8

»VAR DET NÅGON som sa åt dem att mrs Dudley tar hand om disken klockan tio?« Theodora tittade begrundande ned i kaffekannan.

Doktorn tvekade. »Det bär mig emot att väcka dem efter en natt som denna.«

»Men mrs Dudley tar hand om disken klockan tio.«

»De är på väg«, sade Eleanor. »Jag hör dem i trapporna.« Jag kan höra allting, över hela huset, ville hon säga åt dem.

Så hörde de allesammans hur mrs Montagues avlägsna röst irriterat höjdes, och Luke, som plötsligt förstod, sade, »Min själ – de hittar inte matsalen«, och skyndade därifrån för att öppna dörrar.

»– ordentligt vädrat.« Mrs Montagues röst förebådade hennes ankomst, och hon svepte in i matsalen, hälsade doktorn genom att ge honom en osentimental klapp på axeln och satte sig ned med en allmän nick åt de andra. »Nog tycker jag«, började hon genast, »att ni kunde ha sagt till oss att frukosten var klar. Nu är väl allting kallt, förmodar jag. Är kaffet uthärdligt?«

»God morgon«, sade Arthur tjurigt och satte sig ned med en surmulen min i ansiktet. Theodora stjälpte nästan kaffepannan, så ivrig var hon att förse mrs Montague med en kopp kaffe.

»Nog verkar det varmt, i alla fall«, sade mrs Montague. »Jag ska i vilket fall som helst tala med mrs Dudley nu på morgonen. Det måste vädras i det där rummet.«

»Natten, då?« frågade doktorn blygt. »Fick du – hm – ut någonting av natten?«

»Om du menar ifall jag fick sova ordentligt, så vore det tacknämligt om du sade det. Nej, måste jag svara på din ytterst hövliga förfrågan, jag fick inte sova ordentligt. Jag fick inte en blund i ögonen. Det där rummet är outhärdligt.«

»Bullrigt gammalt hus, inte sant?« sade Arthur. »Det var någon gren, som slog mot mitt fönster hela natten; det var så man kunde bli galen, som den slog och slog.«

»Till och med när fönstren är öppna så är det instängt i det där rummet. Mrs Dudley är bättre på att koka kaffe än på att städa. En kopp till, om jag får be. Det förvånar mig, John, att du lät mig få ett rum som inte var ordentligt genomvädrat; om de hädangångna över huvud taget ska kunna göra sig påminda, så måste åtminstone luftcirkulationen vara tillfredsställande. Jag fick damm i näsan hela natten.«

»Kan inte förstå att ni«, sade Arthur till doktorn, »blir så skakis i benen av det här stället. Satt där natten lång med revolver och allt, och hörde inte ett knäpp. Utom den där attans grenen, som slog och slog mot fönstret. Det var så att man kunde bli galen«, anförtrodde han Theodora.

»Men naturligtvis ska vi inte ge upp hoppet.« Mrs Montague rynkade pannan mot sin make. »Vi kanske får vara med om några fenomen i natt i stället.«

»Theo?« Eleanor lade ifrån sig anteckningsblocket, och Theodora, som var ivrigt upptagen av att skriva, tittade upp med rynkade ögonbryn. »Det är en sak jag har tänkt på.«

»Jag avskyr att krafsa ned de här anteckningarna; jag känner mig som en djäkla idiot när jag ska försöka skriva ned alla vansinnigheter.«

»Jag har funderat på en sak.«

»Jaha?« Theodora drog lite på munnen. »Så allvarlig du ser ut«, sade hon. »Håller du på att fatta något avgörande beslut?«

»Ja«, sade Eleanor och bestämde sig. »Om vad jag ska ta mig för sedan. När vi har åkt ifrån Hill House, allesammans.«

»Jaha?«

»Jag följer med dig«, sade Eleanor.

»Följer med mig vart?«

»Tillbaka, hem till dig. Jag« – Eleanor log ett snett leende – »tänker följa med dig hem.«

Theodora stirrade på henne. »Varför det?« frågade hon lamt.

»Jag har aldrig haft någon att bry mig om«, sade Eleanor och undrade var hon hade hört någon säga något liknande förut. »Jag vill vara någonstans där jag hör hemma.«

»Jag har inte för vana att ta hand om herrelösa katter«, sade Theodora sorglöst.

