ELEANOR STÄNGDE FÖRSIKTIGT sovrumsdörren efter sig, eftersom hon inte ville väcka Theodora. Men ljudet av en dörr som stängdes kunde väl knappast störa någon, som sov så gott som Theodora, tänkte hon; jag lärde mig att sova hemskt lätt, när jag vakade över min mor, sade hon tröstande till sig själv. Det var skumt i hallen, för bara den lilla nattlampan över trappan lyste, och alla dörrarna var stängda. Lustigt, tänkte Eleanor medan hon gick ljudlöst på bara fötter över hallmattan, det här är det enda hus jag någonsin träffat på där man inte behöver bekymra sig om att vara tyst på natten, eller åtminstone inte om att någon ska veta att det är man själv som väsnas. Hon hade vaknat och velat gå ned till biblioteket, och hennes förnuft hade försett henne med en orsak: Jag kan inte sova, förklarade hon för sig själv, så det är bäst att jag går ned och hämtar en bok. Om någon frågar vart jag är på väg, så ska jag ned till biblioteket och hämta en bok för att jag inte kan sova.
Det var varmt, sövande, smekande varmt. Hon gick barfota och ljudlöst nedför den stora trappan och var framme vid biblioteksdörren innan tanken slog henne: Men dit in kan jag ju inte gå; där inne har jag ju inte tillåtelse att vara. Hon backade äcklat i väg från dörröppningen, när förruttnelselukten slog emot henne. »Mor«, sade hon högt och tog några snabba steg bakåt. »Kom då«, svarade en tydlig röst från övervåningen, och Eleanor vände ivrigt på klacken och skyndade fram till trappan. »Mor?« sade hon mjukt, och så ännu en gång: »Mor?« Ett litet vekt skratt kom nedsvävande till henne, och hon sprang i andlös förväntan uppför trappan och tittade åt höger och vänster i hallen; på de stängda dörrarna.
»Du är här någonstans«, sade hon, och ett litet eko uppstod och red på de små luftdragen genom hallen. »Någonstans«, ljöd det. »Någonstans.«
Eleanor skrattade medan hon ljudlöst sprang efter det genom hallen, fram till barnkammardörren; den kalla fläcken var försvunnen, och hon skrattade upp mot de två grinande ansiktena, som såg på henne. »Är det här inne du är?« viskade hon utanför dörren, »är det här inne du är?« Och så knackade hon; bultade på dörren med knytnävarna.
»Ja?« Det var Montague som svarade där inne, och tydligen var hon alldeles nyvaken. »Ja? Kom in, vad du än är.«
Nej, nej, tänkte Eleanor medan hon kramade om sig själv och skrattade tyst, inte där inne, inte med mrs Montague, och så gled hon i väg genom hallen med mrs Montagues rop i öronen: »Jag är din vän, jag vill dig inget illa. Kom in och berätta för mig om dina bekymmer.«
Men dörren kommer hon inte att öppna, tänkte Eleanor förnumstigt; rädd är hon inte, men hon kommer inte att öppna dörren. Och så knackade hon på Arthurs dörr, så bankade hon med knytnävarna på träet och hörde hur Arthur vaknade med en flämtning.
Mattan kändes mjuk under hennes fötter när hon dansade fram till dörren som Theodora sov innanför. Trolösa Theo, tänkte hon, grymma skrattande Theo, vakna, vakna, vakna, och så bultade hon skrattande på dörren, så slog hon på dörren och skakade dörrvredet och sedan sprang hon kvickt genom hallen till Lukes dörr och bultade på den; vakna, tänkte hon, vaknen och varen trolöse. Ingen av dem kommer att öppna sin dörr, tänkte hon; de kommer att sitta där inne med filtarna uppdragna till öronen, medan de darrar och undrar vad som ska hända med dem härnäst; vakna, tänkte hon och bultade på doktorns dörr; jag utmanar dig att öppna din dörr och komma ut och se mig dansa i hallen i Hill House.
