2

INGET MÄNSKLIGT ÖGA kan urskilja vilka oturligt sammanfallande vinklar och vrår det är, som ger en husfasad ett drag av ondska, och ändå var det på något vis ett par galna linjer, någon felvänd vinkel, någon slumpmässig beröringspunkt mellan taket och himlen som gjorde Hill House till en förtvivlans hemvist. Intrycket blev desto mer skrämmande för att fasaden tycktes vara vaken; de blanka fönstren var vaksamma och en kranslist höjde på ögonbrynet i något som liknande uppsluppenhet. Nästan vilket hus som helst kan titta mycket humoristiskt på en om man ser på det oförberett eller ur ett ovanligt perspektiv; till och med en skälmsk liten skorsten eller ett vindsfönster som liknar en skrattgrop kan få en att känna kamratskap; men ett hus som är övermodigt, hatiskt och ständigt på sin vakt kan bara vara ondskefullt. Detta hus, som på något vis tycktes ha format sig av egen kraft, trotsat byggarnas händer, samlat sig i ett eget, mäktigt mönster och ordnat sina vinklar och vrår som det ville, höjde sitt stora huvud mot himlen utan några eftergifter åt mänskligheten. Det var ett ovänligt hus, omöjligt att bo i, opassande för människor, kärlek och hopp. Man kan inte förändra en byggnads utseende genom exorcism; Hill House skulle förbli sig likt tills det blev tillintetgjort.

Jag skulle ha vänt vid grinden, tänkte Eleanor. Hennes första reaktion på huset hade varit en primitiv kväljning i maggropen, och hon följde taklinjerna med blicken i ett fruktlöst försök att hitta källan till det onda, vad som än fanns där; hennes händer hade blivit kalla av nervositet så att hon tumlade när hon försökte ta fram en cigarett, och hennes rädsla överskuggade alla andra känslor, medan hon lyssnade till den illamående inre rösten som viskade, Försvinn härifrån, försvinn.

Men det var för den här sakens skull jag gav mig ut på min långa resa, intalade hon sig; jag kan inte vända nu. Förresten skulle han skratta åt mig om jag ville ut genom den där grinden igen.

Hon försökte att inte titta upp mot huset – och hon var inte ens säker på vilken färg, stil eller storlek det hade; hon visste bara att det var enormt och mörkt och tornade upp sig framför henne – medan hon startade bilen igen och körde den sista biten av infartsvägen upp till trappan, som ledde på ett rättframt, ofrånkomligt sätt upp mot verandan och huvudingången. Infartsvägen fortsatte bakom huset och kom fram igen på andra sidan, och antagligen skulle hon kunna köra runt bilen senare och hitta något slags byggnad att ställa den i; nu hade hon en olustig känsla av att hon inte borde göra en eventuell avfärd alltför komplicerad. Hon svängde åt sidan precis så mycket att bilen kom ur vägen för dem som skulle komma senare – det vore ju synd, tänkte hon galghumoristisk, om någonting så vederkvickande som en mänsklig bil skulle förstöra nykomlingarnas första intryck – och så steg hon ur med resväskan i handen och kappan över armen. Nåja, tänkte hon omotiverat, jag är i alla fall här nu.

Det fordrades själslig styrka för att lyfta foten och sätta den på nedersta trappsteget, och hon tänkte att hennes djupa ovilja mot att röra vid Hill House för första gången kom sig direkt av den starka känsla hon hade av att det väntade på henne, ondskefullt men tålmodigt. »Färder slutar i kärleks famn«, tänkte hon, för hon kom ihåg sin sång till sist och skrattade där hon stod på trappan till Hill House. »Färder slutar i kärleks famn«, tänkte hon och gick med bestämda steg upp till verandan och dörren. Hill House omvärvde henne med ens; en skugga föll över henne, och ljudet av hennes fötter mot verandans trä var som en kränkning i den djupa tystnaden, som om det var mycket länge sedan fötter hade klampat över golvplankorna i Hill House. Hon lyfte handen till den tunga järndörrklappen i form av ett barnansikte, för hon var fast besluten att väsnas mer och mer, så att Hill House kunde vara säkert på att hon var där, och då öppnades dörren utan förvarning och hon såg på en kvinna som, ifall kaka verkligen sökte maka, inte kunde vara någon annan än makan till mannen vid grinden.

»Mrs Dudley?« sade hon och drog efter andan. »Jag heter Eleanor Vance. Jag är väntad.«

Kvinnan gick tyst åt sidan. Hennes förkläde var rent, hennes hår var prydligt, och ändå verkade hon smutsig på något odefinierbart sätt, exakt som sin man, och hennes misstänksamt surmulna ansikte passade väl ihop med hans spydigt kinkiga drag. Nej, intalade Eleanor sig; det beror dels på att allting verkar vara så mörkt här och dels på att jag väntade mig att den där karlens fru skulle vara ful. Skulle jag vara så orättvis mot de här människorna om jag inte hade sett Hill House? De har ju i alla fall bara hand om det.

