VIII Något om ryktena kring frimureriet

En äldre generation har nog hört talas om, att en del vilda historier på sin tid varit i omlopp angående frimurarnas förehavanden.

Det är helt naturligt, att uppkomsten av en hemlig orden skulle mottagas med en viss skepsis i ett land, där allt i samhällslivet, det må angå rättsväsendet, undervisningen eller kommunalstyret, sedan urminnes tid haft offentlighetens prägel. Denna hemliga orden satte också fantasien och ryktessmideriet i gång. Ett av de mest otroliga ryktena skall här behandlas, nämligen det, att frimurarna slaktade sina barn och sände dem till hundturken (C. Fr. Höckert, Utdrag ur frimurarearkivet i Göteborg, 1922).

Upprinnelsen till historien om barnaslaktandet är följande. I oktober 1753 väcktes förslag i S :t Johanneslogen S :t Auxiliaire i Stockholm, att man i stället för att anordna dyrbara festligheter med anledning av prinsessan Sophia Albertinas födelse skulle instifta ett hem för fattiga spädbarn. Förslaget till ett dylikt hem, som utarbetats efter mönster från ett hittebarnshus i London, antogs i november och redan den 19 december samma år kunde det nya barnhemmet, som hade 20 sängar, tagas i bruk i en förhyrd lägenhet på Ladugårdslandet i hornet av Stor- och Skeppargatorna.

Samma dag som barnhemmet slog upp sin portar, inlämnades 24 barn. Flera av barnen hade inskickats anonymt genom ombud eller helt enkelt blivit inlagda i barnhemmets port. En del av de små voro inhöljda i »alldeles odrägliga trasor». Alla voro mer eller mindre utmärglade av svält och vanvård. Att dödligheten bland ett sådant klientel skulle bli stor, är helt naturligt. Som barnhemmet av flera anledningar icke var populärt, började — även till följd av den stora dödligheten där — dunkla rykten att smyga kring hemmet. En av anledningarna till att hemmet sågs med oblida ögon var, att ammor där fingo förmånliga villkor, vilket hade till följd, att ammorna i den allmänna marknaden blevo mera dyrlegda för stadens burgna familjer. Vidare hade Stockholms konsistorium ett horn i sidan till stiftelsen. Det betänkligaste med stiftelsen — så utlät sig det högvördiga och höglärda konsistoriet i en inlaga till Kungl. Maj :t — var, att man mottog barn av oäkta föräldrar till uppfostran. Att ge rum för sådana barn var icke att öva barmhärtighet utan att uppmuntra last och laglöshet, och konsistoriet begärde för den skull, att en så skadlig inrättning skulle alldeles förbjudas – – –.

Där tankeförmågan sviktar, där slår rättfärdighetskravet över i omänsklig grymhet!

Slutligen hade det förargat prästerskapet, att barnen döptes i barnhemmet och icke i kyrkan (Bergö, Frimurarehemmet i Stockholm, 1903).

Det är givet, att med en dylik inställning mot barnhemmet hos en stor del av stadens befolkning kunde det onda talet kring hemmet icke mattas. Och ännu värre blev det, när hemmets läkare, doktor Bergstral, som på en studieresa till Paris och London fått blicken öppen för de patologisk-anatomiska undersökningarnas betydelse för läkekonsten, vid ett tillfälle fann sig föranlåten att företaga en liköppning. Ammor och sköterskor grepos då av panik, och de sprungo ut i staden och bekräftade den förfärande sanningen. Liköppning var då för tiden en nyhet. Den ansågs som ett ytterst sårande och omoraliskt tilltag, den var hart när jämställd med människoslakt eller människooffer. Då något så rysligt kunde tillåtas på frimurarnas barnhem, så förstod man nogsamt, att frimurarna måste stå i förbund med de onda makterna, ja med turkarna, som omtalades vid utläggningarna över de årliga evangelierna (exempelvis 81:12, 111:141, 119:22, 33) och epistlarna (exempelvis 33:9, 40:22) uti Luthers Kyrkopostilla, en särskilt av den kvinnliga befolkningen flitigt läst uppbyggelsebok. Det var samma turkar — gemenligen kallade hundturkar — som senare tack vare legenderna kring Carl XII :s krig dröjt sig kvar och spökade i folkfantasien.