Sedan ryckte hon häpet till när Theodora skrek högt: »Nell? Nell? Doktorn, Luke, Nell är inte här!«
Stackars hus, tänkte Eleanor, Nell hade jag alldeles glömt bort; nu blir de ju tvungna att öppna dörrarna. Hon sprang snabbt nedför trappan och hörde doktorns ängsligt höjda röst i bakgrunden. Theodora ropade, »Nell? Eleanor?« och hon tänkte, Vilka idioter de är; nu blir jag tvungen att gå in i biblioteket. »Mor, mor«, viskade hon; »mor«, sade hon och hejdade sig med en kväljning framför biblioteksdörren. Hon hörde hur de pratade i bakgrunden, där uppe i hallen; lustigt, tänkte hon, jag kan känna hela huset inom mig, och hon hörde till och med mrs Montagues protester och Arthurs röst, och så hörde hon tydligt hur doktorn sade, »Vi måste leta reda på henne; skynda er på allihop nu, är ni snälla.«
Jag kan minsann skynda mig på, jag med, tänkte hon och sprang genom korridoren till det lilla vardagsrummet, där brasan flyktigt blossade upp när dörren öppnades, och där schackpjäserna stod som doktorn och Luke hade lämnat dem, då de gick ifrån spelet. Scarfen, som Theodora hade haft på sig, låg över ryggen på hennes stol; Den kan jag minsann också ta hand om; hennes jungfrus patetiska grannlåt, tänkte Eleanor och bet tag om ena änden av den och slet i den och slängde sedan ifrån sig den, när hon hörde hur de kom nedför trappan. De var på väg ned tillsammans, allihop; de lät ängsliga och sade åt varandra var de skulle titta först, och då och då ropade de, »Eleanor? Nell?«
»Kommer du? Kommer du?« hörde hon långt bortifrån, från något annat ställe i huset, och hon hörde hur trappan skälvde under deras fötter och hur en syrsa rörde sig på gräsmattan. Så våghalsig och uppsluppen hon kände sig, när hon sprang tillbaka genom korridoren till entrén och kikade på dem från dörröppningen. De gick målmedvetet i samlad tropp och var noga med att hålla sig intill varandra, och ljuskäglan från doktorns ficklampa svepte genom hallen tills den föll på den stora entrédörren, som stod på vid gavel. Sedan sprang de allesammans i ett huj genom entrén, medan de ropade »Eleanor, Eleanor«, och ut genom dörren sprang de och tittade och ropade medan strålen från ficklampan for runt åt alla håll. Eleanor höll sig fast vid dörren och skrattade tills hon grät; så dumma de är, tänkte hon, så lätt vi lurar dem. De är så tröga, så döva, så tunga; de trampar omkring i hela huset och snokar och kikar och är ovarsamma. Hon sprang genom entrén och genom jaktrummet och in i matsalen och fortsatte därifrån till köket med alla dörrarna. Här inne är det bra, tänkte hon, härifrån kan jag försvinna åt vilket håll jag vill när jag hör dem. När de kom tillbaka in i entrén och klumpade åstad genom den och ropade på henne, ilade hon snabbt ut i nattsvalkan på verandan. Hon stod med ryggen mot dörren, och de små dimslöjorna, som hörde Hill House till, slingrade sig om fotlederna på henne, medan hon tittade upp mot de påträngande, kompakta kullarna. Så tryggt omslutet det är av kullarna, tänkte hon, så skyddat och varmt det är; Hill House är lyckligt lottat.
»Eleanor?« De var alldeles i närheten, och hon sprang längs verandan och for som en pil in i salongen; »Hugh Crain«, sade hon, »får jag lov?« Hon neg för den väldiga, framåtlutade statyn, och dess ögon glimtade till och lyste mot henne; små ljusreflexer lekte på statyetterna och de förgyllda stolarna, och hon dansade allvarsamt framför Hugh Crain, som glänste och betraktade henne. »Gå genom stängda fönster«, sjöng hon och kände hur något tog hennes händer medan hon dansade. »Gå genom stängda fönster«, sjöng hon och dansade ut på verandan och vidare runt huset. Runt, runt, runt huset dansar jag, tänkte hon, och ingen av dem kan se mig. Hon rörde vid en köksdörr i förbifarten, och en mil därifrån rös mrs Dudley i sömnen. Hon kom fram till tornet, som huset tryckte så tätt till sitt bröst, och där gick hon försiktigt förbi dess grå stenar, eftersom hon inte ens hade tillåtelse att komma emot utsidan av det. Sedan vände hon och stod framför stora entrén; porten var stängd igen, och hon sträckte ut handen och öppnade den utan ansträngning. Sålunda träder jag in i Hill House, sade hon till sig själv och steg in som om hon ägde huset. »Här är jag«, sade hon högt. »Jag har varit runt hela huset och gått genom stängda fönster och dansat…«
»Eleanor?« Det var Lukes röst, och hon tänkte, Av allihop är han den siste, som jag skulle vilja bli infångad av; måtte han inte se mig, tänkte hon bedjande och vände sig om och sprang in i biblioteket utan att hejda sig.