Eleanor skrattade också. »Ja, jag är väl en sorts herrelös katt på sätt och vis.«

»Nåja.« Theodora tog upp pennan igen. »Du har ju ett eget hem att tänka på«, sade hon. »Jag tror nog du kommer att vara glad att komma tillbaka dit, när det är så dags, Nellievännen min. Jag tror nog vi kommer att vara glada att vara hemma igen, allihop. Har du tänkt ut vad du ska skriva om de där ljuden vi hörde i natt? Jag kan då inte beskriva dem.«

»Jag följer med, ser du«, sade Eleanor. »Jag följer med, bara.«

»Nellie, Nellie.« Theodora skrattade igen. »Hör du«, sade hon. »Det här är ju bara en sommar, bara ett par veckors besök på en tjusig gammal rekreationsort på landet. Du har ju ditt eget liv där hemma, och jag har mitt. När sommaren är slut, åker vi hem igen. Vi kan skriva till varandra, förstås, och kanske hälsa på varandra, men Hill House och resten av världen är två skilda saker, förstår du väl.«

»Jag kan skaffa mig ett arbete; jag kommer inte att vara i vägen.«

»Jag begriper mig inte på dig.« Theodora slängde förargat ifrån sig pennan. »Går du jämt in för att vara där du inte är önskvärd?«

Eleanor log blitt. »Jag har aldrig varit önskvärd någonstans«, sade hon.

»Alltihop är så moderligt«, sade Luke. »Allting är så mjukt. Allting är så stoppat. Stora inbjudande fåtöljer och soffor som visar sig vara hårda och ogästvänliga när man sätter sig i dem, och som genast avvisar en…«

»Theo?« sade Eleanor milt, och Theodora såg på henne och skakade förbryllat på huvudet.

»– och överallt finns det händer. Små späda glashänder, som sträcker sig efter en och vinkar åt en…«

»Theo?« sade Eleanor.

»Nej«, sade Theodora. »Du följer inte med. Och jag vill inte prata om det mer.«

»Kanske«, sade Luke och såg på dem, »att det som främst stöter en är de ymnigt förekommande runda formerna. Får jag be er att objektivt iaktta lampskärmen, som är gjort av små sammanklistrade glasskärvor, eller se på de stora runda kuporna kring trapplamporna eller den rundräfflade regnbågsskimrande konfektburken vid Theos armbåge. I matsalen finns det en kupa av ytterligt smutsgult glas, som uppbärs av ett par kupade barnhänder, och dessutom ett sockerpåskägg, som innehåller en vision av dansande herdar. Trappräcket vilar på en bysthög dams huvudknopp, och under glas i matsalen finns det…«

»Nellie, lämna mig i fred. Kan vi inte gå ned till bäcken eller något sådant?«

»– ett barnansikte, utfört i korsstygnsbroderi. Se inte så orolig ut, Nell; Theo föreslog bara att ni skulle gå ned till bäcken. Jag kan följa med, om ni vill.«

»Bara vi gör något«, sade Theodora.

»Jag kan skrämma bort kaninerna. Jag kan ta med mig en käpp, om ni vill. Å andra sidan kan jag stanna här, om ni vill. Theo behöver bara säga till.«

Theodora skrattade. »Nell kanske hellre vill stanna kvar här och skriva på väggarna.«

»Så ovänligt«, sade Luke. »Så känslolös du är, Theodora.«

»Kan du inte berätta mer om herdarna som dansar i påskägget?« sade Theodora.

»En hel värld innesluten i socker. Sex mycket små herdar som dansar och en rosa- och blåklädd herdinna som vilar på en mossig slänt och njuter av anblicken; det finns blommor och träd och får och en gammal getherde som spelar panflöjt. Getherdeyrket skulle nog ha passat mig, tror jag.«

»Om du inte hade fullt upp med tjurfäktandet, ja.«

»Ja, just det. Och Nells affärer är det enda de pratar om på kaféerna, om du minns.«

»Pan«, sade Theodora. »Du borde bo i ett ihåligt träd, Luke.«

»Nell«, sade Luke, »du hör inte på.«

»Jag tror du skrämmer henne, Luke.«

»För att Hill House kommer att bli mitt en dag, med kuddar, omätliga rikedomar och allt? Jag har ingen respekt för hus, Nell; en vacker dag kanske jag får ett anfall av rastlöshet och slår sönder sockerpåskägget eller gör smulor av de små barnhänderna eller klampar upp och ned för trapporna och skriker och slår mosaikglaslampor i kras med käppen och misshandlar den högbystade damen som bär upp trappan; jag kanske…«

»Där ser du nu att du skrämmer henne.«

»Ja, det ser faktiskt så ut«, sade Luke. »Jag menar inte allvar, Nell.«

»Jag tror inte ens han har någon käpp«, sade Theodora.

