3

SOLEN GLED SNABBT ned bakom kullarna, som om den till slut var nästan ivrig att begrava sig bland de pösiga klumparna. Långa skuggor sträckte sig redan över gräset när Eleanor och Theodora kom uppför stigen och närmade sig verandan till Hill House, vars sinnessjuka drag välsignat nog doldes i det tätnande mörkret.

»Det är någon som står där och väntar«, sade Eleanor. Hon skyndade på stegen och såg så Luke för första gången. Färder slutar i kärleks famn, tänkte hon, och det enda hon kunde komma på att säga var ett fånigt: »Är det oss du söker?«

Han hade kommit fram till verandaräcket och såg på dem i skymningen, och nu bugade han sig djupt med en välkomnande gest. »›Död är jag, om dessa äro det.‹ Mina damer, om ni är de spöken som frekventerar Hill House, så förblir jag här för evigt.«

Så fånig han verkar, tänkte Eleanor strängt, och Theodora sade, »Förlåt att vi inte tog emot dig; vi har varit ute och rekognoscerat.«

»En vresig gammal häxa med anletsdrag av ost välkomnade oss, tack«, sade han. »›Tjenare‹, sade hon åt mig, ›hoppas du lever när jag kommer tillbaka i morgon och middagen står på skänkbordet.‹ Varpå hon avvek i en combivagn av senaste modell tillsammans med Förste och Andre Mördaren.«

»Mrs Dudley«, sade Theodora. »Förste Mördaren måste vara Dudley-vid-grinden; den andre måste väl ha varit Greve Dracula. En rar liten samling.«

»Eftersom vi håller på och fastställer rollistan«, sade han, »så kan jag ju tala om att jag heter Luke Anderson.«

Eleanor blev så häpen att hon sade något: »Då hör du till familjen? De som äger Hill House? Då är du inte en av doktor Montagues gäster?«

»Jag hör till familjen; en dag blir jag herre till denna ovärderliga egendom; till dess är jag dock här i egenskap av doktor Montagues gäst.«

Theodora fnittrade. »Vi«, sade hon, »heter Eleanor och Theodora och är två små flickor som tänkte ha en picknick nere vid bäcken men blev bortskrämda av en kanin.«

»Jag är paniskt rädd för kaniner«, medgav Luke hövligt. »Får jag följa med om jag bär matkorgen?«

»Du kan ta med dig din ukulele och spela för oss medan vi äter kycklingsmörgåsar. Har doktor Montague kommit?«

»Han är där inne«, sade Luke, »och frossar i sitt hemsökta hus.«

De stod stilla ett tag och ville trycka sig närmare varandra, och så sade Theodora med liten röst, »Det låter inte så förskräckligt skojigt nu när det håller på att bli mörkt, tycker ni?«

»Välkomna, mina damer.« Och den stora porten öppnades. »Kom in, kom in. Det är jag som är doktor Montague.«

2

För första gången stod de alla fyra i den stora, mörka entrén i Hill House. Runt omkring sig hade de huset, som kände efter var de var och stadgade sitt grepp om dem, och ovanför dem reste sig kullarna i lättstörd slummer. Små utstickare av luft och ljud och rörelse vaknade och väntade och viskade, och själva detta medvetande tycktes på något vis ha sitt centrum just på den punkt där de – fyra helt skilda personer – stod och såg tillitsfullt på varandra.

»Jag är så glad att alla kom hit ordentligt och i tid«, sade doktor Montague. »Välkomna allesammans, välkomna till Hill House – fast det väl snarare är du som är berättigad till sådana uttalanden, gossen min? Hur som helst så är ni mycket, mycket välkomna. Luke, gossen min, kan du åstadkomma en martini?«

3

Dr Montague lyfte glaset och smuttade hoppfullt. »Det går an«, sade han.

»Men bara nätt och jämnt, gossen min. En skål för vår framgång i Hill House, i alla fall!«

»Vad är det man räknar som framgång i ett sådant här fall?« undrade Luke nyfiket.

Doktorn skrattade. »Låt oss i stället säga«, sade han, »att jag hoppas vi alla ska få uppleva en händelserik tid och att min bok ska få mina kollegor att trilla baklänges. Jag kan inte kalla vår vistelse här för semester, trots att somliga kanske har fått det intrycket, för jag hoppas mycket av vårt arbete – fast man kanske inte kan kalla det arbete innan man vet riktigt hur det kommer att utforma sig, förstås. Anteckningar«, sade han lättat, som om han siktat in sig på något orubbligt och påtagligt i en värld av dimma, »anteckningar. Vi ska föra anteckningar – en arbetsbörda som somliga inte betraktar som helt outhärdlig.«

»Och ska vi förstås undvika att fälla små kommentarer om andlös spänning eller andefattig konversation«, sade Theodora.

»Andefattig?« Doktorn bligade på henne. »Andefattig? Jo just det, andar. Självfallet tänker ingen av oss…« Han tvekade och rynkade pannan. »Naturligtvis«, sade han och tog tre kvicka, upprörda klunkar av drinken.

»Allting är så konstigt«, sade Eleanor. »Jag menar… i morse undrade jag hur det skulle vara i Hill House, och nu kan jag inte fatta att det är verkligt och att vi är här.«

De satt i ett litet rum som doktorn hade valt ut. Han hade lett dem till det genom en trång korridor och verkat lite osäker om vägen först, men sedan hade han hittat. Rummet var onekligen inte hemtrevligt. Taket var obehagligt högt och den trånga öppna spisen av tegel såg kylig ut trots att Luke genast hade gjort upp en brasa i den. Stolarna var hårdstoppade och hala, och ljuset som kom genom de färgade pärlprydda lampskärmarna kastade skuggor i hörnen. Det förhärskande intryck man fick av rummet var att det flödade över av purpur; mattan under deras fötter glödde i otydliga, slingrande mönster, väggarna var tapetserade och förgyllda och en marmoramorin strålade enfaldigt mot dem från spiselkransen. När de var tysta en stund kände de hur huset ruvade tungt och tyst på dem från alla håll. Eleanor, som undrade om det verkligen var sant att hon var där, att hon inte låg och sov på någon trygg plats otroligt långt därifrån och drömde om Hill House, såg sig långsamt och ordentligt om i rummet och intalade sig att detta var verklighet, att de här sakerna existerade, från tegelstenarna runt öppna spisen till marmoramorinen; de här människorna skulle bli hennes vänner. Doktorn var rund och rosig och skäggprydd och såg ut som om han skulle passa bättre framför brasan i ett trevligt litet vardagsrum med en katt på knäet och en liten rosig fru som kom in med scones med sylt, och ändå var han ovedersägligen den dr Montague som hade fört Eleanor hit: en liten man som var både kunnig och envis. Mitt emot doktorn vid elden satt Theodora, som ofelbart hade gått till den minst obekväma stolen och ålat sig ned i den med benen över armstödet och huvudet lutat mot ryggstödet; hon liknade en katt, tänkte Eleanor, en katt som alldeles uppenbart väntade på att få mat. Luke satt inte stilla en minut utan vankade av och an genom skuggorna, fyllde glas, rörde i elden och snuddade vid marmoramorinen; eldskenet föll skarpt på honom och han var rastlös. Alla var trötta efter sina respektive resor och såg in i elden under tystnad, och Eleanor tänkte, jag är den fjärde människan i det här rummet; jag är en av dem; jag hör till.

»Eftersom vi är här allihop«, sade Luke plötsligt, som om någon paus i konversationen aldrig uppstått, »så borde vi väl bekanta oss med varandra. Än så länge vet vi ju bara vad vi heter. Jag vet att det där är Eleanor, i den röda tröjan, så följaktligen måste Theodora vara personen i gult där…«

»Doktor Montague har skägg«, sade Theodora, »så du måste vara Luke.«

»Och det är du som är Theodora«, sade Eleanor, »eftersom jag är Eleanor.« En Eleanor som hör till och pratar ogenerat och sitter vid brasan med sina vänner, sade hon sig i triumf.

»Därför är det du som har den röda tröjan«, förklarade Theodora nytert för henne.