Här är jag ju, tänkte hon. Här är jag ju, inuti det. Det var inte det minsta kallt, och värmen var ljuvlig och kelig. Ljuset var tillräckligt starkt för att hon skulle kunna se järntrappan, som vindlade runt, runt och ledde upp till tornet. Luckan där uppe syntes också. Stengolvet rörde sig smekande under fötterna på henne; det strök sig mot hennes fotsulor, och den mjuka luften vidrörde henne överallt, drog längs med hennes fingrar och kom i ett lätt andetag över hennes mun. Hon dansade runt, runt och tänkte, stenlejon klarar jag mig utan och oleanderhäckar också; jag har brutit Hill Houses förtrollning och kommit in på något sätt. Jag är hemma, tänkte hon och hejdade sig häpet vid tanken. Jag är hemma, jag är hemma, tänkte hon; nu ska jag klättra.
Det var berusande att gå uppför den smala järntrappan – att gå högre och högre upp och runt, runt och att titta nedåt, att hålla sig fast vid det smala järnräcket och titta mot stengolvet långt, långt där nere. Medan hon klättrade och tittade nedåt, tänkte hon på det mjuka gröna gräset utanför och på kullarna, som var som jättelika vågor, och på de frodiga träden. När hon såg uppåt, tänkte hon på tornet till Hill House, tornet som höjde sig i triumf över träden och reste sig högt ovanför vägen, som ringlade genom Hillsdale och förbi ett blomsterinbäddat vitt hus och förbi de magiska oleandrarna och förbi stenlejonen och vidare, långt bort i fjärran, till en liten dam som skulle be för henne. Nu har tiden upphört, tänkte hon, allt det där är borta och förflutet, och tänka sig att den där stackars lilla damen fortfarande ber för mig.
»Eleanor!«
Det dröjde ett ögonblick innan hon kom ihåg vilka de var (hade de gästat henne i huset med stenlejonen? Eller ätit middag vid hennes långa bord i skenet av levande ljus? Hade hon träffat dem i värdshuset ovanför den virvlande strömmen? Hade någon av dem kommit ridande med fladdrande fanor nedför en grön kulle? Hade någon av dem gått bredvid henne i mörkret? Och så mindes hon och kunde placera in dem i deras rätta sammanhang) och hon tvekade, där hon stod och höll sig i räcket. De var så små och kunde göra så lite. De stod långt där nere på stengolvet och pekade på henne; de ropade åt henne, och deras röster var angelägna och avlägsna.
»Luke«, sade hon, för hon mindes nu. De hörde henne, för de var tysta när hon talade. »Dr Montague«, sade hon. »Mrs Montague. Arthur.« Den andra, som stod tyst och lite vid sidan av, kände hon inte igen.
»Eleanor«, ropade dr Montague, »vänd dig mycket försiktigt om och gå långsamt nedför trappan. Gå mycket, mycket långsamt, Eleanor. Håll dig i räcket hela tiden. Vänd dig om nu och kom ned.«
»Vad i fridens namn håller människan på med?« frågade mrs Montague. Hon hade papiljotter i håret och en drake på framsidan av morgonrocken. »Få ned henne, så vi kan gå och lägga oss någon gång. Arthur, se till att hon genast kommer ned.«
»Hör nu på mig«, började Arthur, och Luke gick fram till trappan och började ta sig uppför den.
»Var försiktig, för Guds skull«, sade doktorn medan Luke bestämt fortsatte uppåt. »Hela trappan håller på att lossna från väggen.«
»Den kommer inte att hålla er bägge två«, sade mrs Montague övertygat. »Ni kommer att ha ned den över oss. Arthur, kom hit och ställ dig hos mig vid dörren.«
»Eleanor«, ropade doktorn, »kan du vända dig om och gå långsamt nedför trappan?«
Ovanför henne fanns bara den lilla luckan, som ledde upp mot takryttaren; hon stod på den smala avsatsen längst upp och tryckte sig mot luckan, men den rörde sig inte alls. Hon hamrade fåfängt på den med knytnävarna och tänkte hysteriskt, Måtte den lossna, måtte den lossna, annars tar de mig. När hon kastade en blick över axeln såg hon att Luke var på väg upp, att han gick runt, runt i trappan nedanför henne utan att låta sig hejdas. »Eleanor«, sade han. »Stå stilla. Rör dig inte.« Han lät rädd.
Jag kan inte komma ifrån dem, tänkte hon och tittade ned; hon såg ett ansikte klart och tydligt och kom på namnet: »Theodora « – hon sade det högt.
»Snälla Nell, gör som de säger. Snälla rara.«
»Theodora? Jag kommer inte ut; luckan är igenspikad.«
»Det är just vad den är, och det med rätta«, sade Luke. »Och det är nog din smala lycka också, fröken lilla.« Mycket långsamt hade han tagit sig nästan upp till den lilla avsatsen. »Stå alldeles stilla«, sade han.
»Stå alldeles stilla, Eleanor«, sade doktorn.