»Det har jag faktiskt. Nell, jag menar inte allvar. Vad är det hon sitter och tänker på?«

»Hon vill följa med mig hem när vi åker från Hill House, och det går jag inte med på«, sade Theodora omsorgsfullt.

Luke skrattade. »Stackars dumma Nell«, sade han. »Färder slutar i kärleks famn. Nu går vi ned till bäcken.«

»Ett moderhus«, sade Luke, medan de gick nedför trappan från verandan till gräsmattan, »en husmoder, en husbonde. En huskur. Jag tror inte jag kommer att bli särskilt huslig av mig ens när jag äger Hill House.«

»Jag förstår inte hur någon kan vilja äga Hill House«, sade Theodora, och Luke vände sig om och betraktade huset med en road glimt i ögonvrån.

»Man vet aldrig vad man åtrår förrän man har kommit det in på livet«, sade han. »Om jag inte visste att det skulle bli mitt en dag så skulle jag kanske ha en helt annan inställning till det. Varför vill man egentligen lära känna folk, som Nell frågade mig en gång; vad ska man med andra människor till?«

»Det var mitt fel att min mor dog«, sade Eleanor. »Hon knackade i väggen och ropade på mig gång på gång och jag vaknade inte. Jag borde ha gett henne hennes medicin; det brukade jag alltid göra. Men den här gången vaknade jag inte när hon ropade på mig.«

»Ska du inte ta och glömma bort allt det där nu?« sade Theodora.

»Jag grubblar fortfarande över om jag faktiskt vaknade. Om jag faktiskt vaknade och hörde henne och bara somnade om. Det skulle ha varit så lätt hänt, och jag har verkligen grubblat över det.«

»Här ska vi svänga«, sade Luke, »om det är till bäcken vi ska.«

»Du oroar dig alldeles för mycket, Nell. Du vill antagligen tro att det var ditt fel, helt enkelt.«

»Förr eller senare skulle det ju ändå ha hänt«, sade Eleanor. »Men när det än hade hänt så hade det naturligtvis ändå varit mitt fel.«

»Om det inte hade hänt så hade du aldrig kommit till Hill House.«

»Här måste vi gå efter varandra«, sade Luke. »Du går först, Nell.«

Eleanor gick leende vidare och sparkade sorglöst med fötterna längs stigen. Nu vet jag vart jag ska ta vägen, tänkte hon; och nu har jag sagt det där om min mor, så det är avklarat; jag ska skaffa mig ett litet hus eller kanske en lägenhet i stil med hennes. Jag kommer att träffa henne varje dag, och så ska vi gå ut tillsammans och leta efter fina saker – en guldkantad servis och en vit katt och ett sockerpåskägg och en stjärnkopp. Jag kommer aldrig mer att behöva vara rädd eller ensam; jag ska kalla mig för Eleanor, bara. »Är det mig ni pratar om?« frågade hon över axeln.

Efter en stund svarade Luke hövligt, »Och så ska godheten och ondskan utkämpa en envig om Nells själ. Det blir väl jag som får lov att vara Gud, antar jag.«

»Men det går naturligtvis inte att lita på någon av oss«, sade Theodora roat.

»Åtminstone inte mig, naturligtvis«, sade Luke.

»Förresten, Nell«, sade Theodora, »så var det inte alls dig vi pratade om. Som om det vore jag som ledde jakten«, sade hon nästan argt till Luke.

Jag har väntat så länge, gick Eleanor och tänkte; jag har förtjänat att få bli lycklig till slut. Hon gick i täten upp till kullkrönet och såg ned på den smala långa dungen de måste passera för att komma fram till bäcken. Så vackert träden står mot himlen, tänkte hon, så raka och obundna de är; Luke hade inte alls rätt i att allting är så mjukt överallt, för träden är hårda som om de vore täljda i trä. De pratar fortfarande om mig, de pratar om hur jag kom till Hill House och hittade Theodora, som jag inte vill släppa ifrån mig nu. Hon kunde höra hur de talade lågmält bakom henne; det lät som ett mummel, bara, och ibland var deras röster elaka och ibland gäckande, och ibland skrattade de och lät som om de var mycket samstämda. Hon gick drömskt vidare och hörde hur de följde henne i spåren. Hon visste precis när de kom in i det höga gräset en bit bakom henne, för gräset prasslade vid deras steg och en uppskrämd gräshoppa kom störtande i vild panik.

