Ingen levande organism kan i längden förbli sund, om den utsätts för förhållanden som är helt och hållet verkliga; somliga påstår att till och med lärkor och gräshoppor drömmer. Hill House, som inte var sunt, stod för sig självt mellan sina kullar och bar mörker inom sig; det hade stått så i åttio år och skulle kunna stå i åttio till. Där inne fanns väggar, som ständigt strävade i höjden, tegelstenar som prydligt möttes, stadiga golv och förnuftigt stängda dörrar; tystnaden vilade orubblig mot trä och sten i Hill House, och vad som än vistades där, vistades där i ensamhet.
JAG MINNS FÖRSTA gången jag slog upp dörrarna till Hemsökelsen på Hill House och möttes av de första raderna, skräcklitteraturens mest berömda inledning. Boken hade fått följa med hem från biblioteket en dag, vald efter en skeptisk googling (vem var den amerikanska författaren Shirley Jackson – hur hade hon mage att vara okänd för mig?) och sedan lagd åt sidan tills dess att irritationen över min okunskap hade mojnat och omständigheterna, tystnaden och tidpunkten och duggregnet, var de rätta. Sen höstkväll, ullpläd och kylskåpskall snusdosa. Som alla hängivna läsare såg jag förstås noga till att vistas i ensamhet.
Det senare blev jag strax tacksam för. När jag började läsa flämtade jag nämligen till på ett ganska fånigt sätt, alldeles för likt en nervklen viktoriansk romanhjältinna, och – detta låter märkligt men är dessvärre sant – snusprillan trillade ut och ner på boksidan (vilket inte gjorde mig så lik en nervklen viktoriansk romanhjältinna, tröstade jag mig med) där den idiotiskt nog fastnade i höjd med orden »vilade orubblig«. Så ovärdigt. En biblioteksbok dessutom. Men det var omöjligt att behärska sig, stycket var helt enkelt för vackert – och för oroväckande.
Flera år och många snusavvänjningsförsök senare känner jag alltjämt den där isande viskningen längs ryggraden. Den kommer krypande inifrån Hill House av anledningar jag helst inte vill tänka på men som, om jag nu ska gaska upp mig och precisera känslan, verkar ha att göra med något kusligt gränsöverskridande i husets uppenbarelse. Jo, det är en enslig gammal kåk, garanterat fuktskadad; bara det är ju obehagligt. Men när Shirley Jackson avslöjar att Hill House är osunt uppfattar jag det som en varning, även om den förföriska, lirkande prosan – man riktigt ser hur hennes tålmodiga semikolon inväntar våra tveksamma steg – gör sitt bästa för att dölja det. Och trots att Hill House har stadiga golv och förnuftigt stängda dörrar så bär det mörker inom sig, och vad som än vistas där inne vistas där i ensamhet, och… visst verkar det finnas ett slags… psyke i husets konturer? Eller en sorts… kropp? En varelse?
Det är skräckens dubbla rysning, fasa och njutning i samma rörelse. Eller som Stephen King skriver i essäboken Dödsdansen: »ord som på något vis är mer än ord, en helhet som är större än summan av delarna«. Han tillägger: »Jag tror det finns få om ens några beskrivande stycken inom den engelskspråkiga litteraturen som är finare än detta.« En begeistrad hyllning från ett fan, visst – ivriga referenser till Shirley Jackson kan ju hittas i mängder av Stephen King-romaner från Carrie till Staden som försvann och Varsel.
Men man måste nog tolka min nervklena flämtning den där första höstkvällen som ett instämmande.
Vad kan man då avslöja om boken som inleds med detta berömda stycke utan att fördärva spänningen för läsaren?
Handlingen i Hemsökelsen på Hill House kan på enklast möjliga spoilerfria nivå beskrivas så här: tre personer, Eleanor Vance, Luke Anderson och den gåtfullt queera Theodora, engageras av den entusiastiske antropologen och amatörforskaren dr John Montague för att delta i en undersökning av övernaturliga företeelser i ett beryktat hemsökt hus. Snart efter deltagarnas ankomst till Hill House börjar otäcka, spöklika saker att hända. Och snart står det klart att de otäcka, spöklika händelserna tycks rikta in sig på en av besökarna: den känsliga, samvetstyngda och efter kärlek och omsorg så förtvivlat törstande Eleanor Vance.