»Nell«, sade Theodora. »Snälla rara, gör som de säger.«
»Varför det?« Eleanor tittade ned och såg hur svindlande högt uppe hon var. Hon såg hur järntrappan, som satt fast i tornväggen, skakade och frestades på under Lukes fötter, och hon såg det kalla stengolvet och de avlägsna, bleka, stirrande ansiktena. »Hur ska jag komma ned?« frågade hon hjälplöst. »Doktorn – hur ska jag komma ned?«
»Rör dig mycket långsamt«, sade han. »Gör som Luke säger.«
»Nell«, sade Theodora, »var inte rädd. Det kommer att gå så bra, så.«
»Det är klart att det kommer att gå bra«, sade Luke bistert. »Det blir väl bara jag som bryter nacken, antar jag. Håll dig fast, Nell; jag tänker komma ut på avsatsen. Jag vill komma förbi dig, så du kan gå ned före mig.« Han verkade knappast andfådd, trots att han hade tagit sig hela vägen upp, men han darrade på handen när han sträckte sig efter räcket, och han var våt i ansiktet. »Kom nu då«, sade han på skarpen.
Eleanor dröjde kvar. »Förra gången du sade åt mig att gå före kom du aldrig efter«, sade hon.
»Jag kanske ska ta och knuffa dig över kanten, bara«, sade Luke. »Så att du landar med ett stort smaskande nere på golvet. Bär dig åt som folk nu och rör dig långsamt; ta dig förbi mig och börja gå nedför trappan. Och hoppas bara«, tillade han rasande, »att jag kan motstå frestelsen att knuffa till dig.«
Hon kom underdånigt över avsatsen och tryckte sig mot den hårda stenväggen medan Luke försiktigt tog sig förbi henne. »Gå ned«, sade han.« Jag kommer i hälarna på dig.«
Järntrappan skakade och jämrade sig vid varje steg hon tog, när hon osäkert trevade sig nedåt. Hon tittade på handen, som hon höll om räcket med, och som var vit för att hon höll så hårt, och hon tittade på sina bara fötter, som gick nedåt steg för steg och rörde sig med den yttersta försiktighet, men ned mot stengolvet såg hon inte någon mer gång. Gå ned mycket långsamt, upprepade hon gång på gång för sig själv utan att tänka på någonting annat än stegen, som nästan tycktes svikta och bågna under fötterna på henne, gå ned mycket mycket mycket långsamt. »Såja«, sade Luke bakom henne. »Ta det lugnt, Nell. Det finns ingenting att vara rädd för, vi är nästan framme.«
Nedanför henne sträckte doktorn och Theodora ofrivilligt ut armarna, som om de vore beredda att fånga henne om hon föll, och en gång när Eleanor snubblade och missade ett steg och räcket gungade när hon grep tag i det, flämtade Theodora till och sprang fram för att hålla i trappan där nere. »Det går bra, Nellievännen«, sade hon gång på gång, »det går bra, det går bra.«
»Bara en liten bit till«, sade doktorn.
Eleanor satte ned fötterna i snigelfart, först den ena och sedan den andra, och slutligen, nästan innan hon kunde tro att det var sant, var hon nere på stengolvet. Bakom henne gungade och skrällde trappan, när Luke tog de sista stegen i ett språng. Han gick på stadiga ben fram till en stol, där han föll ihop, fortfarande darrande och med huvudet nedböjt. Eleanor vände sig om och tittade upp mot den oändligt avlägsna lilla fläcken där hon hade stått, och på järntrappan, som var sned och vind och vajade mot tornväggen. »Jag sprang upp«, sade hon med liten röst. »Jag sprang hela vägen upp.«
Mrs Montague lämnade målmedvetet dörröppningen, där hon och Arthur hade tagit skydd för att inte träffas av eventuella rasande trappor. »Är det någon mer än jag som anser«, sade hon med den allra yttersta finkänslighet, »att den här unga damen har förorsakat oss alldeles nog med besvär för i natt? Jag skulle åtminstone vilja gå och lägga mig igen, i alla fall, och Arthur också.«
»Hill House…« började doktorn.
»De här barnsliga dumheterna har i alla fall nästan säkert förstört alla eventuella chanser vi hade att få uppleva andliga fenomen i natt, det säger jag bara. Jag är övertygad om, att inga av våra vänner från andra sidan har lust att dyka upp efter det här löjliga uppträdet, så om ni ursäktar mig – och om du är säker på att du är klar med din lilla uppvisning, så att arbetande människor kan få sova lite – så tror jag att jag säger god natt nu. Arthur.« Mrs Montague svepte ut, färdig till språng i sin drakhamn och skälvande av förtrytelse.
»Luke var rädd«, sade Eleanor, medan hon såg på doktorn och på Theodora.
