Onsdagen den 18 januari 1978 började de tre nya utredningarna kring kriminalinspektör Kjell Göran Hedberg. En av dem hade f ö tjuvstartat redan kvällen innan. Då hade nämligen Johansson och Jarnebring hållit krigsråd på sitt rum nere på span. Dörren hade de både stängt och låst; dessutom hade Johansson släppt ner persiennerna. Jarnebring hade tittat på honom och undrat om han var sjuk.
Uppe på tredje våningen i gamla huset hade Andersson och Lewin hållit sitt krigsråd på onsdag morgon. Det var ett ovanligt fredligt krigsråd. Beroende på deltagarnas karaktär hade det närmast liknat ett samtal mellan en medelålders vetenskapsman och hans yngre assistent: ingen höjde rösten, i allt väsentligt var man helt överens. Man beslöt sig för att gå igenom och sammanställa samtliga uppgifter mot Hedberg en gång till; dessutom arbeta vidare med den lista på personer som Andersson tidigare hade ställt upp. Eventuellt tänkte man också höra om några av sina tidigare vittnen. Sedan kunde det vara dags att ånyo väga allt man hade på Hedberg mot de brister och tveksamheter som fanns i utredningen. Varken Andersson eller Lewin kände sig hågade att på detta stadium börja diskutera alternativa gärningsmän. De enades dock om att ha ögon och öron öppna för alla möjligheter i den vägen.
Johansson och Jarnebring var lediga på förmiddagen den 18. Trots detta träffades de redan klockan nio på morgonen hemma hos Johansson på Wollmar Yxkullsgatan. Kvällen innan hade de bakom lyckta dörrar gått igenom innehållet i sitt skåp på span. I detta alldeles egna skåp förvarade nämligen Johansson och Jarnebring sådana spaningsresultat och tips som säkrast hölls inlåsta där varken överordnade, JO eller kollegorna kunde ta del av dem. Johansson och Jarnebring var inga dåliga spanare – trots vad vi sett och hört om deras verksamhet tidigare i den här berättelsen – och Johansson hade dessutom en nästan osannolik förmåga att knyta kontakter med alla och envar. Av dessa skäl var just deras skåp synnerligen välfyllt.
I sitt digra material var det speciellt en bit som de koncentrerade sig på. Nämligen de resultat som den s k fittpolisen hade insamlat under vintern och våren 1976/77. Efter genomgången av detta material hade man på kvällen, när centrala span låg folktomt, utfört de nödvändiga kompletteringarna och kopieringarna av handlingar ur Stockholmskriminalens personregister samt ur det egna spanregistret. Avslutningsvis hade Johansson stoppat alltihop i sin väska och tagit det med sig hem – f ö den första av de klart olagliga handlingar som han skulle göra sig skyldig till under de närmast följande fjorton dagarna.
Den tredje utredningen, den som startade vid avdelning D hos rikspolisstyrelsen, tog även den sin början på morgonen den 18 januari. Dagen innan hade byråchefen Berg haft ett längre samtal med sin högste chef; sin närmaste chef, d v s den person som enligt allmänhetens och massmedias uppfattning var chef för det s k Säpo, hade han däremot nogsamt undvikit. Det fanns två skäl till den senare åtgärden och båda var enkla nog. För det första var Berg själv den direkt ansvarige för säkerhetsavdelningens arbete – detta trots vad som sades i den s k organisationsplanen för rikets polisväsende. Den officielle chefen var en papperstiger som ställts fram för att förvilla medborgarna och i bästa fall även fienden. Honom informerade Berg bara när han hade lust. För det andra hade Berg högste chefens uttryckliga order att hålla sin formellt sett överordnade utanför affärer av den här typen. Högste chefen bedömde honom nämligen som en läckagerisk sedan drygt två år tillbaka. Vilket i sin tur berodde på innehållet i en hemlig, hemlig pm om den officiella chefen för SÄK som Berg hade låtit sammanställa.
Berg hade således haft ett längre samtal med sin högste chef, och båda hade varit mycket bekymrade – av det enkla skälet att de var ganska klara över hur det egentligen var ställt med Kjell Göran Hedbergs alibi den aktuella förmiddagen. Det visste de sedan drygt åtta månader, och det var bl a denna vetskap som för tillfället utgjorde deras näst största bekymmer. Deras största bekymmer var att de inte riktigt visste vad de skulle göra med det de visste – om, och i så fall hur, de skulle använda sin kunskap. Det senare berodde i hög grad på att deras kunskaper tagits fram på vägar som åtminstone tekniskt sett överträffade det mesta som stod i även de mest sekreta instruktionerna för SÄK:s hemliga verksamhet.
