Det var en vintermorgon för tio år sedan; en vintermorgon för tio år sedan … Vilket år var det? Hur gammal var du? Den store munken Lan, som levt ett kringflackande liv och rest land och rike runt men nu tillfälligt slagit sig ner i detta fallfärdiga tempel, slår upp ögonen och ställer frågan till mig med en avgrundsdjup stämma som får mig att rysa till, mitt i den kvalmiga sommarhettan. Det var 1990, store munk, och jag var tio år gammal, svarar jag lågt med ett annat tonfall. Platsen vi befinner oss på är Wutongandens tempel, som är beläget mitt emellan två livaktiga städer och enligt sägnen lät byggas av förfäderna till bychefen i vår by, Lao Lan. Templet ligger inte långt från den trafikerade vägen, men här är det sällan någon stiger in över tröskeln och bränner rökelse numera, och över tempelhallen vilar en unken doft av mångårigt damm. Över en öppning i muren som ser ut att vara en genväg står en kvinna framåtlutad, klädd i grön blus och med en röd blomma instucken bakom örat. Jag kan bara se hennes bleka, runda ansikte och en kritvit hand som stöttar hakan. Solstrålarna får ringarna på hennes fingrar att glänsa till. Kvinnan leder mina tankar till den stora herrgård med takpannor som jordherren Lan hade låtit bygga i vår by åt sin familj och som efter befrielsen blev omgjord till småskola. I sägner och sagoaktiga fantasier brukade kvinnor som hon springa ut och in nattetid i de sedan länge vanskötta husen och häva upp skrik som gick genom märg och ben. Den store munken sitter rakryggad med korslagda ben på en utsliten matta framför den sönderfallande statyn av Wutonganden, med en min av fullständig vila, lik en sovande och drömmande häst. I händerna håller han ett violett radband, dräkten verkar vara av uppblött papper och ser ut att falla isär vid minsta rörelse. På hans öron sitter fullt med flugor men inga har satt sig på hans kala hjässa och skinande ansiktshy. Ute på gården växer ett väldigt gingkoträd från vars grenar hörs fågelsång och däremellan läten från katter. Ett förvildat kattpar som håller till där bor i en ihålig del och jagar fåglar uppe bland grenarna. Nu hörs ett belåtet jamande, följt av en fågels gälla skri och flockens skrämda flykt. Jag känner eller snarare föreställer mig en lukt av blod, och jag ser eller inbillar mig att jag ser fågelfjädrar som yr och blod som färgar grenen. Hankatten håller sitt blodiga byte i sina klor och stoltserar inför honkatten, som saknar svans och i sitt rumphuggna tillstånd bara delvis liknar en katt men desto mer en fet kanin. Efter att ha besvarat munkens fråga väntar jag mig att han ska ställa ytterligare en, men knappt har jag hunnit svara förrän han blundar igen och får mig att tro att jag bara inbillat mig hans fråga och den inträngande blicken från hans uppspärrade ögon. Han sitter nu med halvslutna ögon, och två tumslånga strån ur hans näsborrar darrar likt en syrsas stjärt. Näshåren får mig att tänka på hur jag för tio år sedan såg bychefen Lao Lan ansa hårväxten i näsan med en ynkligt liten sax. Lao Lan är en sentida ättling i klanen Lan, en familj som har frambringat flera framstående personer i historien. En av dem tog kejserlig examen under Mingdynastin, en annan studerade vid Hanlinakademien under Qing och en tredje var general i den republikanska armén. Efter befrielsen utnämndes flera av dem till kontrarevolutionära jordherrar. När klasskampen sedermera upphörde började det fåtal ättlingar som överlevt så sakta att räta på ryggen igen, och familjen fick då ett nytt överhuvud i Lao Lan som även utsågs till bychef. I min barndom hörde jag honom ofta klaga: Ack, det går bara utför för varje generation. Jag hörde också gamle Meng, som var läskunnig, säga: Ack ja, för krabborna går det också utför. Lanklanens fengshui är bruten. Gamle Meng hade i sin ungdom tjänat som dräng och skött oxarna hos familjen Lan, så han hade med egna ögon