I ett anspråkslöst kontorsrum ute på stan satt kommissarie Fors och lyssnade på ett kassettband. Inspelningen var drygt åtta månader gammal, och det var Fors själv som hade gjort den. Tidigt på morgonen fredagen den 13 maj 1977 hade Berg kontaktat Fors och bett honom aptera en bandspelare i ett av säkerhetspolisens fordon. På kvällen samma dag hade han tagit bort den och överlämnat bandet till Berg. Fors hade inte lyssnat på bandet förrän nu. Precis som den fula ankungen var präglad på sin mamma – fel mamma – så var Fors präglad på Berg. Fors gjorde över huvud taget ingenting som inte Berg hade sagt åt honom att göra. Rikspolischefen, justitieministern, statsministern eller Gud kunde ge Fors vilka direktiv som helst, förutsatt att de nu kände till hans existens, men utan Bergs order eller samtycke skulle Fors inte röra ett finger. Nu hade däremot Berg lämnat över bandet till Fors och därför lyssnade han på det.
Innan vi går över till att redovisa själva bandet och dess innehåll, kan det vara på sin plats att säga några korta ord om dess tillkomsthistoria. Inte minst med tanke på den offentliga debatt som förts på senare tid, kan det vara legitimt att nämna något om detta. Skälet till att man ”planterat” en bandspelare i den aktuella bilen hade således ingenting med Hedberg att göra. Saken gällde istället hans passagerare och den verksamhet som bedrevs kring denne sedan ett par års tid vid Bergs byrå. Av olika skäl är det tyvärr omöjligt att vara mer konkret än så angående arten och den närmare innebörden av denna ca två år gamla verksamhet. Sammanfattningsvis kan man säga att frågan sammanhängde med den s k inre säkerheten, samt – vilket inte är minst viktigt – att högsta vederbörande hölls informerade.
Nåväl, nu till själva saken.
Två personer talade på bandet. Fors kände väl igen rösten på båda. Den ena personen var Kjell Göran Hedberg. Hans röst hade Fors hört på åtskilliga band förut. Dessutom hade han hört honom ”i levande livet”. Den andra rösten hade Fors också hört på åtskilliga band förut. Vidare hade han hört den i radio och TV. Slutligen hade han också hört den ”i levande livet”. Den andra rösten tillhörde Hederlige Harry – landets inre samvete och den svenska ärligheten personifierad.
Bandspelaren som hade tagit upp samtalet som Fors lyssnade på var av en speciell och ohyggligt dyrbar modell. Den var tillverkad på Sumner Street 222 i Ann Arbor Michigan av en firma som gick under namnet Travis & Moynihan, Electronic Corp. Travis & Moynihan Electronic Corp. på Sumner Street 222 i Ann Arbor Michigan var ett ohyggligt framgångsrikt företag – inte minst med tanke på att det aldrig annonserade ut sina varor och i stort sett bara hade ett tiotal kunder. En av dem var f ö kommissarie Fors.
Själva bandspelaren var ungefär lika stor som en japansk miniräknare av allra minsta modellen; själva bandkassetten var inte större än boetten på ett vanligt armbandsur – detta trots att bandet varade i drygt 24 timmar. Den hade andra finesser också. Bland annat slog den av och på automatiskt: om ingen pratade så slog den av; så fort någon öppnade munnen eller gjorde något annat som gav ljud ifrån sig så slog den på. Dessutom var den försedd med klocka och datumvisare. Allt tal och alla andra ljud som den registrerade kunde således kopplas ihop med en exakt tidpunkt och ett datum.
Till råga på allt kunde den anbringas nästan var som helst och nästan hur som helst, åtminstone i en bil av metall. Den var också nätt opp omöjlig att hitta. Detta alldeles oavsett om man var den typen som särskilt letade efter planterade bandspelare i sin bil eller på andra ställen. Den här gången hade Fors satt den under förarsätet; där hade han en särskild plats som han brukade sätta den på. Mikrofonen, trådlös och ungefär lika stor som en svensk femöring, hade han satt i taket mellan föraren och framsätespassageraren. Av olika skäl visste nämligen Fors att Hederlige Harry alltid brukade sitta bredvid föraren. Han var den typen som satt bredvid föraren. Det var en del av hans image.
Fors spolade tillbaka bandet som han lyssnat på, tog fram papper och penna, spolade fram en bit och började lyssna igen samtidigt som han gjorde anteckningar. Den bit av bandet som han lyssnade på var inspelad mellan klockan 1035 och 1301 fredagen den 13 maj 1977.
I utskrivet skick hade Fors anteckningar följande utseende:
I skrubben bakom toaletten satt Nilsson. Det var det utrymmet som hade blivit över beroende på att arkitekten räknat fel. Som vanligt hade Nilsson dragit ner persiennerna. I dag hade han dessutom ett mer påtagligt skäl att göra det än kriminalvårdens misslyckande. Han satt nämligen och läste i diverse papper som han egentligen inte fick läsa. Han var röd om örsnibbarna. Nilsson blev alltid röd om örsnibbarna så fort han nådde en viss grad av upphetsning, och det gjorde han ganska lätt.
Hundra meter från Nilsson satt Dahlgren och tänkte. Han tänkte på fyra olika saker: sin instundande pensionering, Kjell Göran Hedberg och två mordutredningar som han haft under det senaste året. För ovanlighetens skull hade Dahlgren dålig reda på sina tankar. Det berodde på den fjärde frågan. Att han måste bestämma sig. Och det ganska snart.