1. Historik över hantverksgillena, särskilt muraregillena från antiken fram till början av 1700-talet, närmare bestämt år 1717

Hantverket i antiken torde åtminstone under äldre och mera ursprungliga förhållanden ha intagit en hedrad plats i samhället, dock mindre i Rom än i Grekland. De äldsta yrkessammanslutningar man känner tillhörde flöjtblåsare och guldsmeder, de betydelsefullaste avsågo sjöfart och handel. Endast för de romerska skrivarnas sammanslutning fanns ett gesäll- eller lärlingsväsen och en prövning för inträde i deras led. De romerska yrkessammanslutningarna, collegia opificum, avsågo icke endast sina medlemmars säkerhet och trevnad, utan de fingo även ett religiöst syfte. Som de voro ställda under sitt hantverks speciella skyddsgudom, hade de att ombesörja denna gudoms kult. Dylika romerska yrkessammanslutningar eller föreningar funnos ända fram till mitten av 400-talet efter Kristus. En av dessa var »collegium fabrorum», smedernas och byggnadsarbetarnas förening. Att en sådan förening funnits i den forna romerska kolonien Britannia, vid Oceanus Britannicus (Engelska kanalen), framgår av en inskription på en tavla, som finnes i Chichester i sydöstra England, vilken omtalar uppförandet där av ett tempel åt Neptunus och Minerva.

Då myndigheterna i de respektive länderna uti Europa under den äldre medeltiden icke kunde på ett tillfredsställande sätt vaka över de enskildas rättsskydd, funno dessa sig understundom nödsakade att sammansluta sig till föreningar, s. k. gillen, för ömsesidigt skydd och inbördes hjälp. Ordet gille är av germansk språkstam och betyder betalning, sammanskott. Ur denna betydelse har sedan utvecklat sig begreppen gästabud, dryckeslag, sammankomst och slutligen brödraskap. För den tidens människor föll det av sig självt, att dylika sammanslutningar skulle ställas under hägn av den dåtida kulturbärande universalmakten, den katolska kyrkan. Ett religiöst element ingår därför i varje verkligt gille. I Frankiska riket omtalas gillen på 700-talet, i England framträdde »gildes» på 1000-talet. Bland de viktigaste gillessammanslutningarna voro köpmännens gillen, dit även hantverkarna hörde, men när stigande arbetsfördelning vidgade klyftan mellan handel och hantverk, uteslötos hantverkarna och hänvisades till sina egna yrkesföreningar: hantverksämbetena, hantverkskompanierna eller hantverksskråna. Huruvida dessa organisationer uppkommit i detta sammanhang som ett nytt sidoskott på gillesrörelsen, eller om de uppstått av andra förhållanden, är ovisst.

Men även dessa hantverkarnas rena yrkesföreningar hava ursprungligen varit organiserade i brödraskap under kyrkans hägn, och de hade vanligen ett helgon till skyddspatron. Hantverksföreningarna tillkämpade sig så småningom politisk frihet, del i hemstadens styrelse, industriell domsrätt, rätt att självständigt ordna yrkets angelägenheter m. m., och därmed skapades medeltidens skråväsende. Skråföreningarna fingo även rätt att själva pröva fullgodheten av de varor, de producerade. Vid dessa prövningar skulle dock i vissa städer en medlem av stadens råd vara närvarande. Så t. ex. deltog i Berlin en rådsherre ännu år 1272 i de två gånger i veckan förekommande »brödskådningarna». Bagarna voro icke allenast i Berlin utan även på andra orter väl påpassade. Innan hantverksskråna skaffat sig egna samlingslokaler, ägde deras sammankomster ofta nog rum på kyrkogården eller i kyrkan, vilken, som bekant, under medeltiden även fick tjäna världsliga syften. Med det ekonomiska livets utveckling kommo yrkesintressena att spela en allt mer betydande roll i skråföreningarna på bekostnad av det kyrkliga elementet i föreningslivet. Hantverksskråna i Nordtyskland stodo dock alltfort under starkt inflytande av gillesrörelsen, och till följd därav förblevo de icke blott yrkesföreningar i egentlig mening utan även föreningar för ömsesidig hjälp. Det var denna typ av hantverksskrån, som överfördes till Sverige. Vår äldsta skråordning är Magnus Erikssons stadga för skräddarna i Stockholm av år 1356. Skräddareämbetets skyddspatronus var S :t Martin, som enligt legenden med ett svärd delade sin mantel med en tiggare. Murarna fingo sin skråordning fastställd år 1487. Johannes Döparen var muraregillets skyddshelgon. Här nedan återgives en bild av S :t Martin och därefter en av en murareålderman i Stockholm i slutet av 1400-talet.

image

S:t Martin.