sett familjens dåvarande välstånd. Han pekade på bychef Lans skugga och sa: Din eländiga stackare, du kan inte mäta dig ens med dina förfäders könshår. En flaga faller sakta ner från klostrets mörka tak, lik en fröboll från en vårpoppel, och landar på munkens kala hjässa. Ännu en askflaga, en syster till den förra, faller mjukt från taket också den lik en fröboll från en vårpoppel, och landar på munkens hjässa som en förstulen flört med en svag doft av gången tid. Hans hjässa bär tolv tydliga rituella märken efter rökelse, ordnade i prydliga rader, vilket ger honom ett upphöjt och värdigt utseende. Dessa märken är en stolthet för varje munk att bära, så i hopp om att jag en dag ska få liknande märken på min hjässa ber jag munken att låta mig fortsätta att berätta …
Mitt hem var ett stort och högt hus med tegeltak men fuktigt och kallt. Innerväggarna hade vackra isrosor, och till och med på täckets ovansida bildade min utandningsluft när jag sov ett tunt lager frost som såg ut som saltkristaller. Huset hade precis stått färdigbyggt när vintern kom, och kalken på väggarna hade ännu inte hunnit torka innan vi flyttade in. Efter att min mor stigit upp kröp jag ihop och gömde huvudet under täcket för att slippa den bitande iskylan i rummet. Ända sedan min far rymt iväg med Vildmulan hade mor slitit och släpat från morgon till kväll, och på bara fem år med idogt arbete och stor skicklighet sparat ihop tillräckligt för att kunna bygga det största huset i hela byn, en ståtlig byggnad på fem rum med tegelpannor på taket. Alla i byn uttryckte beundran för min mor och överöste henne med lovord, samtidigt som de inte underlät att kritisera min far. När jag var fem år hade han inlett ett förhållande med en ökänd kvinna i byn vid namn Vildmulan och rymt med henne till en okänd plats … Ödesbestämda möten, mumlar munken liksom i sömnen och visar att han trots sina slutna ögon ändå lyssnat uppmärksamt på min berättelse. Den grönklädda kvinnan med den röda blomman i håret hänger fortfarande kvar vid hålet i muren. Hon drar till sig min blick men jag vet inte om hon är medveten om det. Den kraftiga hankatten går förbi porten in till tempelhallen med en liten grön fågel i sin mun, likt en jägare som stolt vill visa upp sitt jaktbyte. När den passerar porten stannar den upp, vrider på huvudet och kastar en blick in i templet med ett uttryck i ansiktet som en nyfiken skolpojke.
Fem år passerade utan att vi fick några egenhändiga rapporter, men ryktena om far och Vildmulan kom till oss i byn med samma glesa regelbundenhet som godstågen stannade till på vår lilla station och lastade av nötkreaturen som de gulögda koförsäljarna sedan vallade vidare till vår by. Nötkreaturen såldes till slaktarna i byn och slaktades – vår by var specialiserad på djurslakt – medan ryktena levde vidare i byn och flög som grå fåglar än hit, än dit. Ett rykte förtalte att far hade tagit Vildmulan med sig till storskogen i nordöstra delen av landet och byggt sig en stuga av björk med en stor murad spis där furuveden sprakade och brann. Vit snö täckte taket på den lilla stugan, på väggen satt knippen av chilipeppar och från takskägget hängde istappar och glänste som kristall. Om dagarna gick de på jakt och grävde upp ginsengrot, och om kvällarna kokade de hundkött på spisen. I min fantasi var fars och Vildmulans ansikten röda i eldskenet som om de hade målats med röd färg. Enligt andra rykten hade far och Vildmulan tagit sig till Inre Mongoliet. Om dagarna red de på stora hästar, klädda i vida mongoliska fotsida dräkter, och sjöng melodiska herdesånger medan de vallade boskap och får på den oändliga stäppen. Om kvällarna gick de in i en traditionell mongolisk ger och eldade med kodynga i kaminen. Över elden hängde en järngryta där de kokade fårkött som spred en härlig doft. De åt kött och drack tjockt te med mjölk. I min fantasi såg jag hur Vildmulans