»Luke var otvivelaktigt alldeles väldigt rädd«, medgav han i bakgrunden. »Luke var så rädd att han nästan inte kunde förmå sig att gå ned därifrån. Vilken enfaldig idiot du är, Nell.«
»Jag är böjd att hålla med Luke.« Doktorn var missnöjd, och Eleanor tittade bort, tittade på Theodora, och Theodora sade, »Du var väl tvungen att göra det, inte sant, Nell?«
»Jag mår fint nu«, sade Eleanor utan att längre kunna se på någon av dem. Hon tittade överraskat på sina egna, bara fötter och insåg med ens, att de utan att känna något hade burit henne nedför järntrappan. Hon tänkte efter, medan hon tittade på fötterna, och så lyfte hon på huvudet. »Jag gick ned i biblioteket för att hämta en bok«, sade hon.
2
Det var förnedrande, det var förödande. Ingen nämnde någonting om saken vid frukosten, och Eleanor fick kaffe, ägg och franskbröd precis som de andra. Hon tilläts dricka sitt kaffe i sakta mak tillsammans med dem, iaktta solskenet utanför och fälla anmärkningar om den fina dagen, som låg framför dem; under några minuter hade hon nästan kunnat låta sig övertygas att tro, att ingenting hade hänt. Luke räckte henne marmeladen, Theodora log mot henne över huvudet på Arthur, och doktorn sade god morgon åt henne. Sedan, efter frukost, efter mrs Dudleys entré klockan tio, kom de i en tyst rad till det lilla vardagsrummet utan att förklara vad som var å färde, och doktorn slog sig ned på sin vanliga plats vid brasan. Theodora hade Eleanors röda tröja på sig.
»Luke ska köra fram bilen åt dig«, sade doktorn milt. Trots att han satt och sade en sådan sak, var hans ögon omtänksamma och vänliga. »Theodora ska gå upp och packa åt dig.«
Eleanor fnittrade. »Det går ju inte«, sade hon. »Då kommer hon ju inte att ha någonting att ha på sig.«
»Nell…« började Theodora, varpå hon hejdade sig och kastade en blick på mrs Montague, som ryckte på axlarna och sade, »Jag tittade efter hur det såg ut i rummet. Självfallet. Jag kan inte förstå hur det kommer sig att ingen av er tänkte på att göra det.«
»Jag skulle ju göra det«, sade doktorn skuldmedvetet. »Men jag tänkte…«
»Du tänker alltid, John, det är det som är felet med dig. Jag tittade självfallet hur det såg ut i rummet. Omgående.«
»Theodoras rum?« undrade Luke. »Där skulle då inte jag vilja sätta foten igen.«
Mrs Montague lät förvånad. »Varför i hela friden skulle du inte det«, sade hon. »Det är inget fel med det.«
»Jag gick in och tittade på mina kläder«, sade Theodora till doktorn. »De är fullkomligt rena och fina.«
»Självfallet behöver det dammas i rummet, men annat kan man ju inte vänta sig, när ni låser dörren så att mrs Dudley inte kan…«
Doktorns stämma överröstade hustruns. »– hoppas verkligen du förstår hur mycket jag beklagar det här«, sade han. »Om jag någonsin får tillfälle att göra någonting för dig…«
Eleanor skrattade. »Men jag kan ju inte åka härifrån«, sade hon och undrade var hon skulle få tag i ord att förklara med.
»Du har varit här länge nog redan«, sade doktorn.
Theodora glodde på henne. »Jag behöver inte ha dina kläder«, sade hon tålmodigt. »Hörde du inte vad mrs Montague sade nyss? Jag behöver inte dina kläder, och även om jag gjorde det så skulle jag inte använda dem nu; du måste härifrån, Nell.«
»Men jag kan ju inte åka härifrån«, sade Eleanor, som fortfarande skrattade, eftersom det var så fullkomligt omöjligt att förklara för dem.
»Madame«, sade Luke dunkelt, »ni är inte längre välkommen i mitt hus!«
»Det kanske ändå är bäst, att Arthur kör henne tillbaka till staden. Arthur kunde ju se till att hon kommer dit ordentligt.«
»Kommer vart?« Eleanor ruskade på huvudet åt dem och kände hur håret, som var tjockt och ljuvligt, flög runt ansiktet. »Kommer vart?« undrade hon glatt.
»Snälla nån, då«, sade doktorn, »hem, förstås«, och Theodora sade, »Till ditt eget lilla krypin, Nell, till din egen lägenhet, där du har alla dina saker«, och då skrattade Eleanor.
