergs tjänsterum. Han var röd under hårfästet och viftade med förundersökningen i handen. Dahlgren brukade inte bete sig på det viset.
– Vad i helvete är detta? sa Dahlgren och stack förundersökningen under näsan på Rundberg. I en offentlig handling? Tänker du få oss fällda för hets mot folkgrupp?
– Det är min analys av gärningsmannatypen, svarade Rundberg sårat. Jag ansåg det nödvändigt att ta med en sådan. Jag tror det kan vara till hjälp för åklagaren.
– Är du alldeles från vettet! skrek Dahlgren. Det var f ö enda gången som Dahlgren hade skrikit åt någon på sin rotel. Och den här har du skickat till åklagaren?
– Ja, sa Rundberg. Den gick med posten i förmiddags.
– Spring över och hämta den, sa Dahlgren. Och fort. Innan de djävlarna stoppar in den i något diarium och innan jag får läsa om den i Aftonbladet.
– Jag är förvånad, sa Rundberg med hetta. Det är helt sant. Du kan läsa själv. Han slängde band 20, Wallmark till Öändan, på bordet framför sin chef. Du ska inte tro att det är något som jag har hittat på själv.
– Det får vi verkligen hoppas, sa Dahlgren, för då ska du till parkeringsbyrån. Parkeringsbyrån var vid den här tiden polisens motsvarighet till de gamla grekernas ostracism och Stalintidens bortre Sibirien.
Rundberg förstod att det var allvar.
– Ja, ja, sa han. Lugna ner dig. Jag ska hämta den.
Nu hade Rundberg fått ett uppdrag av samma innebörd. Han beslöt sig för att hämnas. Därför nickade han samtycke till Anderssons förslag, vilket f ö stöddes av Dahlgren, som dock ville se det själv först. Sedan gick Rundberg direkt in på sitt rum och ringde Nilsson som f n satt i rumsarrest i departementet med anledning av en utredning som han arbetade med. Efter femton signaler lyfte någon på luren.
– Hallå, svarade rösten i andra ändan. Rösten lät konstig. Det berodde på att den hade en näsduk för munnen.
– Träffas Nilsson? sa Rundberg osäkert.
– Vem är det som frågar? sa rösten misstänksamt.
– Det är kriminalinspektör Rundberg på våldsroteln, svarade Rundberg artigt.
– Å fan, sa Nilsson. Du får ursäkta, men jag trodde det var kärringens advokat.
– Jaha, sa Rundberg neutralt. Han undvek att gå in på vem Nilsson avsåg med ”kärringen” och gick istället raskt över på sitt uppdrag. – Har du lust till det? avslutade Rundberg.
– Det låter satans intressant, sa Nilsson. Kan du inte komma ner och snacka om det? Jag sitter i kanslihusets statarlänga på Riddarholmen. Ja, du vet jag har lite svårt att röra mig efter den här sista grejen.
– Jag kommer, sa Rundberg. Vad är adressen? Han undvek nogsamt att fråga vad ”den sista grejen” gällde.