Jag skulle kunna hjälpa henne i affären, tänkte Eleanor; hon älskar vackra saker, och jag skulle kunna följa med henne och leta efter dem. Vi skulle kunna åka vart vi ville – till världens ände om det föll oss in – och komma tillbaka när vi ville. Nu håller han på att berätta för henne vad han vet om mig: att jag inte är så lätt att komma in på livet, att jag hade en oleanderhäck omkring mig, och nu skrattar hon, för att jag aldrig mer kommer att behöva vara ensam. Så hemskt lika de är och så hemskt snälla de är; jag hade inte väntat mig att de skulle bry sig så mycket om mig som de gör; jag gjorde alldeles rätt i att komma för färder slutar i kärleks famn.

Hon kom in under de hårda trädgrenarna och skuggorna var behagligt svala jämfört med det heta solskenet på stigen; nu var hon tvungen att gå försiktigare eftersom stigen sluttade och eftersom det stack upp stenar och rötter ur marken ibland. Rösterna fortsatte bakom henne, och först var de snabba och gälla, och sedan saktade de av lite och lät fulla i skratt; jag ska inte se mig om, tänkte hon lyckligt, för då förstår de vad jag tänker på; vi ska prata om det på tu man hand en vacker dag, Theo och jag, när vi har gott om tid. Så konstig jag känner mig, tänkte hon när hon kom ut från dungen och in på den sista, branta stigbiten som ledde ned till bäcken; jag är försjunken i ett slags förundran, jag är genomsyrad av stilla fröjd. Jag ska inte se mig om förrän jag är framme vid bäcken, där hon nästan ramlade den där dagen när vi kom hit; jag ska påminna henne om de gyllne fiskarna i bäcken och om vår picknick.

Hon satte sig ned på den smala brinken och vilade hakan mot knäna; denna stund i mitt liv skall jag aldrig glömma, lovade hon sig medan hon lyssnade på deras röster och ljudet av deras steg när de långsamt gick nedför slänten. »Skynda er«, sade hon och vände på huvudet för att se på Theodora. »Jag…« Och så hejdade hon sig. Kullen var öde, och det enda som kom nedför stigen var ljudet av stegen och det svaga gäckande skrattet som flöt i luften.

»Vem – ?« viskade hon. »Vem?«

Hon kunde se hur gräset vek sig med jämna mellanrum när stegen närmade sig. Hon såg ännu en gräshoppa som flög i väg i vilda språng och en liten sten som lossnade och började rulla. Hon hörde tydligt hur fötter snuddade vid stigen, och sedan, när hon stod hårt tryckt mot brinken, hörde hon skrattet alldeles intill sig; »Eleanor, Eleanor«, och hon hörde det inne i huvudet och utanför huvudet; hon hade väntat på detta rop i hela sitt liv. Stegen upphörde och hon fångades upp i en luftvåg som var så tät att hon vacklade till och blev emottagen. »Eleanor, Eleanor«, hörde hon genom vindbruset som drog förbi öronen på henne, »Eleanor, Eleanor«. Och hon vilade säkert i en trygg famn. Det är inte det minsta kallt, tänkte hon, det är inte det minsta kallt. Hon slöt ögonen och lutade sig bakåt mot brinken, och hon tänkte, Släpp mig inte, och hon tänkte, Stanna, stanna, medan det starka som höll om henne gled undan och lämnade henne och dog bort; »Eleanor, Eleanor«, hörde hon ännu en gång, och sedan stod hon vid bäcken och frös som om solen hade gått i moln och såg utan att förvånas hur de herrelösa spåren fortsatte över bäckens vatten, så att små krusningar uppstod över ytan; sedan kom de upp i gräset på andra sidan och rörde sig långsamt och smekande upp till krönet av kullen.

Kom tillbaka, sade hon nästan där hon stod och skälvde vid bäcken, och sedan svängde hon runt, sprang i vild panik uppför kullen, och grät medan hon sprang, och ropade, »Theo? Luke?«

Hon hittade dem i en liten träddunge, där de stod lutade mot en trädstam och talade lågmält och skrattande med varandra; när hon kom springande mot dem vände de sig bestört om, och Theodora såg nästan arg ut. »Vad i hela friden är det nu då?« sade hon.

»Jag väntade på er vid bäcken…«

»Vi bestämde oss för att stanna här, där det var svalt. Vi trodde du hörde när vi ropade. Inte sant, Luke?«

»Jovisst«, sade Luke generat. »Vi var säkra på att du hörde när vi ropade.«

»Hur som helst«, sade Theodora, »så tänkte vi komma efter på ögonblicket. Inte sant, Luke?«

»Joo«, sade Luke flinande. »Jovisst.«

»Underjordiska strömmar«, sade doktorn och viftade med gaffeln.