Entrén de stod i var överfull med mörkt trä och tunga sniderier, och det var skumt under den stora trappan som ledde från bortersta änden. Ovanför verkade det finnas ännu en hall, som sträckte sig på bredden genom huset; hon kunde se en stor trappavsats, och på andra sidan trappbrunnen syntes de stängda dörrarna i den övre hallen. På bägge sidor om henne fanns det stora, dubbla dörrar, prydda med sniderier i form av frukter och ådringar och levande varelser; alla dörrarna som fanns inom synhåll i det här huset var stängda.

När hon försökte prata, drunknade hennes röst i den skumma stillheten, och hon blev tvungen att försöka igen för att få fram ett ljud. »Kan ni visa mig till mitt rum?« frågade hon till slut med en gest mot resväskan på golvet; hon betraktade den fladdrande skuggan av handen och såg att den fortsatte djupare och djupare ned bland de mörka skuggorna i det blanka golvet. »Jag tror visst att jag är den första som har kommit. Det var – det var väl Mrs Dudley ni sade att ni hette?« Jag tror jag kommer att börja gråta, tänkte hon, jag kommer att snyfta och tjuta som ett barn, jag trivs inte här… Mrs Dudley vände sig om och började gå uppför trapporna, och Eleanor tog upp resväskan och följde efter henne, beredd att hänga i hälarna på varje annan levande varelse som fanns i det här huset. Nej, tänkte hon, jag trivs inte här. Mrs Dudley var uppe nu och svängde åt vänster, och Eleanor såg att byggarna gripits av en sällsynt klarsyn och givit upp varje försök till enhetlig stil – antagligen hade de förstått vad det skulle bli av huset vare sig de ville eller inte – och försett andra våningen med en lång rak hall för att få rum med dörrarna till sovrummen; hon fick ett hastigt intryck av att byggarna hade avslutat andra och tredje våningen i huset i ett slags oanständig brådska, att de varit ivriga att avsluta arbetet utan utsmyckningar och komma därifrån, och därför hade låtit rummen bli så enkla som möjligt. I vänstra änden av hallen fanns det ännu en trappa, som antagligen ledde från tjänarnas rum på tredje våningen, förbi andra våningen och vidare till serveringsrummen längst ned; i andra änden av hallen var ett annat rum beläget; kanske var det meningen att det skulle få så mycket sol och ljus som möjligt, eftersom det låg ut mot fasaden. Med undantag av fortsatta sträckor av mörkt trä och någonting som såg ut som en serie dåligt utförda etsningar, upphängda med osympatisk exakthet längs med hela hallväggen, fanns det ingenting som bröt av hallens raka linjer utom de stängda dörrarna.

Mrs Dudley gick tvärsöver hallen och öppnade en dörr, kanske på måfå. »Det här är det blå rummet«, sade hon.

Av kröken i trappan att döma måste rummet ligga mot huvudingången till, antog Eleanor. Syster Anne, syster Anne, tänkte hon och gick tacksamt mot ljuset i rummet. »Så trevligt«, sade hon, där hon stod på tröskeln, men bara för att hon hade en känsla av att hon måste säga någonting; det var inte trevligt alls och på gränsen till outhärdligt; det utmärktes av samma stridiga disharmoni som var kännemärket för hela Hill House.

Mrs Dudley gick åt sidan för att släppa in Eleanor, och så talade hon, uppenbarligen till väggen. »Jag sätter middagen på skänkbordet i matsalen prick klockan sex«, sade hon. »Ni kan lägga upp åt er själva. Jag tar hand om disken på morgonen. Jag sätter fram frukosten klockan nio. Det ingår i överenskommelsen, så det går jag med på. Jag kan inte hålla så snyggt i rummen som ni skulle vilja, men det finns ingen annan som skulle gå med på att hjälpa mig. Jag passar inte på folk. Uppassning ingår inte i överenskommelsen.«

Eleanor nickade och stod osäkert kvar på tröskeln.

»Jag stannar inte klar när maten är framsatt«, fortsatte Mrs Dudley. »Inte när det börjar bli mörkt. Jag går härifrån innan det blir mörkt.«

»Jag vet«, sade Eleanor.

»Vi bor i staden en mil härifrån.«

»Ja«, sade Eleanor, som kom ihåg Hillsdale.

»Så om ni behöver hjälp så finns det inte en själ i närheten.«

»Jag förstår.«

»Vi kommer inte ens att höra er, mitt i natten.«

»Jag tror inte…«

»Ingen kan höra er. Det finns ingen som bor närmare än i staden. Ingen vill komma närmare än så.«

»Jag vet«, sade Eleanor trött.