»Jag har inget skägg«, sade Luke, »så det där måste vara doktor Montague.«

»Jag har skägg«, sade dr Montague förnöjt och strålade lyckligt mot dem alla. »Min fru«, påpekade han, »anser att män bör ha skägg. Å andra sidan finns det många kvinnor som hyser avsmak för skägg. En slätrakad man – om du ursäktar, gossen min – ser aldrig påklädd ut, anser min fru.« Han höll fram glaset mot Luke.

»Nu när jag vet vem av oss som är jag«, sade Luke, »så ska jag väl presentera mig mera ingående. Rent privat – om vi nu utgår ifrån att det här är officiellt och resten av världen verkligen är privat – är jag, låt mig se, tjurfäktare. Just det. Tjurfäktare.«

»Min älskade börjar på T«, kunde Eleanor inte låta bli att säga, »för han var Tveskägg.«

»Så sant.« Luke nickade mot henne. »Alltså är det jag som är doktor Montague. Jag bor i Teheran och sysslar med att Tafsa på kvinnor.«

»Verkligen inte«, protesterade dr Montague roat. »Jag bor i Belmont.«

Theodora skrattade och gav Luke den där snabba, förstående blicken som hon tidigare hade gett Eleanor. Eleanor, som såg det, tänkte lite surt att det ibland kunde vara besvärande att umgås en längre period med någon som hade så snabb uppfattningsförmåga och alltid var så med på noterna som Theodora. »Jag är modell till yrket«, sade Eleanor snabbt för att tysta sina egna tankar. »Jag lever ett vilt, hämningslöst liv och går från vindskupa till vindskupa draperad i en sjal.«

»Är du hjärtlös och lättsinnig?« undrade Luke. »Eller är du en sådan där bräcklig liten varelse som kommer att bli kär i sonen till en adelsman och tyna bort?«

»Och förlora all din skönhet och skakas av gruvliga hostningar?« tillade Theodora.

»Jag tror snarare jag har ett hjärta av guld«, sade Eleanor eftertänksamt. »Mina affärer är i alla fall det enda man pratar om på kaféerna.« Kära nån, tänkte hon. Kära nån.

»Ack«, sade Theodora, »jag är dotter till en adelsman. I vanliga fall går jag klädd i siden och spetsar och guldtyg, men nu har jag lånat jungfruns finkläder för att kunna vistas här bland er. Det kan naturligtvis hända att jag blir så förälskad i det enkla livet att jag aldrig återvänder, så då får den stackars flickan skaffa sig nya kläder. Och ni, doktor Montague?«

Han log i skenet från elden. »Jag är pilgrim. Vandrare.«

»Onekligen en befryndad liten grupp«, sade Luke uppskattande, »som tvivelsutan kommer att bli oskiljaktig. En kurtisan, en pilgrim, en prinsessa och en tjurfäktare. Hill House har säkert aldrig upplevt något liknande.«

»Äran är helt och hållet på vår sida«, sade Theodora. »Jag har aldrig upplevt något som liknar Hill House, menar jag.« Hon reste sig upp med glaset i handen och gick för att titta närmare på en skål med glasblommor. »Vad tror ni de kallade det här rummet, månne?«

»Salong, kanske. Vardagsrum«, sade dr Montague. »Eller möjligen budoar. Jag tänkte mig att vi skulle trivas bättre här än i något av de andra rummen. Jag tycker faktiskt att vi ska betrakta det här rummet som ett slags bas, ett slags umgängesrum; det kanske inte är så glatt och hemtrevligt…«

»Det är klart att det är hemtrevligt«, sade Theodora ståndaktigt. »Finns det något som är mer upplyftande än mörkbruna inredningar och ekpaneler, och vad är det där som står där i hörnet? En bärstol?«

»I morgon ska ni få se på de andra rummen«, påpekade doktorn för henne.

»Om vi ska ha det här rummet att leva rullan i«, sade Luke, »så röstar jag för att vi tar in någonting att sitta på. Jag kan inte hålla mig kvar särskilt länge på någonting här inne; jag slirar«, sade han förtroligt till Eleanor.

»I morgon«, sade doktorn. »I morgon tänkte jag mig faktiskt att vi skulle se oss om i hela huset och ordna saker och ting så att vi trivs. Och om alla är klara här inne nu, så föreslår jag att vi fastställer vad Mrs Dudley har gjort åt middagen.«

Theodora reste sig genast och sedan hejdade hon sig i förvirring. »Någon blir tvungen att visa vägen«, sade hon. »Jag har inte den ringaste aning om var matsalen är.« Hon pekade. »Den där dörren går till den långa gången och ut i stora hallen«, sade hon.

Doktorn skrockade. »Fel, min vän. Den där dörren går till växtgalleriet.« Han reste sig upp för att visa dem vägen. »Jag har studerat en karta över huset«, sade doktorn belåtet, »och om jag inte missminner mig så behöver vi bara gå ut genom den dörren, genom gången, in i stora hallen, genom den och genom biljardrummet för att komma till matsalen. Inte särskilt svårt«, sade han, »när man väl har vant sig.«

»Varför krånglade de till det så?« frågade Theodora. »Vad skulle de ha alla konstiga små prång till?«

»De kanske tyckte om att gömma sig för varandra«, sade Luke.

»Jag kan då inte förstå varför de ville ha så mörkt överallt«, sade Theodora. Hon och Eleanor följde dr Montague genom gången, och Luke, som kom efter, stannade till för att titta i en låda i ett litet bord och fälla undrande anmärkningar om frisen av amorinhuvuden och bandbuketter längst upp på panelen i den mörka hallen.

»En del av de här rummen är helt inbyggda«, sade doktorn framför dem. »Inga fönster, ingen kontakt alls med det fria. Det är emellertid inte helt överraskande att man finner ett antal sådana rum i ett hus från den här perioden, i synnerhet då man tar i beaktande att de fönster som fanns behängdes med tjocka förhängen och draperier och vette ut mot träd- och buskplanteringar. Hm.« Han öppnade en dörr och förde ut dem i entrén. »Nu ska vi se«, sade han och begrundade de två små dörrarna mitt emot, på sidorna av den stora, dubbla huvuddörren; »Nu ska vi se«, sade han och valde den närmaste. »Huset har ju vissa små egenheter«, fortsatte han, medan han höll upp dörren så att de skulle kunna gå in i det mörka rummet innanför. »Luke, kom hit och håll upp den här så att jag kan hitta matsalen.« Han gick försiktigt genom det mörka rummet och öppnade ännu en dörr. De följde efter honom in i det trevligaste rum de hade sett än så länge; kanske var det desto trevligare på grund av de tända lamporna och åsynen och lukten av mat. »Ah«, sade han och gnuggade lyckligt händerna, »jag har äran att ha fört er till civiliserade trakter genom ödemarkerna i Hill House.«

»Vi borde göra det till en vana att alltid lämna dörrarna vidöppna.« Theodora kastade en nervös blick över axeln. »Jag hatar att famla omkring i mörkret på det där viset.«

»I så fall måste vi ställa upp dem med någonting«, sade Eleanor. »Varenda dörr i det här huset slår igen när man släpper den.«

»I morgon«, sade dr Montague, »skall jag anteckna dörrstoppar.« Han avancerade glatt mot skänkbordet, där Mrs Dudley hade satt en uppvärmningsugn och en imponerande rad täckta fat. Bordet var dukat för fyra och överdådigt praktfullt med ljus och damast och tungt silver.

»Här knusslas det minsann inte«, sade Luke och lyfte en gaffel med en gest som skulle ha bekräftat hans mosters värsta misstankar. »Familjesilvret, på min ära.«

»Jag tror mrs Dudley är stolt över huset«, sade Eleanor.