ögon lyste som svart ädelsten i skenet från kaminen där kodyngan brann. Enligt ett annat rykte hade de i hemlighet tagit sig in i Nordkorea och öppnat en restaurang i en vacker stad nära gränsen. På dagarna lagade de degknyten med köttfyllning och tillverkade nudlar som de sålde till koreanerna, men om kvällarna när restaurangen var stängd kokade de en gryta fett hundkött och öppnade en flaska brännvin. Var och en höll ett hundben i handen, de hade två hundben i händerna och i grytan ytterligare två som spred en förförisk doft i väntan på att bli uppätna. I min fantasi höll de ett köttben i ena handen och en skål brännvin i den andra, drack en klunk sprit och tog en tugga av köttet med kinder putande som flottiga läderbollar … Naturligtvis föreställde jag mig också hur de efter att de ätit sig mätta började kramas och göra det där …
Munkens ögon lyser till och mungiporna rör sig. Plötsligt häver han upp ett häftigt skallande skratt. Det låter som hårda slag av en trumpinne mot ett trumskinn och lämnar efter sig ett metalliskt daller i rummet. Jag blir kall om hjärtat och det flimrar till för mina ögon. Jag kan inte gissa om han med sitt underliga skratt vill uppmuntra mig att berätta sanningsenligt, eller om han anser att jag borde sluta. Jag tänker att som människa ska man vara ärlig, och särskilt inför en framstående munk bör man inte tala annat än sanning … Den grönklädda kvinnan sitter kvar i samma ställning utan att ändra en min, utom att hon nu har börjat leka med sin saliv. Hon formar den ena bubblan efter den andra mellan sina läppar, blåser ut dem och låter dem spricka i solskenet. Jag föreställer mig hur de där bubblorna skulle smaka … Fortsätt …
De kysste varandras flottiga läppar under ett flitigt rapande som fyllde geren med en stark köttdoft, som trängde in i den lilla stugan i skogen och in i den lilla koreanska restaurangen. Sedan hjälptes de åt att klä av varandra, så att bådas kroppar blottades. Min fars kropp var jag väl förtrogen med – på somrarna brukade han bära ner mig till floden för att bada – men tant Vildmulans nakna kropp hade jag bara skymtat en enda gång. Men det jag såg var verkligt. Hennes kropp såg ut att glänsa grönskimrande av olja i lampans sken. Till och med jag som bara var barn ville sträcka ut ett finger och peta på henne. Om hon då inte daskade till mig skulle jag ha strukit med handen över hennes kropp. Hur skulle den kännas, sval eller varm? Det ville jag verkligen veta, men det kunde jag inte. Jag fick inte veta det, men min far visste. Hans hand strök oupphörligt över Vildmulans kropp, över skinkorna och brösten. Handen var svart, men Vildmulans skinkor och bröst var vita, så jag tyckte att hans händer såg grova ut, våldsamma, som om de ville klämma ut all vätska ur hennes skinkor och bröst. Vildmulan jämrade sig, det lyste i hennes ögon och mun, och även ur min fars ögon och mun. De slingrade sig om varandra och tumlade runt på björnfällen, vältrade sig på kangen, ”lagade pannkakor” på trägolvet. Med händerna smekte de varann, med munnarna bet de varann, med benen klättrade de på varann. De gned varje del av varandras kroppar … De gned så att huden blev het och statiskt elektrisk, kropparna började lysa i ett blått sken och såg ut som två sammanflätade giftiga ormar med glänsande fjäll. Pappa blundade och gav inga ljud ifrån sig utom en tung andning, men tant Vildmulan förde ett väldigt liv och skrek hämningslöst. Idag vet jag förstås varför hon skrek, men på den tiden var jag ganska oskyldig och visste inte så mycket om förhållandet mellan könen, så jag förstod inte vad det var för lek som de båda ägnade sig åt. Jag hörde Vildmulan skrika sig hes: Älskling … låt mig dö, låt mig dö! Mitt hjärta klappade hårt och jag undrade vad som skulle hända härnäst. Även om jag inte var rädd så kände jag mig spänd och förskräckt, för det verkade som om far och Vildmulan och