»Mitt i natten«, sade Mrs Dudley och log stort. »I mörkret«, sade hon och stängde dörren efter sig.

Eleanor fnittrade nästan vid tanken på att ropa, »O, mrs Dudley, kom och hjälp mig, det är mörkt«, och så rös hon.

2

Hon stod ensam bredvid resväskan, fortfarande med kappan över armen; hon kände sig genomeländig och sade hopplöst till sig själv att Färder slutar i kärleks famn, och så önskade hon att hon kunde få åka hem. Bakom sig hade hon den mörka trappan och den blanka hallen och den stora huvudingången och Mrs Dudley och Dudley själv, som stod och skrattade vid grinden, och hänglåsen och Hillsdale och stugan med blommorna och familjen på värdshuset och oleanderträdgården och huset med stenlejon framför, och de hade lett henne – bevakade av dr Montagues ofelbara öga – till det blå rummet i Hill House. Det är förfärligt, tänkte hon och var ovillig att röra sig, eftersom rörelse skulle kunna antyda att hon hade accepterat det, att hon tänkte flytta in, det är förfärligt och jag vill inte stanna; men det fanns ingen annanstans att ta vägen; dr Montagues brev hade fört henne så här långt och skulle inte kunna föra henne vidare. Efter en stund suckade hon, skakade på huvudet och gick för att sätta ned resväskan på sängen.

Här är jag nu i det blå rummet i Hill House, sade hon halvhögt, fastän allting var verkligt så det räckte till och det ovedersägligen var ett blått rum. Blå dimitygardiner hängde över de två fönstren, som vette ut över verandataket mot gräsmattan, på golvet låg en blåmönstrad matta, sängen hade blått överkast och en blå pläd låg vid fotänden. På väggarna var det mörka träpaneler upp till axelhöjd och blåmönstrat papper med små blå blommor ovanför; späda, utsökta blommor i kransar och buketter. Kanske var det någon som en gång i tiden hade velat liva upp stämningen i det blå rummet i Hill House med en smakfull tapet och inte insett hur en sådan förhoppning skulle dunsta bort i Hill House och bara lämna kvar det allra svagaste livstecken, som ett knappt hörbart eko av snyftningar långt borta… Eleanor skakade på sig och vände sig om för att kunna se rummet i sin helhet. Det var konstruerat på ett otroligt oriktigt sätt som gjorde att alla dimensioner blev nervpåfrestande felaktiga, så att väggarna hela tiden verkade vara outhärdligt långa åt ett håll och kortare än man kunde stå ut med i en annan riktning; och här tror de att jag ska sova, tänkte Eleanor klentroget; vilka mardrömmar väntar på mig här, gömda i skuggor i de där höga hörnen, och vilken fasans andedräkt skall vidlåda min mun… och så skakade hon på sig igen. Eleanor, då, sade hon till sig själv, Eleanor, då.

Hon öppnade resväskan på den höga sängen, tog av sig de hårda stadsskorna med tacksam lättnad och började packa upp. Någonstans i bakhuvudet hyste hon den helt igenom kvinnliga övertygelsen att det bästa sättet att lugna en orolig själ är att ta på sig bekväma skor. Dagen förut, då hon packade resväskan i staden, hade hon valt ut kläder som skulle vara passande att bära i ett ensligt hus på landet; hon hade till och med rusat ut i sista minuten och – upphetsad vid tanken på sin djärvhet – köpt två par långbyxor, något som hon inte haft på sig på en oräknelig massa år. Mamma skulle ha blivit rasande, hade hon tänkt och stuvat ned långbyxorna på botten av resväskan så att hon inte skulle behöva ta upp dem eller ens låta någon veta om att de fanns, om hon inte skulle våga ha dem. Nu, i Hill House, verkade de inte så nya längre; hon plockade vårdslöst upp sina saker, hängde klänningar snett på galgarna, slängde byxorna i understa lådan i den höga byrån med marmorskiva, och släppte stadsskorna i ett hörn av den stora garderoben. Hon var redan trött på böckerna hon hade tagit med sig; jag ska antagligen inte stanna här ändå, tänkte hon, stängde den tomma resväskan och satte den i garderobshörnet; det behövde inte ta mer än fem minuter att packa upp. Hon upptäckte att hon hade försökt att ställa ifrån sig resväskan ljudlöst och sedan insåg hon att hon hade gått i strumplästen medan hon packade upp, att hon hade försökt röra sig så försiktigt som möjligt, som om det var livsviktigt att vara tyst i Hill House; hon drog sig till minnes att Mrs Dudley också hade gått ljudlöst. När hon stod still i mitten av rummet kom den pressande tystnaden i Hill House över henne igen. Jag är som en liten varelse som har blivit svald hel av ett monster, tänkte hon, och monstret känner mina små små rörelser inuti sig. »Nej«, sade hon högt, och det ensamma ordet ekade. Hon gick snabbt tvärsöver rummet och drog de blå dimitygardinerna åt sidan, men solskenet som kom in genom de tjocka fönsterrutorna var blekt, och hon kunde bara se verandataket och en bit gräsmatta nedanför. Någonstans där nere fanns hennes lilla bil, som skulle kunna ta henne därifrån igen. Färder slutar i kärleks famn, tänkte hon; jag valde själv att komma hit. Sedan insåg hon att hon var rädd att gå tillbaka genom rummet.