Efter en timme var Berg och hans chef överens om två saker: för det första hur själva arbetet med Kjell Göran Hedberg skulle bedrivas. Instruktionen var kortfattad och kunde för en utomstående te sig högst märklig: ”Ta reda på hur mycket de andra vet om Kjell Göran Hedberg och hans alibi.” ”De andra” var kollegorna på första roteln samt Jarnebring och Johansson; och i det här speciella fallet var den annars heliga poliskollegialiteten en försumbar faktor. För det andra hade man även kommit överens om vilka som skulle informeras utanför den egna gruppen, d v s högste chefen, Berg, Fors, Eriksson, Persson och Waltin. Endast en person utanför den interna gruppen skulle informeras. Nämligen den person som var chef för samordningen av rikets säkerhetsorganisationer och höll i trådarna från hemliga polisen, försvarsstabens säkerhetsdetalj, det s k psykförsvaret, den nya informationsbyrån samt industrins säkerhetsorganisation. Vilka informationer som Berg skulle lämna över och vilka som skulle stanna inom den interna gruppen bestämdes av högste chefen, d v s Bergs chef, tillika rikets polischef.
På onsdag morgon gick alltså Berg till verket med det praktiska. Han kontaktade kommissarie Fors. Hela förmiddagen satt sedan Berg, Fors, Eriksson, Persson och Waltin i sammanträde ute på staden. När de skildes åt strax före lunch var strategin klar och de första praktiska åtgärderna redan iscensatta.
Ungefär samtidigt som Eriksson och Waltin fäste sina extratåtar på de telefoner som tillhörde kommissarie Dahlgren, kriminalinspektörerna Andersson, Rundberg, Lewin, Johansson, Jarnebring och Hedberg samt ytterligare två personer utanför polisväsendet, hade också den notoriske Nilsson kopplats in på fallet. Som vanligt hade Nilsson kopplat in sig själv – den här gången efter ett samtal med sin gamle bekant Rundberg.
Det var Nilssons inbilskhet som gjorde honom till en del av affären Hedberg. Redan samma dag som han överlämnat sitt utlåtande till Rundberg, ringde han denne för att höra hur det hela hade avlöpt.
– Jodå, sa Rundberg. Det gick utmärkt. Dahlgren svalde det med hull och hår. Han var mycket imponerad.
– Bra, sa Nilsson självbelåtet. Nu har ni er gubbe som i en liten ask. Den saken är säker. Det kan jag garantera. Du kan väl höra av dig när han sitter så får jag komma upp och titta på honom. Det är faktiskt jävligt intressanta typer, de där Morbus N.
Rundberg lovade att ringa ”så fort det small”. Sedan hade det gått en vecka utan att han hört av sig. Nilsson blev orolig för att ”grisarna” inte förmått tillgodogöra sig hans tankegångar. Onsdag förmiddag den 18 januari ringde han upp Rundberg.
Rundberg var på mycket dåligt humör. När Nilsson frågade varför det inte var dags än exploderade Rundberg och svor en lång ramsa. Sedan berättade han hela historien.
– Vad fan säger du?! sa Nilsson lystet. Hederlige Harry. Det kunde man ge sig fan på. Inte för att jag tror att han kört flyktbilen, men det är nog bäst att ni kollar hans ekonomi ändå. Det sägs på stan att den gode Harry lär vara lite vidlyftig. Ja, även när det gäller det ekonomiska, förtydligade Nilsson. Ja, du vet att ett statsråd tjänar ju inte så djävla mycket. I stort sett som en snut.
Rundberg muttrade något ohörbart.
– Jag ser bara två möjligheter, sa Nilsson. Antingen får ni skita i Hederlige Harry och köra det på indicier, åtminstone tills ni får något bättre, eller också får ni spräcka alibit som Harry gett åt Hedberg.
– Säg det till Dahlgren, sa Rundberg surt. Jag är avkopplad.
– Uhu, sa Nilsson. Du, jag ska tänka på saken. Det hördes alltför väl att han redan hade börjat.