»Struntprat. Är det mrs Dudley som har hand om all matlagning? Sparrisen är mer än njutbar. Arthur, se till att den unge mannen serverar dig lite sparris.«

»Käraste.« Doktorn tittade ömt på sin fru. »Vi har gjort det till en vana att vila i någon timme efter lunch; om du…«

»Kommer inte på fråga. Jag har alldeles för mycket att göra medan jag är här. Jag måste tala med kokerskan, jag måste se till att det blir ordentligt vädrat i mitt rum, och dessutom måste jag förbereda planchette för kvällens sittning; Arthur måste göra ren sin revolver.«

»På sådant känner man igen en stridbar man«, medgav Arthur. »Skjutvapnen i oklanderligt skick.«

»Du och ungdomarna kan naturligtvis vila er. Du kanske inte flödar över av en sådan iver som jag, du kanske inte känner ett så fruktansvärt tryck på dig att bistå de eventuella stackars själar som rolöst irrar omkring här; min medkänsla för dem kanske gör ett löjligt intryck på dig. I dina ögon kanske jag till och med är en komisk figur för att jag har lite ömhet till övers för en irrande övergiven själ som står utan vänner och anhöriga; den renaste kärlek…«

»Krocket?« skyndade sig Luke att säga. »Krocket, kanske?« Han tittade ivrigt från den ena till den andra. »Badminton?« föreslog han. »Krocket?«

»Underjordiska strömmar?« tillade Theodora hjälpsamt.

»Fina såser är ingenting för mig«, sade Arthur bestämt. »Det är på sådant man känner igen en bracka, säger jag alltid till mina grabbar.« Han tittade begrundande på Luke. »Fina såser. Kvinnor som passar upp på en. Brackfasoner. Mina grabbar passar upp på sig själva. Det är på sådant man känner igen riktiga män«, sade han till Theodora.

»Vad är det mer som ingår i undervisningen, då?« undrade Theodora hövligt. »Vad är det ni undervisar i, egentligen?«

»Undervisar? Du menar om mina grabbar lär sig någonting? Algebra och sådant, menar du? Latin? Det är klart.« Arthur lutade sig nöjt bakåt. »Allt sådant låter jag lärarna ta hand om«, förklarade han.

»Hur många grabbar är det ni basar över?« Theodora lutade sig framåt och var hövlig och intresserad och konverserade gästen. Arthur solade sig; vid huvudänden av bordet satt mrs Montague och rynkade pannan och trummade otåligt med fingrarna.

»Hur många? Hur många. Vi har ett finfint tennislag, faktiskt.« Han strålade mot Theodora. »Finfint. Högsta kvalitet. Jag ska väl inte räkna med morsgrisarna?«

»Morsgrisarna«, sade Theodora, »räknar vi inte med.«

»Ja-hm. Tennis. Golf. Baseboll. Löpning. Kricket.« Han log knipslugt. »Kunde du inte tro, vad? Att vi spelade kricket? Sedan har vi simning och volleyboll. Somliga grabbar är ju med på alltsammans, förstås«, påpekade han angeläget för henne. »Allroundtyper, om man säger. Kanske sjuttio tillsammans.«

»Arthur?« Mrs Montague kunde inte hålla tyst längre. »Nu ska du inte prata jobb. Kom ihåg att du har semester.«

»Ja, så dum jag är.« Arthur log förtjust. »Måste kolla vapnen«, förklarade han.

»Klockan är två«, sade mrs Dudley från dörren. »Jag tar hand om disken vid två.«

Theodora skrattade, och Eleanor, som satt gömd djupt inne bland skuggorna bakom lusthuset, lade händerna över munnen så att hon inte skulle kunna tala om för dem att hon var där; Jag måste få reda på det, tänkte hon, jag måste få reda på det.

»Den heter ›Grattan-morden‹«, satt Luke och sade. »Tjusig sak. Jag kan till och med sjunga den för dig om du hellre vill det.«

»Brackfasoner.« Theodora skrattade igen. »Stackars Luke; jag skulle nog ha sagt ›skurkfasoner‹.«

»Om du hellre vill tillbringa den här ynka stunden med Arthur…«

»Det är klart att jag hellre skulle vilja vara med Arthur. Det är alltid upplivande att umgås med bildade människor.«

»Kricket«, sade Luke. »Kunde du inte tro, vad? Att vi spelade kricket?«

»Sjung nu då!« sade Theodora skrattande.