»Hon missunnar oss inte maten i alla fall«, sade doktorn, som kikade in i uppvärmningsugnen. »Ett utmärkt arrangemang, enligt min mening. Mrs Dudley kommer i väg härifrån innan det blir mörkt, och vi blir besparade hennes föga inspirerande sällskap under middagen.«

»Det är möjligt«, sade Luke och betraktade den tallrik han var i färd med att överlasta, »det är möjligt att jag har varit orättvis mot den goda mrs Dudley – varför måste jag hela tiden, fullständigt utan anledning, tänka på henne som den goda mrs Dudley? – angående hennes lilla utläggning. Hon sade att hon hoppades jag levde när hon kom tillbaka på morgonen, och middagen stod på bordet. Nu misstänker jag att hon syftade på att jag skulle äta ihjäl mig.«

»Varför stannar hon kvar här?« frågade Eleanor dr Montague. »Vad är det som får henne och hennes man att stanna och sköta det här huset?«

»Om jag har förstått det rätt så har familjen Dudley haft hand om Hill House så länge någon kan minnas; självfallet var Sandersons bara glada att de blev kvar. Men i morgon…«

Theodora fnittrade. »Mrs Dudley är antagligen den enda nu levande, sanna ättlingen till den familj som egentligen äger Hill House. Jag tror att hon bara bidar sin tid tills alla Sandersonska arvtagare – dvs du, Luke – dör på olika gruvliga sätt, och då får hon huset och den förmögenhet i juveler som ligger begravd i källaren. Eller också hamstrar hon och Dudley guld i lönnrummet, eller också finns det olja under huset.«

»Det finns inga lönnrum i Hill House«, fastslog doktorn. »Möjligheten har naturligtvis förts på tal även tidigare, och jag tror mig med säkerhet kunna påstå, att inga sådana romantiska företeelser existerar här. Men i morgon…«

»Förresten är olja inte på tapeten längre, så det lönar sig inte att hitta olja på tomten nu«, anförtrodde Luke Theodora. »Om mrs Dudley skulle mörda mig av någon anledning så skulle det vara för att det finns uran här någonstans.«

»Eller för att hon är sugen på lite skoj«, sade Theodora.

»Ja, ja«, sade Eleanor, »men vad har vi här att göra egentligen?«

Alla tre tittade på henne en lång stund. Theodora och Luke såg nyfikna ut, och doktorn såg allvarlig ut. Sedan sade Theodora, »Precis vad jag hade tänkt fråga. Vad har vi här att göra egentligen? Vad är det egentligen som är på tok med Hill House? Vad är det som ska hända, är det meningen?«

»I morgon…«

»Nehej«, sade Theodora nästan trotsigt. »Här sitter vi; tre vuxna, intelligenta människor som har åkt långa vägar för att träffa er, doktor Montague, i Hill House; Eleanor vill veta varför och jag också.«

»Och jag också«, sade Luke.

»Vad skulle vi komma hit för? Varför är ni själv här, doktor Montague? Hur kom det sig att ni fick höra talas om Hill House, och varför har det så dåligt rykte och vad är det egentligen som försiggår här? Vad är det som ska hända?«

Doktorn rynkade dystert pannan. »Jag vet inte«, sade han, och när Theodora gjorde en hastig, irriterad gest fortsatte han, »Jag vet inte mycket mer än ni om huset; och vad beträffar det som ska hända, så lär vi få reda på det samtidigt, ni och jag. Men allt det där hinner vi tala om i morgon, tror jag; i dagsljus…«

»Nu«, sade Theodora.

»Jag försäkrar er«, sade doktorn, »att huset kommer att vara lugnt i natt. Sådana här saker följer ett visst mönster, som om övernaturliga företeelser vore underordnade en mycket speciell typ av lagar.«

»Jag tycker verkligen vi borde tala igenom saken i kväll«, sade Luke.

»Vi är inte rädda«, tillade Eleanor.

Doktorn suckade igen. »Antag«, sade han långsamt, »att ni inte ville stanna kvar efter att ha hört historien om Hill House. Hur skulle ni komma härifrån i natt?« Han tittade ännu en gång snabbt från den ena till den andra. »Grindarna är låsta. Hill House är känt för sin kvävande gästfrihet; det tycks ogilla att släppa sina gäster ifrån sig. Den senaste personen som försökte lämna Hill House när det var mörkt – det är visserligen arton år sedan, men ändå – dödades där infartsvägen svänger. Hans häst skenade och krossade honom mot det stora trädet. Antag att jag berättar för er om Hill House och någon av er vill åka härifrån? I morgon kan vi åtminstone se till att ni kommer fram till byn som ni ska.«

»Men vi tänker inte försvinna härifrån«, sade Theodora. »Inte jag, och inte Eleanor, eller Luke heller.«

»Vi håller stånd på bröstvärnet«, höll Luke med.

»Vilka upproriska medhjälpare jag har fått! Efter maten, då. Vi kan dra oss tillbaka till vårt lilla vardagsrum och dricka kaffe och lite av den goda konjaken som Luke har i resväskan. Nu tycker jag emellertid att vi kan diskutera musik eller konst eller till och med politik.«

4

»Jag kunde inte avgöra«, sade doktorn och lät konjaken rotera i glaset, »hur man bäst skulle förbereda er för mötet med Hill House. Självfallet kunde jag inte skriva till er om saken, och även nu bär det mig emot att påverka er genom att berätta dess hela historia, innan ni har hunnit bilda er en egen uppfattning.« De var tillbaka i det lilla vardagsrummet igen och kände sig varma och nästan sömniga. Theodora hade gett upp stolarna och placerat sig med benen i kors på brasmattan. Hon såg dåsig ut. Eleanor, som ville sitta bredvid henne på brasmattan, hade inte tänkt på det i tid och hade dömt sig att sitta i en av de hala stolarna. Nu hade hon ingen lust att dra till sig uppmärksamhet genom att röra på sig och klumpigt sätta sig på golvet. Mrs Dudleys goda middag hade fått den vagt overkliga och tvungna atmosfären att försvinna; de hade börjat känna varandra och känna igen personliga röster och manér, miner och skratt; Eleanor slogs plötsligt av häpnad när hon insåg att hon bara hade varit i Hill House i en fyra, fem timmar. Hon log en aning med ansiktet vänt mot elden. Hon kände glasets tunna fot mellan fingrarna och den hårda raka stolsryggen mot skuldrorna och de små vindfläktarna som drog genom rummet så att tofsar och pärlrader nästan omärkligt rörde sig. Mörkret vilade i hörnen, och marmoramorinen log knubbigt och godhjärtat ned mot dem.

»Nu passar det ju bra med en spökhistoria«, sade Theodora.

»Om jag får be…« Doktorn såg stram ut. »Vi är inte barn som försöker skrämma varandra«, sade han.

»Förlåt.« Theodora log upp mot honom. »Jag försöker bara vänja mig vid allt det här.«

»Hädanefter«, sade doktorn, »bör vi vara mycket försiktiga beträffande vårt ordval. Förutfattade meningar om spöken och uppenbarelser…«

»Den avskurna handen i soppan«, sade Luke tjänstvilligt.

»Snälla du. Om jag får be. Jag höll på att försöka förklara att vår vistelse här, som är av vetenskaplig och undersökande natur, inte bör få påverkas eller till och med förfelas på grund av halvt bortglömda spökhistorier som snarare hör hemma på – låt mig se – ett saftkalas.« Han tittade sig belåtet omkring för att försäkra sig om att alla var roade. »Det förhåller sig nämligen så, att mina efterforskningar under de senaste åren har resulterat i vissa teorier angående paranormala företeelser; nu har jag för första gången tillfälle att pröva dessa teorier. Självfallet vore det att föredra om ni inte visste något om Hill House. Ni borde vara ovetande och mottagliga.«

»Och föra anteckningar«, mumlade Theodora.

»Anteckningar. Jo, just det, anteckningar. Jag inser emellertid att det vore högst opraktiskt om ni helt saknade viss bakgrundsinformation, främst eftersom ni inte är vana att möta en situation utan att vara förberedda.« Han strålade klurigt mot dem. »Ni är tre viljestarka, bortskämda barn som är beredda att tjata på mig om god natt-saga.« Theodora fnittrade, och doktorn nickade lyckligt åt henne. Han reste sig upp och ställde sig vid brasan i en omisskännlig föreläsningsställning; han tycktes lida av bristen på svarta tavlan, för en eller två gånger vände han sig om med handen halvt lyft, som om han letade efter en krita att förtydliga ett uttalande med. »Nu«, sade han, »ska vi ta upp Hill Houses historia.« Jag önskar att jag hade ett anteckningsblock och en penna, tänkte Eleanor, så att han kunde känna sig mer hemmastadd. Hon kastade en blick på Theodora och Luke och fann att deras ansikten instinktivt hade antagit en helt och hållet försjunken klassrumsmin; nit, o, ljuva nit, tänkte hon; vi har inträtt i ett nytt stadium av vårt äventyr.