Hon stod med ryggen mot fönstret och såg från dörren till garderoben till byrån till sängen, medan hon intalade sig att hon inte alls var rädd; det var då hon hörde hur en bildörr slog igen långt nedanför och hur snabba fotsteg, nästan dansande, kom uppför trappan och över verandan, och sedan landade den stora järnklappen chockartat på dörren. Nej men, tänkte hon, det kommer andra också; jag blir inte alldeles ensam här. Hon skrattade nästan när hon sprang genom rummet och ut i hallen, där hon såg ned i entrén från trappan.

»Tack gode Gud för att du kom«, sade hon och stirrade genom skumrasket, »tack gode Gud att någon kom.« Utan förvåning insåg hon att hon talade som om inte Mrs Dudley kunde höra henne, trots att Mrs Dudley stod där nere i hallen, rakryggad och blek. »Kom upp då«, sade Eleanor, »resväskan får du bära själv.« Hon var andlös och tycktes inte kunna sluta prata. Hon var så lättad att hennes vanliga blyghet hade försvunnit. »Jag heter Eleanor Vance«, sade hon, »och jag är så glad att du kom hit.«

»Jag är Theodora. Bara Theodora. Det här förbannade huset…«

»Det är lika illa häruppe. Kom upp, då. Se till att hon ger dig rummet bredvid mitt.«

Theodora följde med Mrs Dudley uppför den stora trappan och tittade tvivlande på trappavsatsens målade glasfönster, marmorurnan i en nisch och den mönstrade mattan. Hennes resväska var betydligt större än Eleanors, och betydligt lyxigare, och Eleanor, som var glad att hennes egna saker var utom synhåll, kom fram för att hjälpa henne. »Vänta bara tills du ser sovrummen«, sade Eleanor. »Jag tror de använde mitt som balsameringsrum.«

»Ett sådant här hem är vad jag alltid drömt om«, sade Theodora. »En liten skyddad vrå där jag kan vara ensam med mina tankar. Särskilt ifall mina tankar skulle råka handla om mord eller självmord eller…«

»Gröna rummet«, sade Mrs Dudley kyligt, och Eleanor kände instinktivt och med viss olust att vanvördiga eller kritiska uttalanden om Hill House oroade Mrs Dudley på något sätt; hon kanske tror att det kan höra oss, tänkte hon, och sedan ångrade hon att hon tänkt det. Möjligen skälvde hon till, för Theodora vände sig mot henne med ett snabbt leende och rörde lätt vid hennes axel, som för att lugna henne; hon är förtjusande, tänkte Eleanor och log tillbaka, inte alls en typ som passar in på det här dystra, mörka stället, men förresten gör antagligen inte jag det heller; jag är inte Hill House-typen men när allt kommer omkring kan jag inte tänka mig någon annan typ som passar här heller. Så skrattade hon och betraktade Theodoras ansiktsuttryck när Theodora stod på tröskeln till det gröna rummet.

»Gode Gud«, sade Theodora och kastade en sidoblick på Eleanor. »Så utomordentligt bedårande. Ett riktigt lusthus.«

»Jag ställer middagen på skänkbordet i matsalen prick klockan sex«, sade Mrs Dudley. »Ni kan lägga upp åt er själva. Jag tar hand om disken på morgonen. Jag sätter fram frukosten klockan nio. Det ingår i överenskommelsen, så det går jag med på.«

»Du är rädd«, sade Theodora, som betraktade Eleanor.

»Jag kan inte hålla så snyggt i rummen som ni skulle vilja, men det finns ingen annan som skulle gå med på att hjälpa mig. Jag passar inte på folk. Uppassning ingår inte i överenskommelsen.«

»Det var bara när jag trodde jag var alldeles ensam«, sade Eleanor.

»Efter sex stannar jag inte kvar. Inte när det börjar bli mörkt.«

»Nu när jag är här«, sade Theodora, »så ska det nog gå bra.«

»Vi har gemensamt badrum«, sade Eleanor dumt, »med ingång från båda rummen. Rummen är precis lika.«

Över fönsterna i Theodoras rum hängde det gröna dimitygardiner, tapeten var prydd med gröna girlander, överkastet och pläden var gröna och likadant var det med byrån med marmorskivan och den jättelika garderoben. »Jag har aldrig sett någonting så gräsligt i hela mitt liv«, sade Eleanor med stigande röst.