När Hemsökelsen på Hill House utkom år 1959, strax före Halloween, blev den en kritikerframgång. Dessutom sålde boken så bra att småbarnsmamman Jackson kunde unna sig en del flotta investeringar (det blev en ny tvättmaskin, en ny torktumlare och ett lass sängkläder i glada färger). Shirley Jackson jämfördes med namn som Henry James, Nathanel Hawthorne och Edgar Allan Poe, och trots att författaren påstod sig »ha läst på sin höjd tio sidor Freud«, så gav Hemsökelsen på Hill House omgående upphov till ett störtregn av psykoanalytiskt färgade läsningar. Dessa är oftast utmärkta (även om beskrivningarna av Hill Houses höga torn som en gigantisk ni-vet-vad antagligen säger mer om analytikernas privata sovrumsfantasier), med blicken fäst på centrala teman i boken som identitetsupplösning, föräldrarelationer och skuld.
Det djuppsykologiska perspektivet är det flitigast anlagda bland Hemsökelsens uttolkare, vilket inte är särskilt konstigt – ångestridna divanliggare har alltid grävt guld ur skräcklitteratur. Men kanske är det just därför – för att rycka upp Hemsökelsen på Hill House ur känslosfären och genregeggan och in i den respektabla, samhällsengagerade litteraturen – som andra läsare hellre har velat framhålla Shirley Jackson som en politiskt medveten författare, och se Hemsökelsen som en feministisk kritik av femtiotalets klaustrofobiska kärnfamiljsideal och dess hårt åtsnörda kvinnoroll. Fair enough, de stora klassikerna är rymliga byggnader med plats för många och en kuslig roman som utspelar sig i något så symbolmättat som ett hus kan absolut läsas från ett sådant håll. Att Shirley Jackson kom från en familj av arkitekter – faktum är att idén till Hemsökelsen kläcktes när Jackson passerade ett säreget hus som en släkting visade sig ha ritat – är också intressant, liksom den såriga relationen till en överkritisk mamma och hennes passionerade intresse för ockultism och häxkonst. Det senare fick förresten maken, den marxistiske litteraturkritikern (och notoriske kvinnojägaren) Stanley Edgar Hyman, att muttra något om att övernaturligheter inte hörde hemma i seriösa romaner. Det var visserligen inte bristen på hårdföra revolutionärer som fick Hyman att gå omvägar kring manuset till Hemsökelsen på Hill House. Berättelsen var för otäck, tyckte han.
Och nog är det en otäck berättelse. Det är dessutom en utsökt författad och precist komponerad berättelse, där det berömda inledningsstycket ger en kuslig vink om vad som väntar den kräsna läsaren längre fram. Det är en berättelse om rädsla, vilsenhet och längtan, och om hemsökelse också i stavelsernas mer konkreta bemärkelser – den svenska titeln är mer talande i det avseendet än originalets The Haunting of Hill House.
Men vid det här laget har jag läst romanen många gånger (jag köpte ett eget exemplar och gallrade skamset den skändade biblioteksboken) och det händer att jag kort och gott refererar till den som »Eleanor Vance«. Bokens huvudperson må vara vilsen men, när allt kommer omkring, nycklarna till Hemsökelsen hittar vi i hennes hand. I en av bokens få ljusa passager, jag älskar den ännu mer än inledningen, har Eleanor just knyckt bilen av sin syster (som efter moderns död är »den enda person i världen som hon verkligen hatade«) och kör längs slingrande vägar bort från förebråelser och förtvivlan, för att äntligen efter alla dessa år som den sjuka mammans vårdare få göra något på egen hand. Eleanor passerar byar, villor och praktfulla trädgårdar och förvandlar i fantasin varje främmande ställe till sin egen trygga plats. Det är den första strålande dagen på sommaren och vissa lär påstå att till och med lärkor och gräshoppor drömmer där ute någonstans.
Eleanor är fri, förväntansfull och alldeles ensam.
Så anländer hon till Hill House.
– JENNY LINDH –