Vid de kyrkliga byggnadsföretagen leddes arbetet enligt Briem (Mysterier och mysterieförbund, Stockholm, 1932) av präster och munkar, särskilt benediktiner och cistercienser. Flera av medeltidens största kyrkomän och teologer hava gjort sig bemärkta som arkitekter, såsom biskoparna Bernward av Hildesheim, död år 1022, och Albertus Magnus i Köln, död år 1280. Vid de andligas sida funnos även yrkeskunniga lekmän. Den berömde abboten Wilhelm av Hirsau (1069—1091) skall hava varit den förste, som sammanslutit dessa lekmän till en förening. Liknande sammanslutningar uppstodo snabbt med plikter i anslutning till munkarnas ordensregler, ehuru naturligtvis ej så stränga som dessa. Så uppstodo i de flesta länder muraresammanslutningar, som gingo under olika namn i respektive länder, såsom: »Guild of Masons», »Companionage» och »Bauhütte».

image

Murareålderman.

I och med lekmännens organisering i byggnadsgillen undanträngdes munkarna allt mera. Det fanns dock alltfort präster och munkar kvar i dessa brödraskap, men de hade mera karaktär av andliga rådgivare och sekreterare. Från och med 1100-talet voro de egentliga byggmästarna så gott som uteslutande lekmän, och byggnadsgillena förlorade så småningom helt sin kyrkliga färg och närmade sig de vanliga hantverksföreningarna.

Det fanns dock en betydelsefull skillnad mellan byggnadsgillena och de lokalt betonade skråföreningarna. Byggnadsarbetarna drogo nämligen omkring till de platser, där man hade något arbete att erbjuda dem. De bildade ett över hela landet spritt brödraskap, som hade sina egna igenkänningstecken och sin likartade organisation. Härtill kom en annan omständighet, som gjorde att byggnadsgillena under medeltiden intogo en särställning. Inga andra hade så stora fordringar på utbildning och yrkesskicklighet och ej heller så betydelsefulla yrkeshemligheter som dessa. Man må endast tänka på den stora tekniska yrkesskicklighet, som fordrats för att spänna de djärva och luftiga valven i de stora katedralerna och kyrkorna, den tidiga medeltidens huvudsakligaste byggnadsföretag. Här bör ihågkommas, att exempelvis de götiska spetsiga valvbågarna i motsats till de romerska cirkelformade valven ur rent teknisk synpunkt icke äro några idealiska skapelser, vilket också givit anledningen till det galliska öknamnet »götisk» = barbarisk. Och ändå hava de gamla byggmästarna förstått att ge götiska valvbågar stabilitet. De gamla medeltida domerna, vilken byggnadsstil de än tillhöra, tjusa med en mystisk harmoni, vars innersta väsens hemlighet de stora byggmästarna tagit med sig i graven. Noggranna uppmätningar av byggnaderna hava emellertid nu delvis yppat de hemligheter, som bygghyddorna lyckats hemlighålla. Genom dessa mätningar har man funnit exempelvis, att nyckeltalet för den världsbekanta Stefansdomen i Wien är 37. Detta tal har sin egen mystik. Det är ett primtal och således odelbart, och om det multipliceras med 3 eller med 3x2, 3x3 och 3x4, så erhållas de underbara talen 111, 222, 333 och 444. vilka tal för Stefansdomens vidkommande representera mittskeppets bredd, respektive hela domens bredd, dess längd och tornets höjd. Det dubbla nyckeltalet motsvarar mittskeppets höjd = 74 romerska fot. Symboliken i talet 37 skrivet med romerska siffror, XXXVII, blir följande: X betecknar korset och Kristus, i XXX uppenbarar sig treenigheten, och i VII skapelsedagarnas antal, den helige andes sju gåvor och sakramentens antal i den katolska kyrkan. Uppmätningarna av Kölnerdomen hava visat, att dess nyckeltal är 50. De siffror, som skola multipliceras med detta nyckeltal, för att man skall erhålla Kölnerdomens dimensioner, bilda en annan sifferserie än den, som använts vid Stefansdomen. Förhållandet mellan tvärskeppets längd och Kölnerdomens totala längd är som 5 till 9 eller den s. k. »tyska Symmetrien» eller »triangelns förnämsta och högsta stenhuggaregrund». Utom dessa yrkeshemligheter finnas andra av rent estetisk art. Mittskeppet och koret böja ofta nog av åt vänster. Härigenom brytes perspektivets stelhet. Men varför just åt vänster? Jo, Kristus på korset sänkte huvudet åt detta håll. I Notre Dame i Paris hava uppmätningarna visat, att icke en enda pelare står fullt lodrätt. Den helt avsiktliga och planmässiga avvikelsen är ej märkbar för ögat. men den ger på ett förunderligt sätt en viss rörelse åt interiören. Liknande förhållanden kunna påvisas annorstädes. Det kunde understundom även finnas andra motiv än de estetiska. Korta pelare kunna refflas i spiral så, att de skuggor, som därigenom uppkomma vid viss lämplig artificiell belysning eller i månsken, ge den förbipasserande intrycket av, att han under sin gång ser en gestalt, som böjer sig sakta framåt. Ett sådant exempel finnes i kryptan i Lund.