»Ser ut som rummen på riktigt lyxiga hotell«, sade Theodora, »eller i vilket fint flickläger som helst.«

»Jag går härifrån innan det blir mörkt«, fortsatte Mrs Dudley.

»Det är ingen som hör dig mitt i natten, om du skriker«, påpekade Eleanor för Theodora. Hon insåg att hon stod och kramade om dörrvredet och Theodora betraktade henne med glimten i ögat medan hon lossade sitt grepp om det och gick på stadiga ben tvärsöver rummet. »Det måste gå att öppna de här fönstren på något sätt«, sade hon.

»Så om ni behöver hjälp finns det inte en själ i närheten«, sade Mrs Dudley. »Vi kommer inte att höra er, inte ens på natten. Ingen kan höra er.«

»Känns det bättre nu?« frågade Theodora, och Eleanor nickade.

»Det finns ingen som bor närmare än i staden. Ingen vill komma närmare än så.«

»Det är nog bara det att du är hungrig«, sade Theodora. »Själv är jag alldeles utsvulten.« Hon satte ned resväskan på sängen och drog av sig skorna. »Det finns ingenting«, sade hon, »som får mig så ur humör som hunger; jag morrar och nafsar och börjar gråta.« Hon lyfte upp ett par välskräddade långbyxor ur resväskan.

»Mitt i natten«, sade Mrs Dudley. Hon log. »I mörkret«, sade hon och stängde dörren efter sig.

Efter en stund sade Eleanor, »Och dessutom går hon ljudlöst.«

»Förtjusande gammal varelse.« Theodora vände sig om och tittade på sitt rum. »Jag tar tillbaka det där om lyxhotell«, sade hon. »Påminner lite om en internatskola jag gick i ett tag.«

»Kom och titta på mitt«, sade Eleanor. Hon öppnade badrumsdörren och gick före in i det blå rummet. »Jag hade packat upp allting och funderade på att packa ner det igen, när du kom.«

»Stackars liten. Det är klart du är utsvulten. Allt jag hade i huvudet när jag såg det här stället utifrån var att det skulle vara hemskt roligt att stå där ute och se på när det brann ner. Innan vi åker så kanske…«

»Det var förfärligt att vara ensam här.«

»Du skulle ha sett den där internatskolan under loven.« Theodora gick tillbaka till sitt eget rum, och nu när båda rummen var fulla av liv och rörelse, kände Eleanor sig bättre till mods. Hon rättade till kläderna på galgarna i garderoben och lade böckerna i en rak stapel på nattduksbordet. »Vet du«, ropade Theodora från det andra rummet, »det är lite grand som första dagen i skolan; allting är fult och främmande och man känner inte en kotte och är rädd att alla ska skratta åt ens kläder.«

Eleanor, som hade öppnat byrålådan för att ta fram ett par långbyxor, hejdade sig, skrattade sedan och slängde byxorna på sängen.

»Om jag har förstått det rätt«, fortsatte Theodora, »så kommer det ingen Mrs Dudley om vi skriker mitt i natten, eller hur?«

»Nej, för det har hon inte gått med på. Träffade du den älskvärda gamla trotjänaren vid grinden?«

»Vi hade en så trevlig liten pratstund. Han sade att jag inte fick komma in och jag sa att det fick jag visst, och sedan försökte jag köra över honom med bilen, men han hoppade åt sidan. Hördu, tror du vi måste sitta kvar här i rummen och vänta? Jag skulle vilja ta på mig något ledigare – om vi inte måste klä upp oss till middagen, förstås?«

»Om inte du tänker göra det, så gör inte jag det heller.«

»Om inte du tänker göra det, så gör inte jag det heller. De kan inte slåss mot oss båda två. Hur som helst så kan vi väl gå ut och rekognoscera lite nu; jag har en sådan obetvinglig lust att fly detta skyddande hägn.«

»Det mörknar så fort häruppe bland kullarna, bland alla träden…«

»Riktigt mörkt blir det ju inte förrän om en timme eller så. Jag vill gå ut och rulla mig i gräset.«

Eleanor valde en röd tröja och tänkte att i det här rummet, i det här huset, skulle säkert den röda tröjan och de röda sandalerna, som hon köpt till, skära sig alldeles otroligt mot varandra, trots att de hade passat bra ihop i går i staden. Rätt åt mig i så fall, tänkte hon, för att jag vill ha på mig sådana saker; sådant brukade jag aldrig klä mig i förut. Men när hon stod framför den höga spegeln på garderobsdörren tyckte hon att hon såg egendomligt bra ut, nästan som om hon var van att bära sådana kläder. »Har du någon aning om vilka mer som ska komma?« frågade hon. »Eller när de kommer?«