Luke sjöng med nasal entonig röst och betonade varje ord eftertryckligt:

Först var det fröken Grattan,

Hon stängde prompt sin port;

Men han tog fram en skära

Och strax var mordet gjort.

Se’n var det farmor Grattan

båd’ gammal, trött och grå;

Han slog henne i huve’t

Tills hon inte kunde stå.

Se’n var det farfar Grattan,

Det var ett rysligt dåd;

Han satt ve’ brasan när han

blev strypt med pianotråd.

Se’n var det lille Grattan,

Ett vackert barn och hult;

Han banka’ in hans revben

Och skratta’ ondskefullt

Och spotta’ snus och tobak

Uppå hans gyllne skult.

När han sjungit klart var det tyst ett tag, och sedan sade Theodora matt, »Den är underbar, Luke. Utomordentligt bedårande. Hädanefter kommer jag alltid att tänka på dig när jag hör den.«

»Jag tänker sjunga den för Arthur«, sade Luke. När ska de börja prata om mig? tänkte Eleanor där hon satt bland skuggorna. Efter en stund fortsatte Luke lojt, »Jag undrar just hurdan doktorns bok kommer att bli, när den blir färdig? Tror du vi får vara med?«

»Han kommer att presentera dig som ivrig ung andeforskare. Och mig som dam med ovedersäglig talang men tvivelaktigt rykte.«

»Jag undrar om mrs Montague ska ha ett eget kapitel?«

»Och Arthur. Och mrs Dudley. Jag hoppas bara att han inte gör om oss till kurvor i diagram, allihop.«

»Jag undrar just, jag«, sade Luke. »Ovanligt varmt nu i eftermiddag«, sade han. »Finns det något svalkande som vi kan göra?«

»Vi får väl be mrs Dudley att göra i ordning saft.«

»Vet du vad jag har lust att göra?« sade Luke. »Jag vill rekognoscera. Vi kan väl följa bäcken upp bland kullarna och se var den har sin källa; det kanske finns en damm någonstans så att vi kan ta en simtur.«

»Eller ett vattenfall; jag tycker bäcken ser ut som den kommer från ett vattenfall.«

»Jamen då går vi då.« Eleanor, som satt gömd bakom lusthuset, lyssnade till deras skratt och ljudet av deras fötter som sprang längs stigen till huset.

»Se här står det något intressant, minsann.« Arthurs röst antydde att han tappert bemödade sig om att vara underhållande. »I den här boken här. Står hur man kan göra ljus av vanliga vaxkritor.«

»Så intressant.« Doktorn lät trött. »Om du ursäktar mig, Arthur, så måste jag skriva rent alla de här anteckningarna.«

»Visst, visst. Vi har alla arbete att tänka på. Ska inte knysta.« Eleanor, som stod och lyssnade utanför vardagsrumsdörren, hörde de små irriterande ljuden när Arthur slog sig ned för att inte störa. »Finns inte mycket att göra här, vad?« sade Arthur. »Hur får ni tiden att gå i allmänhet?«

»Arbetar«, sade doktorn korthugget.

»Du skriver upp vad som händer i huset, höh?«

»Ja.«

»Är jag med?«

»Nej.«

»Nog borde väl våra planchettegrejor vara med där, vad? Vad håller du på med nu?«

»Arthur. Kan du inte läsa eller något sådant?«

»Visst. Vill inte vara till besvär.« Eleanor hörde hur Arthur tog upp en bok och lade ned den och tände en cigarett och suckade och vred på sig. Slutligen sade han, »Finns det ingenting att göra på det här stället, höh? Var är alla människor?«

Doktorn lät tålmodig men ointresserad: »Theodora och Luke skulle visst se vart bäcken tar vägen, tror jag. Och de andra är väl någonstans här i närheten, får man förmoda. När jag tänker efter minns jag att min fru tänkte leta rätt på mrs Dudley.«

»Åhå.« Arthur suckade igen. »Lika bra man läser lite, då«, sade han, och efter en stund tillade han, »En sak till bara, doktorn. Om jag inte stör, förstås. Men hör bara vad det står här i den här boken…«

»Neej«, sade mrs Montague, »jag tror verkligen inte det är bra att låta ungdomar beblanda sig med varandra hur som helst på det här sättet, mrs Dudley. Om min make hade rådfrågat mig innan han anordnade den här groteska bjudningen…«