»Jag har ingen lägenhet«, sade hon till Theodora. »Det hittade jag bara på. Jag sover i en tältsäng i barnkammaren hos min syster. Jag har inget hem, inget ställe alls att vara på. Och inte kan jag åka tillbaka hem till min syster, för jag stal hennes bil.« Hon skrattade när hon hörde sina egna ord, som var så otillräckliga och så outsägligt tragiska. »Jag har inget hem«, sade hon igen och tittade hoppfullt på dem. »Inget hem alls. Allt jag har här i livet ligger i en kartong i baksätet i min bil. Det är allt jag har, några böcker och saker jag hade när jag var liten, och så en klocka jag fick av min mor. Då måste vi väl förstå att det inte finns något ställe ni kan skicka mig till.«
Jag skulle förstås kunna fortsätta vidare, bara fortsätta och fortsätta, ville hon säga åt dem, när hon såg hur de glodde oavvänt och skrämt på henne. Jag skulle kunna fortsätta ut i världen och lämna mina kläder här, så att Theodora finge ha dem; jag skulle kunna vandra omkring hemlös och irra, och jag skulle ständigt återvända hit. Så mycket enklare det är att låta mig stanna kvar, så mycket klokare, ville hon säga åt dem, så mycket mera lyckat.
»Jag vill stanna kvar här«, sade hon åt dem.
»Jag har redan talat med systern«, sade mrs Montague viktigt. »Och det måste jag då säga, att det var bilen hon förhörde sig om först. En sådan vulgär människa; jag sade åt henne att inte oroa sig. Det var mycket oklokt av dig, John, att låta henne stjäla systerns bil och åka hit.«
»Käraste«, började dr Montague, varpå han hejdade sig och sträckte ut armarna i en uppgiven gest.
»Hur som helst, så är hon väntad. Systern var ytterst förargad på mig eftersom de hade tänkt åka i väg på semester i dag, fast varför hon skulle vara förargad på mig…« Mrs Montague rynkade pannan mot Eleanor. »Nog tycker jag att någon borde se till att hon kom fram ordentligt till dem«, sade hon.
Doktorn skakade på huvudet. »Det skulle inte vara bra för henne«, sade han långsamt. »Det skulle inte vara bra för henne om någon av oss följde med. Hon måste få glömma bort allt, som gäller det här huset, så fort som möjligt; hon bör inte se eller höra något som påminner henne om det. När hon väl har kommit härifrån, blir hon sig själv igen; hittar du hem själv?« frågade han Eleanor, och Eleanor skrattade.
»Jag ska gå och ordna med hennes packning«, sade Theodora. »Kan du kolla hennes bil och köra fram den; hon har bara en resväska.«
»Inmurad levande.« Eleanor började skratta igen, när hon såg deras stenansikten. »Inmurad levande«, sade hon. »Jag vill stanna kvar här.«
3
De stod i en obruten rad längs trappan till Hill House och vaktade dörren. Bakom huvudena på dem fanns fönstren, som såg ned mot henne, och på ena sidan av dem väntade tornet tillitsfullt. Hon skulle ha gråtit, om det hade varit möjligt för henne att på något vis berätta varför hon gjorde det; i stället log hon förkrossat upp mot huset, medan hon tittade på sitt eget fönster och på husets roade, övertygade ansikte, som betraktade henne under tystnad. Nu väntade huset, tänkte hon, och det var henne det väntade på; ingen annan skulle kunna tillfredsställa det. »Huset vill att jag ska stanna«, sade hon till doktorn, och han stirrade på henne. Han stod mycket rak i ryggen och såg hemskt värdig ut, som om han väntade sig att hon skulle välja honom i stället för huset och som om han trodde att han, som tagit dit henne, skulle kunna skicka tillbaka henne igen genom att ta sina anvisningar baklänges. Han vände öppet ryggen åt Hill House, och medan hon tittade uppriktigt på honom, sade hon, »Jag beklagar. Jag beklagar faktiskt väldigt mycket.«
»Först åker du till Hillsdale«, sade han oberört; han kanske var rädd för att säga för mycket, att ett enda vänligt eller förstående ord skulle falla tillbaka på honom och locka henne att vända. Solen sken på kullarna och huset och trädgården och gräsmattan och träden och bäcken; Eleanor tog ett djupt andetag, vände sig om och såg alltsammans. »I Hillsdale svänger du in på Väg Fem österut; vid Ashton råkar du på Väg Trettionio, och den kan du följa hela vägen hem. Det är för din egen skull«, tillade han och lät enträgen på något vis, »det är för din egen skull, kära du; tro mig, om jag hade förutsett detta…«
»Jag beklagar så hemskt mycket«, sade hon.