jag själv som åskådare var inbegripna i någon ljusskygg verksamhet. Jag såg att far böjde sig ner och täckte tant Vildmulans mun med sin mun. På så sätt dämpades det mesta av hennes skrik. Bara några förkvävda läten sipprade ut från mungipan på honom … Jag tittar i smyg på munken för att se om min lätt erotiska berättelse har någon verkan på honom. Han rör inte en min, men ansiktsfärgen tycks ha blivit rödare, eller också har den varit röd hela tiden. Jag tänker att jag borde sluta innan jag går för långt, även om jag har genomskådat världen och distanserat mig från den. Att berätta om min far och min mor är som att berätta en historia om folk i forntiden …
Jag vet inte om det var doften av kokt kött som lockade dit dem eller om det var ropen och skriken från far och tant Vildmulan, men ut ur mörkret vällde en hop barn fram. De samlades runt geren, klängde upp på dörrspringan till stugan i skogen och stod med utputande rumpor och kikade in genom springan. Lite senare föreställde jag mig att det också kom vargar, inte bara en enstaka utan en hel flock, antagligen ditlockade av doften av kött. När vargarna kom sprang barnen sin kos. På sina korta, klumpiga ben linkade de fram i snön och lämnade tydliga spår efter sig. Vargarna slog sig ner utanför geren där far och tant Vildmulan höll till och gnisslade girigt med tänderna. Jag blev orolig att de skulle riva sönder geren eller slita upp dörren och rusa in och äta upp far och tant Vildmulan, men de hade tydligen inga sådana avsikter. De satt bara utanför geren och stugan i skogen och vaktade som trogna jakthundar … Utanför den trasiga muren som omger tempelgården går en bred huvudled som leder ut mot världen. Bortom det upptrampade hålet i muren där tegelstenarna vittrat sönder, och bortom kvinnan som står lutad där muren rämnat … Nu är hon i färd med att kamma sitt långa tjocka hår, och den röda blomman har hon lagt bredvid sig på muren. Hon lägger huvudet på sned, låter håret falla mot bröstet och drar med raska tag en röd kam genom det. Hennes hårdhänta rörelser får mitt hjärta att snörpas åt av medlidande med det vackra håret. Det börjar svida i näsan och jag känner tårarna komma. Om hon bara ville låta mig kamma hennes hår skulle mina rörelser vara mycket mer skonsamma och hänsynsfulla, inte ett enda hårstrå skulle riskera att skadas eller slitas av, om hon så hade skalbaggar och spindlar i sitt hår eller om fåglar byggt bo och lagt ägg där. Jag tycker mig se irritation i hennes ansikte. Kvinnor med tjockt hår får ofta ett sådant uttryck i ansiktet när de kammar sig, fast det kanske snarare är stolthet än irritation. Den dova lukten av hennes hårbotten har nu ohjälpligt nått mina näsborrar och gjort mig lite yr, som om jag hade druckit starkt gammalt vin … kan man skymta fordon som färdas på vägen. En tegelröd kranbil kör förbi inom mitt synfält med höjd kranarm, som en enorm rörlig oljemålning. Tjugofyra skinande stridsvagnar med uppresta eldrör defilerar i en sköldpaddsliknande kolonn, som bilder ur en tecknad serie. En blåmålad lastbil som kan användas antingen för person- eller frakttransport skumpar fram med högtalare på taket och färgglada flaggor runt förarhytten. På de fladdrande flaggorna skymtar ett ljust kvinnoansikte med tunna bågformade ögonbryn och en stor klarröd mun. På flaket står ett tiotal personer, alla klädda i blå sporttröja och basebollmössa och skanderar med en mun: Wang Dehou, folkets kandidat, jobbar bra och är inte lat! Men när de kommit i jämnhöjd med templet bryts ljudet tvärt. Den smyckade bilen som ser ut som en svävande blomsterprydd likkista glider bort ur min åsyn. Bortom muren på andra sidan vägen, på den öppna gräsplanen mitt emot vårt fallfärdiga tempel, hörs en grävmaskins oavbrutna mullrande. När jag lyfter blicken kan jag se överdelen på den orangegula maskinen med dess arm av stål och den vildsinta grävskopan.