Den ena tanken gav och förstärkte den andra i de små hjärnorna: »Frimurarna tordes inte tala om, vad de hade för sig, därför att de stodo i förbindelse med de onda makterna, ja med självaste hundturken. De slaktade ju barn — naturligtvis för att offra dem åt hundturken. Barnasjälarna däremot voro genom dopet frälsta från de onda makterna», det visste man ju säkert.

På så sätt torde historien om att frimurarna slaktade barn, och sände dem till hundturken hava tillkommit. Enligt en annan mera humoristisk och för övrigt vettigare variant togo frimurarna barn, gödde dem med russin och mandel och när de blivit riktigt feta, sändes de till hundturken. Det kunde nog även hända, att stort folk också infångades och sändes till hundturken. En köpman i Linköping, som blivit frimurare, såg till sin förvåning, att kunder, som kommo in på hans kontor, försiktigt klevo över den lilla mattstumpen, som låg innanför dörren. »Den kunde ju dölja en fallucka. Ho vet? En kan inte vara nog försiktig, men en behöver inte precis direkt låss om, att en vet nån ting». Så tänkte de, som klevo över mattstumpen.

Slaktandet syftar givetvis på liköppningarna, därom torde icke vara något tvivel, men finnes det månne någon annan förklaring, till att hundturken blivit inblandad i affären, än den nu angivna?

Afzelius leder i sina Sago-Häfder sägnen tillbaka till korstågen. Under dessa bildades riddarordnar, i vilkas brödraskap förrädare insmugit sig och förrått mången oskyldig kristen och bringat honom i turkarnas händer. Härav, säger Afzelius, hava orimliga sägner spritt sig bland menige man, att frimurarna stå i gemenskap med turkarna, bortstjäla Christna menniskor, särdeles små barn, och skicka dem till hundturken, men han fortsätter, till sådana sägner sätter väl numer ingen förståndig man någon tro (Afzelius Sago-Häfder, Stockholm 1844, del III, sid. 23).

Man torde icke kunna förutsätta, att »menige man» i mitten av 1700-talet hade någon kännedom om riddarordnarna och deras öden under korstågen, ty här bör ihågkomas, att vårt folkskoleväsende ordnades så sent som år 1842 och det förnämliga arbetet, »Läsebok för folkskolan», utkom ännu senare.

Förste stadsläkaren i Göteborg, doktor K. J. Gezelius, ger (Hygienisk revy n :r 10 år 1938 sid. 144—147) en annan förklaring till att hundturken kommit med i spelet. Förklaringen härtill vore att söka i frågan om smittkopporna och deras bekämpande, som vid tiden för frimurarebarnhemmets öppnande varit i hög grad aktuell särskilt på grund av frågan om inokulationens användande såsom hjälpmedel mot sjukdomens härjningar. Han visar, att metoden med inokulation kommit till Europa från Turkiet, och han framhåller, att befolkningen från början ställt sig starkt avvisande »till denna från Turkiet kommande» metod. I denna befolkningens inställning till vaccinationen ser han den roll klarlagd, som hundturken spelade i det spridda ryktet om frimurarna, som slaktade barn och skickade dem till hundturken.

Det torde emellertid kunna ifrågasättas, om denna bevisföring är fullständig. Kan det för det första anses fastslaget, att befolkningen utanför läkarnas krets visste om, att inokulationsmetoden kommit från Turkiet? Och för övrigt, hava turkarna något som helst att göra med, att man då motsatte sig vaccinationen? Skälet då var väl detsamma som hos vissa nutidsmänniskor, det operativa ingreppet, sjukdomsinympningen.

Men behövs det några djupsinniga och lärda spekulationer för att förklara historien om barnaslaktandet och hundturken? Man torde ej heller behöva tillgripa tanken, att historien tillkommit av illvilja eller i avsikt att direkt skada frimureriet. Skymtar man icke, såsom förut framhållits, bakom kompositionen hos denna amsaga upphovet — en vettskrämd fantasi, med sårad primitiv rättskänsla och med andliga förankringar både i folkets då kanske mest lästa bok, Luthers postilla, och i folktraditionen om hundturken, som tack vare Carl XII :s krig seglivat hållit sig kvar på folkets läppar ända fram till våra dagar.

Historien om barnaslaktandet, frimurarna och hundturken spred sig på skvallrets vingar hastigt till alla delar av vårt land, men den synes icke hava orkat över landets gränser. Från frimurarehåll synes man då ej hava gjort något åt saken. Tydligen ansågs den mera löjeväckande än skadlig.