»Ni påminner er säkert«, började doktorn, »att vissa hus hos Leviticus benämns som ›spetälska, besmittade‹ – tsaraas – eller att dödsriket hos Homeros går under namnet aidao domos, Hades boning, eller hus, om man skall översätta ordagrant; ingen av er svävar väl i okunnighet om, att människan sedan urminnes tider har betraktat vissa hus som orena eller förbjudna – och heliga, naturligtvis. Det är helt klart att det existerar platser, som oundvikligen omger sig med en god och helig atmosfär; sålunda bör man med viss rätt kunna hävda, att det också finns hus som är onda från födseln. Hill House har – och av vilken anledning skall jag låta vara osagt – varit opassande för människor att bo i under en tidsrymd av cirka tjugo år. Hur det förehöll sig innan dess, huruvida dess personlighet formades av människorna som bodde där eller av deras handlingar eller om det var ont redan från första stund är spörsmål som det är omöjligt att få någon klarhet i. Jag hoppas naturligtvis att vi ska få reda på en hel del till om Hill House innan vi åker härifrån. Det finns inte ens någon som vet varför vissa hus kallas hemsökta.«

»Vad skulle man annars kalla Hill House?« frågade Luke.

»Mja – rubbat, kanske. Spetälskt. Sjukt. Eller något av de vanliga förskönande orden för galenskap; ett sinnesförvirrat hus är väl en vacker vändning. Det finns emellertid populärteorier där det spöklika, det mystiska, inte alls tas med i beräkningen; vissa personer menar att de störningar som jag kallar ›andliga‹ i själva verket beror på underjordiska strömmar, eller är elektriska fenomen eller hallucinationer som orsakats av förorenad luft; tryckförändringar, solfläckar och små jordskalv har också sina ivrare bland skeptikerna. Folk«, sade doktorn sorgset, »är alltid så angelägna om att placera saker i kända fack, där de kan sätta ett namn på dem – och naturligtvis ett vetenskapligt klingande namn, hur meningslöst det än må vara.« Han slappnade av med en suck och log skälmskt mot dem. »Ett hemsökt hus«, sade han. »Någonting som alla skrattar åt. Jag upptäckte att jag stod och sade till mina kollegor på universitetet att jag skulle campa i sommar.«

»Jag sade åt folk att jag skulle delta i ett vetenskapligt experiment«, påpekade Theodora hjälpsamt. »Utan att berätta var, eller vad det gällde, förstås.«

»Man får anta att dina vänner inte hyser ett så brinnande intresse för vetenskapliga experiment som mina. Nåja.« Doktorn suckade igen. »Camping. Vid min ålder. Och det trodde de på. Nå då så.« Han sträckte på ryggen igen och trevade bredvid sig, möjligen efter en pekpinne. »Första gången jag hörde talas om Hill House var för ett år sedan, då jag talade med en tidigare hyresgäst. Han började med att försäkra mig att han hade lämnat Hill House eftersom hans familj inte trivdes med att bo så avlägset till och slutade med att säga att Hill House enligt hans förmenande borde brännas ned och marken det stått på beströs med salt. Jag fick kännedom om andra som hade hyrt Hill House och fann att ingen hade stannat mer än ett par dagar. Ingen hade stannat tillnärmelsevis så länge som de avtalat. Anledningarna de uppgav varierade från att det var för fuktigt – vilket emellertid inte stämmer; det är mycket torrt i huset – till att de av affärsskäl var tvingade att flytta någon annanstans. Vad jag vill ha sagt är, att alla som skyndsamt lämnade Hill House var mycket noga med att hitta på någon förnuftig anledning, men alla, utan undantag, har verkligen gett sig i väg. Självfallet försökte jag få reda på mer av de här tidigare hyresgästerna, men ändå kunde jag inte i något fall övertala dem att berätta om huset; allesammans var mycket ovilliga att ge mig några upplysningar och verkade inte ha lust att dra sig till minnes några detaljer om sina respektive vistelser. Det var endast på en punkt de var eniga. Samtliga – utan undantag – som över huvud taget vistats i Hill House framhöll med skärpa för mig, att jag borde hålla mig så långt borta från det som möjligt. Inte en enda av hyresgästerna vågade närma sig ordet ›hemsökt‹, men när jag tittade igenom tidningsarkiven…«

»Tidningarna?« sade Theodora. »Någon sorts skandal?«

»O, ja«, sade doktorn. »En fullkomligt strålande skandal med självmord och galenskap och rättegång. Sedan fick jag reda på att befolkningen runt omkring inte svävade i tvivelsmål om vad som var felet med huset. Jag fick höra ett tiotal helt olika historier, naturligtvis – det är verkligen otroligt svårt att få tag i korrekta upplysningar om ett hemsökt hus; ni skulle baxna om ni visste vad jag gått igenom för att få reda på det lilla jag vet – och det hela resulterade i att jag sökte upp mrs Sanderson, Lukes moster, och ordnade så att jag fick hyra Hill House. Hon var mycket noga med att framhålla dess otrevliga drag…«

»Det är svårare än man tror att bränna upp ett hus«, sade Luke.

»– men gick med på att låta mig hyra det en kortare tid för att jag skulle kunna genomföra mina undersökningar, under förutsättning att en familjemedlem fick ingå i min lilla grupp.«

»De hoppas«, sade Luke högtidligt, »att jag ska lyckas avråda er från att rota upp alla förtjusande gamla skandaler.«

»Sådärja. Nu har jag förklarat hur det kommer sig att jag är här och varför Luke har kommit hit. Vad det gäller damerna så känner ju alla vid det här laget till, att ni kom hit för att jag skrev till er och ni accepterade inbjudan. Det var min förhoppning att ni bägge på ert sätt skulle intensifiera de krafter som verkar i huset; Theodora har visat sig besitta vissa anlag för telepati, och Eleanor har en gång varit djupt inblandad i poltergeistfenomen…«

»Jag?«

»Naturligtvis.« Doktorn tittade egendomligt på henne. »För många år sedan, när du var liten. Stenarna…«

Eleanor rynkade pannan och skakade på huvudet. Glaset darrade i hennes hand, och så sade hon, »Det var grannarna. Min mor sade att det var grannarna som gjorde det. Folk är så avundsjuka av sig.«

»Kanske det.« Doktorn talade lågmält och log mot Eleanor. »Händelsen är naturligtvis bortglömd sedan länge; jag nämnde den bara för att den är anledningen till att jag ville ha dig med i Hill House.«

»När jag var liten«, sade Theodora dåsigt, »– ›för många år sedan‹, som doktorn så taktfullt uttryckte saken, – fick jag spö för att jag hade kastat en tegelsten genom taket till ett växthus. Jag minns att jag tänkte efter väldigt länge och kom ihåg hur spörappen hade känts, men också hur härligt det hade klirrat, och när jag hade övervägt det hela väldigt noga gick jag ut och gjorde det en gång till.«

»Jag minns det inte särskilt noga«, sade Eleanor osäkert till doktorn.

»Men varför?« frågade Theodora. »Att Hill House skulle vara hemsökt kan jag gå med på och att ni, doktor Montague, vill ha oss här som hjälp i eventuella undersökningar kan jag också gå med på – förresten slår jag vad om att ni inte alls skulle vilja vara här ensam – men jag förstår bara inte. Det här är ett gräsligt gammalt hus och om jag hade hyrt det skulle jag skrika ›pengarna tillbaka‹ så fort jag fick syn på den där entrén, men vad är det som finns här? Vad är det egentligen som skrämmer folk så förskräckligt?«

»Jag tänker inte försöka sätta en etikett på något vi inte känner till«, sade doktorn. »Jag vet inte.«

»Det var aldrig någon som förklarade för mig vad som hände«, sade Eleanor enträget till doktorn. »Min mor sade att det var grannarna, de var alltid emot oss för att hon inte ville beblanda sig med dem. Men mor…«

Luke avbröt henne långsamt och avsiktligt. »Jag tror«, sade han, »att vi allihop skulle vilja ha reda på lite mer fakta i fallet. Något vi kan förstå och bilda oss en uppfattning av.«

»Först«, sade doktorn, »vill jag ställa en fråga till samtliga. Vill ni åka härifrån? Anser ni att vi bör packa genast och lämna Hill House åt sitt öde och aldrig ha något mer med det att göra?«

Han tittade på Eleanor, och Eleanor knäppte händerna hårt; jag har ännu en chans att komma härifrån, tänkte hon, och så sade hon, »Nej«, och kastade en generad blick på Theodora. »Jag bar mig åt som en barnunge förut i dag«, förklarade hon. »Jag skärrade verkligen upp mig.«

»Det är inte hela sanningen«, sade Theodora lojalt. »Hon var inte räddare än jag; vi skrämde ihjäl varandra för en kanins skull.«

»Kaniner är fruktansvärda varelser«, sade Luke.