O, framstående munk, jag ska inte dölja något för er, ingenting ska jag förtiga. På den tiden var jag ett tanklöst barn, som helst av allt bara ville äta kött. Vem som helst som gav mig ett kokt flottigt fårlår eller en skål fett fläsk skulle jag utan att tveka kunna kalla min far eller falla på knä inför och slå pannan i marken eller göra bådadera.
Om ni fortfarande, efter alla omvälvande förändringar på senare år, skulle komma till min hemtrakt så behövde ni bara nämna mitt namn – Luo Xiaotong – för att folk genast skulle få ett underligt uttryck i ögonen, precis som de skulle få om ni nämnde ämbetsman Lans namn. Varför skulle de få det? Därför att händelser i det förflutna som har med mig och med köttätande att göra skulle framträda för deras inre syn som bilder i en tecknad serie. Och likaledes skulle de erinra sig alla sägner de hört om den tredje unge herrn i familjen Lan som hade rest och bott utomlands, haft otaliga kvinnoaffärer och upplevt märkliga ting i sitt liv. Alla dessa berättelser skulle också dyka upp för deras inre syn som en tecknad serie. Även om de aldrig skulle säga det öppet skulle de i det tysta sucka: Ojoj, denna charmiga, olycksdrabbade, förfärliga, imponerande, avskyvärda … men onekligen synnerligen märkvärdiga köttpojke … och ack, ack, den tredje unge herr Lan var allt en fantastisk, otrolig man, en demon i mänsklig gestalt …
Om jag hade fötts i en annan by hade jag kanske inte fått ett så starkt begär efter att äta kött, men ödet lät mig födas i Slaktarbyn, där man såg levande kött som gick på ben, hängande kött som inte längre gick på ben, kött indränkt i färskt blod och kött som tvättats och rengjorts, kött som rökts i svavel och kött som inte rökts i svavel, kött som bemängts med vatten och kött som inte bemängts med vatten, kött som behandlats med formalin och kött som inte behandlats med formalin, fläskkött, oxkött, fårkött, hundkött, åsnekött, liksom hästkött och kamelkött … De vilda hundarna i byn hittade så mycket köttrester att äta att de blev flottiga i pälsen, medan jag som inte fick något kött att äta blev mager som en sticka. Att jag på fem år inte fick äta kött berodde inte på att vi inte hade råd utan enbart på att min mor var så snål. Innan far lämnade oss fanns det alltid en tjock rand av flott i grytan hemma, och högen av ben som slängdes vid muren växte. Min far älskade kött, och allra mest förtjust var han i grishuvud. Med ett par dagars mellanrum kom han hem med ett fett grishuvud med vita kinder och röda örsnibbar. Dessa grishuvuden var upphovet till otaliga gräl mellan min mor och min far och ledde till slut till slagsmål. Min mor var dotter till en gammal mellanbonde och hade fått lära sig sparsamhet under hela sin uppväxt – att räkna på inkomster och utgifter och använda pengarna till att bygga hus och köpa mark. Efter jordreformen hade min sparsamme morfar grävt upp de sparpengar han samlat ihop under många år och köpt fem mu åker som den tidigare daglönearbetaren Sun Gui tilldelats. Det köpet fick han bittert ångra, men det var ändå ingenting mot all den nesa som hans familj fick leva med i decennier, eftersom morfar med sitt försök att gå emot tidens ström blev till allmänt åtlöje i byn. Min far kom däremot från en familj som tillhörde trasproletariatet och fick från tidig ålder följa med sin odåga till far och ärva hans lättjefulla vanor att älska mat men sky allt arbete. Min fars valspråk var att äta idag och inte bry sig om morgondagen, att ta dagen som den kommer och inte bekymra sig för mycket. Vis av de historiska erfarenheterna och präglad av farfars liv och lärdomar hade min far svårt att spara ens en enda fen om han hade en yuan, det var som om den brände i fickan på honom. Han