»Doktor Montague«, sade Theodora. »Jag trodde han skulle vara här först av alla.«

»Har du känt doktor Montague länge?«

»Har aldrig träffat karlen«, sade Theodora. »Har du?«

»Nej, aldrig. Klar snart?«

»Jag är klar.« Theodora kom in genom badrumsdörren till Eleanors rum; hon är charmerande, tänkte Eleanor, när hon vände sig om och såg på henne; jag önskar att jag vore charmerande. Theodora hade en klargul blus på sig, och Eleanor skrattade och sade, »Du lyser upp mer här inne än det där fönstret.«

Theodora kom fram och tittade uppskattande på sin spegelbild. »Jag har en känsla av«, sade hon, »att det är vår plikt att klä oss i så glada färger som möjligt på det här dystra stället. Den där röda jumpern uppskattar jag; vi kommer att synas från ena änden av Hill House till den andra.« Hon fortsatte att titta sig i spegeln och sade, »Doktor Montague skrev till dig, antar jag?«

»Ja.« Eleanor kände sig generad. »Först var jag inte säker på om det var skoj eller inte. Men min svåger kollade upp honom åt mig.«

»Vet du«, sade Theodora långsamt, »ända till precis i sista minuten – tills jag kom fram till grindarna, antar jag – så trodde jag aldrig att det skulle finnas något Hill House. Man går inte precis omkring och är beredd på att någonting sådant här ska hända.«

»Men somliga går omkring och hoppas på det«, sade Eleanor.

Theodora skrattade och svängde runt framför spegeln och tog Eleanor i handen. »Nu när vi är två små vilsegångna barn i skogen«, sade hon, »så ska vi väl rekognoscera?«

»Vi ska väl inte gå för långt från huset…«

»Jag lovar att inte gå ett steg längre än jag får för dig. Tror du vi måste anmäla oss för mrs Dudley när vi går ut och in?«

»Hon håller nog ändå ögonen på oss var vi än är, skulle jag misstänka; det ingår nog i överenskommelsen.«

»Jag undrar just vem hon har träffat den där överenskommelsen med? Greve Dracula?«

»Tror du han bor här i huset?«

»Jag tror att han tillbringar alla helger här; jag kan gå ed på att jag såg fladdermöss bland sniderierna där nere. Ta fast mig om du kan!«

De sprang nerför trapporna; rörde sig som två pustar av färg och liv förbi det mörka träet, genom halvskymningen i trappan. Deras fotsteg smattrade och mrs Dudley stod nedanför och betraktade dem under tystnad.

»Vi tänker rekognoscera, mrs Dudley«, sade Theodora oberört. »Vi kommer att finnas där ute någonstans.«

»Fast vi kommer strax tillbaka«, tillade Eleanor.

»Jag ställer middagen på skänkbordet klockan sex«, förklarade Mrs Dudley.

Eleanor drog upp den stora dörren till huvudingången; den var precis lika tung som den såg ut, och hon tänkte att de måste leta reda på någon bättre ingång. »Låt den stå öppen«, sade hon över axeln till Theodora. »Den är hemskt tung. Tag hit en av de där stora vaserna, så vi kan sätta upp den.«

Theodora rullade dit en av de stora vaserna från hörnet, och de ställde upp den mot dörren. Det bleknande solskenet utanför verkade ljust när de kom från mörkret där inne, och luften var frisk och doftande. Bakom dem flyttade mrs Dudley på vasen igen, och den stora dörren slog igen.

»En sådan älsklig gammal varelse«, sade Theodora till den stängda dörren. Hennes drag stramades till av ilska för ett ögonblick; Eleanor hoppades att Theodora aldrig skulle se på henne på det viset, och blev förvånad över att hon själv, som alltid blev blyg och tafatt när hon konfronterades med främlingar, efter bara en halvtimme uppfattade Theodora som så närstående och livsviktig att det skulle vara skrämmande att se henne arg. »Jag tror«, sade Eleanor tvekande och lugnade sedan ned sig därför att Theodora vände sig om och log vid ljudet av hennes röst, »jag tror att jag ska leta rätt på något särdeles uppslukande att syssla med – långt, långt från huset – om dagarna, medan Mrs Dudley är här. Jag kanske kan välta tennisplanen. Eller se till druvorna i växthuset.«

»Du kanske kan hjälpa Dudley vid grindarna.«

»Eller leta efter namnlösa gravar bland nässlorna.«

De stod vid verandaräcket; därifrån hade de utsikt över infartsvägen fram till kurvan där den försvann mellan träden. De kunde se ned över de mjukt välvda kullarna till den lilla, avlägsna randen som skulle kunna ha varit huvudleden, vägen tillbaka till städerna de kommit från. Med undantag av ledningarna, som kom fram mellan trädkronorna och fortsatte till huset, fanns det inga tecken som tydde på att Hill House alls hörde samman med resten av världen. Eleanor vände sig om och följde verandan; den fortsatte tydligen runt hela huset. »Åh, titta«, sade hon när hon rundade hörnet.