När ett större byggnadsföretag uppstod på en ort, bildades där en bygghydda (Bauhütte) eller loge. Ordet loge har ursprungligen betecknat den byggnad eller plats, där murarna församlade sig. Den var alltid väl avstängd för främlingar, och ingen fick tillträde till densamma, som icke genom lösenord och handtag kunde bevisa sig vara delaktig av brödraskapets hemligheter. Mästarna intogo en viss särställning, men de bildade ingen särskild grad inom brödraskapet. Vid sin sida hade mästaren två bevakande bröder, vilka biträdde honom i uppsikten över gesällerna. De tjänstgjorde även vid logerna och tillsågo då, att inga obehöriga fingo tillträde. Lärlingarna räknades visserligen till bygghyddan, men de voro icke medlemmar av densamma, förrän de tjänat ut sin tid och genom en högtidlig reception blivit upptagna i brödraskapet, varvid de fingo avlägga ed på att hålla »plikterna» och förtiga allt, vad de inom logen fingo se och höra.

Om livet i dessa muraregillen varslar ett manuskript från år 1352 gällande byggnadslogen vid S:t Peterskyrkan i York. Av detsamma framgår, att sedan kapitlet i kyrkan antagit murarna, skulle förste och andre mästaren inför kapitlet svärja, att de gamla bruken och plikterna skulle troget följas. Arbetstiden varade med avbrott för måltider och viss kortare vila från soluppgången till mörkrets inbrott. Om sommaren blev det en mycket lång arbetsdag, men det förekom nog också s. k. »blåa» måndagar.

Det finnes ett 80-tal gamla manuskript, innehållande murareorganisationernas lagar och plikter. De äldsta äro från 1300-talet. Så gott som alla dessa gamla manuskript gå enligt Briem tillbaka till en gemensam urform. De (exempelvis »Book of our Charges» från år 1388) bestå i allmänhet av två delar. Den första är en historik, som leder mureriet tillbaka till världens skapelse och visar gillets förnämliga förbindelser med gamla testamentets förgrundsgestalter och antikens män, framfor allt Euklides. Den andra delen innehåller de plikter och förordningar, som lärlingarna fingo sig förelästa vid receptionen i brödraskapet, och som de måste lova att troget hålla. Dessa plikter äro präglade av en stark etisk anda. En murare får ej tillfoga någon någon oförrätt, allra minst sin byggherre eller mästare, för att nu icke tala om bröderna. Anser någon att han lidit oförrätt, får han ej rusa åstad för att hämnas, utan han skall troget fullfölja sitt arbete i lydnad för sin mästare; men sedan han i lugn och ro övertänkt saken, skall han nästa festdag bringa, vad han har på hjärtat, inför den församlade logen och avvakta dess dom.

För att kunna rätt förstå ordenslivet inom medeltidens yrkesföreningar, skrån och gillen erfordras, att hänsyn tages till den allmänna världsåskådning, som var rådande under medeltiden. Under denna tid var den katolska kyrkan den enda kulturbäraren. Dess läror behärskade helt det dåtida tänkandet. Enligt W. IIuizinga (Herfsttij der Middeleeuwen, Leiden, 1919, i svensk dräkt »Ur medeltidens höst», Stockholm, 1929) var hela samhället inordnat i en hierarkisk byggnad. Varje »stånd» och »orden» representerade en gudomlig inrättning, ett organ i världsbyggnaden, lika nödvändigt som de »himmelska tronerna» och makterna inom änglahierarkien. Ja, till och med de abstrakta begreppen tänktes inordnade i denna byggnad. Man kunde icke betrakta det ringaste, det mest alldagliga, annat än i ett universellt samband. Frånvaron av vetande i modern mening medförde, att världen blev full av hemligheter och faror. De glödande himlakropparna över människornas huvuden utstrålade en demonisk makt. IIela skapelsen blev för medeltidens människor ett outgrundligt mysterium med Gud i centrum. Världsuppfattningen var magisk, varje ting var en outtömlig symbol, varje föreställning var en realitet och varje fantasi en sanning. Allt hade en djupare mening, och allt var besjälat, ägde otvivelaktigt en själ.