föreläste gärna för mor om hur flyktigt allt var i världen, bara det kött man stoppade i magen kunde man tillgodogöra sig. Om man köper nya kläder för pengarna kommer folk säkert att slita dem ifrån en; om man bygger ett hus för pengarna kommer det säkert att konfiskeras i nästa politiska kampanj om några år. Lanklanen hade ju många hus på sin gård, men blev de inte beslagtagna och omgjorda till småskola? Lanklanens förfäderstempel var en magnifik byggnad, men den tog brigaden och gjorde om till fabrik för tillverkning av sötpotatisnudlar. Samlar man guld och silver åt sig riskerar man bara att själv stryka med på kuppen, men om man lägger pengarna på kött som man äter upp har man inte gjort någon förlust. Min mor sa att folk som äter kött inte kommer till Himlen när de dör, men min far skrattade och sa att om han bara fick kött i magen så var även en svinstia ett himmelrike för honom. Fanns det inget kött att äta i Himlen skulle han inte vilja komma dit, om så Jadekejsaren själv bjöd in honom. Jag var liten på den tiden och brydde mig inte så mycket om mina föräldrars dispyter. Medan de grälade åt jag kött, och när jag var mätt satte jag mig i hörnet och började spinna, precis som den svanslösa honkatten som lever så bekvämt här i tempelträdgården. Efter att far gett sig av började mor snåla in på allt så till den grad att hon knappt åt eller sket för att kunna bygga vårt femrumshus med tegeltak. När huset väl stod färdigt hade jag förhoppningar om att hon skulle förbättra mathållningen och häva det långa förbudet mot att äta kött och se till att det kom tillbaka på matbordet, men hennes sparsamhet visste inga gränser och drevs bara till nya ytterligheter. Jag vet nu att mor smidde storstilade planer: hon skulle köpa en stor lastbil, precis en sådan som byns rikaste man, Lao Lan, hade skaffat till sin familj, en grön av märket Befrielsen, tillverkad av Motorfordonsfabrik nr 1 i Changchun. Den hade sex väldiga hjul och fyrkantig form och var stark och pålitlig som en pansarvagn. För min del hade jag hellre bott kvar i den enkla låga stugan med sina tre rum och suttit och frusit i en handtagsstyrd minitraktor som skumpade fram på den knaggliga landsvägen om jag bara hade fått äta kött. Åt skogen med stora villor, åt skogen med lastbilar av märket Befrielsen, åt skogen med hennes fåfänga livsstil utan en enda fet köttbit att smörja kråset med! Ju mer missnöjd jag blev med min mor, desto mer längtade jag tillbaka till den lyckliga tid då far bodde hos oss. Som den hungrande pojke jag var kunde jag inte föreställa mig en större lycka än att få äta kött tills magen nästan sprack, och så länge det fanns kött att äta kunde far och mor få hålla på och gräla, bråka och slåss så mycket de ville. På fem år hörde jag minst tvåhundra rykten om far och Vildmulan, men de som ständigt återkom i mina tankar och som jag njöt av att upprepa var de tre som jag nyss berättade om. Alla hade att göra med köttätande. Varje gång jag såg framför mig de livliga scenerna där de satt och åt kött kunde jag känna den förföriska doften av köttgryta, magen började knorra och utan att jag visste ordet av hade snålvattnet börjat rinna ur mungipan. Så snart det hände fick jag tårar i ögonen. Folk i byn såg mig ofta sitta ensam under den stora poppeln i byns utkant och gråta för mig själv. De suckade när de gick därifrån, och en del muttrade för sig själva: Stackars barn! Jag vet att de drog felaktiga slutsatser om anledningen till att jag grät, men jag ville inte motsäga dem. Även om jag hade berättat att orsaken var min längtan efter att få äta kött, skulle de inte ha trott mig. De skulle aldrig ha kunnat förstå hur en pojke kunde sukta så efter kött att hans ögon blev fulla av tårar.