»Vi kan inte ta några risker, ser du, inte några som helst risker. Först nu har jag börjat inse vilken fara jag har låtit er utsätta er för. Nu, så…« Han suckade och skakade på huvudet. »Minns du vad jag har sagt nu?« frågade han. »Till Hillsdale, och sedan Väg Fem…«
»Hörni.« Eleanor stod tyst ett ögonblick; hon ville berätta för dem allihop precis hur det var. »Jag var inte rädd«, sade hon slutligen. »Jag var faktiskt inte rädd. Nu mår jag fint. Jag var – lycklig.« Hon tittade allvarligt på doktorn. »Lycklig«, sade hon. »Jag vet inte vad jag ska säga«, sade hon, och nu var hon återigen rädd att hon skulle börja gråta. »Jag vill inte åka härifrån.«
»Det kan ju hända att det här upprepas«, sade doktorn strängt. »Förstår du inte att vi inte kan ta den risken?«
Eleanor svävade på målet. »Det är någon som ber för mig«, sade hon dumt. »En dam som jag träffade för länge sedan.«
Doktorns röst var mild, men han trummade otåligt med foten. »Du har snart glömt bort allt det här«, sade han. »Du måste glömma bort allt, som gäller Hill House. Jag var så dum, som lät dig komma hit«, sade han.
»Hur länge har vi egentligen varit här?« frågade Eleanor plötsligt.
»Lite över en vecka. Hur så?«
»Det här är den enda gången jag har varit med om någonting av vikt. Jag gillade det.«
»Det är därför«, sade doktorn, »som det är så bråttom med din avresa.«
Eleanor slöt ögonen och suckade, medan hon kände och hörde huset och upplevde dess lukter; en blommande buske bortom köket omgav sig med tunga doftslöjor, och bäckens vatten rörde sig glittrande över stenarna. Långt borta, i övre våningen – kanske i barnkammaren – samlade sig en liten vindvirvel och svepte med sig damm längs golvet. I biblioteket svajade järntrappan, och ljuset glittrade på Hugh Crains marmorögon; Theodoras gula kjol hängde ren och fin från en galge, och mrs Dudley dukade lunchbordet för fem personer. Hill House såg på, högmodigt och tålmodigt. »Jag tänker inte åka min väg«, sade Eleanor till de höga fönstren där uppe.
»Det tänker du visst«, sade doktorn, som slutligen visade att han var otålig. »Nu på ögonblicket.«
Eleanor skrattade och vände sig om med handen utsträckt. »Luke«, sade hon, och han kom fram till henne under tystnad. »Tack för att du fick ned mig i natt som var«, sade hon. »Jag bar mig väldigt dumt åt. Det vet jag nu, och det var hemskt modigt gjort av dig.«
»Det var det verkligen«, sade Luke. »Något så djärvt har jag aldrig någonsin gjort förut. Och jag är så glad att du åker, Nell, för jag tänker absolut aldrig göra om det.«
»Nå, nå. Nog tycker jag«, sade mrs Montague, »att du bör åka nu, om du verkligen tänker åka. Jag har inte alls någonting emot avskedstaganden, fast jag nog personligen tycker att ni allihop känner överdrivet mycket för det här stället, men nog tycker jag att vi har annat att göra än att stå här och diskutera fram och tillbaka, när vi ändå vet att du måste åka härifrån. Du har tillräckligt bråttom som det är, om du ska hinna tillbaka till staden, och din syster väntar ju på att få åka på semester.«
Arthur nickade. »Tårdrypande farväl«, sade han. »Inte i min smak.«
Långt borta, i det lilla vardagsrummet, föll askan mjukt i öppna spisen. »John«, sade mrs Montague, »det kanske ändå skulle vara bättre om Arthur…«
»Nej«, sade doktorn bestämt. »Eleanor måste åka hem på samma sätt som hon kom hit.«
»Vem ska jag tacka för allt roligt jag har haft, då?« frågade Eleanor. Doktorn tog henne vid armen och ledde henne fram till bilen, medan Luke gick på andra sidan. Doktorn öppnade bildörren åt henne. Kartongen stod fortfarande i baksätet, resväskan stod på golvet och hennes kappa och plånbok låg på sätet; Luke hade låtit motorn gå på tomgång. »Doktorn«, sade Eleanor och klängde sig fast vid honom, »doktorn.«
»Jag beklagar«, sade han. »Adjö.«
»Kör försiktigt«, sade Luke hövligt.
»Ni kan inte bara köra i väg mig«, sade hon panikartat. »Det var ni som tog hit mig.«
»Och det är jag som skickar i väg dig«, sade doktorn. »Vi tänker inte glömma bort dig, Eleanor. Men just nu är det bara en sak som är viktig för dig, och det är att glömma bort Hill House och samtliga här. Adjö.«
»Adjö«, sade mrs Montague orubbligt från trappan, och Arthur sade, »Adjö, och lycka till med resan.«
Sedan hejdade Eleanor sig med handen på bildörren. Hon vände sig om. »Theo?« sade hon undrande, och Theodora sprang nedför trappan och fram till henne.