»Så farligt är det väl ändå inte.« Det var mrs Dudley som talade, och Eleanor, som stod tryckt mot matsalsdörren, spärrade upp ögonen och gapade med munnen mot dörrens träspegel. »Man är ju bara ung en gång, mrs Montague, det har jag då alltid sagt. Ungdomarna har ju roligt, se, och det är bara som det ska vara när man är ung, det.«

»Men att låta dem bo under samma tak, och…«

»De är ju vuxna mänskor och vet vad som passar sig. Den där söta fröken Theodora är nog gammal nog att ta vara på sig, hur mr Luke än står i.«

»Jag behöver en torr handduk till matsilvret, mrs Dudley. Nog tycker jag att det är skada att barnen känner till allting redan från början nu för tiden. Det borde ju finnas några mysterier kvar för dem att upptäcka, det borde finnas fler ting som rätteligen hörde hemma i den vuxna världen. Ting som de skulle få lov att vänta med att ta reda på.«

»De får nog reda på dem ändå, och inte blir det lättare för dem på det viset.« Mrs Dudleys röst var gemytlig och obesvärad. »Dudley tog in de här tomaterna från trädgården nu i morse«, sade hon. »De artar sig bra i år.«

»Ska jag börja med dem?«

»Inte, då. Sätt er ner i lugn och ro ni; ni har nog gjort skäl för er som det är. Jag sätter på vatten nu så vi får oss en kopp te så länge.«

»Färder slutar i kärleks famn«, sade Luke och log mot Eleanor, som satt i andra änden av rummet. »Är det verkligen din blåa dräkt som Theo har på sig? Jag har inte sett den förut.«

»Det är jag som är Eleanor«, sade Theodora elakt, »för jag har skägg.«

»Klokt av dig att ta med kläder så det räckte för två«, sade Luke till Eleanor. »Theodora skulle inte alls ha passat så där bra i min gamla blazer.«

»Det är jag som är Eleanor«, sade Theodora, »för jag är klädd i blått. Min älskade börjar på E, för hon är Eterisk. Hon heter Eleanor och sysslar med Extatiska Evighetsdrömmerier.«

Nu är hon hånfull, tänkte Eleanor frånvarande; det kändes som om hon såg och hörde på de andra från någon mycket fjärran plats. Theo är hånfull, satt hon och tänkte, och Luke försöker vara snäll; Luke skäms för att han skrattade åt mig och så skäms han för Theos skull, för att hon är hånfull. »Luke«, sade Theodora och kastade ett halvt öga åt Eleanors håll, »kom hit och sjung för mig igen.«

»Senare«, sade Luke besvärat. »Doktorn har just ställt upp schackpjäserna.« Han vände sig aningen skyndsamt om.

Theodora såg stött ut, lutade huvudet mot stolsryggen och slöt ögonen. Det var tydligt att hon hade bestämt sig för att tiga. Eleanor satt och tittade ned på sina händer, medan hon lyssnade på ljuden i huset. Någonstans på övre våningen var det en dörr, som tyst slog igen; en fågel snuddade vid tornet och flög sin väg. I köket svalnade ugnen och gav ifrån sig svaga knakanden. Ett djur – var det en kanin? – rörde sig genom snåren vid lusthuset. I sin nya medvetenhet om huset kunde hon till och med höra hur dammet stilla svävade omkring på vinden och hur träet åldrades. Det var bara biblioteket som var stängt för henne; hon kunde inte höra hur mrs Montague och Arthur andades tungt medan de lutade sig över planchette, och inte heller hörde hon deras små spända frågor; hon hörde inte hur böckerna ruttnade eller hur rosten åt sig in i järnvindeltrappan till tornet. Inne i det lilla vardagsrummet kunde hon, utan att lyfta blicken, höra hur Theodora irriterat trummade med fingrarna och hur schackpjäserna tyst rörde vid brädet. Hon hörde när biblioteksdörren slogs upp, och sedan klapprade fötter snabbt och irriterat genom entrén och korridoren, och sedan vände sig alla om när mrs Montague öppnade dörren och marscherade in.

»Det måste jag då säga«, sade mrs Montague i ett hårt, explosionsartat andetag, »det måste jag då verkligen säga, att detta är det mest upprörande…«

»Käraste.« Doktorn reste sig upp, men mrs Montague viftade honom ilsket åt sidan. »Någon heder trodde jag du hade i kroppen…« sade hon.

Arthur, som fåraktigt följde henne i spåren, tog sig förbi henne och satte sig närmast undfallande i en stol vid brasan. Han skakade vaksamt på huvudet när Theodora vände sig mot honom.