Ett dovt åskmuller kommer rullande långt bortifrån, som om ett stort kavalleri var på väg att ta sig in över gränsen. Några blodluktande fågeldun flyr in i den mörka tempelhallen likt sårade barn, studsar till där vi sitter och försvinner bakom Wutongstatyn. Dunen för tankarna till den blodiga slakt som just ägt rum i trädet men varslar också om att vinden håller på att tillta. Vinden för med sig en rå lukt av lera blandad med växter, och den kvava hettan inne i templet ersätts genast av svalare luft. Mer damm faller från taket och hamnar på munkens kala hjässa och på flugorna på hans öron, men flugorna rör sig inte ur fläcken. Jag iakttar dem i några sekunder och ser att de använder sina tunna ben till att torka sig om ögonen. Så akrobatiska de är, dessa förtalade små kryp! Jag skulle tro att det knappt finns några andra varelser som klarar av att med så stor elegans torka ögonen med benen. Gingkoträdet på gården som verkade så stadigt rasslar till, vinden har ökat i styrka och de råa odörerna tilltar. Det luktar inte bara av jord, det finns även en stank av ruttnande djurkroppar och av slam från en gyttjig damm. Regnet är inte långt borta. Det är den sjunde dagen i den sjunde månaden enligt månkalendern, och enligt legenden den dag då Herdepojken och Vävarflickan som skiljs åt av Vintergatan kan mötas igen. Ett älskande par mitt i sin ungdoms vår som bara kan se varandra från varsin sida av floden och mötas en enda gång om året, ett kort möte på tre dagar. Vilket olyckligt öde! De nygiftas kärlek är inget emot deras som skilts åt för alltid. Under de tre dagarna vill de inget annat än att få vara tillsammans varje stund – när jag var liten hörde jag ofta kvinnorna i byn tala om dem på det sättet – och då är det många tårar som fälls, så därför måste det regna mycket de dagarna. Även under tre år av torka är den sjunde dagen i den sjunde månaden att räkna med. En vit blixt klyver himlen och belyser den dunkla tempelhallen med ett knivskarpt sken. En av de fem statyerna, häststatyn, visar upp ett erotiskt leende som ger mig kalla kårar. Statyn föreställer en gestalt med människohuvud på en hästkropp som påminner om etiketten på en berömd fransk konjak. På takbjälken ovanför statyn hänger en rad sovande fladdermöss uppochner. Ett dovt mullrande hörs långt bortifrån. Det låter som om flera hundra kvarnstenar malde samtidigt. Så kommer ännu en bländande blixt och ett dånande muller som nästan gör mig döv. Lukten av brandrök strömmar in från gården. Jag hoppar till av skräck och känner kroppen darra, men munken sitter bara helt stilla som förut. Åskknallarna blir allt tätare och flyter nästan ihop. Regnet vräker ner, regndropparna blåser in sidledes i templet. Det ser ut som om flera oljegröna eldklot rullar på gårdsplanen och en jättelik vass klo sträcks ner från himlen och hänger i dörröppningen och bara väntar på att få sträcka sig in i templet och gripa mig – naturligtvis är det mig den skulle gripa – och föra bort mig, döda mig, hänga upp mig i trädet, rista fullt med grodyngelliknande streck på min rygg, som beskriver alla mina svåra synder för dem som kan läsa den obegripliga texten. Instinktivt flyttar jag mig närmare munken och tar skydd bakom honom. Plötsligt kommer jag att tänka på den vackra kvinnan som satt uppkrupen på muren och kammade sitt hår. Nu syns hon inte till, bara regnet piskar hålet i muren, men några hårstrån som kammen slitit av tycks ha spolats hit av regnet och ge vattnet som rinner på gårdsplanen en svag doft av osmanthus … I det ögonblicket hör jag den store munken säga: Fortsätt.