Bakom huset höjde sig kullarna i stora, påträngande klumpar, överfulla av sommargrönska, lummiga och orörliga.

»Så vansinnigt viktorianskt«, sade Theodora. »De fullkomligt vältrade sig i sådana här svulstiga överdrivna saker och begravde sig i sammet och tofsar och purpurröd plysch. Om det här huset hade byggts före eller efter den viktorianska eran hade det säkert fått stå uppe på någon av kullarna, där det hör hemma.«

»Om det var där uppe skulle det synas alldeles för väl. Jag tycker nog vi låter det ligga kvar där, där det är ordentligt glömt.«

»Hela tiden vi är här«, sade Theodora, »kommer jag att vara livrädd för att någon av de där kullarna ska ramla ned över oss.«

»De ramlar inte. De bara glider ner tyst och omärkligt och kommer rullande över en när man försöker springa sin väg.«

»Tack så mycket«, sade Theodora med liten röst. »Efter mrs Dudleys utläggningar var det där precis pricken över i. Jag packar och åker hem på momangen.«

Eleanor, som trodde henne för ett ögonblick, vände sig om och stirrade. Sedan märkte hon hur road Theodora såg ut och tänkte att hon var mycket modigare än Eleanor själv. Helt oväntat – fast det senare skulle bli ett slags kännemärke, en igenkännlig egenskap hos det komplex av intryck som Eleanor skulle komma att tänka på som »Theodora« – fångade Theodora upp hennes tankar och svarade henne. »Var inte så rädd hela tiden«, sade hon och sträckte fram ett finger för att röra vid Eleanors kind. »Man är modigare än man tror, när det kniper.« Sedan sprang hon plötsligt nedför trappan och ut på gräset, in mellan de höga träddungarna. »Skynda dig«, skrek hon över axeln, »jag vill se om det finns en bäck någonstans.«

»Vi kan inte gå så långt«, sade Eleanor och följde efter. De sprang som två barn över gräset; välkomnade den plötsliga öppenheten ute i det fria, trots att de bara varit en liten stund i huset. Deras fötter var tacksamma över att få kontakt med mjukt gräs efter att ha gått på de hårda golven, och de följde ljudet och lukten av vatten instinktivt, nästan som djur. »Här borta«, sade Theodora. »En liten stig.«

Den förde dem närmare vattnet på ett plågsamt sätt, slingrade sig fram och tillbaka mellan träden så att de ibland skymtade infartsvägen och ledde dem bort över en stenig äng där huset var utom synhåll. Hela tiden gick det nedåt. När de kom bort från huset och ut ur dungarna till ställen där solen kunde nå dem kände sig Eleanor bättre till mods, trots att hon kunde se att solskivan närmade sig de hopklumpade kullarna på ett oroväckande sätt. Hon ropade på Theodora, men Theodora svarade bara »Ta fast mig om du kan«, och sprang nedför stigen. Plötsligt hejdade hon sig och vacklade flämtande till alldeles vid kanten av bäcken, som hade dykt upp framför henne nästan utan förvarning; Eleanor, som kom långsammare efter henne, grep tag i hennes hand och höll henne kvar, och sedan föll de skrattande ihop i en hög på brinken, som sluttade brant ned mot vattnet.

»Här tycks de vara förtjusta i överraskningar«, sade Theodora och kippade efter luft.

»Rätt åt dig om du hade ramlat i«, sade Eleanor. »Som du sprang.«

»Är det inte fint?« Vattnet i bäcken rörde sig snabbt i små lysande krusningar; på andra sidan växte gräset ned till vattenbrynet, och gula och blå blommor böjde sig mot ytan; där höjde sig en mjukt rundad kulle, och bortom den fanns kanske ännu en äng, och i fjärran fanns de stora kullarna, som fortfarande var solbelysta. »Det är fint«, fastslog Theodora.

»Jag är säker på att jag varit här förr«, sade Eleanor. »I en sagobok, kanske.«

»Säkert. Kan du kasta smörgås?«

»Det är hit som prinsessan kommer och träffar den förtrollade guldfisken som är en förklädd prins…«

»Han behöver då inte mycket vatten, den där guldfisken; här är det säkert inte ens en decimeter djupt.«

»Det finns stenar så man kan gå över, och små fiskar som simmar omkring, minimala saker – spigg, kanske?«

»Och allihop är förtrollade prinsar.« Theodora sträckte på sig i solen på brinken och gäspade. »Grodyngel?« föreslog hon.