Doktorn skrattade. »Jag antar att vi var nervösa allihop i eftermiddags, när allt kommer omkring. Att runda den där kurvan och få syn på Hill House i all sin prydno kan ta kål på vem som helst.«

»Jag trodde han skulle köra rakt in i ett träd«, sade Luke.

»Nu när jag sitter i ett varmt rum med brasa och sällskap känner jag mig rysligt modig«, sade Theodora.

»Jag tror inte vi skulle kunna ge oss i väg nu, även om vi ville.« Eleanor hade uttalat orden innan hon riktigt hunnit inse vad det var hon tänkt säga eller hur de andra skulle uppfatta det; hon såg att de stirrade på henne, så hon skrattade och tillade lamt, »Mrs Dudley skulle aldrig förlåta oss.« Hon undrade om de verkligen gick på att det var det hon hade tänkt säga, och så tänkte hon, Det kanske har oss i sitt grepp nu, huset; det kanske aldrig släpper oss.

»Vi tar lite mer konjak«, sade doktorn, »och sedan kan jag berätta Hill Houses historia för er.« Doktorn återtog sin föreläsningsställning framför öppna spisen och började långsamt, som om han berättade om kungar som dött för länge sedan och krig som låg många år tillbaka i tiden; hans röst var omsorgsfullt oberörd. »Hill House byggdes för ett åttiotal år sedan«, sade han. »Det uppfördes av en man vid namn Hugh Crain, som tänkte installera sin familj här. Han ville ha ett hus på landet, där hans barn och barnbarn skulle kunna föra ett bekvämt och lättjefullt liv och där han själv var helt inställd på att framleva sina sista dagar i lugn och ro. Olyckligtvis gjorde sorgen redan tidigt sitt inträde i Hill House; Hugh Crains unga hustru dog bara ögonblicket innan hon skulle få se huset för första gången. Hennes vagn stjälpte på infartsvägen, och den unga damen bars – hm, livlös är det väl man säger – in i huset som hennes make hade låtit uppföra åt henne. Hugh Crain, som blev sorgsen och bitter till sinnes, stod ensam med två små döttrar. Men han lämnade inte Hill House.«

»Så barnen växte upp här?« undrade Eleanor klentroget.

Doktorn log. »Det är torrt i huset, som jag sade. Det fanns inga träsk i närheten så att de kunde få febersjukdomar, och lantluften troddes vara välgörande för dem, och själva huset kunde betraktas som lyxigt. Jag tvivlar inte på att två små barn skulle kunna leka här och kanske känna sig ensamma, men inte olyckliga.«

»Jag hoppas de vadade i bäcken«, sade Theodora. »Stackars små barn. Jag hoppas de fick springa på den där ängen och plocka vilda blommor.«

»Deras far gifte sig på nytt«, fortsatte doktorn. »Två gånger till, till och med. Han tycks ha haft – otur med sina fruar. Den andra Mrs Crain dog av ett fall, men jag har inte kunnat fastställa hur eller varför. Hennes död tycks ha kommit lika tragiskt oväntat som hennes företräderskas. Den tredje mrs Crain dog någonstans i Europa av något som visst kallades tvinsot. Någonstans i biblioteket här finns det en samling vykort, som fadern och styvmodern skickade hem till de kvarlämnade små flickorna, medan de reste från den ena kurorten till den andra. Småflickorna bodde kvar här tillsammans med sin guvernant tills styvmodern dog. Därefter klargjorde Hugh Crain att han ämnade stänga till Hill House och fortsätta att visas utomlands, och småflickorna installerades hos en av moderns kusiner, som de bodde hos tills de var vuxna.«

»Vi får hoppas att Mammas kusin var lite muntrare av sig än gamle Hugh«, sade Theodora, som fortfarande stirrade outgrundligt in i elden. »Jag gillar inte tanken på att låta barn växa upp i mörkret, som svampar.«

»De upplevde det inte på det viset«, sade doktorn. »De bägge systrarna tillbringade resten av sina liv med att gräla om Hill House. Hugh Crain, som hade hyst sådana högtflygande förhoppningar om att den Crainska ätten skulle frodas och fortleva i Hill House, dog någonstans i Europa strax efter fruns bortgång, och Hill House blev de bägge systrarnas gemensamma egendom. Vid det laget måste de redan ha varit unga damer; åtminstone den äldre systern, som hade gjort sin debut i societetslivet.«

»Och satt upp håret och lärt sig dricka champagne och hålla solfjädern rätt…«

»Hill House stod tomt i ett antal år men hölls i beredskap för familjen; först när man väntade sig att Hugh Crain skulle komma hem och sedan, efter hans bortgång, ifall någon av de bägge systrarna skulle vilja bosätta sig där. Någon gång vid den tiden kom uppenbarligen de bägge systrarna överens om, att huset skulle bli den äldre systerns egendom; den yngre systern hade gift sig…«

»Aha«, sade Theodora. »Den yngre systern gifte sig. Naturligtvis stal hon sin systers kavaljer.«

»Det sades att den äldre systern blev sviken i kärlek«, instämde doktorn, »men det sägs ju å andra sidan om nästan alla damer som av någon anledning föredrar att leva ensamma. I alla händelser var det den äldre systern som återvände hit. Hon tycks ha haft mycket gemensamt med sin far; hon bodde här ensam i ett antal år, nästan utan kontakt med yttervärlden. Byborna i Hillsdale tycks emellertid ha känt henne. Hur otroligt ni än tycker att det låter, så älskade hon verkligen Hill House och såg på det som sitt familjehem. Slutligen tog hon dit en flicka från byn, som skulle bo hos henne i egenskap av någon sorts sällskapsdam; såvitt jag kan förstå tycks byborna inte ha haft något emot huset på den tiden, eftersom gamla miss Crain – som hon oundvikligen kallades – tog sitt tjänstefolk från byn, och man tyckte det var fint gjort av henne att anställa flickan från byn som sällskapsdam. Gamla miss Crain grälade ständigt med sin syster om huset, eftersom den yngre systern bestämt vidhöll att hon hade avstått från sina anspråk på huset på villkor att hon skulle få en del av arvegodset, bland annat vissa riktigt värdefulla föremål, och den äldre systern vägrade att ge henne något. Det fanns några smycken, ett flertal antika möbler och en guldkantad teservis, som tycktes reta den yngre systern mer än någonting annat. Mrs Sanderson lät mig rota igenom en låda familjedokument, så jag har sett en del av Miss Crains brev från systern. I samtliga brev framstår den där teservisen som det ständiga tvistefröet. I vilket fall som helst dog den äldre systern av lunginflammation här i huset, och bara den lilla sällskapsdamen fanns till hands för att hjälpa henne – senare uppstod det rykten om att en läkare hade blivit ditkallad när det redan var för sent, och om hur den gamla damen hade legat försummad i övervåningen medan den yngre kvinnan flirtade med någon av byns busar nere i trädgården, men jag misstänker att alla sådana historier bara är onda tungors påhitt; jag har åtminstone inte kunnat finna belägg för att det skulle ha varit en allmän uppfattning, och i själva verket tycks de flesta sådana historier stamma direkt från den yngre systern, som fullkomligt sjöd av etter och hämndbegär och aldrig upphörde att harmas.«

»Jag gillar inte den yngre systern«, sade Theodora. »Först stal hon sin systers älskare och sedan försökte hon stjäla sin systers servis. Neej, jag gillar henne inte.«