»Någon ringaste liten heder, åtminstone. Jag har trots allt kommit hela långa vägen hit – och det har Arthur också, förresten – bara för att hjälpa till, och jag måste då verkligen säga att jag inte väntade mig att du, av alla människor, skulle flöda över av så mycket cynism och tvivel, för att inte tala om de här…« Hon gjorde en gest mot Eleanor, Theodora och Luke. »Allt jag begär, allt jag begär är ett ringaste litet uns tillit, en liten aning förståelse för allt som jag försöker uträtta, men ni bara tvivlar, ni bara hånar mig och begabbar mig och är spydiga.« Hon andades tungt, var röd i ansiktet och hötte finger åt doktorn. »Planchette«, sade hon bittert, »vägrar att tala med mig i kväll. Inte ett endaste ord har jag fått från planchette, och det beror endast och allenast på era spydigheter och er skeptiska inställning. Det kan mycket väl hända att det tar veckor innan planchette talar med mig igen – det har hänt förr, ska ni veta; det har hänt förr, när jag utsatte den för tvivlarens glåpord; jag har varit med om att planchette har tigit i veckotal, och det minsta jag hade väntat mig, när jag nu kom hit utan några som helst baktankar, var att få bli bemött med lite respekt.« Hon hötte med fingret mot doktorn och var mållös för ögonblicket.

»Käraste«, sade doktorn, »jag är säker på att ingen av oss skulle ha kommit på tanken att medvetet störa något.«

»Ni var hånfulla och spydiga, inte sant? Med planchettes egna ord framför näsan på er? Nog var ungdomarna näsvisa och fräcka?«

»Men snälla mrs Montague…« sade Luke, men mrs Montague svepte förbi honom och satte sig ned, med hoppressade läppar och blixtrande ögon. Doktorn suckade, öppnade munnen och hejdade sig. Medan han vände sig bort från sin fru, gjorde han en gest mot Luke, för att denne skulle gå tillbaka till schackbrädet. Luke följde ängsligt med; och Arthur, som skruvade på sig i stolen, sade lågmält till Theodora, »Aldrig har jag sett henne så upprörd. Rena eländet att sitta och vänta på planchette. Är väl lättstött, förstås. Känslig för stämningar.« Han tycktes tro att han hade förklarat händelsen på ett tillfredsställande sätt, för han lutade sig bakåt och log förstulet.

Eleanor lyssnade knappast; hon undrade bara vagt varför det var så mycket rörelse i rummet. Det är någon som vankar omkring, tänkte hon ointresserat. Luke gick fram och tillbaka i rummet och pratade lågt för sig själv; nog var väl det ett konstigt sätt att spela schack på? Nynnade han? Sjöng han? Någon gång emellanåt tyckte hon nästan att hon kunde urskilja en bit av ett ord, och sedan talade Luke tyst; han var vid schackbordet där han hörde hemma, och Eleanor vände sig om och tittade mot den tomma golvytan i mitten av rummet, där någon gick och sjöng med mild röst, och så hörde hon tydligt vad det var:

Gå igenom dalen

Som vi har gjort förut…

Nejmen den känner jag ju igen, tänkte hon och lyssnade leende till den svaga melodin; den där leken brukade vi leka; den minns jag ju.

»Det är bara det att det är ett ytterst känsligt och invecklat instrument«, satt mrs Montague och sade till Theodora; hon var fortfarande arg, men Theodoras förstående uppmärksamhet höll uppenbarligen på att få henne att vekna. »Självfallet störs den bara det finns det allra ringaste lilla tvivel i luften. Hur skulle du känna dig om folk vägrade att tro på dig?«

Gå genom stängda fönster

Som vi har gjort förut…

Rösten var ljus, och kanske var det bara en barnröst; den sjöng ljuvt och vekt och var som ett litet andetag, bara. Eleanor, som hörde den lilla sången tydligare än hon hörde mrs Montagues utläggningar om planchette, log och kom ihåg.

Gå till den kära famnen

Som vi har gjort förut…

Hon hörde hur den lilla melodin tonade bort och kände den lätta vindpusten när stegen närmade sig, och så var det någonting som nästan strök emot hennes ansikte; kanske var det en liten suck som kändes mot kinden på henne, och hon vände sig förvånat om. Luke och doktorn böjde sig över schackbrädet, Arthur lutade sig förtroligt mot Theodora och mrs Montague pratade.

Det var ingen som hörde det utom jag, tänkte hon lyckligt; det var bara, bara jag som hörde det.