»Spigg. Grodyngel finns det inte så här långt in på sommaren, dumsnut. Men grodägg tror jag säkert vi kan hitta. Jag brukade fånga spigg i händerna och släppa tillbaka dem sedan, minns jag.«

»Du skulle ha gjort dig som bondhustru.«

»Hit skulle man ha utflykter och äta lunch med hårdkokta ägg vid bäcken.«

Theodora skrattade. »Kycklingsallad och chokladkaka.«

»Termosflaskor med läskedryck. Utspillt salt.«

Theodora vände sig lättjefullt på rygg. »Det där med myrorna stämmer inte, vet du det? Jag har nästan aldrig upplevt myrorna. Korna, kanske, men någon myra tror jag faktiskt aldrig jag har sett på en utflykt.«

»Tjuren på ängen fanns väl med varenda gång? Det var väl alltid någon som sade, ›Jamen vi kan ju inte gå över den där ängen; det är ju där tjuren går‹?«

Theodora öppnade ena ögat. »Hade du en lustig morbror? Och alla skrattade så fort han öppnade munnen? Och han brukade säga åt dig att inte vara rädd för tjuren – om tjuren sprang efter dig så skulle du bara behöva ta tag i ringen han hade i nosen och svinga runt honom?«

Eleanor kastade en liten sten i bäcken och såg den sjunka ända till botten. »Hade du en massa morbröder och farbröder?«

»Tusentals. Har du?«

Efter ett ögonblick sade Eleanor, »O ja. Stora och små och tjocka och magra…«

»Har du en moster Edna?«

»Moster Muriel.«

»Mager, liksom? Glasögon utan bågar?«

»Granatbrosch«, sade Eleanor.

»Har hon någon sorts mörkröd dräkt på släktmiddagar?«

»Spetsmanschetter…«

»Då måste vi nog vara släkt«, sade Theodora. »Hade du tandställning?«

»Nej. Fräknar.«

»Jag gick i en privat skola och blev tvungen att lära mig niga.«

»Jag var jämt förkyld hela vintrarna. Min mamma tvingade mig att ha yllestrumpor.«

»Min mamma tvingade min bror att ta med mig på danser, och jag neg som en galning, hela tiden. Min bror hatar mig fortfarande!«

»Jag snubblade när jag gick i examenståget.«

»Jag glömde bort texten när vi hade operetter.«

»Jag skrev dikter.«

»Ja«, sade Theodora. »Jag är bergsäker på att vi är kusiner.«

Hon satte sig skrattande upp, och sedan sade Eleanor, »Var tyst; det är någonting som rör sig där borta.« De stod som förstenade, axel mot axel, och stirrade på gräset som svajade i en långsam krusning över sluttningen mitt emot, där någonting de inte kunde se rörde sig uppför den ljusgröna kullen och kylde ned solskenet och den muntra lilla bäcken. »Vad är det?« sade Eleanor andlöst, och Theodora lade en stark hand över handleden på henne.

»Det är borta«, sade Theodora tydligt, och solen kom tillbaka och det var varmt igen. »Det var en kanin«, sade Theodora.

»Jag såg den inte«, sade Eleanor.

»Jag såg den så fort du sade till mig«, sade Theodora bestämt. »Det var en kanin; den försvann över kullen.«

»Vi har varit borta för länge«, sade Eleanor och tittade ängsligt upp mot solen, som vidrörde kullarnas krön. Hon reste sig hastigt och fann att hon stått på knä i det fuktiga gräset så att hennes ben blivit stela.

»Tänka sig att två utflyktsvana flickor som vi ska bli rädda för en kanin«, sade Theodora.

Eleanor böjde sig och sträckte fram en hand för att hjälpa henne upp. »Det är bäst vi skyndar oss tillbaka«, sade hon, och eftersom hon inte själv förstod varför hon var så påtagligt angelägen om att vända tillbaka tillade hon, »De andra kanske har kommit nu.«

»Vi måste göra en utflykt hit snart«, sade Theodora och följde henne tätt i spåren längs stigen, som hela tiden bar uppåt. »Vi måste verkligen ha en riktig, gammaldags picknick nere vid bäcken.«

»Vi kan be Mrs Dudley att hårdkoka ett par ägg.« Eleanor stannade till på stigen och vände sig inte om. »Theodora«, sade hon, »jag tror inte jag kan. Jag tror inte alls jag kommer att klara av det, förstår du.«

»Eleanor.« Theodora lade armen om axlarna på henne. »Nu kan du väl inte låta någon skilja oss åt? Nu när vi vet att vi är kusiner?«