»En imponerande mängd tragedier är förknippade med Hill House, men det samma skulle kunna sägas om de flesta gamla hus. Folk måste trots allt leva och dö någonstans, och ett hus kan knappast stå i åttio år utan att några av dess invånare dör inom dess väggar: Efter den äldre systerns död hölls det en rättegång om huset. Sällskapsdamen vidhöll att hon hade fått huset, men den yngre systern och hennes man hävdade högst bestämt att huset lagligen tillhörde dem och påstod att sällskapsdamen hade lurat den äldre systern att skriva under testamentet. Systern hade alltid avsett att lämna egendomen till dem, menade de. Det var, liksom alla arvstvister, en olustig affär, och liksom i alla arvstvister fällde bägge parter otroligt grova och gemena yttranden. Sällskapsdamen gick ed på – och här kommer nog det första tecknet på husets sanna läggning – att den yngre systern kom in och stal saker på nätterna. När hon tvingades utveckla sin anklagelse vidare blev hon mycket nervös och inkonsekvent och slutligen, när hon blev tvungen att framlägga bevis, sade hon att det saknades en silverservis och en värdefull uppsättning lackarbeten, och dessutom var den kända guldkantade teservisen borta. Vid närmare eftertanke inser man hur svårt det skulle vara att stjäla sådana saker. Den yngre systern, för sin del, skyggade inte ens för att tala om mord och begära att omständigheterna kring miss Crains död skulle klarläggas – det är här de första historierna om försummelse och vanvård kommer in i bilden. Jag har inte funnit belägg för att dessa påståenden någonsin togs på allvar. Det enda offentliga vittnesbörd om systerns död jag har kunnat hitta är en högst formell dödsannons, och om det hade förelegat något egendomligt med omständigheterna kring dödsfallet, skulle ryktena genast ha börjat surra i byn. Sällskapsdamen vann målet till slut och skulle dessutom ha kunnat vinna ett ärekränkningsmål, misstänker jag. Huset tillföll henne enligt lag, men den yngre systern avstod aldrig från sina anspråk på det. Hon höll efter den stackars sällskapsdamen ordentligt med brev och hotelser och kom med de grövsta anklagelser mot henne överallt. I ortspolisens gamla diarier redogörs det för åtminstone ett tillfälle när sällskapsdamen blev tvungen att tillkalla polis, för att hennes fiende anföll henne med en kvast. Sällskapsdamen tycks ha gått i ständig skräck; de nattliga inbrotten fortsatte ju – hon upphörde aldrig med sina påståenden att de kom och bestal henne om natten – och jag har läst ett patetiskt brev där hon klagade över att hon inte tillbringat en lugn natt i huset sedan hennes välgörarinna dog. Egendomligt nog sympatiserade byborna mest med den yngre systern, kanske för att sällskapsdamen, som en gång varit en av dem, nu var godsets ägarinna. Byborna var övertygade om – och det tror jag fortfarande de är – att den yngre systern blev lurad på sitt arv genom en beräknande ung dams försorg. De trodde henne inte om mord på en vän, men att hon skulle vara ohederlig gick de med på med förtjusning, eftersom de själva inte var främmande för ohederlighet, då tillfälle erbjöd sig. Ja, skvallret kan vara en svårbekämpad fiende. När den stackars kvinnan begick självmord…«

»Självmord?« Eleanor, som blev så skakad att hon inte kunde hålla tyst, gjorde en ansats att resa sig. »Måste hon tvunget ta livet av sig?«

»Kunde hon inte undkomma sin plågoande på annat sätt, menar du? Det verkade inte som om hon trodde det. Ortsbefolkningen antog att hon valde självmord för att hennes samvetskval blivit henne övermäktiga. Personligen lutar jag snarare åt att hon var en sådan där envis, oklok ung kvinna som kan hålla sig fast med näbbar och klor vid något hon anser sig äga, men som inte rent själsligt kan stå emot ständiga förebråelser och förföljelser; hon stod svarslös inför den yngre systerns hatkampanj, hennes egna vänner i byn hade låtit sig lockas över till fiendens sida, och tanken på att lås och rigel inte kunde hålla de nattliga tjuvarna borta gjorde henne utom sig…«

»Hon borde ha gett sig i väg«, sade Eleanor. »Lämnat huset och gett sig i väg till något ställe, långt därifrån. Så långt därifrån hon kunde komma.«

»Det var väl det hon gjorde, på sitt sätt. Jag är övertygad om att de hatade ihjäl henne; hon hängde sig, förresten. Enligt skvallret hängde hon sig från takryttaren på tornet, men om man har ett hus som Hill House med ett torn och en takryttare, lär det väl vara det enda stället som skvallertungorna tillåter en att ha hängt sig på. Efter hennes död föll huset enligt lag i familjen Sandersons händer; de var kusiner till henne och på intet sätt lika sårbara för den yngre systerns förföljelser. Vid det laget måste hon förresten ha hunnit bli lite avtrubbad själv. Mrs Sanderson berättade för mig, att när familjen – som måste ha varit hennes svärföräldrar – kom för att ta en första titt på huset, dök den yngre systern upp och skrek okvädingsord åt dem. Hon stod på vägen och tjöt åt dem medan de åkte förbi, vilket resulterade i att hon fick snabb skjuts till ortens polisstation. Egendomligt nog fanns det en punkt i hennes långa utläggningar som hon alltid höll styvt på – hon hade aldrig någonsin tagit sig in i detta hus om natten, och hon skulle aldrig ens snudda vid tanken på att göra det, vare sig det gällde stöld eller något annat ärende.«

»Var det över huvud taget någonting som försvann härifrån?«

»Som jag sade så blev sällskapsdamen slutligen tvingad att nämna ett eller annat föremål som tycktes ha försvunnit, men hon var inte säker på saken. Historien om den nattliga gästen gjorde naturligtvis sitt till för att blåsa upp Hill Houses rykte ännu mer. Dessutom bosatte sig inte Sandersons alls här. De tillbringade några dagar här och sade åt byborna att de höll på att göra huset inflyttningsklart, men sedan gav de sig snabbt av och bommade till huset i det skick det var. De sade till ortsbefolkningen att viktiga affärsangelägenheter tvingade dem att flytta in till staden, men byborna trodde sig veta bättre. Sedan dess har ingen bott mer än ett par dagar i sänder i huset. Ända sedan dess har huset varit till salu för köpare eller hyresgäster. Ja, det är en lång historia. Jag behöver mer konjak.«

»De där stackars små flickorna«, sade Eleanor, som såg in i elden. »Jag kan inte komma ifrån tanken på hur de gick genom de här mörka rummen och kanske försökte leka med dockor här eller i de där sovrummen där uppe.«

»Och så har det gamla huset bara stått här.« Luke lyfte försöksvis ett finger och snuddade lätt vid marmoramorinen. »Ingenting har rörts, ingenting har använts, ingenting har längre eftertraktats; allt har bara stått här och tänkt.«

»Och väntat«, sade Eleanor.

»Och väntat«, bekräftade doktorn. »I grund och botten«, fortsatte han långsamt, »är nog huset källan till det onda. Det har klavbundit och förstört sina invånare och deras liv; hela stället är fullt av koncentrerad illvilja. Ja, då så. I morgon får ni se det i sin helhet. Sandersons lät installera elektricitet och rinnande vatten och telefon när de tänkte bosätta sig här, men annars är allt oförändrat.«

»Nåja«, sade Luke efter en stunds tystnad, »jag är säker på att vi kommer att trivas här allesammans.«

5

Eleanor upptäckte plötsligt att hon satt och beundrade sina egna fötter. Theodora satt och drömde vid brasan, alldeles framför hennes tåspetsar, och Eleanor konstaterade med stor belåtenhet att hennes fötter gjorde sig i de röda sandalerna; vilken helgjuten och egen varelse jag är, tänkte hon, från mina rödskodda tår till huvudknoppen är jag alldeles originell – ett jag som är uppbyggt av mina egna, alldeles unika beståndsdelar. Jag har röda skor, tänkte hon – därför att jag är Eleanor; jag tycker illa om hummer och sover på vänster sida och knäpper med fingerknogarna när jag är nervös, och jag sparar på knappar. Jag håller i ett glas konjak som är mitt för att jag är här och använder det och hör hemma här i rummet. Jag har röda skor och i morgon när jag vaknar kommer jag fortfarande att vara här.

»Jag har röda skor«, sade hon mycket mjukt, och Theodora vände sig om och log upp mot henne.