»Jag trodde att du inte skulle säga adjö till mig«, sade hon. »Å, Nellievännen min – allt ska bli så bra, ska du se; allt måste bli bra. Glöm mig inte på riktigt; en vacker dag kommer allting verkligen att vara fint igen, och då kan du skriva brev till mig så svarar jag och så kan vi hälsa på varandra och ha roligt åt alla tokiga saker vi gjorde och såg och hörde i Hill House – å, Nellie! Jag trodde att du inte skulle säga adjö till mig.«
»Adjö«, sade Eleanor till henne.
»Nellie«, sade Theodora förläget och sträckte ut handen för att röra vid Eleanors kind, »hördu – vi kanske kan träffas här igen någon gång? Och ordna vår picknick vid bäcken? Vi ordnade aldrig vår picknick«, sade hon till doktorn, och han skakade på huvudet med en blick på Eleanor.
»Adjö«, sade Eleanor till mrs Montague, »adjö, Arthur. Adjö, doktorn. Hoppas ni får massor av framgång med boken. Luke«, sade hon, »adjö. Adjö, då.«
»Nell«, sade Theodora, »var försiktig, är du snäll.«
»Adjö«, sade Eleanor och steg in i bilen; den kändes obekant och obehaglig; jag har redan vant mig för mycket vid bekvämligheterna i Hill House, tänkte hon och påminde sig att hon skulle vinka genom bilrutan. »Adjö«, ropade hon och undrade om det ordet alltid hade varit det enda som var menat för hennes mun. »Adjö, adjö.« Klumpigt och fumlande drog hon ur bromsen och lät bilen börja rulla i sakta mak.
De vinkade pliktskyldigt tillbaka, medan de stod stilla och betraktade henne. De kommer att titta efter mig medan jag är kvar på den bit av infarten, där de kan se mig, tänkte hon; vanlig hövlighet fordrar att de ska titta efter mig tills jag är utom synhåll; då är jag på väg, då. Färder slutar i kärleks famn. Fast jag tänker inte ge mig i väg, tänkte hon och skrattade högt för sig själv; Hill House släpper en inte ifrån sig så lättvindligt som de gör; de kan inte tvinga mig att åka härifrån bara genom att säga åt mig att ge mig i väg, inte om Hill House vill att jag ska stanna. »I väg med dig, Eleanor«, mässade hon högt, »i väg med dig Eleanor, här vill vi inte ha dig mer, inte i vårt Hill House, i väg med dig, Eleanor, här kan du inte stanna kvar; men om jag kan«, sjöng hon, »om jag kan; här är det inte de som styr. De kan inte köra bort mig eller stänga mig ute eller skratta åt mig eller gömma sig för mig; jag tänker inte åka härifrån, och Hill House är mitt.«
Hon tryckte foten hårt mot gaspedalen i någonting som hon själv upplevde som kvicktänkt list; de kan inte springa så fort att de kan ta mig den här gången, tänkte hon, men nu måste de ju börja inse hur det är; jag undrar vem som märker det först? Troligen, ja säkerligen Luke. Jag hör hur de ropar nu, jag hör de små springande fotstegen som ljuder genom Hill House och det tysta ljudet när kullarna trycker sig närmare. Jag gör det verkligen, tänkte hon, medan hon vred på ratten för att styra bilen rätt mot det stora trädet i kurvan. Jag gör det verkligen, jag gör verkligen detta alldeles själv, nu äntligen; det här är jag, jag gör det verkligen verkligen verkligen alldeles själv.
Under den oändliga, öronbedövande sekund som förflöt innan bilen brakade in i trädet, tänkte hon klart, Varför gör jag det här? Varför gör jag det här? Varför hejdar de mig inte?
4
Mrs Montague blev enormt lättad när hon hörde att dr Montague och hans sällskap hade åkt ifrån Hill House; hon skulle ha vräkt dem, sade hon till familjens advokat, om dr Montague hade visat några tecken på att vilja stanna kvar. Theodoras livskamrat, som nu var blidkad och botfärdig, blev förtjust när Theodora kom tillbaka så snart; Luke försvann till Paris, och hans moster hoppades febrilt att han skulle förbli där ett tag. Doktorn avstod slutligen från alla aktiva efterforskningar, då hans inledande artikel med analyser av de övernaturliga fenomenen i Hill House hade fått ett svalt, nästan föraktfullt mottagande. Hill House å sin sida, som inte var sunt, stod för sig självt mellan sina kullar och bar mörker inom sig; det hade stått så i åttio år och skulle kunna stå i åttio till. Där inne fanns väggar, som ständigt strävade i höjden, tegelstenar som prydligt möttes, stadiga golv och förnuftigt stängda dörrar; tystnaden vilade orubblig mot trä och sten i Hill House, och vad som än vistades där, vistades där i ensamhet.