Det är givet, att en sådan allmän världsåskådning skulle sätta sin prägel även på ordenslivet inom yrkesföreningarna. Det torde vara helt naturligt, att man sökte giva receptionerna där en symbolisk innebörd. Även yrkesföreningarnas enkla verktyg blevo djupa symboler för livets och dödens hemligheter och uppståndelsens outgrundliga mysterium.

Redan på 1300-talet voro enligt Briem medlemmarna i byggnadsgillena i England uppdelade i »murare» och »frimurare». Första gången ordet »freemason» förekommer, är i en förteckning över hantverksgillena i London av år 1376. Tjugu år senare möter man uttrycket »lathomos vocatos free Maceons» i en byggnadsinskrift från Exeter-katedralen, och under de följande åren förekommer det allt oftare. Vad ordet »freemason» ursprungligen betydde, vet man ej. Härom finnas två skilda meningar. Den vetenskapligt betonade frimurarelogen Quatuor Coronati företrsäder den åsikten, att uttrycket »free» åsyftar de kyrkliga murarekorporationernas frihet från skråtvånget. Dessa från ort till ort dragande murare behövde icke underkasta sig alla de förpliktelser, som utfärdades av myndigheterna i de olika städerna, utan de hade sina egna privilegier, som gjorde dem »fria» i förhållande till de andra hantverkarna. Den andra åsikten företräddes av den framstående tyske forskaren W. Begemann, som hävdar, att med »freemason» skulle menas en högre kvalificerad yrkesbroder, som hade att bearbeta och utsmycka »freestone» = kapitäler, pelare, bildstoder och dylikt, och således närmast motsvarade vår tids bildhuggare.

I ett manuskript från 1500-talet, det s. k. William Watsonmanuskriptet, finnes en sats, som föreskriver, att »män av alla slag, som göras till frimurare och tillåtas bliva det, måste avlägga ed på boken (bibeln)». Här angives sålunda uttryckligen, att andra män än rena yrkesmän upptogos i brödraskapet och »gjordes till frimurare» to take masons ävenledes shall be made and allowed masons, samma uttryck som ännu gäller. Denna uppgift visar, att redan i slutet av 1500-talet den rena yrkesramen inom muraresamfunden var sprängd, och att icke-murare upptogos i brödraskapet. Dessa icke-murare måste dock i likhet med de verkliga yrkesmurarna avlägga ed på konstitutionerna. Man känner även namnen på flera högtstaende personer, som läto upptaga sig i samfunden. Så till exempel blev artillerigeneralen Alexander Hamilton »Fellow and Master» i logen Mary’s Chapel den 20 maj 1640. Denna uppgift visar, dels att det fanns två grader i gillet, nämligen medbroder och mästare, »fellow and master», dels ock att, då högtstående icke-fackmän upptogos, dessa då erhöllo båda graderna.

The Company of Masons i London uppförde på 1430-talet åt sig en egen byggnad kallad Masons Hall, fick år 1472 ett vapen och nio år senare en skrådräkt och blev därigenom ett s. k. Livery Company, d. v. s. kungligt erkänt skrå. Detta company leddes av en mästare och två bevakande bröder, »wardens». Dess räkenskaper fördes av en klerk.

Av en gammal räkenskapsbok från 1620-talet tillhörande Masonic Hall i London framgår, att »the Company of Masons of the City of London» hade tre kategorier av medlemmar, nämligen: »freemen» och »liverymen», som utgjorde de egentliga hantverkarna, samt dessutom några, som kallades »accepted masons». Dessa accepted masons bildade en grupp för sig benämnd Society, som levde i närmaste anslutning till the Company. Samme man kunde emellertid vara medlem av båda dessa grupper och han var då »free and accepted mason», fri och antagen murare. Inkomsterna i the Society gingo till kassan hos the Company. The Society hade till en början sina sammanträden i Masons Hall, där även brödramåltiderna efter logen intogos. Men ganska snart förlade the Society sina brödramåltider till andra lokaler och hade endast receptionerna i Masons IIall. Slutligen förlades även receptio-nerna till annan lokal, och därmed fullbordades skilsmässan mellan the Company och dess sidoskott, the Society (Briem, Mysterier och mysterieförbund, sid. 426—428).

Fyra av dessa i London befintliga Societies of freemasons, som en tid fört en tynande tillvaro, sammanträdde år 1717 för att bilda en Storloge och söka anknytning till de högre samhällsklasserna. Den sålunda bildade Storlogen blev upprinnelsen till det nutida spekulativa, symboliska frimureriet.