»Och så hade jag förstås tänkt fråga« – doktorn tittade på dem med munter, angelägen optimism – »om samtliga här kan spela bridge?«

»Det är klart«, sade Eleanor. Jag kan spela bridge, tänkte hon; förut hade jag en katt som hette Dancer; jag kan simma.

»Tyvärr inte«, sade Theodora, och de andra tre vände sig om och såg på henne i uppriktig bestörtning.

»Inte alls?« undrade doktorn.

»Jag har spelat bridge två gånger i veckan i elva år«, sade Eleanor, »med mor och hennes advokat och hans fru – jag är säker på att du kan lika bra som jag i alla fall.«

»Du kanske kan lära mig?« frågade Theodora. »Jag lär mig spelregler kvickt.«

»Kära nån«, sade doktorn, och Eleanor och Luke skrattade.

»Vi får väl göra någonting annat, då«, sade Eleanor; jag kan spela bridge, tänkte hon; jag tycker om äppelpaj med surmjölk och jag körde hit själv.

»Brädspel«, sade doktorn bittert.

»Jag är rätt bra på schack«, sade Luke till doktorn, som genast blev muntrare till sinnes.

Theodora gjorde en liten trotsig min. »Jag trodde inte vi hade kommit hit för att spela spel«, sade hon.

»Man måste ju koppla av«, sade doktorn vagt, och Theodora ryckte tjurigt på axlarna, vände sig om och stirrade in i elden.

»Jag kan hämta schackpjäserna, om ni talar om var de finns«, sade Luke. Doktorn log.

»Det är nog bäst att jag gör det«, sade han. »Jag har ju studerat en planritning av huset, som jag sade. Om vi lät dig leta dig fram alldeles själv, skulle vi säkert aldrig hitta dig igen.« När dörren stängdes bakom honom gav Luke Theodora en snabb, underlig blick och kom sedan fram till Eleanor. »Du är väl inte nervös? Skrämde den där berättelsen dig?«

Eleanor skakade eftertryckligt på huvudet, och Luke sade, »Du såg blek ut.«

»Jag borde kanske sova«, sade Eleanor. »Jag är inte van vid att köra så långt som jag gjorde i dag.«

»Konjak«, sade Luke. »Så sover du bättre. Du också«, sade han till Theodoras nacke.

»Tack«, sade Theodora kyligt utan att vända sig om, »jag brukar inte ha några sömnproblem.«

Luke flinade insiktsfullt mot Eleanor och vände sig om, när doktorn öppnade dörren. »Vilken inbillningsförmåga man har«, sade doktorn och satte ifrån sig schackspelet. »Vilket hus det här är.«

»Vad är det som har hänt?« frågade Eleanor.

Doktorn skakade på huvudet. »Men vi borde nog komma överens om att vi inte ska springa omkring för oss själva i huset«, sade han.

»Vad var det som hände?« frågade Eleanor.

»Jag inbillade mig bara«, sade doktorn bestämt. »Går det bra på det här bordet, Luke?«

»Vilket vackert gammal schackspel«, sade Luke. »Hur kan det komma sig att den yngre systern inte lade märke till det?«

»En sak är säker«, sade doktorn, »och det är att om det var den yngre systern som smög omkring här på nätterna, så hade hon nerver av stål. Det bevakar en«, sade han plötsligt. »Huset. Det bevakar vartenda steg man tar.« Och så sade han, »Fast jag inbillade mig bara.«

Theodoras ansikte såg spänt och trumpet ut i skenet från brasan; hon tycker om uppmärksamhet, konstaterade Eleanor förnumstigt och satte sig utan att tänka bredvid Theodora på golvet. Bakom henne hördes de små smällarna från schackpjäser som flyttades över ett bräde och det svaga ljud som uppstod då doktorn och Luke begrundade varandras manövrar, och i brasan sprakade det till ibland eller rörde sig lite. Hon väntade ett tag på att Theodora skulle säga något, och så sade hon vänskapligt, »Har du fortfarande svårt att tro att du verkligen är här?«

»Jag hade ingen aning om hur trist det skulle bli«, sade Theodora.

»I morgon får vi nog fullt upp att göra«, sade Eleanor.

»Hemma skulle jag ha haft en massa folk omkring mig och en massa prat och skratt och ljus och nöjen…«

»Jag har väl inget behov av sådana saker, antar jag«, sade Eleanor nästan urskuldande. »Några nöjen hade jag inte tid med. Jag var ju tvungen att ta hand om min mor, vet du. Och när hon sov blev jag liksom van vid att spela patience eller lyssna på radion. Jag stod inte ens ut med att läsa på kvällarna eftersom jag var tvungen att läsa högt för henne två timmar varje eftermiddag. Kärleksromaner…« Och så log hon lite och såg in i elden. Men det är inte allt, tänkte hon och häpnade över sig själv, inte ens om jag ville berätta om det skulle jag kunna beskriva hur det verkligen var; varför sitter jag här och pratar om det?

»Är jag inte förskräcklig?« Theodora gjorde en snabb rörelse och lade handen över Eleanors hand. »Här sitter jag och surar för att det inte finns något som kan roa mig; så självisk jag är. Säg åt mig att jag är förskräcklig.« Och hennes ögon lyste av förtjusning i skenet från elden.

»Du är förskräcklig«, sade Eleanor lydigt; hon blev generad av att ha Theodoras hand över sin egen. Hon tyckte inte om att bli vidrörd, men Theodora verkade alltid använda sig av små beröringar när hon ville ge uttryck för botfärdighet eller förnöjelse eller medkänsla; jag undrar om jag har rena naglar, tänkte Eleanor och drog försiktigt undan handen.

»Jag är hemsk«, sade Theodora, som var på gott humör igen. »Jag är hemsk och odräglig och ingen står ut med mig. Sådärja. Nu kan du berätta om dig.«

»Jag är hemsk och odräglig och ingen står ut med mig.«

Theodora skrattade. »Driv inte med mig. Du är behaglig och trevlig och alla är hemskt förtjusta i dig; Luke är redan vansinnigt kär i dig och jag är svartsjuk. Nu vill jag veta mer om dig. Tog du verkligen hand om din mor i en massa år?«

»Ja«, sade Eleanor. Hon hade smuts under naglarna och hennes hand var ful i formen och folk skojade om kärlek för att kärlek var komisk ibland. »I elva år, tills hon dog för tre månader sedan.«

»Blev du ledsen när hon dog? Borde jag säga att jag beklagar?«

»Nej. Hon var inte så lycklig.«

»Och inte du heller?«

»Och inte jag heller.«

»Men sedan då? Vad gjorde du efteråt, när du äntligen var fri?«

»Jag sålde huset«, sade Eleanor. »Min syster och jag tog vad vi ville ha därifrån; småsaker bara; det fanns egentligen inget kvar utom lite småsaker som min mor hade sparat – min fars klocka och lite smycken. Det var inte alls som för Hill House-systrarna.«

»Och allt annat sålde du?«

»Allting. Så fort jag kunde.«

»Och sedan kastade du dig ut i en karusell av nöjen som oundvikligen förde dig till Hill House?«

»Inte precis.« Eleanor skrattade.

»Efter en sådan massa förspillda år! Åkte du på kryssning, letade efter spännande unga män, köpte nya kläder…«

»Tyvärr«, sade Eleanor torrt, »det blev inte så mycket pengar. Min syster satte in sin andel för att ha till sin lilla dotters utbildning. Och jag köpte faktiskt lite kläder att ha i Hill House.« Folk tycker om att svara på frågor om sig själva, tänkte hon; det är verkligen ett alldeles speciellt nöje. Just nu skulle jag kunna svara på vad som helst.

»Vad ska du göra när du kommer tillbaka? Har du något arbete?«

»Nej, inte just för tillfället. Jag vet inte vad jag ska göra.«

»Jag vet vad jag ska göra«, Theodora sträckte lättjefullt på sig. »Jag ska tända varenda lampa i vår lägenhet och bara njuta.«

»Hur ser en lägenhet ut?«

Theodora ryckte på axlarna. »Trevlig«, sade hon. »Vi hittade ett gammalt ställe och fixade till det själva. Det finns ett stort rum och ett par små sovrum och ett trevligt kök – vi målade det i rött och vitt och restaurerade en massa möbler vi rotade fram i lumpaffärer – bland annat ett jättefint bord med marmorskiva. Vi är så förtjusta i att rusta upp gamla saker, båda två.«

»Är du gift?« frågade Eleanor.

Det var tyst ett ögonblick, och sedan skrattade Theodora till och sade, »Nej.«

»Förlåt«, sade Eleanor, som var fruktansvärt generad. »Jag menade inte att vara nyfiken.«

»Så skojig du är«, sade Theodora och rörde vid Eleanors kind med fingret. Jag har rynkor runt ögonen, tänkte Eleanor och vände bort ansiktet från elden. »Berätta om där du bor«, sade Theodora.

Eleanor satt i tankar och såg ned på sina fula händer. Vi skulle ha haft råd att anställa någon som tvättade åt oss, tänkte hon; det var inte rättvist. Mina händer ser hemska ut. »Jag har ett eget litet ställe«, sade hon långsamt. »En lägenhet som din, bara det att jag bor ensam. Fast mindre än din, säkert. Jag håller fortfarande på och inreder – köper en sak i taget för att vara säker på att få allt som jag vill ha det. Vita gardiner. Jag fick leta i en vecka innan jag hittade de små stenlejonen jag har på spiselkransen, och så har jag en vit katt och mina böcker och grammofonskivor och tavlor. Allting måste bli precis som jag vill ha det, eftersom det bara är jag som ska använda det; en gång hade jag en blå kopp med stjärnor målade inuti; när man tittade ned i teet var det fullt med stjärnor. En sådan kopp vill jag ha.«

»Jag kanske får in den i min affär en vacker dag«, sade Theodora. »Då kan jag skicka den till dig. En vacker dag får du ett litet paket som det står ›Till Eleanor med hälsningar från din vän Theodora‹ på. Och där ligger det en blå kopp som är full med stjärnor.«

»Jag tror jag skulle ha stulit den där guldkantade teservisen«, sade Eleanor skrattande.

»Matt«, sade Luke, och doktorn sade »Kära nån, då.«

»Rena turen«, sade Luke muntert. »Har damerna somnat där vid brasan?«

»Närapå«, sade Theodora. Luke gick fram till dem och höll ut var sin hand mot dem för att hjälpa dem upp, och Eleanor gjorde en klumpig rörelse och föll nästan omkull; Theodora reste sig smidigt, sträckte på sig och gäspade. »Theo är sömnig«, sade hon.

»Jag får väl visa er vägen upp«, sade doktorn. »I morgon måste vi verkligen börja lära oss hitta här. Kan du sätta gallret för elden, Luke?«

»Vi kanske borde kolla att dörrarna är låsta?« sade Luke. »Jag tror mrs Dudley låste bakdörren, men hur är det med de andra?«

»Jag tror knappast vi får tag på någon som vill bryta sig in«, sade Theodora. »Och förresten brukade ju den lilla sällskapsdamen låsa dörrarna, och vad hade hon för nytta av det?«

»Tänk om vi vill bryta oss ut?« sade Eleanor.

Doktorn kastade en snabb blick på Eleanor och såg sedan åt ett annat håll. »Jag kan inte inse att vi skulle behöva läsa några dörrar«, sade han lugnt.

»Från byn behöver vi väl knappast befara att det kommer några inbrottstjuvar«, sade Luke.

»I alla händelser«, sade doktorn, »kommer inte jag att sova förrän om sådär en timme; vid min ålder är en timmes läsning före sänggåendet någonting väsentligt, och klokt nog tog jag Pamela med mig. Om någon av er får svårt att somna, kan jag läsa högt för er. Än har jag inte träffat på någon som inte kan somna om man läser Richardson för honom.« Han talade lugnt och stilla medan han förde dem genom den smala korridoren och genom den stora entrén fram till trapporna. »Jag har ofta tänkt på att pröva den på mycket små barn«, fortsatte han.

Eleanor följde med Theodora uppför trapporna; hon hade inte insett hur trött hon var förrän nu, och det var en ansträngning bara att lyfta fötterna. Hon påminde sig enträget om att hon var i Hill House, men just nu innebar inte ens det blå rummet någonting annat än sängen med det blå överkastet och den blå pläden. »Å andra sidan«, fortsatte doktorn bakom henne, »skulle en Fieldingroman, som visserligen är snarlik vad det gäller längd, men knappast vad det gäller ämnesval, aldrig passa för mycket små barn. Till och med Sterne hyser jag vissa tvivel om…«

Theodora gick fram till det gröna rummets dörr, vände sig om och log. »Om du känner dig det minsta nervös«, sade hon till Eleanor, »så kan du genast springa in i mitt rum.«

»Det ska jag«, sade Eleanor uppriktigt. »Tack så mycket och god natt.«

»– och Smollett skulle jag verkligen inte kunna tänka mig. Mina damer, Luke och jag kommer att befinna oss på andra sidan trappan…«

»Vad är det för färger i era rum?« frågade Eleanor, som inte kunde motstå.

»Gult«, sade doktorn förvånat.

»Rosa«, sade Duke och gjorde en liten gest som var full av avsmak.

»Våra går i blått och grönt«, sade Theodora.

»Jag ligger vaken och läser«, sade doktorn. »Jag lämnar dörren på glänt, så jag kommer att höra varenda litet ljud. God natt. Sov gott.«

»God natt«, sade Luke. »God natt, allihop.«

När hon stängde dörren till det blå rummet bakom sig tänkte Eleanor att det skulle kunna vara mörkret och den betryckande stämningen i Hill House som hade tröttat ut henne så, men strax spelade ingenting sådant någon roll. Den blå sängen var otroligt mjuk. Underligt, tänkte hon sömnigt, att huset skulle vara så rysligt men ändå så fysiskt behagligt i många avseenden – den mjuka sängen, den trevliga gräsmattan, den sprakande brasan och mrs Dudleys mat. Sällskapet också, tänkte hon, och sedan tänkte hon, Nu kan jag fundera på dem; jag är alldeles ensam. Vad gör Luke här? Men vad gör jag här? Färder slutar i kärleks famn. Allesammans såg att jag var rädd.

Hon huttrade och satte sig upp i sängen för att dra över sig pläden vid fotänden. Sedan steg hon ur sängen och kände sig till lika delar road och frusen medan hon gick tyst på bara fötter fram till dörren och vred om nyckeln; de får aldrig reda på att jag har låst den, tänkte hon och skyndade sig tillbaka till sängen. Hon drog upp pläden till hakan och upptäckte sedan att hon låg på helspänn och tittade först mot fönstret, som lyste blekt i mörkret, och sedan mot dörren. Jag önskar jag hade en sömntablett, tänkte hon och tittade åter över axeln mot fönstret och sedan mot dörren igen och tänkte, »Rör den sig? Jag har ju låst den; den rör sig väl inte?«

Jag tror, bestämde hon sakligt, att jag skulle trivas mycket bättre om jag drog täcket över huvudet. Strax därefter fnittrade hon där hon låg under täcket, och hon var glad att ingen av de andra kunde höra henne. I staden sov hon aldrig med täcket uppdraget över huvudet; tänk så långt jag har åkt i dag, sade hon till sig själv.

Sedan somnade hon tryggt; i rummet bredvid sov Theodora med ett leende på läpparna och ljuset tänt. Längre bort i hallen låg doktorn, som då och då lyfte blicken från Pamela och lyssnade, och en gång gick han fram till dörren, stod där en stund och tittade genom hallen, innan han återvände till boken. En nattlampa lyste längst upp i trappan, över det mörka hål som var hallen. Luke sov, och på hans nattduksbord låg en ficklampa och den mascot han alltid bar med sig. Runt omkring dem ruvade huset, lade sig tillrätta och genomfors av någonting som liknade en rysning.

En mil därifrån vaknade mrs Dudley, kikade på klockan, tänkte på Hill House och blundade hastigt igen. Mrs Gloria Sanderson, som ägde Hill House och bodde femtio mil ifrån det, slog ihop deckaren, gäspade och sträckte upp handen för att släcka lampan, samtidigt som hon för ett ögonblick undrade om hon hade kommit ihåg att sätta på säkerhetskedjan på dörren. Theodoras livskamrat sov, liksom doktorns fru och Eleanors syster. Långt borta bland träden över Hill House skrek en uggla, och framåt morgonsidan började ett fint, dämpat regn falla; det liknade dimma över kullarna.